Inkompletta fastigheter

Hus och öppna platser i gamla Båstad är en dokumentation om hus, dess människor och verksamheter. Uppgifterna bygger på vad andra har berättat eller skrivit ner. Husen är ordnade efter dagens fastighetsbeteckning i alfabetisk ordning. Motstridiga uppgifter och andra felaktigheter förekommer, då källmaterialet inte har granskats och kontrollerats. Rättelser och kompletteringar mottages med tacksamhet till Föreningen Gamla Båstad.

Inkompletta fastigheter

94 fastigheter som saknar gatuadress och/eller historiktext

Har gatuadress men saknar historiktext (2 st)

Bysten 2 – Kastanjeallén 6

Bancko

Hjorts gata 16 – Malens poststation inrättades här 1913. Tidigare hade man här på Malen kunnat lämna in och ta emot postförsändelser och tidningar i Palmquists affär uppe vid landsvägen (Gläntan 8, Köpmansgatan 119).[^295]

Saknar gatuadress — men har historiktext (77 st)

Glosasträdet 6

Det är ovisst hur gammalt huset är. År 1916 köpte skräddare Lindahl fastigheten av Nils Nilsson.[37]

  1. [37] Muntlig eller okänd källa

Glosasträdet 8

Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Missionsförening i Båstad lät uppföra byggnaden 1908 och var verksamma här fram på slutet av 1980-talet.

Förutom Missionsföreningens verksamhet bedrevs konfirmationsundervisning här av kyrkoherde Sjöstedt. Även såväl folkskolan som högre folkskolan förlade viss undervisning hit på 1920-talet.[38]

  1. [38] Muntlig eller okänd källa

Bild GB Bildarkiv nr 1001

Bjäre härad

Bjäre härad är omnänmt 1201 (Biargahered) i Diplomatarium danicum. För tolkningen av häradsnamnet finns två tänkbara möjligheter: antingen är namnet genitiv pluralis av den brutna sidoformen till berg syftande på Hallandsås, eller är det genitiv pluralis av ett inbyggarnamn bergsbo, den som bor på och vid berget (Hallandsås). I samband med den senare tolkningsmöjligheten bör det nämnas, att ett inbyggarnamn, som antagligen avser bjäreborna, förekommer i Jordanes´ historiska arbete De origine actibusque Getarum, troligen skriven år 551. Det är troligt, att det nämnda folkslagsnamnet bergio har samband med häradsnamnet Bjäre.

Från år 1486 hörde Bjäre härad under Helsingborgs län.

Att döma av en del ortnamn med förledet Ting- har man i äldre tider haft två tingställen i Bjäre härad, ett i Hov (Tinghöigsager omnämnt på 1510-talet i jordeböcker över Lunds ärkesätes gods) och ett i Grevie, där en gravhög sydväst om kyrkan med ett ännu levande namn kallas Tinghögen. En åker i Grevie har kallats Tingstickid (omnämnd omkring 1570 i Lunds stifts landebok). Möjligen har häradstinget äldst hållits i Hov, som kan ha varit kultcentrum för häradet och senare flyttats till Grevie, som under senmedeltiden och början av nyare tiden var marknadsplats. Eftersom det finns ett nära samband mellan marknader och ting, förefaller det troligt att Grevie under denna tid också var tingställe.

Enligt bevarade domböcker sammanträdde tinget i slutetr av 1600-talet i Båstad och fr.o.m. år 1700 i Ängelholm. Bjäre bildade 1682 tillsammans med Luggude en domsaga, som ägde bestånd till 1691, då Luggude ersattes med Södra och Norra Åsbo häraden. Från år 1878 är Bjäre och Södra Åsbo härader sammanförda till ett tingslag med tinställe i Ängelholm.[47]

  1. [47] Skånes ortnamn; Bengt Pamp, 1964

Boarp 10:1

Båstads Golfklubb

Ingenjör Ludvig Nobel, genom AB Västra Båstad, har i Boarp ”en gård inköpts jämte tre jordlotter i omedelbar närhet för anläggande av en golfbana, som är under arbete och beräknas vara färdig sommaren 1929. Ritningar för golfbanan är gjorda av den engelska golfarkitektfirman Hawtree & J. H. Taylor i London. En förening är bildad, Föreningen Båstad Golf u.p.a., i syfte att anskaffa lägst 60.000 kr avsedda att bekosta banan.”[50]

  1. [50] Fören. Gamla Båstads arkiv – Västra Båstad, AB

Borren 12

Musterivägen

Båstads-Must

Andelsföreningen Båstadmust bildades 1939 av den dåvarande fruktodlarföreningen. Den första säsongen höll man till i Bredvad-Jensens lokaler vid Ängelholmsvägen (Pilen 14, Trädgårdsvägen 2) och sedan ett par år i källaren till Malens Restaurant. Först 1943 uppfördes en egen byggnad här på fastigheten.

Den förste föreståndaren var fruktodlare Karl Johan Persson på Karstorpsvägen, medan Karl Pedersen var försljare och kontorist. senare föreståndare var stationsskrivare Samuelsson och mustmästare Arthur Backe. Hans Åberg blev föreståndare 1957.

Flasketiketten från denna tid var ett målat motiv över Båstad utfört av konstnäen Åke Corshammar

Andelsföreningen upphörde 1970, då mustmästare Bengt Ragnarsson tog över rörelsen. Musteriet lades ner omkring 1990.

I slutet av 1990-talet köpte kommunen fastigheten och efter ett par år inreddes byggnaden till ungdomsgård med namnet ”Musteriet”.[64]

  1. [64] Fruktodlingar i Båstad under ett sekel samt muntlig eller okänd källa

Bromsen 21

Köpmansgatan54

Mitt Hem, ”Tyska villan”

Fastigheten ägdes i början av 1900-talet av familjen Brandt. I folkmun kallades huset ”Tyska villan”. Förklaringen kan vara Brandts eventuella tyska härstamning. Familjen var musikalisk och turnerade runt i landet.[68] I tidninngen Badgästen den 15 juli 1911 var följande notis införd. ”Biograf i Båstad. Den välkända Brandtska konsert- och biografturnén kommer att i ett för ändamålet uppsatt större tält å Börjessonska tomten vid Pershög gifva föreställningar från och med i morgon söndag tills vidare. Turnén medför eget musikkapell därvid särskildt fru Brandts harpospel bör framhållas.”[69]

  1. [68] Anders Peterson
  2. [69] Badgästen, 1911

Bysten 1

Ludvig Nobels allé 7

Skånegården

Skånegården uppfördes av Ludvig Nobel under åren 1916 – 1918. Byggnaden skulle ge Nobels anläggningar ett modernt hotell. Arkitekt var Karl Güttler, Stockholm. Byggmästare var Carl Andersson, Båstad. Då byggmästare Andersson blev förhindrad att fortsätta, inträdde byggmästare Johan Höjman, Båstad.[74] Då Nobel och Güttler ville ha möjlighet att påverka byggnadens utföranden under arbetets gång utfördes entreprenaden på löpande räkning. Det ursprungliga kostnadsförslaget på 100.000 kr överskreds vida under rådande krigstid och de slutliga byggnadskostnaderna blev 380.000 kr.[75] Skånegården byggdes om till lägenheter 1967.[76]

Båstad nya badhotell under tak – En kontinental anläggning inför sin fullbordan.

Taklagsfest hölls i lördags med tal af initivtagaren ingeniör Nobel.

Båstads nya stora badhotells taklagsfest firades i lördags å Hotell Skånegården där. Till festen hade inbjudits samtliga arbetare, uppgående till omkring ett femtiotal, samt aktieägare och andra intresserade, hvarvid hela antalet gäster uppgingo till omkring åttio.

Festen försiggick i hotellets blifvande sällskapsrum, hvilka för ändamålet voro festligt dekorerade med blommor och grönt. De inbjudna blefvo rikligt trakterade med smörgåsar, kaffe och kakor m.m.

Ingeniör L. Nobel höll ett längre tal, däri han uttalade sitt tack och erkännande åt arkitekt, byggmästare, förmän och arbetare, för deras goda arbete samt för det nit och intresse de ägnat företaget.

Kapten A. Malmström svarade med ett längre tal, däri han skildrade Båstads badorts utveckling från dess början för omkring 100 år sedan, intill nuvarande stund.

Byggmästare Carl Andersson framförde arbetarna tack.

Lefve höjdes för Båstad, Skånegården och ingeniör Nobel, hvilka alla åtföljdes af kraftiga hurrarop.

Festen var af det angenämaste slag och skall säkerligen länge minnas af de tillstädesvarande.

Det är nu cirka två år sedan arbetet påbörjades på detta, efter våra förhållanden storartade arbete, hvilket färdigt kommer att väcka berättigadt uppseende.

Hotellet skiljer sig nämligen afsevärdt från de vanliga badhotellen. Det verkar gediget och vittnar om ett med största omsorg utfördt arbete samt är hållet i en lugn och värdig stil. All hänsyn är tagen till att de blifvande gästerna skola känna sig ostörda af hvarandra, samt icke sakna några af de bekvämligheter, som de äga i sina egna våningar. På samma gång komma de att njuta af den i minsta detalj fint utförda arkitektur, som öfverallt tjusar ögat, och likaledes af den omsorgsfulla planteringen som är så utmärkande för ingeniör Nobels villor och andra byggnader.

Bygget är nu i det närmaste färdigt. De väldiga takytorna äro i det närmaste belagda med enkupig tegel, och de flesta rummen äro putsade. Fönstren äro också i det närmaste alla insatta. Återstår således i hufvudsak golfläggning samt installering af alla sanitetsanordningar.

Möbler och inventarier äro i det närmaste färdiga.

Såväl byggnaden som möbler hafva till arkitekt hr K. Güttler, Djursholm.[77]

Skånegården, Båstad av Karl Güttler 1920.

Båstadvännen och hembygdsvårdaren ingenjör L. Nobel beslöt år 1916 att bygga ett hotell i Båstad, vilket, på samma gång som det anslöte sig till den skånska byggnadstypen, skulle vara försett med alla nutida bekvämligheter. Att uppgöra ritningar uppdrogs åt undertecknad.

Byggnaden omgives åt alla håll, utom åt norr av planterade gårdar.

För att komma upp till huvudentrén, passerar man således ett större med dammar och växtlikhet beprytt plan, omgivet av murar. Från detta når man den av flyglar flankerade ”Västra gården” med huvudentrén.

Härifrån kan man antingen fortsätta till den genom portvalvet synliga ”Inre gården” eller till de från vestibulen tillgängliga sällskapsrummen, expedition och huvudtrappor. Den inre gården är omgiven av öppna gångar vars tak uppbäres av snidade ekpelare. För att skydda de uppklättrande växterna är vid varje pelare uppsatt vattenkastare av ek. Mitt i gården finnes en damm kantad av formtegel. Från i hörnen placerade skulpturer falla smala vattenstrålar ned i dammen. För övrigt uppfylles gården av en gräsmatta.

