Kyrkobyggnaden

Kyrkan, som ursprungligen är helgad åt Jungfru Maria, är en stadskyrka.

Kykobyggnaden består av ett relativt kort och brett långhus, som åt öster övergår i ett kor, vars yttermur är bruten i sex sidor med strävpelare vid hörnen. Vid långhusets västsida reser sig ett torn, och vid dess sydsida ligger kyrkans sakristia, vilken ursprungligen byggdes för att tjäna som vapenhus.

Tornet är i sin helhet byggt av tegel. I övrigt är kyrkan uppförd av gråsten och tegel blandade på sådant sätt att de stora murytorna äro av gråsten men dekorativa partier, muröppningarnas omfattningar och hela valvsystemet av tegel. Tornet är oputsat men övriga murar putsade. Yttertaken äro belagda med enkupigt tegel; på gavelrösten och strävpelare ligga ålderdomliga s. k. munk- och nunnetegel. På 1700-talet var kyrkan täckt med understruket tegel, vilket år 1812 utbyttes mot ekspån, vilken senare under 1800-talet i sin tur delvis ersattes med blyplåt. Den nuvarande tegeltäckningen tillkom sedan en 1911 utförd eternitbeläggning avlägsnats såsom varande olämlig ur alla syunpunkter, den ekonomiska möjligen undantagen.

Långhuset, från omkring 1460, har från början varit oputsad. Mot gråstenen av tecknade sig effektfullt de av tegel utförda partierna, främst trappgavlarnas med dess gavelkonturen följande blinderingsband. Invid västgavelns norra hälft fanns ett ännu till betydande delar bevarat halvrunt torn, inrymmande trappan till vinden. Den ursprungliga porten med stickbågig öppning och spetsbågig omfattning i flera språng är bevarad i ganska orört skick mellan tornrummet och långhuset. Tvenne delvis igenmurade gavelfönster på ömse sida av tornet visar, hur långhusets övriga fönster kan ha sett ut: spetsbågiga, ganska smala och omgivna av en tegelomfattning med rätvinkliga språng. Det väldiga mittfönstret gav rikligt ljus åt kyrkans huvudskepp, ett förhållande som radikalt ändrades, då tornet uppfördes.

Långhuset avslutades även åt öster av en gavel, som motsvarade den just beskrivna västgaveln. Större delen av denna gavel försvann, så koret tillfogades omkring 1480. Koret har en särskild portal på södra sidan. Den är bevarad i ursprunglig form och är i huvudsak gestaltad på samma sätt som sakristians portal.

Kyrkorummet är ett till synes enhetligt rum, uppdelat i tre helt välvda skepp. Sidoskeppen äro låga och bilda i öster en omgång runt koret. Mittskeppet är relativt högt — betydligt mer än dubbelt mot sidoskeppen. Kyrkan erinrar sålunda om en basilika, men de för en sådan byggnad karakteristiska fönstren i de övre delarna av mittskeppets murar saknas. I koret finns dock högt upp i murarna bortom altaret två runda fördjupningar, vilka en gpng varit öppna och släppt in ljus i mittskeppets övre regioner. På en teckning av C. G. Brunius från 1800-talets mitt syns nämligen på kortaket två takkupor, vilka utan tvekan stått i förbindelse med de nämnda öppningarna.

Valvpelarna är kvadratiska med en rätvinklig pilaster på var sida. I mittskeppet är dessa uppdragna på murarna till anfangen för mittskeppsvalven. I sidoskeppen finns överallt fyrdelade ribbvalv; mittskeppet har i långhuset fyra åttadelade ribbvalv och i koret ett stjärnvalv. Golvet är i gångarna belagt med tegel.

Sakristian med de fönsterformiga och runda blinderingarna i gaveln utgör ett stycke ovanligt god arkitektur. Portalen, som har samma form som korportalen — blott något rikare — är förskjuten något åt vänster från gavelns mittlinje. Anledningen härtill är, att i gavelns högra del funnits ett nu till det yttre igenmurat fönster. Detta liksom sakristians övriga fönster ha av allt att döma från början haft samma form som de ursprungliga fönstren i långhuset. I sakristians östfönster insattes 1944 en glasrelief, ”De tre vise männen”, ett ypperligt konstverk utfört vid Orrefors glasbruk efter ritning av Simon Gate.

