(Kandidat Strömberg, Göteborg, var inskriven badgäst här sommaren 1911.)^[633]

Varegården 1:5

Brattenborg

Om denna plats skriver tidningen Badgästen 1911: ”Brattenborgsklippan vid Båstad. I närheten af Båstad, på krönet af Hallandsås, finnes en mycket brant klippa, benämnd Brattenborg, hvarpå, enligt traditionen, varit byggdt ett slott, ehuru ej det ringaste spår däraf numera kvarstår. Härifrån förmenas den så kallade Brattenborgsherrn hafva, efter döden, hvarje högtidsafton gjort uttfärder genom närliggande egendomen Varegården till Klacken i Halland, en kvarts mil därifrån, och tillägger folksägnen, att förstugudörrarna i Varegården aldrig kunnat hållas stängda julafton, i anseende till Brattenborgsherrns färd därigenom, hvilken alltid utmärkes genom susning i luften och hundarnes skällande.

En annan sägen, som knyter sig till Brattenborgsherrns namn, förtäljer: Vid ett tillfälle, då en arbetare, bosatt i en by strax därofvanför på höjden, skulle på en hemfärd en månljus afton, trött efter slutadt arbete i Båstad, vandra hem och därvid passerade den gångstig, som löper rätt under Brattenborgsklippan, mötte honom en manlig jättefigur med långt hår och dito hvitt skägg. Jätten ville med detsamma, räcka den vandrande arbetaren sin hand, en hand som var större än fyra vanliga händer tillhopa. Arbetaren stod tvehågsen om han skulle våga räcka jätten sin hand eller ej, men i stället räckte han jättefiguren en grep, som han medförde och hvilken jätten fattade, skakade den samt sammanprässade ‘hornen’ så att de blefvo helt tillhopasnodda.

En episod, som belyser skräcken för Brattenborgsherrn och huru fruktad han var af allmogen, passerade en gång omkring 1830-talet, då Korröd ägdes af en Bergström, en mycket skämtsam man. En äldre gumma, bosatt kanske en tio minuters väg ifrån ofvannämnda gård, skulle efter sitt besök därstädes sent på aftonen vadra till sitt hem. Därvid skulle hon äfven bestiga densamma gångstig, som här ofvan är omnämnd. Bergström hade öfverenskommit med en af sina drängar att spela gumman ett spratt med att hafva i beredskap ett vagnshjul, som skulle klädas med halm och tjärade trasor och därmed rullas från Brattenborgshöjden precis när gumman skulle där passera förbi. På en öfverenskommen signal skulle detta ske och då gumman fick syn på detta midt emot henne kommande eldviduner, vände hon åter med häpnad och förskräckelse till gården, där hon öfvernattade till följande morgon, troende, att det var själfva Brattenborgsherrn hon mött på färden. ^[634]

Varegården 1:26

Lyavägen

Mor Olenas Stuga

Mor Olena — Olena Johansdotter

Olena föddes 1848 på Rostorp i Skummeslövs socken. Hon var yngsta barnet i en torparefamilj och fick säkert hjälpa sina gamla föräldrar med allehanda sysslor i lantbruket. Hon lämnade hemmet vid sjutton års ålder, hennes äldste bror var då gift och hade övertagit faderns gård. På hösten 1865 fick hon arbete som piga på prästgården i grannsocknen Hasslöv. Olena som var mycket gudfruktig tycktes trivas bra på prästgården, eftersom hon stannade där i hela tre år.

Hon flyttade emellertid på hösten 1868 till Östra Karups socken, där hon fick anställning som tjänstepiga hos en storbonde på Eskilstorp nr 4. I samma by fast på nr 9 bodde 37-årige hemmansägaren Johan Evert Bergström, som var ungkarl. Tycke uppstod så småningom mellan Olena och den 17 år äldre Johan. De gifte sig i Östra Karup den 11 november 1870 och Olena flyttade in på Johans gård. Redan året därpå föddes deras första barn. Familjen bodde kvar i Eskilstorp fram till 1881, då man flyttade till Båstad. Olena hade då under dessa elva år framfött sex barn, varav två hade dött.