Gångarna föra vidare åt öster till den lilla ”rosengården”. Härifrån leder en mindre trappa och port genom muren ut till vägen. Eller kommer man runt ena flygeln till en smal blomstergård, belägen mellan huset och södra muren.

Samtliga på nedre botten belägna resanderum ha direkt utgång till de öppna gångarna och äro försedda med eget kapp- och toilettrum och w.c. m.m. Alla innertrappor, öppna gångar samt golvet i valvrummet äro belagda med tegel av större format. Kapp-, toilettrum och w.c. samt korridorer med s.k. romerskt tegel.

Rummens väggar äro slammade och kalkfärgade. Kalkfärgen är behandlad dels med stänkning, dels med marmorering eller svampning. Väggarna avslutas nedtill av en tegelsockel och upptill av en list av formtegel.

I bottenvåningen äro alla tak putsade och försedda med en enkel insättning. I de större våningarna äro taken panelade med ohyvlade bräder och betsade i grått.

Samtliga golv äro av parkett med långstav. Vid inläggning av parkettgolv kan arkitekten, särskilt när det gäller hus bebodda mest sommartid, samt i liknande klimat, ej vara nog försiktig. Trots uppmaning till leverantören, att ej använda för torrt virke samt lämna svällmån, visade det sig att parketten svällde och så gott som samtliga golv fingo omläggas.

Rummen äro försedda med i nischer insatta täljstenskaminer. Över nischerna äro gamla skånska gjutjärnsplattor inmurade. Fönsterplattorna äro av kalksten eller tegel. Snickeriet är betsat.

Resanderummens möbler äro av furu, betsade och bonade. Sällskapsrummens av ek. Byggnaden är uppförd på betonggrund av tegel med hålmur. Fasaderna fogstrukna och bakmurade med kalksandstegel. Taket är täckt med tegel. Det kostnadsförslag som inhämtades stannade på något över 100 000. Men, som byggherren föredrog att bygga på räkning, steg kostnaden på grund av de successivt stigande byggnadskostnaderna till 380 000 kr.

Trädgårdsarkitekt har varit G. Laurin Stumpp, Danderyd.

Byggmästare voro Carl Andersson och J. Höjman, Båstad. Fasad-, tak-, form- och golvtegel levererades av Slottsmöllan, Halmstad och konstsmide från Petter Andersson, Myra.

Karl Güttler[78]

Ingenjör Ludvig Nobel av Maj Sterner för Svenska Hem i ord och bilder

.. ……………………………………………………………………………

Innan vi avsluta vår skildring av det Nobelska hemmet, bedja vi läsaren följa med på ett kort besök till Båstad, med vilket det Nobelska namnet är starkt förknippat. Det är en högst förtjänstfull gärning, att en man som ingenjör Nobel med sina ideella och praktiska intressen gått in för att höja hotellkulturen i vårt land. Inredningen i den berömda Skånegården icke endast tillfredsställer nutidsmänniskans krav på bekvämlighet — den har också gjorts synnerligen hembetonad: därigenom har givits bevis för att en praktisk inredning i ett dylikt etablissement mycket väl kan ingå en intim förening med en förnäm och kultiverad smak.

Ligger det ej något storvulet av 1600-tal över Skånegården, och ger den ej intryck av ett gammalt förnämt herresäte? Var i vårt land och var utomlands finns något dylikt, så ideellt betonat? Att här i denna tidskrift omnämna Skånegården har sitt berättigande av den orsak, att hela Skånegårdens inredning för det första är genuint svensk, lika svensk som den härliga naturen utanför, och för det andra att den gjorts fullt ut lika hemlik, som om det gällt att inreda ett eget hem. Denna ideella prägel framträder ju osökt i alla de många detaljer, vilka ingenjör Nobel ägnat ett så stort intresse, och vilka alla höra till hemmets område. Och var ser man en sådan blomsterprakt anordnad annat än i och omkring ett hem?

För att komma till själva huvudbyggnaden, ritad av arkitekt K. Güttler, med dess av Ampelopsis Veitschi, Polygonum baldschuanicum och Clematis delvis täckta, av mörkrött munktegel uppförda murar, måste vi passera över en terrasserad förgård, som åt landsvägen är omgiven av en stenmur. För att ej alldeles utestänga de förbipasserande från en liten inblick i förgårdens blomsterhärligheter är stenmurens övre del försedd med ett gallerverk av trä, och framför detta ser man många, både främlingar och människor av ortsbefolkningen stanna långa stunder. Men det är ju också en sällsynt blomsterprakt, som där innaför utvecklar sig! På ömse sidor om mittgången ligga två dammar, fyllda av de härligaste vita och röda näckrosor, och för resten prunka alla vinklar och vrår av delphinier i lysande färger, lupiner, jättelika, praktfulla blåklockor — alla blomsorter, alla färger äro representerade och så utvalda, att när den ena sorten blommar ut, tar den andra vid. På sensommaren efterträdas nu nämnda arter av rudbeckiornas gyllene blomsterkaskader, den ståtliga phloxen i alla färger, kaktus, dahlier, samt ljuvligt doftande kaprifolier. En jättelik pil över den största näckrosdammen samt en massa guldidar i vattnet förhöja behaget av denna underbara förgård.

Från mittelgången leda några trappsteg upp till terrassen, belägen närmast framför portalen och mellan de båda utskjutande flyglarna. Mittelgången och ett par små sidogångar äro här belagda med råhuggna stenplattor på engelskt sätt, mellan vilka gräset växer upp. Utanför flyglarna går en svalgång med pelare av trä, klädda med graciösa och rikt blommande clematisrankor.

Ännu några trappsteg från mittelgången, och vi stå uppe i portalen. Vända vi oss om, erbjuder sig från denna plats en härlig utsikt över förgården och — i den mån den yppiga grönskan det tillåter — även över havet. Mitt framför oss, på andra sidan förstugan se vi genast den stora innergården, vars sammetsgröna gräsmatta, lysande pelargoniegrupper och vattenbassäng erbjuda en hänförande anblick. Solskenet bryter sig mot de fina vattenstrålarna från groteskdjur i brons, placerade i bassängens hörn. Det är en underbart rogivande drömstämning, som här i hög grad griper åskådaren.

Själva förstugan prydes av ett par vackra väggbonader, en rya, komp. Av Märta Måås-Fjetterström och en bonad med kyrkliga motiv — ett svenskt heminslag om något! Och så göra vi härifrån en titt in i Skånegårdens sällskapsrum, vilka — vi upprepa det åter — ha en sådan ovanligt stark hemprägel, att de utmärkt väl kunna tjäna som mönster för våra hem. Valvrummet med sina vackra stjärnvalv, sina vitrappade väggar och sina mörka möbler påminner osökt om ett gammalt slottsrum med allvarlig klosterstämning, vilken livas av en utsökt matta från Märta Måås-Fjetterströms verkstad här i Båstad. Och skulle vi närmare beskriva detta rum, som man gör i ett hem, så saknas ej här liksom ej heller i de övriga sällskapsrummen vare sig antika möbler, gamla vackra kopparstick eller härligt friska blommor.

Genom den lilla välvda gången från stora sällskapsrummet gå vi åter ut i förstugan och ta oss en rundtur kring inre gården med sina korsgångar, burna av skulpterade träpelare, täckta med allehanda slingerväxter, mest Clematis i rosa och mörkviolett, som i denna skyddade och soliga vrå trivas gott. Dammens springvatten sorlar sakta och sövande — den hetsande nutiden förfaller oss vara långt borta. Bakom innergården, skild från denna av en tvärbyggnad, men med förbindelse genom korsgångarna, ligger den täcka rosengården, som i sanning gör skäl för sitt namn.

På Skånegårdens södra sida slutligen ligger mellan byggnaden och den inhägnande stenmuren något, som vi skulle kunna kalla rosengången, en lång promenad på finaste gräsmatta, utmed byggnaden kantad med rosor, idel rosor i grupper och girlander — en slösande blomsterrikedom, som sällan eller aldrig ses annat än i ett hems omgivning.

Men nu återvända vi till vår utgångspunkt, Skånegårdens förstuga. Härifrån gå två raka trappor, liksom alla korsgångar och korridorer belagda med på kant ställda tegelstenar, upp till övre våningarna. Här uppe går åter klosteridén igen: Två stora granitpelare stå en vid vardera uppgången. Men de vita väggytornas enformighet brytas av gamla fina tavlor och bonader och av de i alla fönster rikt blommande pelargonierna. Vi se här bland annat en komplett samling av Billmarks utomordentligt vackert färglagda kopparstick över Stockholm och en del svenska slott. Av bonader förekomma här också en hel samling, såsom Alf Wallanders gobeläng, ”Lilla Karin” och Märta Måås-Fjetterströms ”Gripen”, och vem beundrar icke en förtjusande uppländsk rya med tulpanmotiv samt en utmärkt vacker flamsk vävnad samt två mycket gamla, unika finska ryor.

Och hur se då bostadsrummen ut i denna kontnärliga omgivning? De äro egentligen mycket enkla, alla möbler i mörkbonad furu och i renässansstil. Men allt är genomtänkt in i minsta detalj, något som endast brukar åstadkommas av den, som med varmt och kärleksfullt intresse inreder sitt hem, antingen detta nu är stort eller litet.

Ingenjör Nobels stora insats för hembygdsvård är vida känd och uppskattad. Det ligger något storvulet i att praktiskt och inte bara toretiskt lära oss svenskar, vad vi ha att vara stota över i vår äktgamla kultur och lära oss, att denna skall utgöra grundvalen för våra hems uppbyggande i enkelhet och linjeskönhet.

Familjens lilla vackra sommarhem är beläget omedelbart invid Skånegården. Inredningen ansluter sig till gammalskånsk allmogestil, en storstuga, omkring vilken kamrar fylka sig. Vackra, antika möbler stå sida vid sida av nyare efter äldre stilar, bildande i gemenskap en äktsvensk miljö.

Stadshemmet och lanthemmet äro vitt skilda, vad inredningen beträffar. Över det förra vilar i viss mån nutidens prägel, över det senare gångna tiders. Men i dem båda erfares omedelbart tvenne rikt begåvade släkters stora livsintresse: att nyttigt verka medan dagen är — livsintressen, som ha ett djupt fäste i det ideella.

Maj Sterner[79]

Skånegården och dess förebilder i det gamla Båstad.

När Ludvig Nobel kom till Båstad i början av seklet fascinerades han av ”de typiska långa, låga gårdslängorna med det höga, obrutna, förnämt lugna taket och den med handsmidda beslag och klapp smyckade porten, vilken från den yttre världen avskiljer helgedomen, ägarens trädgård.” Det var under inspiration av dessa gårdsmiljöer, som han förverkligade sin länge närda önskan att bygga ett herrgårdsliknande hotell och som blev förverkligad under åren 1915 – 1918. ”Det skulle ej få bli närigt högt, ej vanställas av balkonger eller verandor, och därför gjorde det mindre, att det icke fick ligga med fri utsikt åt havet. Som ersättning för de estetiskt plågsamma balkongerna skulle gästerna få rogivande, skuggiga korsgångar, omgivande en innergård med gräsmatta och däri försänkt vattenspegel.”

