Skiftesreformerna på 1800-talet lade grunden till en explosionsartad nyodling. Effektivare jordbruksredskap och en introdution av handelsgödsel höjde avkastningen på åkrarna. Nyodlingarna användes i stor utsträckning till havreodling. Jordbrukets uppsving gav också verkningar i städerna.^[201]

Här uppfördes i slutet av 1800-talet ett sädesmagasin.^[202]

Elestorp 6:6

Lilla Båstad – Norrvikens Trädgårdar

Lilla Båstad

Gårdens ursprung går tillbaka till 1600-talet, då vi ännu var en del av Danmark. Området här utgjorde fäladsmarker (gemensamma betesmarker) tillhörande intilliggande byar samt Båstad. Det var Nils Hansson, som på 1640-talet lät uppodla några tunnland fäladsmark. Denna mark bestod av ytterst mager vegetation av risig snårskog (kratt) och enebuskar. Gården var en relativt liten torplägenhet, utan direkta grannar och utan samband med någon bygemenskap. I protokollen från jordrevningen 1670 finns gården beskriven. Åkerjorden, som består av ör (grus) och röd sandjord, har en areal av omkring 4 tunnland. Ängsmarken, där man hämtade sitt huvudsakliga vinterförråd av hö, ger enligt uppgift endast 3 lass hö årligen. Hemmandets boskap omfattar 2 hästar, 2 kor, 2 ungnöt, 5 kalvar samt 5 får och 5 svin. Till detta kommer dels en liten obetydlig, nyanlagd trädgård, samt närheten till havet.

Att kunna odla upp gammal fäladsmark så här utan vidare, kunde inte göras utan protester. Det var inte alla bybor som kunde se hur deras gemensamma marker köptes och odlades upp av andra. Häradsskrivaren Nils Bertelsson från Småryd framträdde inför jordrevningskommisionen och protesterar mot att Nils Hansson mot hans och andra lottägares intressen ”intagit av deras infälads skattejord dem till skada och förtryck”. Efter granskning i kommisionen ”så befinnes detta hemman helt väl utan att skada varken en eller annan granne, antingen på åker, äng eller fälad, att kunna tolereras, förmedelst det ligger just under backen vid stranden.”^[203]

På 1870-talet ägdes gården av lantbrukare Nils Jönsson. Fram emot höstkanten 1870 strandade ett fartyg vid stranden strax nedanför gården. Fartyget var utöver den sedvanliga lasten också lastad med smuggelsprit, sprit som var avsedd för en populär krog i Båstad. (? Båstad var lagd i aska då detta hände!) Besättningen lossade spritlasten och gömde den och försvann från bygden. När Nils Jönsson på Lilla Båstad en dag skulle hämta tång, fann han smuggelgodset. Kusken på Småryd Karl Pålsson (f. 1848 och fader till uppgiftslämnaren) har berättat att han träffade Nils Jönsson då han var på väg till kustvakten Lindwall i Båstad med den upphittade spriten, men en kagge behöll han dock själv som ”hittelön”. Denna kagge delades mellan gårdens arbetsfolk, men yngsta ryktaren blev glömd varför han kände sig förbigången och anmälde sin husbonde för länsmannen i Båstad varefter förhör hölls och bonden Nils Jönsson fick sitt straff.

Angående skeppet såldes detta vid vrakauktion och köptes av lantbrukare Jöns Petter Persson i Boarp som vid tillfället behövde bygga ny mangårdsbyggnad. Denna förstördes vid en brand 1950 och användes då som väveri.

Gården övertogs senare av Jönssons styvson Nils Liberg. Liberg blev ensam med tre små barn, då hans hustru dog vid sista barnets födsel. Han sörjde henne djupt och i sin sorg fick han av sin svärfar rådet: ”ta en klunk ur flaskan, så glömmer du” — men det blev för mycket.

I början av 1900-talet köpte Rudolf Abelin gården och påbörjade anläggandet av Norrvikens Trädgårdar. Fram tills att villa Abelin stod färdigt bodde familjen Abelin i den gamla gården. Därefter revs den.^[204]

Gården Lilla Båstad hade under många år ägts av släkten Lidberg. Den siste sjökaptenen, som var ägare av gården, var Nils Lidberg, som bl.a. förde briggen Amphiom av Göteborg. Under en av resorna var den 13-årige sonen Kristian med. På vägen hem från Ryssland med en last av råg mötte hårt väder med stark kyla och nedisning på Östersjön och varken besättning eller båt kom tillbaka.^[205]