Sakristians inre är ett mycket vackert rum, täckt av ett fyrdelat ribbvalv. Av dess byggnadssätt framgår, att valvet är byggt på samma gång som sakristian men senare än långhuset, hela sakristian är sålunda yngre än långhuset. Utefter väggarna löpa murade bänkar, erinrande om rummets ursprungliga funktion av vapenhus. På ytterdörren finnes ett väldigt stocklås. Ingången till långhuset har knappast kvar sin ursprungliga form; från början var den troligen gestaltad som korportalen, med vilken den torde vara ungefär samtidig. Eftersom kyrkan har en ursprunglig västportal, torde ingången på sydsidan icke ha funnits från början; rimligtvis har den tillkommit på samma gång som vapenhuset.

Medeltida kalkmålningar har under 1900-talet framtagits. Dessa, vilka måste ha utförts efter byggandet av koret, torde ha tillkommit omkring år 1500.

Tornets verkan är till stor del beroende av kontrasten mellan vita blinderingar och oputsade röda tegelytor. Särskilt vackra äro gavelröstena med höga fönsterformiga blinderingar i fallande höjder. På östra sidan finnes en svart urtavla, med grå visare och siffror och på den norra observeras en gråsten mitt i tegelmurverket; man vill göra gällande, att den satts in i ett hål som förorsakats av en kanonkula vid ryssarnas bombardemang av Båstad år 1788. I tornets södra och norra mur finnas i bottenvåningen igenmurade bågöppningar. På norra sidan finns invid nordvästra hörnet en s.k. förtagning, sträckande sig 50 skift upp på väggen. Dessa bågöppningar och förtagningar visa, att man från början tänkt sig att på ömse sidor om tornet bygga kapell, vilka genom bågöppningarna skulle ha stått i förbindelse med dettas bottenvåning. Invändigt finner man i tornets bottenvåning stora nischer i norra och södra väggen, utgörande den inre sidan av de utvändigt skönjbara bågöppningarna. På alla väggarna finns upp mot taket bågformiga avsatser, på vilka kapporna i ett valv, som dock aldig kommit till utförande, skulle ha vilat.

Den närmaste släktingen till Båstads kyrka i dess äldsta form var kyrkan i Luntertun. Vi återfinner hos denna kyrka i dess slutliga form det nästan kvadratiska, treskeppiga långhuset med ett halvrunt trapptorn vid västfasaden. Överensstämmelserna gör det troligt, att samme byggmästare varit verksam vid bägge byggena. Västgaveln på Maria-kyrkan i Båstad företer i allmänna drag en uppenbar likhet med Maria-kyrkan i Helsingborg. Mycket talar för att Helsingborgs-kyrkans sista byggnadsskede vid 1400-talets mitt varit den närmaste förebilden. S:t Olai och S:ta Maria kyrkor i Helsingör, vilka bägge synas ha stått under byggnad under tiden närmast efter 1400-talets mitt, kunna i princip ha inspirerat den korta och breda planformen.

Impulsen till att bygga högre placerade valv i mittskeppet utgick troligen från kyrkan i Halmstad, vars tvärsnitt starkt erinrar om Båstads-kyrkans och vilken stod under bygge 1462. Även för korbygget i Båstad torde förebilden ha hämtats från Halmstad. Det finns nämligen påtagliga likheter mellan utformningen av mittskeppsmurarna i bägge kyrkornas kor. Med hänsyn till förebilden skulle uppförandet av Båstad-koret ha kunnat utgöra en direkt fortsättning av långhusbygget. En ekonomisk andhämtningspaus torde dock ha varit nödvändig. En datering av koret — och sakristian — till omkring 1480 synes vara rimlig.