Detta var programmet, som anförtroddes åt arkitekt Karl Güettler att lösas, och namnet Skånegården gavs i förhoppning, att verket skulle bli en exponent för skånsk hembygdsvård och tjäna till pånyttfödelse av idén att betrakta den kringbyggda gården såsom något högt. Att arkitekten lyckats och gått till sitt verk med sällspord kärlek, då det gällt ej blott planläggningen utan även detaljbehandlingen, har många bestyrkt. Särskilt med vilken ärlighet såväl trä som sten voro behandlade. Mot de brunstrukna ekpelarna med synlig trästruktur, vilka begränsa korsgångarna, göra sig de olika Clematis-arterna, den graciösa montana rubens, senare den mörkvioletta Jackmanni och den praktfullt röda Ville de Lyon betagande.

Murgröna och Ampelopsis Veitchii göra sig ej mindre bra mot det vackra, handgjorda teglet av Slottsmöllans tillverkning, som överallt ingår i murmassorna. De envågiga takpannorna ha mörknat och fått en grönskiftande patina. På sydsidan når redan Polygonum Baldschuanicum upp högt på takfallet och utbreder där sitt vita flor av blomster. Dess revor leta sig ibland långa vägar upp under takpannorna, varifrån de oväntat tränga fram och breda ut ett nytt fång av grönt med svall av blomster. Ju mer ystert den får leka kurra gömma på detta vis, dess frodigare och livskraftigare utvecklar den sig liksom barnet.

Huru trädgårdarna formats mellan de östra flyglarna utmed den långa, södra fasaden och framför huvudentrén åt väster, det angives i generalplan av anläggningen. Av stort värde blev den tidigare planterade hängpilen, som överskuggar näckrosdammens bortre ända och vackert speglar sig däri. På ömse sidor om de båda näckrosdammarna äro anordnade breda rabatter för perenna växter, valda med avsikt att i avväxling städse bjuda möjligast rika färgprakt. Här må färgglädjen utan konkurrens utveckla sig mot fonden av den allvarliga byggnadens lugna, entoniga yta. Här prunka i tur och ordning lupiner, delphinium, campanula, liljor och flox, och över terrasseringsplintarna breder sig kaprifolium.

Den hela komplexet omgivande muren är åt västersidan ställvis genombruten med ett gallerverk av trä, översållat av klängrosor. Genom detta kan den på vägen utanför gående få en blick in i trädgården. Denna är ursprungligen anlagd av Güettlers dåvarande biträdande trädgårdsarkitekt, fru Laurin-Stumpp, och ha kompletteringar sedermera gjorts i samråd med direktör R. Abelin.[80]

Skånegården, ett skönhetens och fridens hem.

I vårt land har under de sista decennierna byggnadskonsten genomlöpt en märklig och högst glädjande utveckling. I motsts till målarkonsten, som näst politiken utgjort vår tids mest omtyckta försöksfält för mer eller mindre vanvettiga experiment, har arkitekturen och med denna intimt förbundna konst- och konsthantverksgrenar under senaste tider varit ganska förskonade för osunda avarter och löjliga överdrifter. Våra nutida ledande arkitekter äro på en gång vetenskapsmän och konstnärer, och de stå utan tvivel i allra främsta ledet som bärare av svensk kultur och svensk tradition, samtidigt som de visat sig vara verkliga pånyttfödare och nyskapare inom sitt område.

Däremot synes det mig, som om de flesta svenska arkitekter under adertonhundratalets senare hälft och i början av nittonhundratalet arbetade dels under stark influens av den materialistiska världsåskådning och internationella fin-de-siècle-konst, som då voro på modet, dels under intrycket av en efterklang från den romantiserande riktning i litteratur och konst, som härskade under adertonhundratalets mitt. Skönheten i byggnadskonsten fattades ofta såsom något uteslutande materiellt, något, som i form av krusiduller och utsirningar kunde efter behag anbringas på en byggnad, oberoende av dennas uppgift och inre karaktär. Och strävade man verkligen efter att förläna den yttre arkitekturen skönhetsverkan huvudsakligen genom harmoniska proportioner, förbisåg man vanligen att söka åstadkomma ett logiskt samband mellan byggnadens uppgift och stil, mellan den inre och yttre arkitekturen. Man insåg ej, att anden är förmer än materien, och man laborerade därför oftast uteslutande med materiella skönhetsvärden, vilka till på köpet ej sällan voro av mycket tvivelaktig beskaffenhet. Ej ens med materialet var man så noga, det gällde ej att vara, men att synas vara. Glömt hade man , att det främst är strävan efter sanning, harmoni och logiskt sammanhang, som inom byggnadskonsten skapar den äkta, den okonstlade skönheten. Om denna strävan talar många av gångna tiders byggnadsverk, både kyrkor, slott, herresäten, borgarhus och allmogestugor, och den levde kvar ända in i förra seklet, men var då nära att förkvävas av den nya tidsandan.

Det är några av våra nu verkande arkitekters ovanskliga förtjänst att hava återupptäckt och tillgodogjort sig de grundprinciper, utan vilka all byggnadskonst måste bliva själlös och död.

Bland våra moderna arkitekters konstskapelser är Skånegården i Båstad en av de allra förnämsta. Denna byggnad är så innerligt besjälad, så mättad av harmonisk kraft, att den likt vissa tyvärr alltför sällsynta personligheter har förmågan att utstråla ro och stilla lycka.

Och dock är Skånegården ett hotell!

Hotell! Ger ej det ordet sensation av något schablonmässigt kontinentalt, av buller och jäkt, av nervös brådska och oro. Men hur står ej allt detta i motsats till Skånegårdens rofyllda atmosfär.

Skånegården är belägen i en av vårt lands mest egenartade och sköna nejder. På ena sidan havet, om sommaren vanligen medelhavsblått, Båstadsbuktens mjuka och dock storvulna linje härliga sandstränder och kåddoftande talldungar; på den andra Hallandsås med lövskogsklädda sluttningar och krönt av vidsträckta ljunghedar, från vilkas högsta punkter man har den underbaraste utsikt ej blott över Båstadsviken och närmast liggande trakter, utan även över Skelderviken, Kattegatt, Kullen, Öresund och Själland. Aldrig skall jag glömma en sensommarkväll på Hallandsås´ öde vidder, då skymningen föll på och jag såg glimtfyrarna vid den danska kusten tändas, just som nyets smäckraste silverbåge uppenbarade sig på himlien.

Skånegårdens arkitektur står i samklang ej blott med den omgivande naturen, utan även med det bästa av det sydsvenska landets såväl gamla som nutida kultur. Närmast är den väl besläktad med den byggnadsstil, som är utmärkande för några av våra vackraste skånska herrgårdar, men man märker, att den även har anor bland de medeltida klostren. Den inre, kringbyggda gården med korsgång, gräs, blommande klängväxter och ljuvligt sorlande vatten skänker i rikt mått den känsla av avskildhet från världen, den fridfulla klosterstämning, efter vilken så många nutidssjälar längta. Rosengården bär ej sitt namn i fåvitsko, den leder tankarna till riddarballader och renässansslott, medan förgården med sina näckrosdammar utgör ett ypperligt prov på modärn trädgårdskonst.

Och så några ord om inredningen. Allt är ändamålsenligt, vackert och praktiskt. Nästan varje rum, varje sal, varje förstuga, varje gård har sin säregna skönhet, och dock är allt samstämt genom sitt harmoniska förhållande till byggherrens väsen och arkitektens egenartade skapareförmåga. I denna byggnad finnes intet ansträngt och krystat, intet, som tyder på, att byggherre eller arkitekt våndats för att åstadkomma något originellt eller åsyftat sitt eget förhärligande. Nej, Skånegårdens originalitet, starkt personliga stil och skönhet synas mig framstå som en helt naturlig manifestation av såväl initiativtagarens som konstnärens väsen och andliga rikedom.

Och denna härliga byggnad är ställd till allmänhetens förfogande. För en måttlig avgift kan man för en tid göra Skånegården till sitt hem. Med flit begagnar jag ett så betydelsefullt ord som hem, ty den ledning, under vilken Skånegården står, har visat sig äga förmågan att skänka gästerna den hemkänsla, som man annars sällan kan få njuta av utom under eget tak.

Men vilka hava väl skapat denna idealiska vistelseort för dem, som efter en ansträngande och nervfrestande arbetsvinter längta efter skönhet, glädje och friluftsliv?

(Artiklen fortsätter! Ej hunnit skriva)

Kort och smått om Skånegården i Båstad av Olof Nobel, 1955

Den historiska upprinnelsen till byggandet av detta säregna hotell, ”som ej fick likna ett vanligt hotell utan fastmer borde motsvara en kringbyggd äkta skånsk gård, omsatt i sten, och som genom sin tidlösa enkelhet och klosterliknande ro, parad med hög komfort och slösande blomsterprakt skulle skänka jäktande nutidsmänniskor ett hem för vila och avkoppling”, var den inspiration som Alfred Nobels brorson, ingenjör Ludvig Nobel, mottog en septemberdag, då han och hans son det historiska året 1914 besökte karmeliterklostrer i ”Hamlets Helsingör”.

Två år därefter, 1916, började Skånegården taga fast form, sedan den norskfödde arkitekten Karl Güttler — död 1947 — tillfullo förstått sin uppdragsgivares och byggherres idé och av denne fått fria händer för ritningars utförande.

Skånegården uppfördes under åren 1916 – 1918 och togs i bruk sistnämnda år.

De första gästerna bestod av ryska emigranter. De hade just undkommit ryska revolutionen med sitt i hast hopsamlade guld och var därför ännu så pass förmögna att de kunde una sig bo på hotell! Men denna tillfälliga gästgrupp efterföljdes redan under första säsongen av stora grupper svenka, danska, norska, tyska och brittiska resenärer. Under hand tillstötte amerikanska gäster.

Redan från första stund erhöll Skånegården en enastående — och enstämmigt lovordande — svensk och utländsk presskritik.

År 1928 kom konung Gustaf på ett tillfälligt första båstads- och Skånegårdsbesök och blev från första stund så förtjust i Skånegården och Båstad, att han beslöt att från påföljande år inlägga en Skånegårdsvistelse på ett par veckor i juli månad som en årlig programpunkt i sina sommarferier. Under jämnt två decennier — från och med år 1929 till och med 1948 — blev konungen — allmänt känd som den vita sportens populäre ”Mr G” — Skånegården och Båstad trogen som dess främste och mest kände gäst.

Två anekdoter från denna ”gustavianska” tid: Då konungen en gång samtalade med Ludvig Nobel om sin båstadsvistelse gjorde han den senare rätt orolig genom att plötsligt yttra: ”Min käre Nobel, ditt Båstad är nog bra, det har endast ett , men mycket stort fel …”

”Törs jag fråga vilket fel, Ers Majestät”, undrade med en viss bävan min far.

