Boksida med barnporträtt, I Malmö

23

ningar av helt visst för en pojke i min ålder ovanliga mått. I hagen utanför trädgården fanns ett berg med en stor och några mindre skrevor. Dessa skrevor tätades, så gott sig göra lät, och den villiga och flitiga arbetarstaben sattes till att bära upp vatten i desamma och göra dem till små sjöar. Bergets skrovliga massor belades med olikfärgad mossa, som hämtades här och var ifrån, och vackra örter samlades och planterades, vattnades och vårdades med mycken omsorg. Inne i själva trädgården följde jag med intresse de skiftande arbetena och kunde aldrig nog beundra min farbrors och hans enarmade trädgårdsmästares stolta ananasodling och vackra gloxiniakrukor. När äpplena voro mogna passade jag noggrant på. Fallfrukten fingo vi taga, och det gällde om morgnarna att komma först ut, framför allt till de stora oljeäppelträden, med klarnande, saftig frukt, som jag ännu ej lyckats att identifiera.

I skolan i Linköping fick jag mycket snart några utmärkt goda vänner, pojkarna Spens, söner till dåvarande översten på Grensholmen, och gossarna Kindberg, söner till lektorn i botanik vid elementarskolan.

Man måste ovillkorligen komma att tänka på Anna Maria Lenngrens dikt, Pojkarna, när man hör, hur Henrik Spens och jag stiftade den vänskap, som endast hans för tidiga död bröt. Vid själva inträdesexamen växlade vi ej många ord med varandra, bara tittade den ene på den andre, och tyckte, att vi voro lika tjocka och dryga båda två. Men när vi skulle börja själva skolan och samlas till den första morgonbönen, då kommo vi varandra alltför nära, för att låta bli att ryka ihop och slåss. Och det blev så grundligt, att en av pulpeternas gjutna ben sprungo tvärt av; pulpeten föll i golvet, och bläcket rann ut. I samma stund kom vakthavande läraren in, vilken den dagen var ingen mer och ingen mindre än den riksbekante lektorn och doktorn Steinordh. Ingen kunde väl som han taga på sig en utomordentlig myndighet, som dock mot bakgrunden av hans originella uppsyn och svåra östgötadialekt alltid kom att te sig komisk. »Vem av Er gösse ä pappa te den här floden?» sade han och pekade bistert på den stora bläckfläcken. Utan betänkande steg jag fram och sade: »Det är jag.» »Va ä Du för en då?» frågade han och petade på mig med käppen. »Jag heter Abelin», svarade jag lika snabbt. »Då ä Du väl en av börgmästarns pöjkar? Plumpen varde Dig förlåten.» Att märka är, att borgmästaren var min farfar, och att således den gamle läraren, såsom för övrigt ofta skedde, hoppade över en hel generation. Sin vänlighet och sitt överseende mot mig bibehöll han alla de år, jag var kvar i Linköping.

Vi ordnades nu på två led, och den gamle lektorn såg till, att vi or-