I tornet på Båstads kyrka ha motiv från tornet på den rivna äldre kyrkan i Landskrona och från tornet på Maria-kyrkan i Helsingborg sammanförts. Den förra kyrkan hade kapell på ömse sidor om tornet, och bågarna mellan detta och kapellen hade på bägge ställena samma mycket karakteristiska planform. Torngavlarna i Helsingborg och i Båstad äro varandra mycket lika, särskilt i fråga om blinderingarna. Såväl på Helsingborgs-tornet som på Båstads-tornet förekommer fönsterformiga blinderingar, skjutna långt ut åt hörnen, i Helsingborg i klockvåningen men i Båstad längre ned. I bägge tornen finns till funktionen svårförklariga nischer i en av tornvåningarna. Sambandet mellan de bägge byggnadsverken är uppenbart. Tornet på Maria-kyrkan i Helsingborg dateras till omkring år 1500. Obetydligt senare bör tornet på Maria-kyrkan i Båstad ha tillkommit.^[424]

Takbeläggningen omlades 1911. Det gamla spåntaket ersattes med eternitskiffer. Ursprungligen skall taket ha varit täkt med bly.^[425]

Fast inredning

Altaruppsatsen består av en arkitektonisk omramning kring en målad framställning av Golgata, utförande bakgrunden till ett snidat krucifix från omkring 1460. Ovanför altarprydnaden svävar en basunblåsande ängel. Enligt inskrifter på omramningen skänktes altarprydnaden 1791, medan Anders A. Backman var kyrkoherde.

Predikstolen, målad i vitt och försedd med förgyllda ornament, utfördes 1836 efter ritningar av arkitekten J.A. Hawerman. På pelarten bakom predikstolen är målat ett draperi i blågrått. Ett på predikstolen placerat timglas är enligt en inventarieförteckning från 1791 en gåva av skepparna Per Erlandsson och Johannes Skånberg.

Bänkinredningen är sluten, målad i grått och försedd med gula lister kring fyllningarna. På gavlarna iakttagas på sina ställen märken efter borttagna tandsnitt. Tydligen har bänkinredningen tidigare varit rikare smyckad än nu, vilket även antydes av en uppgift från 1830, enligt vilken förut ”långs åt stolraderna å ömse sidor varit helgonabilder, vilka under förra kyrkoherden prosten Backmans tid blivit borttagna”.

Orgelläktaren finns vid västra gavelväggen ovan ingången till långhuset. Här är orgelverket, som utfördes 1918 av firman J. Magnusson i Göteborg, placerad. Såväl läktare som orgelfasad äro emellertid av äldre datum. De utfördes 1792 av orgelbyggaren Jonas Ekengren från Stockholm, fasaden efter en av Ekengren ”uppgiven” ritning. Om detta betyder, att orgelbyggaren ritat fasaden, är icke klart men dock ingalunda uteslutet. Ekengrens ursprungligen till fasaden hörande, underbart skönt ljudande orgelverk är sedan 1929 uppsatt på en läktare i tornrummet bakom en fasad, ritad av arkitekten Erik Fant. Sedan 1939 finnes i koromgången uppställd en tredje orgel, utförd av Th. Frobenius i Köpenhamn.^[426]