”Jo, Båstads och Skånegårdens enda fel är att jag ’upptäckte’ deras existens så sent under min levnad, jag kunde ju ha kommit hit ned långt förr …”, yttrade den leende monarken till sin värd, och så brast båda i skratt.

Vid ett annat tillfälle tillfrågades konungens kammartjänar av Skånegårdens direktör hur vistelsen utfallit och om Hans Majestät verkade nöjd. Kammarherren svarade helt trosvisst och familjärt: ”Vi kommer med största säkerhet igen, så visst vi lever, ty vi trivs bra och är helt och hållet nöjda.”

År 1930 invigde kung Gustaf Båstads då nyanlagda golfbana och skrev sitt namn i Båstads Golfklubbs gästliggare. Ludvig Nobel, som själv var intresserad golfspelare, undrade om hans höge gäst möjligen i samband med besöket ville prova golfbanan och så smått övergå från den för hans ålder rätt påfrestande tennissporten till den tillsynes lugnare golfsporten på Båstads 18-hålsbana.

”Den där golfsporten väntar jag nog med tills jag blir gammal ….” svarade den spjuveraktige — då 71-årige — monarken under alla de tillstädsevarandes stora munterhet.

Under åren 1933 – 1935 och i viss mån under perioden 1938 – 1939 undergick Skånegårdens inre genomgripande moderniseringar med utökning av de privata badrummens antal liksom kraftigt utökande av annexvillornas rumsbestånd och komfort. Närmaste anledningen härtill var den utomordentligt ökade utländska turistströmmen med ökade krav på varmvatten och privatbad …, de svenska stamgästerna var på den tiden ej så flitiga innebadare och såg mer på rumspriset än på komfortens nymodigheter.

Under 1951 – 52 fullföljdes moderniseringarna (Ludvig Nobel gick bort år 1946 och efterträddes samma år av undertecknad på Skånegårdens och Båstadsbolagens direktörspost) bl.a. i form av hotellannexvillornas ombyggnad och modernisering, rationlisering och delvis ombyggnad av Skånegårdens kök och kökslokaler m.m.

Till 1955 års säsong har inom den till Skånegården anslutna Restaurant Strands tillbyggda del inretts och möblerats helt nya konferens- och sällskapslokaler, avsedda för medelstora och mindre kongresser, kontaktkonferenser, bridgegrupper, årsmöten och andra högtidliga och vardagliga sammankomster. Då de nya lokalerna inrymmer några utomordentligt vackra textilier av den internationellt kända — framlidna — båstadkonstnärinnan Märta Måås-Fjetterström, kommer rummens namn att bli ”Måås-Fjetterströmsrummen”.

Skånegården är sedan 25 år huvudförläggning för eliten av de världsstjärnor på tennissportens område, som under första hälften av juli möts i spännande kamp på Båstads Tennisstadions banor.

Från och med 1955 har vår säsong på Skånegården utbyggts med en halv månads utsträckt säsongtid, intill den 15 september eller däromkring, beroende på antalet beställningar som inväntas före den 1 juli avseende september månad.

Olof Nobel [81]

  1. [74] Muntlig eller okänd källa
  2. [75] Uppsats i konstvetenskap, Lars Elfström, 1978
  3. [76] Bernhard Karström
  4. [77] Engelholms Tidning? 1917
  5. [78] Tidskriften Arkitektur; Karl Güttler, sept. 1920
  6. [79] Svenska Hem i ord och bild; Maj Sterner
  7. [80] Lustgården 1922, Skånegården och dess förebilder i det gamla Båstad; Ludvig Nobel
  8. [81] Helsingborgs Dagblad 8 maj 1955; Söndagsglimtar

Båstad 109:2

Gröna torg

Bysten av Carl Adolph Agardh avtäcktes den 28 juni 1959 av biskop Nils Bolander. Bysten är utförd av konstnär Jonas Fröding och skänkt av Bjäre Härads Hembygdsförening med hjälp av ideella föreningar i samhället och enskilda donatorer. I samband med avtäckningen av bysten överlämnades även till köpingen av åkeriägare Frank Johnsson en i planteringen bakom bysten nyuppförd vattenkosnt, bekostad av de kringboende.[85]

Bysten är en omarbetad relik av den byst, som är placerad i Botaniska trädgården i Lund, och är utförd av konstnären Jonas Fröding, en släkting till C.A. Agardh.[86]

  1. [85] Bjärebygden 1960, sid. 6 ff
  2. [86] Okänd notis

Båstad 109:2

Hamnen

Det kan tänkas, att byggandet av båtar vid Bjäres stränder pågått sedan mycket lång tid tillbaka, och att det började redan på den tiden, då framkomligheten på land var både sensamt, osäkert och ofta livsfarligt. I den situationen använde man helst vattenvägarna, som voro både säkrare och bekvämare. Man fick därför stort behov av båtar, och för att framställa dem var man säkert på den tiden endast hänvisad till eget arbete.[87]

Ett båtvarv kom till väster om hamnområdet i Båstad, och det var ganska stora båtar som byggdes. År 1657 sjösattes ett fartyg på hela 60 läster, vilket tydligen var en skonare. Ett sådant fartyg användes ofta för utrikesfart. Det hade sex mans besättning, och omräknat till våra mått var lastförmågan 150 ton. Galeasen Christina Maria på 34 läster byggdes 1782 i Båstad för Jurgen Agardh, A.J. Ollman och skepparen S. Kock från Hov.[88] I arkivhandlingar omnämns att 1757 vid Båstad byggdes ett fartyg, som var på 60 svåra läster. (En svår läst motsvarade 2.450 kg.) Även vid Ingelstorps strand byggdes längre fram ganska stora fartyg, men annars var det mest jakter, galeaser och skonerter.

I en del fall hände det att sjökaptenen, ”gåbben”, som han populärt kallades, själv ägde skutan. Oftast var dock ägarna många, och var och en av dem ägde en eller flera delar, eller ”parter”, i fartyget. Det var så kallat partrederier. Det förekom även, att privatpersoner, fastän de inte var sjömän, ägde ett eller flera fartyg. Det kunde vara handelsmän eller större jordägare, som behövde fartyg att transportera sina varor med. Det var även privatpersoner, som fann det fördelaktigt att placera pengar i denna verksamhet.

Från en rapport från kronofogdemyndigheten år 1829 står att läsa: ”Skeppsbyggerier finnes inga egentlige, men på åtskilliga ställen å kusten bygger allmogen stundom fartyg, nämligen vid Ramsjö strand 1 fartyg, vid V. Karups strand 1 fartyg och vid Hovs strand 1 fartyg. Dessutom äro på stapel å sistnämnda ställe tvenne fartyg. Arbetare därvid äro till antalet mycket olika men utgöra nu 20 personer, alla av ortens invånare, som äro skattskrivne vid sin hemvist. Vid Båstad äro på stapel tvenne fartyg. Arbetare därvid utgöra för närvarande 32 st., likaledes av ortens allmoge, som äro skattskrivne vid sina hem. Dessa tvenne fartyg tillhöra Commerserådet P. Möller på Skottorp i Halland.”

Det var naturligt att längs Bjäres långa kust skulle utvecklas allt som hör sjöfart till. I fråga om fartygsbyggen uppstod så småningom svårigheter. Sålunda heter det i en rapport från början av 1800-talet: ”Svårigheten att anskaffa ektimmer, som nu måste hämtas långt borta, är en hämsko på denna näringsgren.”[89]

I Båstads Tidning den 15 juni 1883 kunde man läsa att under 1882 anslog kommunalstämman 3000 kronor för arbeten i hamnen. En ny stenpir åt öster, och i nordlig riktning en sk. pålbrygga. Den 30 maj 1883 anslog kommunalstämman ytterligare 3000 kronor för att användas dels till höjandet av stenmuren dels för uppmuddring av hamnen. Träbron skall även förlängas med 400 fot. Hamnbolaget fick av kyrkostämman tillåtelse att använda sten från kyrkomuren till hamnarbetet. Kyrkomuren åt Torekov och torget skulle nämligen ersättas med en hagtornshäck.

I samma tidning den 10 januari 1884 framgår att under 1883 har till Båstad från utrikes ort 15 stora fartyg blivit inklarerade, 2 från Danmark, 1 från England med gödning, 3 från England med kol, 1 från Spanien med salt, 2 från Danmark med foderämne, 1 från Danmark med taktjära samt 4 från Danmark och 1 från Tyskland med barlast. Under samma år har från Båstad utklarerats 13 fartyg, nämligen 10 med spannmål till England, 1 med spannmål till Danmark, 1 med tuktad gatsten till Danmark och 1 till England med barlast.[90]

I tidningen Sydhalland den 16 juli 1908 kunde man läsa: ”Hamnen i Båsstad har alltid varit ett sorgebarn. Vid ett tillfälle, för några år sedan, beaktade municipalstämman de många klagomål, som förts fram. En summa anslogs för mudderverkets reparation och hamnens upprensning. Vi medge gärna att den anslagna summan var alldeles för låg för att något verkligt repatations- och rengöringsarbete skulle kunna vidtagas, men detta utgör dock ingen ursäkt för att hamnen f. n. befinner sig i ett högst miserabelt, nästan oanvändbart skick, och att mudderverket ligger på land.

Om verkligen något varmare intresse för hamnen hade förefunnits hos dem det vederbör, äro vi förvissade om att något mera hade kunnat gjorts. Fråga blott fiskarena i Båstad och Kattvik hvad de säga om saken! De som i vanliga fall ha behof af hamnen ha inga stora anspråk. Man önskar blott, att vid lågvatten kunna gå in i hamnen med sina små fiskebåtar. Naturligtvis hade det varit önskligt att i hamnen äfven kunde inlöpa jakter och andra smärre segelfartyg, men vi skola inte begära några orimligheter.

Gör blott hamnen passabel för de små fiskebåtarna, och man skall bli nöjd och tacksam!”[91]

Chancen

Den 21 oktober 1880 strandade skonerten Chance utanför hamnen. Den hade seglat närmast från Newcastle i England med last av kol och cement. Fartyget hade ankrat för lossning ute på redden.

Skonerten har, om än en liten, men ändå en viss koppling till Båstad. Sjökaptenen Pehr Åkesson var född och uppvuxen i Båstad. Sedemera flyttade han till Gävle, grundade rederiet Åkesson, Andersson & Co. Pehr Åkessons son Lars Åkesson, beställde för rederiets räkning skonerten Chance på Södra Varvet i Gävle. Fartyget byggdes 1867 och blev rederiets minsta fartyg, men kunde ändå lasta 140 ton. Hon gick mestadels mellan svenska hamnar och England.

Den 20 oktober anlände Chance till Båstad. Vindstyrkan hade tilltagit och skepparen F.M. Sundkvist blev ängslig och frågade fiskaren Gustav Andersson, om hon låg säker på redden. Han fick till svar att hon låg här lika säker som i en ”pott”. Vad Gustav Andersson inte kände till var att ankarkättingen var defekt.