I Båstad bodde familjen på Landroten nr 1. Här föddes ytterligare två barn, innan man åter flyttade, denna gång 1886 till Grevie socken. I Grevie står Johan antecknad som torpare och familjen bodde på Varegården nr 1. Olena födde här sitt sista barn 1889, som tyvärr dog 1892 tre år gammal. Olena hade nu fått nio barn varav sex levde, men hon nöjde sig ej med detta, utan tog också två stycken fosterbarn.

En bit in på 1890-talet blev Olena ensam och måste själv klara försörjningen av både sig och sina barn. I Grevie fanns inte mycket arbete att få, så hon måste ta sig in till Båstad, fast vägen var lång. En god vän till Olena, som kallade sig mor Gustava, hade en liten stuga i Lyadalen i utkanten av Båstad, som Olena fick arrendera. Hit flyttade Olena med sina hemmavarande barn och hon försörjde sig med att tvätta åt herrskapsfolket i Båstad. Stugan låg väldigt naturskönt i skogen med en brant slänt ned mot den porlande Lyabäcken, just där den bildade ett par meter högt vattenfall.

Efterhand som åren gick försvann Olenas barn ett efter ett till det nya landet i väster, Amerika. Alla hennes sex barn emigrerade och kvar fanns bara de två fosterbarnen. Nu började emellertid ett nytt liv för henne. Badgästerna i Båstad hade börjat bege sig på utflykt till det natursköna Lyadalen. Ofta medförde de matkorgar och festade om i det gröna. Vatten till sin saft fick de av Olena, som tjänade en liten slant då och då.

Den 13 juli 1900 kom så vändningen för Olena. Hon skulle i fortsättningen slippa gå ned till herrskapsfolket i Båstad och byka tvätt. Ett sällskap hade dragit ut till Lyadalen för att njuta av dess skönhet. Med fanns en medicinalrådinna Hildur Bissmark, som nyligen varit på en turistort i alperna och där blivit serverad kaffe med sockerkaka utomhus. Fru Bissmark berättade detta för Olena och undrade samtidigt om inte Olena kunde göra detsamma och få sin försörjning på detta sätt. Först tvekade Olena som inte trodde detta skulle vara lönsamt, men efterhand gav hon med sig och ville göra ett försök. En vecka senare, den 20 juli, serverades kaffe med nybakad sockerkaka till ett tiotal personer. ”Mor Olenas stuga” hade etablerat sig.

Ryktet om kaffestugan spred sig snabbt. Redan ett par veckor efter öppnandet kom ca 150 personer på ett par timmar. Mor Olena fick nu hjälp med att bygga slingrande gångar, trappor och bersåer ned mot den porlande bäcken och vattenfallet. Också en liten dansbana kom till, där badgästerna kunde roa sig. ”Mor Olenas stuga” blev det första utflyktsstället, det första steget till det härliga Båstad.

Så gick några år, Olena klarade sig bra på kaffeserveringen och den berömda sockerkakan, men så tog arrendatiden slut. Mor Gustava skulle bygga ett stort hus där den pittoreska stugan låg. Olena fick gärna taga stugan med sig, om hon kunde hitta någon plats att ställa den på. Olena hörde sig för och hade tur. En tomt fanns i Korrödslund, som ligger något närmare Båstad än Lyadalen. När hon tittade på stället, fick hon se samma gamla Lyabäck som slingrade sig fram nedanför tomten. Olena blev glad och tog sin lilla stuga med sig till Korrödslund. Nya gångar och bersåer anlades. Fåröron, aurikler, kjesarkronor, munkhattar, aklejor, löjtnanshjärtan, lavendel och isop trivdes väl med ombytet, detsamma gjorde också hönsen som levererade ägg till sockerkakan. Kaférörelsen fortsatte och blev om möjligt ännu mer populär än tidigare bland den ökande badgästströmmen till Båstad.

