Dokumentarkivet
Boksida med porträtt och text
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
70
till sin motsättning, träden på den norra. De första tio åren haltade visserligen tavlan betydligt, men nu hava träden vuxit mycket och balansera förundransvärt väl åsen. På denna sålunda inramade platå inskrevs en i sin uppränning nästan barnsligt enkel anläggning med en större spegeldamm, häckar och gräsmattor m. m.
Barockträdgårdens längdaxel fortsätter med en lätt vridning genom bostadens mittpunkt, skär först en inbyggd gård, går sedan över en bro och därefter genom en större renässansträdgård med sikt över havet, ut i oändligheten. Renässansträdgården upptages av en större broderiparterr med kilometerlånga klippta buxhäckar, urnor och marmorbänkar m. m.
I här nämnda anläggningar har jag huvudsakligen rört mig inom den arkitektoniska trädgårdens mera stränga områden, vilket ju var en av det nya Norrvikens viktigaste uppgifter. Min naturkänsla och min barndoms kärlek till det fria, naturliga, har överallt förmått mig draga in omgivningen i dessa anläggningar, och var man än står och vart man ser, smyger sig också den konstlösa, men ändå vårdade naturen fram.
Lägesvalet för bostaden har gjorts så, att det framför norra gaveln ställde i utsikt ordnandet av en enbart pittoresk trädgård. Här hoppades jag att redan från första stunden, med tillhjälp av japanska motiv, kunna utveckla ett stycke för vårt land ny trädgård, i vilken jag ville slopa de grusade gångarna, och upptaga stenlagda trampstigar, arbeta i de mest nyckfulla varierande höjdplan, låta rännilarna springa ungefär som av sig själva, och plantera in växter, som i sin formlöshet eller kontrast mot andra av arkitektonisk byggnad och placering skulle verka nästan bizarra. På samma gång ville jag giva denna lilla trädgård evighetens livsmärke, så att man i den sällan eller aldrig skulle behöva sakna grönska och blom. Jag ville samla dit örter och buskar, som spira och blomstra till och med i snön eller hålla sig gröna året om, och jag ville låta det ena blomsterfloret avbryta det andra i oavlåtlig följd.
Från den motsatta, södra gaveln av bostaden var det ej långt till åsen. Att börja med var marken där så sank, att man ej kunde taga ett steg, utan att riskera att sjunka ned till midjan. Träden från skogen, alar och askar, gingo här ända fram till byggnadsplatsen och gjorde det hela trångt och dystert. Besökare, även med högt utbildad smak och fantasi, avrådde mig bestämt från att förlägga min bostad dit. Jag hade emellertid min särskilda plan även med den platsen. Jag ville där försöka åstadkomma en parterravdelning, omsluten av alléer med pelartaxar, inom vilka icke allenast parterrens smågrupper skulle
till sin motsättning, träden på den norra. De första tio åren haltade visserligen tavlan betydligt, men nu hava träden vuxit mycket och balansera förundransvärt väl åsen. På denna sålunda inramade platå inskrevs en i sin uppränning nästan barnsligt enkel anläggning med en större spegeldamm, häckar och gräsmattor m. m.
Barockträdgårdens längdaxel fortsätter med en lätt vridning genom bostadens mittpunkt, skär först en inbyggd gård, går sedan över en bro och därefter genom en större renässansträdgård med sikt över havet, ut i oändligheten. Renässansträdgården upptages av en större broderiparterr med kilometerlånga klippta buxhäckar, urnor och marmorbänkar m. m.
I här nämnda anläggningar har jag huvudsakligen rört mig inom den arkitektoniska trädgårdens mera stränga områden, vilket ju var en av det nya Norrvikens viktigaste uppgifter. Min naturkänsla och min barndoms kärlek till det fria, naturliga, har överallt förmått mig draga in omgivningen i dessa anläggningar, och var man än står och vart man ser, smyger sig också den konstlösa, men ändå vårdade naturen fram.
Lägesvalet för bostaden har gjorts så, att det framför norra gaveln ställde i utsikt ordnandet av en enbart pittoresk trädgård. Här hoppades jag att redan från första stunden, med tillhjälp av japanska motiv, kunna utveckla ett stycke för vårt land ny trädgård, i vilken jag ville slopa de grusade gångarna, och upptaga stenlagda trampstigar, arbeta i de mest nyckfulla varierande höjdplan, låta rännilarna springa ungefär som av sig själva, och plantera in växter, som i sin formlöshet eller kontrast mot andra av arkitektonisk byggnad och placering skulle verka nästan bizarra. På samma gång ville jag giva denna lilla trädgård evighetens livsmärke, så att man i den sällan eller aldrig skulle behöva sakna grönska och blom. Jag ville samla dit örter och buskar, som spira och blomstra till och med i snön eller hålla sig gröna året om, och jag ville låta det ena blomsterfloret avbryta det andra i oavlåtlig följd.
Från den motsatta, södra gaveln av bostaden var det ej långt till åsen. Att börja med var marken där så sank, att man ej kunde taga ett steg, utan att riskera att sjunka ned till midjan. Träden från skogen, alar och askar, gingo här ända fram till byggnadsplatsen och gjorde det hela trångt och dystert. Besökare, även med högt utbildad smak och fantasi, avrådde mig bestämt från att förlägga min bostad dit. Jag hade emellertid min särskilda plan även med den platsen. Jag ville där försöka åstadkomma en parterravdelning, omsluten av alléer med pelartaxar, inom vilka icke allenast parterrens smågrupper skulle