Under natten blåste det upp till nordostlig storm. Ankarkättingen brast och Chance gick hjälplös på grund, några hundra meter öster om hamnen. Försök gjordes att länspumpa fartyget och få det flott. Men alla ansträngningar var förgäves och Chance blev vrak.

Köpmannen H.P. Kallenberg köpte vraket för upphuggning. (Vraket köptes av köpmännen H.P. Kallenberg och L.P. Pettersson. Under den stränga vintern 1880 – 1881 frös bukten till och materialet efter upphuggningen kunde transporteras i land över isen med häst och vagn. Däckshuset inhandlades av köpman Pettersson. Eftersom det var byggt ihop med däcket, togs det helt enkelt loss genom att däcket sågades av runt däckshuset.Härefter transporterades det på isen in i hamnen och upp på slipen, för att slutligen få sin plats där det står idag. Som grund till huset användes den väl brända cementen, formade efter träkaggarna den transporderades i. Köpman Pettersson använde däckshuset till hamnmagasin för de varor han fick sjöledes.

När järnvägen kom och man inte längre var beroende av sjötransporter, hade däckshuset inte längre samma funktion att fylla. Det såldes 1888 till fiskaren Gustaf Andersson (av Kallenberg för 25 riksdaler. Gustav använde det till fiskebod. Namnbrädan sattes upp ovanför dörren, så däckshuset fick heta ruffen Chance.

Sonen Albert Andersson övertog sedan fiskeboden. När Alberts son Vincent ”Vinne” Andersson, efter många år som sjöman, återvände hem till Båstad 1946, tog han på sig uppgiften att rusta upp ruffen Chance till sitt ursprungliga skick. Med hjälp av släkt och vänner började han samla in allehanda föremål, som hade med fartyg och sjöfart att göra. Samlingen av bl.a. galijonsfigurer, stavknorr, sjömanskistor, segelsömmarverktyg och namnbrädor blev omfattande och mycket unik. Ruffen Chance blev muséet Chance.

Chance donerades av familjen Andersson 1991 till kommunen.[92]

  1. [87] Boken om Hov, Torekov, Båstad och V. Karup; Patrik Haller, 1950
  2. [88] Båstads Historia; Rune Hassby, 1999
  3. [89] Boken om Hov, Torekov, Båstad och V. Karup; Patrik Haller, 1950
  4. [90] BT, 1883 och 1884
  5. [91] Sydhalland, 1908
  6. [92] Bjärebygden 2000; Torsten Andersson

Båstad 109:2

Badstranden vid hamnen – Skansenbadet

Kallbadhus

”De, som besökte Båstad förlidet år, kunna ej nog lovorda de vidtagna förbättringarna. Förr badade alla i en skräpig badvagn, nu är för damerna uppbyggt ett särskilt badhus …”[93]

”Vad sjelfva baden angår, berömmes vattnet som särdeles salt, (väl i alla fall föga saltare än Helsingborgs!) badvagnar äro byggnda, en bassin uppförd. I staden bor man billigt, lefver för ingenting, roar sig idylliskt, har allting beqvämt och trevligt och lägger opp pengar derjemte. (Hor!) Skall man bada och icke gör det i Båstad, måste man ha minst Helsingborg att välja på.”[94]

”I det för dess belägenhet vid Hallandsås natursköna Båstad börjar i år 1:sta teminen den 15:de juni och fortgår till den 15:de juli, och andra terminen den 17:de juli och slutar den 17:de augusti. Såvida väderleken det medgifver, fortgå baden till augusti månads slut. I badhuset erhållas varma bad, med eller utan dusch, å 50 öre, ruska å 1 rdr samt kalla bad uti dertill i sjön inrättade bassiner och badvagn å 25 öre. Äfven kunna svavel- och gyttjebad erhållas.”[95]

Enligt en muntlig tradition skall badorten ha startats upp 1834. Vad som hände denna sommar är sedan länge glömt, men 1909 firades badortens 75-årsjubileum på Pershög. Vad man vet fanns inget kallbadhus här förrän 1848. Då uppfördes två kallbadhus, ett för damer och ett för herrar. Sedlighetsreglerna tillät inte att herrarnas kom för nära. Det placerades 140 meter från damernas intill hamnens västra pir. Badhusen byggdes med sin innersta del 20 meter ut från stranden, och sträckte sig totalt 45 meter ut. Bryggorna ut var 40 meter långa. Badhusen byggdes som ett U med öppningen ut mot havet. På stolparna som bar upp konstruktionen var påspikade brädor, så att bassängerna blev insynsskyddade. Vattendjupet var 1 – 2 meter.

Vid ett större underhållsarbete 1885 flyttades herrarnas badhus endast 20 meter från damernas, vilket föranledde många klagomål. Ett särskilt plank fick spikas upp för att skydda för insyn.

Båstad Badanstalts AB bildades 1889 och första verksamhetsåret 1890 inköpte bolaget både varmbadhuset och kallbadhusen av Tiljander och Berg. I bolagsledningen märks B. Baumgardt, A.B. Berg, Aug. Elmlund, A.M. Graff och C.G. Jansson.

Sanddriften hade fram på 1890-talet grundat upp stranden, så vid en större reperation 1899 flyttades badhusen ut 10 meter.

Ludvig Nobel uppförde ett kallbadhus 1906 längre väster ut vid Sjötorp (Båstad 109:2, Stranden vid Sjötorp).

Ytterliggare en tillbyggnad gjordes 1910, men i början av 1920-talet var badhusen så nedslitna att det var nödvändigt att förnya dem. Denna gång år 1924 byggdes de delvis på land. Den västra delen sträckte sig 30 meter ut i vattnet.

Badanstaltens fastigheter och därmed också kallbadhusen övertogs 1937 av AB Västra Båstad.

Kallbadhusen var kvar i AB Västra Båstads ägo fram till 1949, då bolaget och Olof Nobel skänkte dem till köpingen. På 1960-talet var badhusen nerslitna och omoderna. Till sommaren 1969 stod nya kallbadhus färdiga med omklädningshytter, toaletter och kiosk.[96]

  1. [93] Snällposten, En modren badort; sign. L, 9 augusti 1851
  2. [94] Allmänna Öresundsposten, Åter en utflygt; sign. Orv. Odd, oktober 1851
  3. [95] Öresunds-Posten, Saltsjöbaden i Båstad, 26 april 1861
  4. [96] Bjärebygden 2002, Warm- och kallbad i Båstad; Torsten Andersson

Hjorts gata 17

Malens torg

”Området där Malens torg är beläget, kunde i någon mån ge en bild av hur det en gång sett ut på Malen i övrigt. Stenar låg i dagen mellan grästuvor, nyponbuskar och enrisbuskar. Några, förmodligen självsådda, björkar växte på området. Att det under förra seklet utförts stenhuggeriarbeten där, vittnade några kvarlämnade trottoarstenar om, samt även ett par ej färdighuggna grindstolpar av sten och även små högar av stenskärvor. Krossning för hand av sten till väglagning förekom där från och till ända fram till år 1920. Det var de sista stenarbetena som utfördes där.”[97]

I tidningen Badgästen den 15 juli 1911 kunde följande läsas: ”Saluplats i Malen. Ett behof, som länge gjort sig gällande, har nu blifvit uppfylldt i dett att Malen fått sin egen saluplats. För det stora antal badgäster som vistas på platsen, och bland dem ej så få med eget hushåll har det gifvetvis varit förenadt med mycket besvär att hämta sina matvaror, speciellt köttvaror från Båstad. Förslag har åtskilliga gånger varit å bane att få till stånd ett salutorg å Malen, men har det alltid strandat vi de fromma önskningarna. Nu har trädgårdsmästare P. Nilsson tills vidare, kostnadsfritt upplåtit en jordremsa utmed vägen ner till sjön strax i närheten af poststationen att användas till saluplats. Jordstycket är synnerligen lämpligt därtill, ej minst för dess centrala läge.”[98]

Den nämnda markremsan var en smal remsa från Köpmansgatan längs Hjorts gata ner till Allévägen. Nuvarande torg är betydligt bredare. Trädgårdsmästaren var Per Nilsson i Agardhsgården. Han lät uppföra en liten byggnad på markremsans övre del. Hans dotter skötte här försäljning av grönsaker, frukt, bär och blommor från deras odlingar. Närmare sjön uppförde Wille Rasmusson (bror till målare Harald Rasmusson) en bod, där han sålde fisk och även vilt. Rasmusson efterträddes av fiskhandlaren Sante Rosendahl. Fiskboden blev senare skomakeriverkstad, där skomakare Bergdahl huserade. Efter Per Nilssons död omkring 1930 köptes markremsan av Uno Linderoth, som senare sålde den till kommunen. Nilssons bod tog Linderoth med sig till Trollbäcken.[99]

”År 1939 påbörjade kommunen iordningsställandet av området. Resultatet blev så småningom en liten parkanläggning med en vattenkonst närmast Köpmansgatan. På den norra delen av området blev det plats för torghandel och bilparkering åtskilda av rabatter med prydnadsbuskar. En byggnad inrymmande toaletter uppfördes också. Som hjälp till bestridande av kostnaderna för anläggningen hade 1000:- kr beviljats ur Hultgren – Malmströmska fonden för samhällets förskönande.”[100]

I den större av två torgbodar såldes fisk. Fiskförsäljningen förestods först av målare Harald Rasmussons äldre bror och senare av fiskhandlare Rosendahl. I den mindre såldes gönsaker, frukt och blommor. Den förestods först av trädgårdsmästare Per Nilsson men övertogs sedan av barnen Oskar, Hugo och Märtha.[101]

Planteringen vid Malens torg är ritad av holländaren Cox, som drev Cox Plantskola på Kungsberget.[102]

Ljungen – nuvarande Malens torg

Nedtecknat av Anders Peterson omkring år 2000. Anders växte upp på villa Solbacka (Kv Herden Allévägen 11).

”Jag vill här i korthet beskriva Ljungen som var vår lekplats under 1920-talet. Den ägdes av Båstads kommun förutom en remsa på ungefär 2,5 meters bredd från Köpmansgatan längs Hjorts gata till Allévägen, som ägdes av trädgårdsmästare P. Nilssons sterbhus och som såldes till Uno Linderoth omkring 1930. På denna remsa längst upp mittemot Trollérs frisersalong brukade någon trädgårdsmästare torga om sommaren. Framför allt var det B.B. Bengtsson, Vårlidens Trädgård. Längre ner fanns en större kiosk, först ägd av målare Rasmussons bror. Där såldes fisk, höns och om sommaren vilt. Rasmusson dog relativt ung och rörelsen övertogs av fiskhandlare Rosendahl. Längre ner fanns en mindre kiosk, även sommaröppen, ägdes av Bröderna Nilssons Handelsträdgård, där det såldes blommor, grönsaker, bär och frukt.