Rudolf Abelin och Norrvikens Trädgårdar

Norrvikens Trädgårdar är en stilhistorisk trädgårdsanläggning, som Rudolf Abelin började anlägga 1906 och som från 1920 öppnades för allmänheten. Till trädgårdarna fanns stora frukt- och nötodlingar. Floran i trädgårdarna är ovanlig och barrväxtsamlingen unik i landet. Abelin sålde anläggningen 1941 till A. Axelsson Johnson (Nordstjärnan) och sedan 1971 förvaltas trädgårdarna av en stiftelse. ^[206]

På en supé troligen 1906 hos Sven Palme kom Rudolf Abelin i samspråk med Ellen Key. Hon uppmanade honom: ”Sälj Ert gamla ställe och flytta till Båstad! Det är något för Er!” och med sedvanlig värme och vältalighet målade hon för honom Båstads ej alldeles okända företräden. Några månader senare mötte han sin barndomsvän, Ludvig Nobel. ”Du måste komma till Båstad”, ropade han med stor iver. ”Du kan ej tro, vad där är vackert och mycket att göra av. Jag har just köpt jord därnere och behöver Din hjälp.” Nobel skulle ”titta ut” en jordbit åt honom. (Enl. en tidn. intervju med den då 93-årige Rudolf Abelin, hade Nobel sett ut ett område i Tarren.)

Rudolf Abelin reste ner till Båstad, det var på hösten och löven hade fallit men landskapets linjer var kvar. ”Visst var det vackert, tjusande vackert, men ännu intet, som särskilt lockade mig att lämna gamla, kära, fagra östgötanejder — och intet som passade mina nya planer.” skriver Abelin. ”Mina strövtåg utsträcktes därför allt längre, och en novemberdag i lätt dimma listade jag mig några kilometer väster ut längs stranden. Plötsligt stannade jag såsom fascinerad. Där låg ju för mig mitt eget gamla, kära Norrviken, ej såsom det under min omilda hand blivit, utan såsom jag såg det i mina gossår, obrutet och jungfruligt. Vattnet skvalpande nedanför, blott litet närmare här, skogsåsen löpte majestätisk, skyddande bakom, och en säkert bördig jord, genomskuren av muntra rännilar, låg nog däremellan. Ett Kolmårdslandskap i Skåne! Var det rätt?”

Här fann Rudolf Abelin gården Lilla Båstad, ”några pittoreska, men förfallna hus, delvis omgivna av gamla fruktträd”. Det blev svårt att få ägaren att sälja. Först efter en halvannan månads väntan var ett avtal klart och Abelin kunde strax före jul återvända till Stockholm. Med i portföljen hade han också huvudsakliga utkastet till det nya Norrviken. (Enl. ovan nämnda tidn. intervju: ”I två månader fick direktör Abelin ligga kvar i Båstad innan köpekontraktet var klart — och då endast tack vare hjälp av garvare Axel Graff. De två månadernas väntetid var ej förspilld. Direktör Abelin nyttjade tiden till att planlägga Nobelska området, Västra Villaområdet, både i ritning och praktik.”)

Om mål och medel säger Rudolf Abelin följande: ”Högt har jag syftat med mitt nya Norrviken! Bättre skulle jag lyckats, om jag blott haft råd och ej behövt lasta alla detaljerna på min egen, i många fall, oskolade förmåga.” Av praktiska och ekonomiska skäl ville han än en gång föra fram fruktodling och utexperimentera nötodlingen. Estetiskt ville Abelin, att till det yttersta utnyttja sin lilla gårds naturliga resurser, strävat till att göra uppfattningen om prydnadsanläggningen sundare och renare och skapa ett åskådningsfält, där besökaren kunde hämta de mest skilda idéer och se verkan av dem i terrängen. Genom ett skonsamt tillvägagående med och i naturen ville han samtidigt uppnå ett resultat, som redan på ett tidigt stadium skulle verka färdigt.

Rudolf Abelin ville utnyttja landskapet som en del av trädgården vilket han själv formulerat så här. ”Genom landskapets indragande i varje tavla ville jag dessutom nå stora mått, utan att dessa därför behövde finnas inom Norrvikens eget område. Mitt nya ställe skulle återföra perspektiven, lövmassorna och terränglinjerna till högsätet i trädgårdsarkitekturen, varifrån de genom en felaktig bedömning av detaljerna — speciellt blommor och rabatter — fördrivits.”

Det första Abelin hade att planera var platsen för bostaden. Huset placerade han där de stora träden trängde längst upp från havet och längst ned från åsen, för att med deras hjälp liksom avsnöra området och giva varje fasads trädgård frihet att, oberoende av trädgården intill, utveckla sig, som det bäst lämpade sig i landskapet.

