Boksida med porträtt och text

67

hågen att en gång få verkställa. Att det vid utförandet, genom mina små resurser och på andra arbeten splittrade tid, skulle komma att brista i konstnärlighet, finner jag naturligt, men skäms knappast för. De, som taga arvet efter mig, få här träda utfyllande och sonande emellan.

Mina studier utomlands, framför allt i Italien, hade hos mig tidigt nog grundat en bestämd uppfattning om, och en klar, målmedveten strävan i trädgårdens hållning till terrängen och det omgivande land-skapet. Vad jag på få undantag när sett av detta i Sverige, var så godtyckligt eller så oförstående och förfuskat, att det i huvudsak endast ingav mig en bild av okunnighet och kaos. Detaljerna hade gjorts till trädgårdens huvudsak, medan de stora syftena och greppen skjutits åt sidan eller glömts. Stadsträdgårdens små koketta moderabatter med sillsallad och aladåbmönster, var det enda som man strävade till och fäste ögat vid, medan man i oförklarlig blindhet glömde och föraktade lövmassornas verkan, perspektiven och de skilda höjdplanens ställning till varandra. När stadsplanteringarna i sedlighetens namn revo bort buskarna, ödelade de slutna, perspektiven bildande bestånden och gjorde sig till de hagmarker, som de än i dag äro, skulle trädgården på landet vara lika duktig och göra sammaledes under pretext, att buskarna skräpade. Genom ett dessutom allt mer och mer stegrat intresse för de enskilda blommorna — trädgårdens skiftande, oväsentliga, nätta smådetaljer — även här närt av stadsträdgårdarna och en lyriskt kvinnlig litteratur — ökades missförhållandena alltjämt och skötos trädgårdens komposition och stora drag allt hänsynslösare undan. Vanvården och försummelsen hade så mycket lättare att nästla sig in. De stora träden ansågos stå i vägen för de små blommorna — seklers verk byttes mot minuternas. Det var upprörande och gav oerhört mycket att reagera mot. Detta var så mycket svårare, som både byggherren och hans arkitekt ansågo trädgårdsfrågan underordnad och av ringa eller ingen konstnärlig betydelse. Man byggde väl — men tänkte rakt ej på omgivningen.

Den måhända väl svärmiska känsla, jag såsom ynglig haft och fått för naturen, och som de första åren av min mera mognade ålder mottog en rik näring i den okonstlade skönheten hos de formlösa naturparker, som jag genomvandrade, har heller aldrig lämnat mig, även sedan jag fått ögonen upp för vikten av en viss fasthet och arkitektonisk stramhet och rytm i kompositionen och utdanandet av trädgården. Den vanliga »franska stilen», sådan vi hade den här hemma vid våra herrgårdar, hade därför aldrig fyllt mina skönhetskrav, men väl mången gång låtit mig finna en enkel reda och stundom