Den översta kiosken revs och den nedre flyttades till Trollbäcken, när Uno Linderoth köpte remsan. Kiosken blev först redskapsbod på Trollbäcken och finns nu som redskapsbod hos Pär och Siv Linderoth i Mäshult.

Längst ner fanns en grop, där fröken Wennströms, på Malens Poststation, gamle far för hand knackade makadam för att sälja

Ljungen var en rest av det landskap, som fanns på littorinavallen innan Malen bebyggdes. På delar av Ljungen låg malstenar uppe i ytan utan att vara täckt av någon växtlighet.

Då jag ända från barndomen varit intresserad av växter har jag fortfarande i minnet vad där växte. Här kommer en uppräkning. 3 furor, 1 björk, 1 vildapel, 1 litet snår med surkörsbär, 1 kastanj (troligen planterad), 1 alm, flera enebuskar och nyponroser, ljung, enstaka exemplar av blåbär, lingon, smultron. Av vårblommor vårlök, vitsippor, några backsippor. Av torrjordsblommor fanns sådana som fetknopp, skatnäva, rölleka, lommeört, nagelört m.fl. Som synes många exemplar på så liten yta. Bland enebuskarna fanns under några år även en liten myrstack av den vanliga skogsmyran. Längst ner mot Allévägen fanns en liten gräsbevuxen remsa, där åkare Lars Andersson, (far till taxichaufför Sterner Larsson) ibland hade sina hästar.

Någon gång under 1930-40 talen anlade kommunen Malens torg. Anläggningen ritades och utfördes av trädgårdsarkitekt Cox och en del av kostnaderna betalades av kamrer Philip Hjort.”[103]

  1. [97] Fören. Gamla Båstads arkiv – Andrell, Eric, Händelser, Minnen, Kuriosa från Malen, 1984
  2. [98] Badgästen, 1911
  3. [99] Anders Peterson, Eric Andrell
  4. [100] Fören. Gamla Båstads arkiv – Andrell, Eric, Händelser, Minnen, Kuriosa från Malen, 1984
  5. [101] Muntlig eller okänd källa
  6. [102] Anders Peterson
  7. [103] Fören. Gamla Båstads arkiv – Malens torg

Båstad 109:2

Malens skog

Lantbrukaren och kvarnägaren Per Nilsson på Öremölla, som var en intresserad jägare, påbörjade planteringen av Malens skog 1871.[104]

  1. [104] Tidn.klipp; sign. C.G.P.

Båstad 109:2

Ludvig Nobels allé

Arla – Nobelplatsen

Villa Arla uppfördes av Ludvig Nobel 1906 och var en av de 8 villor han uppförde första året i Båstad. ”I hvar och en af dessa villor finnes på nedre botten ett större samlingsrum med öppen eldstad, så att familjen vid påkommande regn- och ruskväder ej skall vara hänvisad till societets- och hotell-lokaler, utan samlas hemma king en treflig, flammande brasa. Sofrummen på öfre botten äro försedda med enkla, men bekväma järnsängar samt hvitlackerade trämöbler och ljusa gardiner, hvilket gör ett gladt och luftigt intryck. — Ingenjör Nobel, som infört vattenledning i Båstad, har ledt denna ända fram till sina villor.”[105] Villa Arla såldes av AB Båstad Villaområde, Ludvig Nobel, 1918 till grosshandlare Carl Hahn i Saltsjöbaden.[106] Villan lät Ludvig Nobel senare riva. [107]

Nobelplatsen flyttades hit från Lindallén (Dagsländan 10, Lindallén 44) 1959.[108]

  1. [105] Idun, 1907 (Fören. Gamla Båstads arkiv)
  2. [106] Fören. Gamla Båstads arkiv – Hahn, Carl
  3. [107] Muntlig eller okänd källa
  4. [108] Bjärebygden, 1960, sid. 5

Båstad 109:2

Strandpromenaden

Furulund – Brunnsparken

Från sommaren 1911 fanns i nuvarande Brunnsparken Café Furulund med vacker trädgård och en speciell attraktion: två artesiska brunnar. Den ena 10 meter och den andra 17 meter ”gnola där dag och natt sina duetter under alarnas lövverk, och några exemplar av de träd som gett anledning till caféets namn, ha ställt sig så nära som möjligt för att lyssna till porlandet och glammet”. En annons i tidningen Badgästen 1911 lyder: ”Café Furulund vid Östra Promenaden, Båstad. Servering af Kaffe, Thé och läskdrycker. Varma våfflor.”[109]

  1. [109] Badgästen, 1911 och Ett och annat om det gamla Båstad; Ernst Thysell, 1913

Båstad 109:2

Strandängen

Intill varmbadhuset var Axel Berg von Linde med om att anlägga en tennisbana 1901. Året innan hade han och några tennisintresserade anlagt Båstads först bana i Badhusparken.[110]

”På kommunalstämman härstädes i måndagsafton beslöt stämman, lämna till låns åt härvarande badhusbolag 4 st i kyrkans torn förvarade kanoner för att som ett historiskt minne från 1788 uppställas å badhusvallen.”[111]

”Båstads gamla skeppskanoner. På initiativ af ingeniör Ludvig Nobel har en lista cirkulerat för anskaffande af medel till lavetter i badhusparken i Båstad uppställda gamla skeppskanonerna. För de sålunda erhållna penningarne 400 kronor, hvaraf ing Nobel tecknat fjärdedelen, har man anskaffat fyra lavetter, hvarpå kanonerna nu blivit uppsatta.”[112]

”Båstads gamla kanoner. Såsom tillägg till en förut införd notis meddelas att äfven ingeniör John Andersson i Båstad till anskaffande af lavetter åt samhällets gamla kanoner i likhet med ingeniör L. Nobel bidragit med fjärdedelen af det erfordrande beloppet.”[113]

  1. [110] Bjärebygden 1973
  2. [111] Båstads Tidning 2 maj 1895
  3. [112] Sydhalland 12 juni 1909
  4. [113] Sydhalland 17 juni 1909

Båstad 109:2

Stranden vid Sjötorp

En bit ut i vattnet uppförde Ludvig Nobel ett mindre badhus 1909. Avsikten var att låta badgäster på Nobelska villaområdet få möjlighet att här abonnera omklädningshytter. Badhuset, som bestod av 4 hytter, var i första hand tänkt för kvinnor och barn.

Uppförandet av badhuset väckte ett visst motstånd, inte minst från Badbolagets sida. Där var man rädd att gå miste om socitetsavgifter m.m. Ludvig Nobel försäkrade dock att endast de, som betalt dessa avgifter, fick abonnera hytt. Han var också villig att överlåta badhuset på Badbolaget.[114]

  1. [114] Fören. Gamla Båstads arkiv – Nobel, Ludvig

Båstad 109:2

Österrike

Området strax öster om Café Furulund, det så kallade Österrike, ägdes vid seklets början av cykelhandlaren Brandquist. Axel Berg von Linde fick av Brandquist lov att använda marken till idrottsplats. Genom frivillig arbetskraft anlades Båstads första idrottsplats här 1912.[115]

Redan 1911 hade Berg von Linde en fotbollsplan färdig. ”Fotbollsspel i Båstad. Den för ungdomens lekar o. förströelser så lifligt intresserade löjtnant Berg von Linde har organiserat en fotbollsklubb bland de yngre af badgästerna, hvilka nu ha dagliga öfningar i en för ändamålet af fabrikör Brandqvist fritt upplåten plats i närheten af Café Furulund vid Östra Promenaden.” ”Till en täflan i fotboll mellan tvänne lag från Båstad” har bland allmänheten (dvs badgästerna) insamlats pengar till 11 silverbägare. ”Täflinge kommer att äga rum den 19 juli kl. 11 f. m. å fotbollsplanen invid café Furulund.” Prisutdelning kom att ske lördagen den 22 juli på Strandhotellet.[116]

  1. [115] Bjärebygden 1973
  2. [116] Badgästen 1911

Båstad 109:49

Torekovsvägen

Prästliden

Prästliden eller Prästlönebostället är gammal kyrkojord. Gårdsbyggnaderna uppfördes dock först omkring 1880. Det kan tänkas att dessa har ersatt de gårdsbyggnader, som troligen har funnits på prästgården och som förstördes vid branden 1870. Bostadsdelen tillkom 1913. En av de sista arrendatorerna, Helge Jacobsson, har berättat, att i arrendet låg att ”prästabonnen” skulle med häst och vagn köra prästen till Hov vid gudtjänster och andra kyrkliga förrättningar.

Efter sista arrendator, Erik Nilsson, revs gården omkring 1970 efter att brandkåren haft byggnaderna som övningsobjekt.[117]

Invid kyrkan låg den gamla klockaretomten, som år 1814 var bebyggd och innehades av organisten A. Pommer.[118] I ”Matrikel för kyrkans och skolans lägre tjänstemän i Lunds stift, utgiven 1860” står att läsa: ”Klockaregården i Båstad gammal, bestående av 1 inhuslänga med tre rum, kök och spiskammare, 1 uthuslänga med brunn och källare. Innehavare Johannes Edvard Pommer, född här den 24 mars 1819”.[119]

På 1900-talet låg här ett hus som innehades av kantor J. Thulin. Trots nya kyrkogårdens tillkomst i början av 1930-talet fick huset stå kvar fram till 1945, då änkan Emma Thulin avled. Huset såldes för bortflyttning och inköptes av chafför H. Törkrantz, som efter inköp av en tomt i Nyled (stg 1758, Sråvägen 12) flyttade huset dit.[120]

  1. [117] Muntlig eller okänd källa
  2. [118] Karta öfver Tomtplatssarner till Båstad. Upprättad År 1814 af Alex Ljungberg
  3. [119] Boken om Hov, Torekov, Båstad och V. Karup; Patrik Haller, 1950
  4. [120] Engelholms Tidning, 30 okt. 1945

Båstad 109:66

Pershögsgatan

Pershög

”Pershög bär sitt namn efter en knalle med namnet Per, som där blivit ihjälslagen.”[121] ”Stället kallades fordom Pershög; emedan förmodligen någon helig Per här levat, dött och gjort underverk; en Perskälla finnes ännu, där folket fordom midsommarafton samlades och offrade.”[122] Svaret på frågan om namnets ursprung är att en gravhög strax ovanför skogen bär detta namn. [123] Gravhögen Pershög är omnämnd 1769 (Pehrs hög) på Charta öfwer Båstads aderton så kallade Sädes-Parter och 1820 (Pehrshög) Bestämning om allmänningen i Båstads köpings arkiv.[124]