Om invigningen av gamla orgeln från 1792 står att läsa i Inrikes Tidningar från den 18 januari 1793 nr 8: ”Båstad, den 27 sept. Invånarne af detta lilla Samhälle, utmärkte för Nit och Trohet mot öfverhet och Fosterland, bekante för rådighet och behjertenhet i Krigsfaror, och inom sig sjelwe lycklige genom enighet i tänkesätt, mognad i öfverläggningar och werkställighet af goda beslut; hafwa åter gifwit et förnyadt wedermäle af deras berömwärda omtanka, at pryda sin Kyrka, som, updragen utur Ålderdomens ruiner, för närwarande täflar med de flesta i Skåne, uti ordning och anständiga decorationer; i det de, för egne medel, hos Orgel-Byggaren Herr Jonas Ekengren i Stockholm låtit förfärdiga och til detta Herrans Hus skänkt et Orgelwerk af 12 Stämmor, hwars angenäma ljud, konstiga sammansättning och täcka Ornamenter witna om Mästarens Konstfärdighet. Söndagen den 12 efter Trinitatis, blev detta wackra Orgelwerk högtideligen inwigt, på det sätt: At Prosten och Kyrkoherden Herr Magister A. A. Backman, genast efter sammanringningen, wid hwilken en ansenlig mängd Ståndpersoner och Folk från nästgränsande Städer och Landsförsamlingar tilhopa kommo, tillika med sin Adjunct i Mässe-Skrud trädde för Altaret, under det en Psalm, utan Musik afsöngs; hwarefter Hr. Prosten, från Predikstolen, med wanlig styrka och prydelighet, höll et Inwignings-Tal, i anledning af orden i Davids Psalm 84: v. 2, 3. O huru lustige äro Dina Boningar HERre Zebaot m.m. Efter hwars slut Herr Prosten återtog sit rum wid Altaret, medan N:o 76 söngs under full Orgel-Musik, som den dagen uppfördes af Konstnären Hr. Ekengren sjelf. Med förnyad Introductions-Musik begyntes allmänna Gudstjensten, hwars högtidlighet ökades, genom en til Inwignings-Ämnet lämpad Aria, hwilken före Predikan af de bästa röster blef afsungen. Sedan Gudstjensten war slutad, församlades et talrikt Sälskap af Båstads Prästerskap och Inwånare, jämte främmande Stånds-Personer, till middagen hos Handelsmannen Herr Jurgen Agardh, hwilken, så i anseende til början, som fullkommandet af detta Orgelwerk hufwudsakeligen bidragit.”^[427]

Kyrktuppen på tornets gavelspets är tillverkad av koppar och årtalet 1874 är inristat på tuppens ena sida.^[428]

Inventarier

Kyrkan har två dopfuntar. Den äldre är huggen ur ett kubiskt gråstensblock och försedd med en skålformig fördjupning på ovansidan. På en sida finns några upphöjda skrivtecken, vilka man velat tolka som ”Per Knutsson”, och längs övre kanten läsas bokstäverna KP NI. Funten torde vara ungefär jämnårig med kyrkan. Den andra funten är av svarvat trä och målad i grått och gult; den nämnes i en inventarieförteckning från 1791. På funten ligger ett stort fat av pressad mässing, tillverkat i Nürnberg under 1500-talets senare hälft, säkerligen för profant bruk.Brättet har följande inskrift: ”Anno 1662 Iens Mortensen Hallender og Iahanne Bens dater forere dette fad til Booste Kierck”.

Träskulpturen Maria med Jesus-barnet i knät är snidad omkring 1460, av vissa ålderdomliga stildrag att döma troligen med en äldre berömd Maria-skulptur som förebild.

Av nummertavlor finns två par, bägge paren med rikt snidade ramar. De två tavlor, som är uppsatta i sidoskeppen vid bågarna mot koromgången, är nästan identiskt lika en nummertavla i Ysby kyrka. De två, som varit uppsatta på ståndare vid korbänkarna, ha tydliga inslag av rokoko i ornamentiken; på sköldar läsas initialerna ”CIS”, ”TMD” och ”Anno 1760”, respektive ”IPS”, ”ESB” och ”Anno1764”. Bägge paren nummertavlor kunna av stilistiska skäl tillskrivas en omkring mitten av 1700-talet verksam träsnidare, klockaren Tue Falk i Hasslöv.

Ett stort golvur har gråmålat träfodral med gula lister; det skänktes 1803 av urmakaren Jöns Mårtensson och dennes hustru Anna Lena; ”fouteralet med allt tillbehör” var en gåva av grov- och klensmeden Johannes Nordström och dennes hustru Petronella.