Åren gick och Olena blev alltmer trött av det myckna arbetet. Åldern tog till slut ut sin rätt och i juli månad 1921 avled änkefru Olena Johansdotter Bergström lugnt och stilla i en ålder av 73 år. Hon ligger begravd på kyrkogården vid Båstads kyrka. Efter mor Olenas död fortsatte sedan rörelsen, fast i annan regi, under flera årtionden för att till slut bli privatbostad.

Avslutningsvis vill jag återge en vers som en av de många nöjda gästerna skrivit:

Må andra skrifva vers till sköna kvinnors ära

om deras blonda hår och deras kinder skära

om blåa ögons glans i svärmisk aftontimma

och annat dylikt strunt, som dumma karlar rimma.

Min Pegasus har svårt att sådana versar finna,

den har ett annat mål, en bättre älskarinna,

ej drömmens bilder lik i arla ungdomsåren,

men verkligheten själf, ty den är kaffetåren.

Och utom denna brud, pardon, hon heter sockerkaka.

För dessa brudar två en hyllning vi förena:

En bugning och ett tack för dem till Mor Olena!

Curt Fredriksson^[635]

Olena Bergström, mera känd som Mor Olena, ägde här ett hus, som var byggt på ofri grund. Här öppnade hon caféet Mor Olenas Stuga troligen 1899. Efter 10-15 år flyttade hon ner huset till Korrödslund (Oleborg 2, Mor Olenas väg 2). Caférörelsen fortsatte här även efter Mor Olenas död 1921, men i slutet av 1950-talet blev huset privatbostad.

Det berättas att hon brukade gå och tvätta för badgäster i Båstad. Ofta hade hon med sig sockerkaka, som hon själv bakade. Hon bjöd gärna och en dag sa en badgästtant. “Olena, som är så duktig på att baka, öppna ett café.”^[636]

Varegården 1:36

Dala

Eljo

Min farfar Carl Ludvig Liedman, skriver Sune Liedman, föddes år 1850 i Nosaby, som ligger i närheten av Kristianstad. I hemmet fick han lära sig att väva och redan vid 16 års ålder var han utlärd vävare. Han tog då sin gesällstav för att vandra ut i världen och hamnade snart i Tyskland. Vid denna tid hade industrialismen redan tagit fart runt om i Europa. Farfar var nog just en tidig industri-spion. Efter ett och ett halvt år återvände han till Sverige.

Här sökte han en lämplig plats att starta sitt spinneri. I Dala, 3 km söder om Båstad, tyckte han sig ha funnit vad han sökte: En dal med bäck, en lämplig plats för en industribyggnad och folk, som ville ha arbete. Verksamheten kom igång i liten skala redan år 1869, troligtvis i någon provisorisk lokal. Snart gifte han sig med Lovisa Beata Sjunnesson, som var en flicka från trakten. Efterhand levererade bönderna allt mer ull och farfar skaffade ombud för ulluppköp i Laholm och Helsingborg. I slutet av 1870-talet utökades verksamheten med att man började väva uniformstyg, som levererades till armén. Därmed kunde några, som annars bara arbetade sommartid hos bönder, nu få arbete även vintertid. Så småningom tillverkades även filtar. Jag minns från min barndom att vi hade ett par sådana. De var röda på den ena sidan och vita på den andra. Under denna tid hette fabriken Dala Yllefabrik AB.

Lönsamheten blev allt bättre och nådde sin höjdpunkt omkring 1910. Men när första världskriget bröt ut, blev det allt svårare att skaffa tillräckligt med ull. Antagligen behöll bönderna ullen som en reserv i orostider. År 1919 överlät farfar fabriken åt en son, farbror Wilhelm. Men farbror ”Wille” var trött på Örebäcken som kraftleverantör. Därför flyttade han maskinerna till Strömsborg, som ligger vid Helgeån i närheten av Osby.