Vi vet att området länge varit en allmänning och i långa tider används som fest- och samlingsplats. ”På sluttningen af den bergås, vid hvars fot Båstad är beläget, höjer sig en lummig och i alla tider med särdeles omsorg vårdad Bokskog; här samla sig, under den vackra årstiden, hvarje Söndags eftermiddag Båstads invånare och en stor del af kringliggande ortens allmoge, för att antingen promenera i de skuggiga gångarna eller gruppera sig i lifliga lekar och dansar. Isynnerhet hitströmma Midsommarsafton och Midsommarsdagen talrika menniskoskaror, äfven ifrån längre bort belägna städer och byar, då nöjena ikläda sig naturen af verkliga folkfester, hvilka hvarje gång icke förr upphöra, än en ny dags morgon strött sitt purpur i Bokarnas kronor. – Från åsens hjessa, eller ofvanför den nu omtalade skogen, känd under benämningen Pehrshög, äger man en förtrollande utsigt icke mindre öfver Båstad med dess närmaste ovanligt idylliska omgifningar, än äfven öfver en stor del af det på andra sidan bugten liggande Halland, med sitt rika förråd på oöfverskådliga ljunghedar och deremellan strödda underbart förtjusande landskapspartier.”[125]

”På sluttningen af den bergås, hvid hvars fot Båstad är belägen, höjer sig en lummig och i alla tider särdeles välvårdad bokskog, Pershög kallad. Här samla sig, under den vackra årstiden, hvarje söndags eftermiddag socknens unga invånare och en stor del af kringliggande orters allmoge, hvilka i de skuggiga gångarna anställa lekar och dansar. I synnerhet midsommaraftonen och midsommarsdagen hitströmma talrika mennikorskaror, äfven från bort belägna städer och byar, då nöjena ikläda sig naturen af verkliga folkfester, hvilka hvarje gång ej få upphöra, förrän en ny dags morgon strött sitt purpur i bokarnas kronor.”[126]

Sommaren 1851 stod Pershögspaviljonen klar att invigas. Det var en byggnad innehållande en kvadratformig danssal med 4 sidorum och till sommaren därpå planerade man att utöka byggnaden ytterligare. I skogen var promenadstigar och terrasser anlagda. Denna första sommar fanns här fyra musikanter som varje dag såväl på förmiddagen som på kvällen underhöll badgästerna. Båstad var redan på 1850-talet en mycket besökt badort.[127]

”Den ofvanför Båstad nyligen uppförda paviljongen för badgästernas nytta och nöje lyser tvärs öfver Laholmsbugten från sin höjd, hela vägen man far, som om det i sjelfva verket vore något stort, något á la Klampenborg. Båstad har i de två sista åren vunnit en viss ryktbarhet som badort…..Jag har redan i förbigående omnämnt den nätta paviljongen på ´Pershög´, tillvägabragt i all skymdsamhet på aktier och , som det tyckes, för sitt ändamål icke illa beräknad. Omgifven af en väl vårdad park erbjudande en herlig utsigt öfver den nedanför liggande ´staden´ och bugten, är den sjelfskrifven såsom en favoritplats och ett rendez-vous för ställets badgäster; den rymliga och glada balsalongen invigdes redan i somras; till nästa år skall man här inrätta en restauration, kafé, ´cabinet de lecture´, måhända biljard, sällskapsteater, vad vet jag?”[128]

Den 7 mars 1896 skriver Båstads Tidning: ”Pershögs restaurant och sommarvärdshus är för tre år bortarranderat till en fru Andersson från Göteborg. Fru Andersson som der innehade ett pensionat skall på sitt område vara mycket renomerad, hvad badgästerna böra blifva att lyckönska till denna affär.”[129]

År 1899 inköpte Båstads Köping marken av olika jordägare för 5.000 kronor att för all framtid användas till ”promenad- och förlustelsepark”.[130]

Pershög har blivit tillbyggd i omgångar bl.a. 1910 och 1930.[131] Terrassanläggningen framför byggnaden anlades 1912.[132]

En annons i tidningen Badgästen 1911 lyder: ”Båstads Saltsjöbads Restaurant Pershög rekommenderar sina Matsalar & Café med veranda åt hafvet och härlig utsikt öfver omgifningarna. Helpension under minst 14 dagar á kr. 2:25, 2:50 med 2 och 3 rätter till middag. Helpension under minst 14 dagar á 3:25 m. 4 rätter till middag. Frukost 9 – 11. Middag 2 – 4. Soupé 8 – 9. Svenskt kök! Barn under 10 år kr. 1:50. Table d´Hôte 1:75 — 3 rätter och smörgåsbord samt á la Carte. Vördsamt S. P. Andersson, Innehafvare.”[133]

”Pershög, Båstads äldsta sommarrestaurant, har sedan föregående säsong undergått stora förändringar vad det yttre beträffar, således har en stor präktig terrass anlagts framför restauranten, varest friluftsservering kommer att försiggå; till terrassen äro nya breda trappor anlagda. En hel del träd närmast restauranten äro nedhuggna, så att man numera har en fri och vid utsikt från platsen. Den stora öppna verandan har fått sig ett tak, så att man numera även vid rägnväder kan njuta av utsikten från det åldriga Pershög.”[134]

En dansbana fanns vid sekelskiftet strax öster om. Fram till 1936 ägdes restaurangen av Båstads Badbolag, då köpingen även förvärvade byggnaden.[135] År 1943 övertog Båstad-avdelningen Samverkande Byggnadsfackförbund restauranten av Båstads Badbolag. Edvin Nilsson var själv ordförande i byggnadsfackförbundet och minns: Vi hade ingen lokal att hålla till i, så vi beslöt inköpa Pershög. Ett protokoll daterat den 29 mars 1943 förtäljer: ”Dagens möte anordnat av styrelsen för Samverkande byggnadsfackförbundens avdelningar på platsen för att diskutera om det skulle låta sig göra att inköpa byggnader för att användas till möteslokaler m.m. för samtliga organisationer på platsen. Inledaren upplyste att Båstads Badanstalt A:bol har begärt ett pris av 5.000 kronor för samtliga byggnader, däri inberäknade trädgårdsmöbler samt en del stolar och bord till invändigt begagnande. Marken varå byggnaderna äro kommunens …” Vi gjorde bl.a. en del inredningsarbeten och byggde även en scen, berättar Edvin Nilsson. Restaurangen användes till så gott som allting. Från början var det bara en dansrestaurang, men senare hade vi även auktioner, midsommarfirande, föredrag, familjefester, brottarklubben hade uppvisningar och musikkåren tränade. Första maj började firas redan kl 6 på morgonen. Pershög hade plats för cirka 800 personer och på sommaren var ruljangsen i full gång. Åren 1953-1955 hade man t.o.m. öppet året runt. Sommartid var det mest gäster från annat håll och på vintern hade föreningar sina möten här. 1957 eller 1958 tvingades vi sälja Pershög efterson vi inte hade tillräckligt med kapital.[136]

Av restaurangens innehavare kan nämnas bl.a. Ludvig Schweitz (fr. omkr. 1880), S.P. Andersson (I sommartidningen Badgästen från 1911 är en annons för ”Båstads Saltsjöbads Restaurant Pershög” undertecknad av S:P: Andersson, 1912), P. Cronwall (1913 – omkr. 1920), Anna och Ebba Jeppsson (fr. omkr. 1920) samt W. Nyh (1930-talet).[137]

I slutet av 1950-talet såldes byggnaden till handlaren Sven Svensson i Falkenberg, som arrenderade ut den till dir. Olle Ljunggren.

Juskyltningssöndagen den 6 december 1959 totalförstördes Pershög i en våldsam eldsvåda.[138]

För Båstads barn och ungdom genom åren har Pershög kommit att framstå som ett skimrande minne. Det har varit tradition att midsommarafton samlas på Båstads torg för att sedan med musik i teten tåga upp till Pershög, resa midsommarstången och dansa och leka och vid jultiden samlades alla ortens barn i flera hundratal till hantverksföreningens stora julfest. Här dansades juldanser, här festades på choklad med kakor, här skakade de minsta hand med självaste jultomten och tackade honom för gottepåsen. Det är sådant man generation efter generation vill minnas Pershög – förknippat med idel goda och glada minnen.[139]

I Pershögsskogen fanns förr en stor bok kallad Klockareboken. Dess namn härleder sig från klockare Pommers vana att vid det trädet varje 1:a maj tillsammans med sina vänner sjunga vårsånger.[140]

  1. [121] Ett och annat om det gamla Båstad; Ernst Thysell, 1913
  2. [122] Snällposten, Sign. L, 9 aug. 1851
  3. [123] Bjärebygden 1988
  4. [124] Skånes ortnamn; Bengt Pamp, 1964
  5. [125] Minnen från åren 1829 – 1839, Hans Peter Klinghammer, 1841
  6. [126] Historiskt- geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859
  7. [127] Snällposten; sign. L, 9 aug. 1851
  8. [128] Allmänna Öresundposten; sign. Orvar Odd (O.P. Sturzen-Becker), 18 okt. 1851
  9. [129] Båstads Tidning 7 mars 1896
  10. [130] Muntlig eller okänd källa
  11. [131] NST; sign.A.H.
  12. [132] Muntlig eller okänd källa
  13. [133] Badgästen 17 juni 1911, annons
  14. [134] Badgäst-Tidningen 26 juni 1912.
  15. [135] Muntlig eller okänd källa
  16. [136] NST; sign A.H.
  17. [137] Badgästen, 1911 samt muntlig eller okänd källa
  18. [138] Muntlig eller okänd källa
  19. [139] Sign Ly (Lilly Wittgren Helsingborgs Dagblad ?)
  20. [140] Ett och annat om det gamla Båstad; Ernst Thysell, 1913

Båstad 109:84

Råhög

Fastigheten är avstyckad från Råhög, nuvarande Ranvik (Båstad 109:140). ”Petter på Råhög” sålde Råhög 1907 till ägarna till Ranviks Plantskola. Petter lät uppföra gården och tog också namnet Råhög med sig hit.[141]

  1. [141] Anders Peterson

Båstad 109:140

Råhög — Ranvik

Vid sekelskiftet ägdes gården av ”Petter på Råhög”. Han var ungkarl och var känd för sin skicklighet att finna vatten.[142]

Översten C. Fr. Hyltén – Cavallius grundade en plantskola ”helt blygsamt” 1897 i Ranvik vid sjön Immeln. Jägmästaren Elis Nilsson blev hans kompanjon år 1900. Dessa båda inköpte Råhög 1907, en gård på 33 tunnland.[143] ”Petter på Råhög” behöll en bit mark längs Tarravägen och byggde där en mindre gård och namnet Råhög tog han med sig dit.[144]

Från tidningen Halland 26 maj 1908 är följande hämtat: ”En större plantskola i Båstad är under anläggning å egendomen Renvik, förut benämnd Råhög, söder om köpingen, hvilken i fjol inköptes af jägmästaren Elis Nilsson och öfverstelöjtnanten Hyltén-Cavallius. Hela egendomen kommer att framdeles efter hand användas till plantskola, dels för skogsträd, men hufvudsakligen för fruktträd. Blomsterodling kommer äfven att bedrifvas. Redan äro utplanterade omkring 200-tusen liljekonvaljlökar, som spira upp i saftig grönska. Vidare förekomma i stor mängd törnrosplantor samt skogsträdsplantor såsom björk, furu och gran. Flera hundra tusen päron- och äppelkärnor ha desslikes såtts. De stå nu uppspirade och äro ungefär af en tums höjd. Man har tänkt sig att afyttra såväl skogsträd som fruktträd åt trädgårdsmästare, som själfva få förädla de senare trädslagen. Den yta, som för närvarande upptages af plantskola, uppgår till c:a 15 tunnl. Storartade dräneringsarbeten äro äfven vidtagna.