Bland kyrkans ljusredskap förtjäna två malmkronor att nämnas. Den med åtta armar i en krets har upptill en krans av prydnadsarmar av det slag som anses utmärka kronor av den undert åren 1668-1720 vid Skultuna bruk i Västmanland verksamme krongjutaren Hans Hornafwer. Den andra kronan med 16 armar fördelade på två kretsar har på det stora klotet nedtill förjande inskrift: ”Er denne krone af Hans Iensen Skierne med sin kierre hvstrv Marrene Mans dotter vdi Gvds namn til Basted kierke foretet anno 1662 den 7 september”

Kyrkklockor och kyrkringning

Kyrkan har tre klockor, alla hängande i tornets översta våning. Lillklockan har inskriften: ”Iochumb Elles hadt mich ge gossen 1663”. Mellanklockan är gjuten av Jens Jensen i Halmstad 1635. Storklockan är gjuten av M. och O. Ohlsson i Ystad och skänkt 1927 av Ludvig Nobel och hans hustru.^[429]

Före 1927 fanns i kyrktornet en större och en mindre klocka. De hängde i öppna gluggar, som vette mot öster och var utsatta för vind och regn. Själaringning ringdes med båda klockorna. Om inget annat var bestämt pågick den en halv timme med början klockan 10. För mindre barn påbörjades ringningen klockan en kvart i 10 och höll på i en kvart. Det kunde hända att anhöriga till avlidna bad om ringning i tre kvart. Då måste vi vara tre i tornet eftersom en så lång ringning med dåvarande storklockan var mycket påfrestande i synnerhet vintertid då oljan i lagren stelnade.

Kyrkoherde Sjöstedt bestämde emellertid att tiden för själaringning skulle vara lika för alla och pågå en halv timma. Senare hängdes klockorna i en stapel inne i tornet. Efter den tredje klockans tillkomst och om det gällde en man påbörjades och avslutades själaringningen med storklockan. Var det en kvinna som avlidit avslutades ringningen med mellanklockan.

Före den Nobelska klockans tillkomst ringdes första gång en timme före högmässans början med dåvarande storklockan, en kvart före med lillklockan (”Prästringning”) samt slutligen sammanringning med båda klockorna. Efter den tredje klockans tillkomst ringdes första gången två timmar före gudstjänstens början med storklockan, andra gången en timme före med mellanklockan samt sammanringning med alla tre klockorna. Klämtning 9 slag efter gudstjänstens slut. Men vid mindre gudstjänster såsom veckopredikningar och aftonbön begagnades endast de två mindre klockorna. Vid begravningar ringdes på samma sätt som vid själaringningen.

Sommarringning (Angelusringning) pågick från slutet av 1920-talet från den 1 maj till den 30 september klockan 8 på morgonen med lillklockan och klockan 8.30 på kvällen med mellanklockan, lördagskvällar med storklockan. Från midsommartid till mitten av augusti skedde aftonringning i samband med aftonbön (kompletorium) och på onsdagskvällarnas musikstunder. Klämtning med 9 slag utfördes efter aftonbönens slut, annars omedelbart efter ringningen. Efter aftonbönernas slut i mitten på augusti utfördes kvällsringningen i solnedgången.

På tal om denna ringning erinrar jag mig en episod på en kyrkostämma. Fiskare Pettersson opponerade sig mot det myckna ”skramlandet” från kyrkan och tyckte att det störde dem som bodde i närheten alltför mycket. Men gamle G.W. Brandquist gick genast till motattack. Han tyckte inte ringningen kunde vara störande. Det var tvärtom en gammal vacker sed i kyrkorna landet runt, menade han. ”Men”, sade Brandquist, ”vi vet ju sen gammalt att häxor och troll inte tycker om klockringning!” Kommentaren utlöste skratt och applåder.^[430]

Prästgårdar

Enligt storskiftet 1769 var marken strax väster om kyrkan betecknad som prästgårdstomt. Enligt fastighetskartan 1814 är tomten benämnd ”Obebygda Prästetomten, innehaves af Herr Kyrkoherden W. Fast”. Om en prästgård har legat där tidigare är osäkert, men det har berättats att så har varit fallet. På mitten av 1700-talet skll prästgården legat på nuvarande Hamngata