Trädgården framför huvudfasaden anlades som en fransk slottsträdgård med stor spegeldamm. Den fick ett milslångt perspektiv och en inramning av å ena sidan åsen, å den andra en naturlig trädridå.

Framför den motsatta fasaden anlade Abelin en trädgård i förrenässanstil. Den omslöts som en på tre sidor kringbyggd gård. I dess förlängning väster ut anlades renässansträdgården med sina klippta buxbomshäckar. Trädgården fortsatte genom det vackraste pilvalv, ett perspektiv ut i oändligheten.

Nedanför fasaden ner mot havet i det gamla lertaget anlade Abelin en fri naturträdgård — närmast i japansk stil — med underbara österländska växter, rännilar, broar i miniatyr, japanska lyktor och en härlig utsikt över bukten.

Medan träsket framför den motsatta fasaden, således den södra, efter utdikning och utfyllning blev till en halvt engelsk, halvt italiensk rosen- och rododendronparterr. Trädgården omslutes av allér av skotska pelartaxar och utmynnar i ett perspektiv mot åsen, begränsat av några hundra meter lövväggar.

”Dödens dal”, som ännu föga är gjort, har sitt läge nära huvudgrindarna och till syfte att visa Abelins uppfattning om en lantlig kyrkogårds insmygande i terrängen under uppgift att vid ackompangemang av bäckbrus och fågelsång skänka frid och tillförsikt.

Dessutom var en mindre sump- och klippträdgård samt en liten österländsk trädgård delvis påbörjad.

Vid sidan av det estetiska arbetet experimenterade Rudolf Abelin i syfte att bekämpa svamp- och insektshärjningar, lösa beskärnings- och härdighetsfrågor m.m. Han ville även göra Norrviken fruktbar på undervisningens område — främst då det estetiska.

Om synen på Norrvikens framtid säger Rudolf Abelin så här: ”Vad till sist Norrvikens framtid beträffar, ligger även den i gudarnas knän. Detta tynger sinnet ej så litet. Ett bedrövligt faktum är, att vi ej såsom i andra kulturländer veta, huru en gammal trädgård skulle kunna taga sig ut. Skall månne den kulturella uppgift, jag hoppats, att Norrviken en gång skulle få genom att mana till enkelhet i uppfattningen, komposition med och genom naturen, renhet i linjer och växtval samt pietet för en gåendes livsverk och allt växande, kunna förverkligas, eller skall även detta ställes skönhet och rika möjligheter skövlas och försummas?

Mitt i den häxkittel, till vilken världskriget omdanat vår förr så ordnade jord, och i vilken alla ekonomiska såväl som heliga värden dansa utan rast, kan jag ej se ljust på svaret. Det är nog, att jag törs hoppas! Norrviken i oktober 1922.”^[207]

I tidningen Badgästen de 15 juli 1911 står att läsa följande: ”Å Norrviken vester om Båstad, tillhörigt den kände trädgårdsarkitekten, direktör Rudolf Abelin, börja nu de storartade trädgårds- och blomsteranläggningarne att bli fullbordade. Detsamma gäller äfven det nya corps de logiset, hvilket uppföres af kalksandstegel från Båstadfabriken och som bl. a. skall inrymma en präktig fruktkällare. Å Norrviken hvars areal utgör 115 tunnl. förekomma f. n. 4 — 5,000 fruktträd och 1,000 nötbuskar (engelska Filbert och Lambert) samt hvarjehanda rosor i de härligaste grupper etc.”^[208]

I Bjärebygden 1960 skriver Oscar Fjellmar: ”När direktör Abelin på Ellen Keys inrådan kom till Båstad och i början av år 1906 fick tillfälle att inköpa gården Lilla Båstad, gick en önskedröm i uppfyllelse. Han hade länge sökt en plats med lämplig terräng och med möjligheter att förverkliga några av de idéer han ansåg väsentliga men dock allvarligt försummade i den svenska trädgården. Vid denna tid stod direktör Abelin på höjden av sin mannagärning och hade haft rika tillfällen till studier under sina resor i många länder. Han hade också genom sin praktik både här hemma och i utlandet skaffat sig en grundlig insikt om trädgårdens anläggning. Detta gällde inte minst trädgårdens förhållande till landskapet.