Farbror Wille hade en son, Karl född 1899, som år 1923 fick överta fabriken. Kusin Karl drev sedan rörelsen fram till år 1966. Man tillverkade och färgade garner. Men familjen startade också en garnaffär i Osby, vilken förestods av Karls båda systrar Edit och Ruth. Men efterson ingen av syskonen hade något barn, lades verksamheten ner 1966 och såldes till Osby Hembygdsförening, sedan Sydkraft fått tillstånd att dämma upp Helge å.^[637]

Dala Yllefabrik grundades av C.L. Liedman (Carl Ludvig), som var född 1850. I Båstads tullkammares årsberättelse 1869 nämndes yllefabriken som ”ett mindre spinneri i Båstads närhet”. Fabriken drevs med vattenkraft från Axelstorpsbäcken. Bönderna lämnade sin ull till spinneriet för att få den spunnen till garn eller få tyger stampade.^[638]

I en uppteckning från Hovs socken står det ”Ullen skulle också göras i ordning på hösten. Den, som icke såldes utan skulle användas för eget bruk, skulle kardas. Då blev det kardegille ty här liksom vid linåkningen blev det byteshjälp. Sedan C.A. Lidman i början av 1870-talet byggde Dala Ullspinneri tyckte de flesta, att det var både billigare och bättre att låta karda på spinneriet och därmed tog de gamla kardegillena slut. C.A. Lidman grundade Dala Ullspinneri omkring 1870 och rörelsen gick riktigt bra och sysselsatte en hel del folk. Där tillverkades prima tyger och filtar m.m. men Lindan började bliva gammal och hade svårt för att hålla rörelsen igång och ingen av hans söner ville fortsätta, varför spinneriet nedlades omkring 1910. Ett bolag försökte med skjortfabrik i den gamla fabriken men även denna tillverkning bar sig icke i längden. Nu bedrives bakelittillverkning i det gamla spinneriets lokaler i Dala, beläget ett par km söder om Båstad.”^[639]

I en fastighet på Köpmansgatan (Banken 8, Köpmansgatan 19) öppnades i början av 1900-talet en manufakturaffär med namnet Dalafilialen. Här såldes produkter från spinneriet i Dala. I folkmun blev den kallad “Lasa-filialen”. Här tog man även emot begagnat stickylle för återanvändning i spinneriet.^[640]

I slutet på 1800-talet vävdes bl.a. tyg till kronans uniformer. Då arbetade här 10 – 12 personer i spinneriet. Fabriken drabbades av en omfattande brand 1899, men byggdes upp igen. Dala Yllefabrik fick problem i samband med första världskriget och dess historia slutade 1919 då fabriken lades ner. Därefter bedrevs olika verksamheter i lokalerna. Här har tillverkats vagnar, skjortkragar, manschetter och gräddbullar. Ett hönseri har här också funnits före en möbelfabrik tog vid. Möbler tillverkades fram till krigsutbrottet 1939 och under kriget användes lokalerna för lagring av spannmål.^[641]

Otto Johanssons vagnmakeri etablerades här år 1900. Ett möbselsnickeri statades här 1925. Lanthandeln öppnades 1930 och höll på fram till slutet av 1970-talet.

Joel Olsson från Stockholm köpte fabriken 1945 och bildade Dala Bakelit, som 1953 byter namn till Eljo Plastindustri AB. Joel Olsson avlider 1964 och nya ägare tar vid. År 2007 flyttas verksamheten till en annan fabrik inom koncernen och fabriken läggs ner i Dala och därmed startas Företagsbyn.

I bostadshuset intill fabriken bodde läderhantverkaren Herbert Nimark. Han sydde fotbollarna till VM i fotboll 1958.^[642]

Martin Johansson, även kallad ”Nyle-Martin” startade 1927 en dansbana här framför den gamla affären.^[643]

År 1945 köpte Joel Ohlsson från Stockholm fabriken och grundade företaget Eljo, som sedan 1973 ägs av den finländska Ahlström – koncernen.^[644]