Klockare, kantorer och orgeltrampare

Den förste klockaren med namnet Pommer hette Jeppe (1746-1812). Han hade ”lärt orgelverket av en habil organist i Hässlunda” och som ”musikgesäll” blev han klockare i Båstad 1773. Denne Jeppe Pommer brukade under sommaraftnarna spela till dans på fiol i Pershögs vackra bokskog, och han satt då under en större bok, som sedan kallades ”Klockareboken”. Kring denna fanns länge kvar stensättningar, som utgjort ”dansgolvet”. Men hans musikaliska ambitioner sträckte sig längre. Han hängde en mängd glasbitar i bokens grenar och när sommarvinden satte dem i rörelse hördes sällsamma toner, en sorts ”sfärernas musik”.

Jeppes son Andreas (1781-1837) blev faderns efterträdare, och han i sin tur efterträddes av sonen Johannes E. Pommer (1844-1916).

När tjänsten ledigförklarades efter Johannes Pommer uppsattes Jan Paulin Thulin på första förslagsrummet. Han utnämndes till kantor 12 mars 1890 och tjänstgjorde till 1916.

Efter kantor Thulin kom Albert Runbäck. Han tillträdde tjänsten 1917 och avgick 1959.^[431] Runbäck avlade vid 17 års ålder organistexamen i Lund 1911 och vid Kungl. Musikkonservatorim i Stockholm 1913 samt slutligen kyrkosångarexamen i Uppsala 1914. Han var känd och uppskattad som kyrkomusiker långt utanför det egna landets gränser. Som orgelspelare hörde han till de allra främsta och han har dessutom berikat kyrkomusiken med många kompositioner, de flesta bearbetningar av koraler och gamla melodier. Runbäck har vidare komponerat musik för solosånger och utgivit flera kyrkomusikaliska böcker. Mest känd är han kanske ändå för de sång- och musikstunder han sommartid gav i Båstads kyrka varje onsdag- och söndagskväll. Det var sällsynt med orgelkonserter av sådan kvalité som dessa och hos många sommargäster och ortsbor blev musikstunderna något av en institution, som man hade svårt för att undvara. Vidare har Runbäck genom radion nått en stor och begeistrad publik. Han medverkade också i de upptagningar i kyrkomusiken som Radiotjänst gjort för sina program, däribland inspelningar från Båstads kyrka. Båstads kyrkokör, som under hans skickliga ledning, utvecklades på ett storstilat sätt. En medlem av kören var vår så berömda operasångerska Birgit Nilsson och det är ingen överdrift att påstå att det var han som först upptäckte hennes verkliga talanger.^[432]

Orgeltrampning var en syssla nog så viktig. I en fastighetsförteckning från 1814 återfinns en orgeltrampare vid namn Åke.^[433] Kyrkoväktare Nils Petter Brask var orgeltrampare sedan han avslutat sin tjänst 1979 fram till sin död 1880.^[434]

Kyrkoväktare

Kyrkoväktare Nils Petter Brask innehade tjänsten från 1869 till1879 och var därefter orgeltrampare fram till sin död 1880. Han var tillika bagare och ganska förmögen, men vid den stora branden år 1870 förlorade han fastighet och lösöre, däribland fyra amerikanska guldmynt till ett värde av 10 riksdaler. Då det var svårt för många av de brandskadade att själva baka sitt bröd, uppdrog Nödhjälpskommittén åt Brask att baka och för detta arbete erhöll han 10 riksdaler.

Brasks efterträdare blev år 1879 Ola Ohlsson, som var född i Yderhult uppe på åsen. Hans årliga lön var 150 riksdaler. När han slutade sin tjänst år 1932 hade arvodet stigit till 200. ”Ola Ringare”, som han allmänt kallades tjänstgjorde under fem kyrkoherdar, nämligen Sven Malmborg, Per Grewell, Natan Olssonn, Johan Sinius Sjöstedt och Olof Hoger.