I sina skrifter har han själv berättat om detta. Sålunda säger han i Föreningens Norrvikenens Årskrift år 1924: ’ Den måhända väl svärmiska känsla, som jag som yngling haft och fått för naturen, och som de första åren av min mera mognade ålder mottog en rik näring i den okonstlade skönhet hos de formlösa naturparker, som jag genomvandrade, har heller aldrig lämnat mig, även sedan jag fått upp ögonen för vikten av en viss fasthet och arkitektonisk stramhet och rytm i kompositionen och utdanandet av trädgården ….’ Och vidare: ’Mina studier utomlands, framför allt i Italien, hade hos mig tidigt grundat en bestämd uppfattning om, och en klar, målmedveten strävan i trädgårdens hållning till terrängen och det omgivande landskapet …’ Om den Italienska trädgården säger han vidare: ’Den överväldigande kraft i linjeföringen, som den tillåter, det insläppande av landskapets ljusa, glada tavlor, som den möjliggör, den ro och den vila, som den ytterst vill finna inom trädgården och den hand som den räcker enkelheten i själva uppränningen, allt detta var ju något, som lika mycket tilltalade mitt eget sinne, som det passade det nya, tillräckligt stora område, på vilket jag skulle arbeta. Överallt vid Norrviken har jag därför sökt föra dessa tankar igenom och samtidigt underordna all de skiftande trädgårdsbilderna landskapets famnande, moderliga helhet …’

I dessa uttalande ligger något av en programförklaring. De rymmer det väsentliga i de riktlinjer som följts.

Vid Norrviken ligger styrkan och det sanna konstnärskapet i en sträng återhållsamhet med detaljerna, ett mästerligt utnyttnande av landskapet och en långt driven samkomposition mellan landskap och trädgård. Resultatet har blivit trädgårdar i enkel uppläggning med stora linjer och med en fast komposition, som ger harmoni och lugn men på samma gång rymd och oändlighetskänsla.

De olika trädgårdarna vid Norrviken vill visa, hur man i skilda slag av terräng och med olika utgångspunkter kan lösa problemet att låta trädgården bilda en ram kring hemmet och samtidigt vara en förbindelselänk mellan detta och det omgivande landskapet.

Barockträdgården.

Här möter oss ett landskap snarare än en trädgård, om vi dömer efter storleken. Men vi har ändå en stark känsla av en fast arkitektonisk hållning genom längdaxelns stränga linjeföring, genom de naturliga ramarnas rytmiska upbyggnad men framför allt genom enkelheten i komposition. Denna enkelhet är inte minst påtalig i anläggningens kärna: i centraldammens rena linjer, i häckarna, som ge stöd åt denna linjeföring, i gräsplanerna, uppfartsvägarna och inte minst i grupperingen av yppiga barrväxter. Dessa ger oss en sydländsk prägel, de ger oss dessutom något, som vi ofta saknar i Nordens trädgårdar: färg under vintern, årets mörkaste tid. Genom siktens förträngning i det mäktiga perspektivet får vi en extra glädje i himlens och molnens färgspel och ständiga skiftningar, som alltid framstår mer levande och klart inom en inramad sikt än över ett öppet landskap. Som ett exempel på kompositionens fullkomlighet kan nämnas, att ingen bestämt kan säga, var trädgården slutar och var lanskapet börjar.

En sak som ofta förbryllar besökaren är frånvaron av blommor i denna avdelnings centrala del. Men vid närmare studium förstår han snart, att här är barrträdens, häckarnas och gräsplanernas mjuka pastellfärger den enda riktiga.

Huvudbyggnaden vid Norrviken har från början fått en speciell uppgift: Att samtidigt vara sammanhållande och särskiljande centrum för de olika trädgårdarna. Sammanhållande på så sätt, att de flesta av trädgårdarna är direkt grupperade kring byggnaden, och särskiljande genom att man i den ena trädgården knappast anar den andras närvaro.

Japanska trädgården.

Här möta vi en typ av trädgård, som är relativt lite känd i Västerlandet. Men det finns i denna trädgård många drag, som äro värda att närmare lära känna. Japanerna har i många fall kommit oändligt mycket längre än Västerlandets folk, när det gäller att förstå, att leva sig in i och njuta av naturen och dess skönhet. De äro också mästare i att på strängt begränsat område ge en bild av ett landskap i miniatyr. I Norrvikens Japanska trädgård möter vi en del av den japanska trädgårdskonstens särdrag av den art, att de kan omplanteras i vårt land. Bland dessa särdrag kan nämnas behandling av terrängen, den naturliga bäckfåran med dammar, porlande fall och skira slöjor, stenlyktor, stengångar och främst de många växter av olika slag, som har sitt hemland i Japan. Sikten över hav och land ger en speciell stämning. Även denna trädgård har den stora fördelen att vara vacker även under vintern. Bland växtmaterialet finnes mycket barrträd men även ett stort antal lövträd, som äro städse gröna. Vidare har växtmaterialet valts så, att växling och färgglädje finns i stort sett året runt. Redan i februari blommar trollhasseln med sina blommor i guld och purpurblått. I övrigt äro blommorna rikligt företrädda här under en stor del av året. De olika arterna avlösa varandra både när det gäller buskar och perenna växter. Under våren dominera lökväxterna och dessa avlösas senare av perenna växter.

