I början av 1800-talet låg här två mindre hus. Det västra ägdes av Anders Svensson och det östra av skepparen Eric Kruse.^[620]

På mitten av 1800-talet såldes Kruses hus till Johan Gustaf Nilsson. Johan var född i Brunnby den 6 september 1822 och dog den 18 januari 1896. Han gifte sig den 29 december 1844 med Kerstin Jönsdotter Banck, som var född i Arildsläge Brunnby den 18 februari 1822 och dog den 9 november 1885.

De var 1847 bosatta i Båstad på tomt nr 50 (bebyggd tomt 1814). Tomt nr 50 ägdes tidigare av skeppare Eric Kruse, som avled 1833. Troligt är att Johan köpte huset av Kruses efterlevande.

Johan var skeppare och borgare i Falkenberg, men förde fartyg från Båstad. Vid den stora branden 1870 förstödes alla hus längs Strandgatan. Troligen efter branden inköpte Johan den västra fastigheten (tomt nr 49). Han ägde nu fastigheterna 49, 50, 51, 59, 65, 109 samt tomt vid sjön. På fastigheterna vid Standgatan uppförde Johan nuvarande byggnad (Turistgården). Johan ägde 3-4 fartyg, men drev även lantbruk här.

Av Johans och Kerstins 9 barn kan nämnas ingenjör Johan Martin (1858- ), Josefina (1847-1927), som tillsammans med Oscara Rådberg drev pensionatet Randiga Taket (Hotell Båstad) samt Ludvig (1849-1893), som var sjökapten och dog i Chicago 1893.

Ludvig var sedan 1873 gift med Augusta Charlotta Grönvall från Ängelholm. De fick döttrarna Anna (1874-1943) och Elisa (1875-1955). Ludvigs änka Charlotta köpte Skeppargården.^[621]

Efter Johans död hölls fastighetsauktion. Båstads Tidning skriver: ”Vid auktion i måndags å sterbhusdelägarnes efter aflidna sjökaptenen J.G. Nilsson i Båstad fastigheter försåldes den vid Strandgatan naturskönt belägna gården med 2 tomter till fru L. Böving för 16000 kronor, hvarjämte en tomt inropades af postmästaren C. von Hauswolff för Båstads badanstalts aktiebolags räkning för 700 kr. De försålda fastigheterna skola tillträdas 1 april.”^[622]

Efter Johans död övertog Lida Maria Böving fastigheten. Lida Maria Böving, f. Vengel, föddes den 11 maj 1846 i Danmark och dog den 8 juli 1946 i Arvika (Östra) och begravdes på Kristinehamns gamla kyrkogård.^[623] Hon gifte sig 1866 med arrendatorn Paul Böving (1839-1889) från Taaborg i Danmark. De var bosatta på Ålholmen i Anderslöv. Deras barn var Karin Sophia f. 1867, Nils Preben f. 1869, Paul Axel f. 1871, Jens Osten f. 1873, Kaj Evald f. 1876, Lida Maria f. 1879, Riborg Birgitta f. 1880, Sten Werner f. 1882, Ulla Gyritha f. 1885 och Bror Georg f. 1889.

Paul Böving avled 1889 och begravdes på Anderslövs kyrkogård. Lida Maria stod nu ensam med en stor barnaskara. Hon står i ”Sveriges befolkning 1890” som hotellvärdinna^[624]

Lida Maria flyttade den 1 april 1895 till Båstad och bosatte sig på en fastighet inom landroten 9, som ägdes av A.B. Berg. Med till Båstad följde barnen Paul Axel, Kaj Evald, Riborg Birgitta och Ulla Gyritha.

Två år senare, 1897, flyttade de till tomt nr 50 på Strandgatan (Turistgården). Den ägdes av sjökapten Johan Gustaf Nilssons dödsbo. Arvingarna Charlotta och hennes döttrar Anna och Elisa flyttade året därpå till tomt nr 99 (Skeppargården på Agardhsgatan). Det är mycket möjligt att Lida Maria köpte fastigheten. Här drev hon pensionatsrörelse. Dottern Riborg flyttade till Amerika 1902. Året därpå 1903 flyttade Lida Maria från Båstad till Göteborgs domkyrkoförsamling. Ny ägare till Turistgården sommaren 1904 blev handlaren Petrus Eriksson från Uppsala.^[625]

Lida Maria avled 1946, 100 år gammal.

”Arrendeaffär. Handl. Petrus Eriksson i Båstad har till fröken Ingeborg Andersson i Klippan bortarrenderat Turistgårdens välkända kafé- och matsalar, belägna vid Strandgatan. Årliga arrendesumman är omkring 800 kr.”^[626]

I en annons från 1912: ”Turistgårdens Restaurant Rekommenderas. God mat, låga priser. Kaffeservering i Badhusparken.”^[627]

Petrus Eriksson drev pensionatsrörelsen vidare. Han lät inreda stallarna till pensionatsrum. (Stallarna bör vara de små flygelbyggnaderna mot gatan.) Träbyggnaden i öster byggdes som matsal till pensionatet. (*Denna byggnation bör ha tillkommit före 1914.*) Matsalen revs på 1990-talet, då huset såldes till en badgäst.

Efter andra världskriget (1945 – 1949) förestod Berta Sjövall ett vandrarhem som var inrymt i gården.

Marken, där tennisbanorna tvärs över gatan är anlagda, hörde tidigare till gården. Där serverades kaffe i bersåer. Eriksson skänkte sedan området till kommunen med det förbehållet att det ej fick inhägnas. Dock fick Ludvig Nobel tillstånd mot Erikssons vilja att anlägga tennisbanorna.^[628]