Ola Ringare hade sinne för affärer. Han byggde 1879 sitt första hus (Kyrkan 3, Kyrkogatan 16) i Kyrkogatan längst upp intill kyrkan. Han hade köpt en större lycka från kyrkan och neråt för 2.000 kr. av sjökapten Nilsson i Strandgatan (Turistgården). Efterhand sålde han från tomter till badgäster, bl.a. till major Löwegren, som uppförde den pampiga villan, som senare fick namnet Sigridshof (Kyrkan 2, Kyrkogatan 12). Själv behöll Ola ett stort område nedanför kyrkogårdsmuren och efterhand byggde han nya hus av olika storlek och arkitektur i en idyllisk miljö. (Av många kallad ”Olasa går”.) Här tränade en gång Båstads Musikkår på den tiden då ”kalkbrännarepågarna” var dominanta musikpersonligheter. Ljudet från Olasa veranda blev tidvis så öronbedövande att Olasa ko, som betde utanför blev skrämd. Olas mor beklagades sig för en grannkvinna. ”Di tudar å di ludar å skrämmer Olasa ko.”

Ola Ringare dog 1941. Denne gode och trogne tjänare ligger begravd under en vacker gravsten vid ingången till kyrkogården.

Ola efterträddes av sin fosterson Hugo Pettersson. Som liten och fattig pojke blev han Olas hjälpreda och ett av hans första förtroendeuppdrag var att varsko ringarna i tornet när begravningstågen nalkades. Vid begravningar förr samlades man vanligen i sorgehusen. ”Prästabonnen” körde likvagnen och efter denna gick de sörjande. Från kyrktornet kunde Hugo sikta processionen när den kom vid Kruses affär på Lyckebacken. Kom begravningståget däremot nere från Agardhsgatan måste Hugo stå i Hamngatan och ge klartecken upp mot tornet.

I en liten koja vid Killebacken föddes Hugo Pettersson. Modern kom från ett välbärgat styrmanshem och hennes morbror var klockare Johannes Pommer. Men omständigheterna gjorde att hon själv måste försörja sina tre små barn. Nöden stod ofta för dörren. Bättre blev det sedan hon fått anställning på Hotell Viktoria, som då förestods av fröken Anna Schweitz, som sedan gifte sig med fabrikör Axel Graff. Fröken Schweitz var en dam med hjärtat på rätta stället och hon sände mycket mat till det fattiga hemmet. Men så blev fru Pettersson sjuk och kunde inte arbeta. Fattigvårdsstyrelsens ordförande beviljade bara ett bidrag på 2 kronor i veckan till familjens försörjning.

Men Hugo hade trots allt många ljusa barndomsminnen. Han talade om glada lekar på ”gröningen” nedanför Killebacken och om utfärder med kamrater till Malens skog.

Efter moderns död tog Ola Ringare hand om honom och hans bror och efterhand blev Hugo ”Olasa Hugo” och kyrkväktarens allt i allo.^[435]

Kyrkogård

Kyrkogården omgärdas idag av en mur, mot norr av en äldre mur, renoverad på 1990-talet. De övriga sidorna av en mur är uppförda på 1950-talet. I Båstads Tidningen från den 15 juni 1883 framgår det att kyrkostämman beslutat ersätta den gamla kyrkogårdsmuren åt Torekov och torget med haktornshäck. Hamnbolaget erbjöds samtidigt att använda sten från den gamla muren till utbyggnad i hamnen.^[436]

Nya kyrkogården upp mot Pershögsskogen tillkom i början av 1930-talet.^[437]

Urnlunden på nya kyrkogården anlades omkring 1950. Anläggningskommittén bestod av kommunalkamrer Östen Kärulfgård, ordf., boktryckare Bernhard Svensson, dir. Walfrid Nyh, kyrkofullmäktiges ordf. landstingsmannen Paul Hammarlund samt fru Sigrid Carlsson. Anläggningen har utformats av trädgårdsarkitekt G. V. Wahlberg, Malmö och entreprenör har varit trädgårdsanläggare H. Hammar, Helsingborg. Kontrollant för arbetet har varit chefsträdgårdsmästare Oscar Fjellmar, Norrviken.^[438]