Klostergården.

Under vår vandring möter här åter en annan typ av trädgård, en hus- och muromkransad gård. Även den är ett gott exempel på enkel men målmedveten komposition. Fruktträden från 1800-talets Lilla Båstad har här fått bilda stomme. Denna trädgård är genom sin avskildhet och sin uppläggning liksom skapad för vila och meditation efter dagens arbete. Men ändå har inte yttervärlden stängts ute. Mot nordost skymtar havet med land i fjärran och mot nordväst kan man under högsommaren få se en solnedgång i havet i ett sprakande färgspel, som söker sin like. Den som en gång sett den synen glömmer den inte.

Renässansträdgården.

Vid Norrviken är såväl klostergården som Renässansträdgården arkitektoniskt förbundna med huvudbyggnaden genom centralaxeln, som låter ögat glida ut mot havets oändlighet. Frånsett detta starka arkitektoniska grepp är Renässansträdgården liksom övriga trädgårdar vid Norrviken en liten värld för sig. Klippta lövväggar bilda ramen. Rummet delas i en parterr i fyra delar samt ett galleri. Broderi i buxbom står som ett vackert mönster mot gräsets ljusa grönska.

Österländska trädgården.

Genom en allé av tujor kommer vi fram till en terrass, minnande om anläggningar i det gamla Persien. Framför ett litet orientaliskt tempel ligger en bönematta i Sedum-arter. Denna ger under högsommaren ett intressant färgspel. Persien har ju av ålder varit centrum för tillverkning av mattor, en tillverkning, som även tagits upp av landets trädgårdsmän i gångna tider. Man ’vävde’ då mattor av blommor på marken. En damm i mosaik jämte tujor, planterade i egendomligt formade stenurnor — höra också till denna anläggning.

Romantiska trädgården

Genom handelsförbindelser med Kina lärde Europa under 1700-talet känna en ny typ av trädgård. Denna trädgård var starkt inspierad av naturen och byggde till väsentlig del på stämningsvärden. I Frankrike var Rosseau en av tillskyndarna. Till vårt land kom den under 1800-talets första hälft. På Norrviken har denna trädgård byggts upp som en glänta i skogen, en plats dit man kommer och där man stannar för att vila och njuta vid en naturlig damm. Det inplanterade växtmaterialet utgöres till största delen av parkrhododendron, som under sin blomningstid ger en rik färgglädje.

Vattenträdgården.

Denna trädgård är den sist anlagda av de olika stilträdgårdarna. Den är byggd på åsens sluttning och liksom lyftes uppåt genom ett system av nästan omärkliga terrasser. Halvvägs uppför åsen bildar det lilla, vita temlpet ett fäste för blicken, som sedan under trädens kronor glider upp mot ljuset vid åsens krön. Från templets fot kommer vattnet i forsar och fall, passerar naturligt insprängda dammar och lägger sig till ro vid våra fötter. Längst ned mot huvudbyggnaden står Arne Jones’ ’Från skål till skål’ i driven koppar. Färgerna i denna trädgård ger rik kontraktsverkan. Mot ytteramarnas ljusa grönska och fria linjer står mörka gröna, strama pyramidtaxar och klippta pyramidekar. Japanska blodlönnar bryter med sina eldiga färger och under eftersommaren kommer hortensiornas mjuka pastell i många variationer.

Många frågar: Vilken trädgård är vackrast? Den frågan är svår att besvara. Vad vi känner och upplever inför den skönhet vi möter, beror väl mest på oss själva, vår egen stämning och vår egen förmåga och vilja att söka tränga in i själva skönhetens själ. Kanske fängslas vi av Barockträdgårdens väldiga perspektiv, dess linjer, dess harmoni och sobra färger. Kanske fångas vi vid ett annat tillfälle av den Japanska trädgårdens lekande linjer och hur de ibland nästan dramatiskta färgskiftningarna. Hur som helst, alla känna vi en djup tacksamhet mot den man, som skapat så mycket av vackra motiv, så mycket harmoni och som skänkt sin samtid skönhetssyner och stämningsvärden i rikaste mått genom att ta vara på det enklaste i linjer och färger.

Oscar Fjellmar^[209]