F. n. pågår stora vattenledningsanläggningar. Hela plantskolan kommer nämligen att förses med vattenledningar för bevattning af plantorna. Ledningarne läggas på ett afstånd af 50 meter från hvarandra, och vid hvarje 50:de meter anlägges en vattenpost för påskrufning af slangar. Vattnet för ledningarna kommer att samlas från källor i öfre delen af egendomen, där man nu håller på att anlägga tvänne stora bassänger. Från en af dessa kommer en hästvandring — inköpt från aktiebolaget Svalans mek. värkstad i Nyköping — att uppfodra vattnet till en annan längre bort liggande plåtcistern (vattenbehållare) rymmande flera tusen liter vatten.

Omkring ett tjugotal personer sysselsättas dagligen vid plantskolan, däribland flera skolbarn från skilda orter af landet, som på samma gång åtnjuta undervisning i skogsodling.

Samtliga dessa arbeten för vattenledningen utföras af den på detta område väl erfarne rörläggaren Frans Larsson i Båstad. [145]

I tidningen Badgästen den 15 juli 1911 är följande notis införd: ”Ranviks Plantskolor högt och fritt belägna på sluttningen af Råhögshöjden vid Båstad och som f. n. har en areal af 33 tld., torde komma att utvidgas med ytterligare 20 tld. Därjämte skall en eller annan nybyggnad uppföras på platsen, särskildt en kontors- och bostadsbygnad för föreståndarne. Det hela omfattar f. n. 15 — 20;000.000 skogsplantor af skilda slag, in- och utländska, samt cirka 2 milj. frukt- och prydnadsplantor. Företaget, ursprungligen grundat vid Immeln af öfverste Fr. Hyltén-Cavallius, helt blygsamt 1897, är nu sedan sistl. juni ställdt på aktier med ett kapital af 130,000 kr. och jägmästare Elis Nilson som värkställande direktör samt öfverste Hyltén-Cavallius som ordförande i styrelsen.

Bolaget har plantskolor äfven i Dalby vid Lund samt en fröklängningsanstalt i Njura. Jämväl landtbruksdrift kommer att ingå i värksamheten å Ranvik, hvars anläggningar äro bland de största och förnämsta i sitt slag inom Sverige. De förestås närmast af trädgårdsmästaren Ax. Helén och John Jonsson, båda praktiserade fackmän, den senare på skogsområdet.”[146]

I närheten av gårdens norra gräns inte långt från gravhögen Råhög växte till fram på 1900-talet en lind, som dels var känd som ett sjömärke, dels som hemvist för småfolk i vår folktro. Trädet kallades Älvdansarträdet. (Enligt uppgift av Rutger Sernander skall trädet stått vid ”Hammarlunds villa”.)

”På samma egor (Båstads socken), å en höjd, står en enstaka lind, kallad Elvadansare-trädet, hvilket icke får nedhuggas, emedan det tjenar till sjömärke. Härom berättar sägnen, att Necken vid högtiderna spelade och hans nymfer dansade omkring trädet.”[147]

Det har berättats att man omkring 1920-talet högg ner trädet. I samma stund som trädet föll, kröp älvor, vättar och allahanda småfolk upp ur marken och sprang till skogs. Man hade huggt ner deras boning.[148]

  1. [142] Anders Peterson
  2. [143] Tidn.klipp
  3. [144] Anders Peterson
  4. [145] Tidningen Halland, 26 maj 1908
  5. [146] Badgästen, 1911
  6. [147] Historiskt – geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859
  7. [148] Anders Peterson

Båstad 109:141

Italienska vägen

Prästliden

Huset uppfördes på ofri grund troligen strax före sekelskiftet 1900. Marken ägdes av församlingen. Husets ägare var Petronella (?) avled något av de första åren på 1900-talet. Nils Petter Nilsson från Erikstorp, som hade återvänt från Amerika, lät friköpa marken. Det blev hans föräldrar, Johannes och Johanna Nilsson som flyttade in, då Nils Petter själv bosatte sig i Grevie. Där startade han upp NP Nilssons Trävarufirma.[149]

  1. [149] Peter Nidelius

Båstad 109:353

Ängelholmsvägen

Nyleds Dansbana

Martin Johansson, även kallad ”Nyle-Martin” startade 1927 en dansbana framför affären i Dala (inom nuv. Eljos industriområde). År 1930 eller 1931 uppförde Johansson en dansbanebyggnad här i Nyled. Radiohandlaren Hjalmar Magnusson, även kallad ”Radio-Magnusson” arenderade dansbanan. Magnusson hade även intressen i andra dansbanor i trakten. Hans radioaffär låg mitt emot Lyckan (Köpmansgatan 75, Akvarellen 17).

Dalén köpte marken 1941 eller 1942 och därmed upphörde verksamheten.[150] Till en början använde Dalén dansbanan som förråd. Senare revs byggnaden och Einar Lindström i Karstorp använde virket till renovering på sin gård.

Enligt uppgift skall en äldre dansbana legat längre in mot sydväst. Ytterligare längre in, en bit upp i backen ligger en gammal skjutbana.[151]

  1. [150] Kalle Gustavsson
  2. [151] Muntlig eller okänd källa

Båstad 109:335

Flygfältet

Här på lantbrukare Johan Perssons ägor (nuv. Dahléns ägor) störtade ett allierat bombplan i andra världskrigets slutskede. Planet, som var av typ Lancaster, smulades fullständigt sönder vid nedslaget. Troligen fanns hela bomblasten, mestadels brandbomber, kvar ombord. Delar av maskinen spreds vida omkring.[152]

När Danmark och Norge 1940 anfallits och ockuperats av tysk militär genomförde brittiska RAF ett flertal anfall mot olika mål i Norge. Krigshändelserna resulterade i att några brittiska flygplan av olika anledningar tvingades söka nödhamn i Sverige. Flygkriget växte i omfattning och RAF genomförde massiva nattliga bombanfall mot otaliga mål i Tyskland. Tusentals flygplan flög nattetid över södra Sverige på väg mot mål i Tyskland för att senare under natten återvända samma väg. Under 1944 kulminerade bombanfallen och flera brittiska Halifax, Wellington och Landcaster med besättningar hamnade i Sverige, ofta under mycket dramatiska omständigheter. De nattliga brittiska bombraiderna krävde stora offer i personal och materiel.

De allierade flygstridskrafterna hade sedan 1943 en plan kallad Operation Pointblank, som gick ut på att ”efterhand förstöra och slå sönder den tyska krigsmakten, industrier och ekonomiska system och underminera det tyska folkets moral till den grad att deras förmåga till motstånd försvagades ………..” Sommaren 1944 planerade den allierade staben massiva flygbombningar över tyska hamnar vid Östersjön. Syftet var till övervägande del att förmå Sverige att dra sig ur dess handelsavtal med Tyskland. I planen ingick att anfalla Stettin och Köningsberg vid samma tidpunkt. Operationen inleddes med avledande anfall mot Berlin, Hamburg och fyra ytterligare mål. Dessutom fälldes minor vid Stettin.

Natten den 29 augusti 1944 var stjärnklar då drygt 2000 flygplanen lyfte från baser i England. Planen flög över Nordsjön mot Jyllands nordspets och svängde därefter ner över Kattegatt och södra Halland och Skåne mot sina Mål vid Stettin och Köningsberg.

Lancaster ME 742 startade från Wickenby klockan 22.51 svensk tid i spetsen för den första formationen. Besättningen bestod av R.C Hawkes, H.D. McPhail, R.M. MacKay, C.G. Ockwell, R.J. Williams, G. Langdon, H.D.C. Allison och L.W. Bovee. Målet var Stettin och lasten utgjordes av en ”Cookie” (bomber monterade i sektioner) samt brandbomber. Över Nordsjön flög man på låg höjd, men steg strax innan Danmark till 4000 meters höjd. Ute över Kattegatt steg planet ytterliggare till 5500 meter. Vid den danska kusten väntade de tyska nattjaktplanen. Utan förvarning attackerade två tyska plan i stort sett samtidigt. Anfallet kom bakifrån. Båda kanontornen blev utslagna och i höger vinge hade ett stort hål slitits upp och det brann i båda högermotorerna. Projektiler från automatkanonerna hade även slitit upp hål i kroppens undersida och skadat navigeringsradarn. Även här utbröt brand. Trots att roderytona i stjärtpartiet var perforerade hade piloten efter attacken kontroll över flygplanet. Alla i besättningen var oskadda.

Navigatören informerade föraren om, att man skulle nå den svenska kusten inom 2-3 minuter. Föraren gav en första order om att besättningen skulle förbereda uthopp. Samtidigt upptäckte skytten i ryggtornet ett tyskt jaktplan, som flög på parallellkurs på vänster sida på omkring 70 meters avstånd. Med handkraft svängde han runt tornet och siktade innan han öppnade eld mot fiendeplanet, som brinnande dök ner i molnen. Närmare Sverige hade molntäcket tätnat och det var helmulet. Föraren planade ut på knappa 3000 meter. Elden i vingtanken hade även spritt sig till den inre oljetanken. Man fruktade att huvudbalken i vingen skulle brista. Även höger fena och roder brann. Order om uthopp gavs.

Nedfärden i fallskärm gick bra men flera i besättningen skadades av höljet till fallskärmen när denna utvecklades. Färdmekanikern slogs medvetslös, men på marken kvicknade han till. Han hade slagit i vänster höft. Sju av besättningen påträffades nästan omedelbart av svensk militär, men andreföraren McPhail saknades. Han hade landat på Hallands Väderö och trodde sig vara i Danmark. Han gömde sig men insåg snart att han befann sig på en ö och beslutade sig för att simma iland. Strömmen förde honom långt in i Skälderviken innan han lyckades komma iland. Han hittades på stranden söder om Grevie omkring 10 km från Väderön.

Landcasterplanet kraschade nära dansbanan i Nyled vid Dala söder om Båstad. Explosionen från nedslaget hördes vida omkring och ett otal glasrutor i ett växthus och andra byggnader krossades. Mindre än 100 meter från nedslagsplatsen sov sex personer i ett hus, där alla fönster och allt porslin krossades, men ingen människa kom till skada.

Resterna av flygplanet såldes som skrot till herr O. Persson i Båstad för 500 kronor. En del föremål plockades även av lokalbefolkningen, som minne från händelsen.[153]

Tisdagen den 29 augusti 1944 på flygplatsen i Wickenby i England startar ett engelskt bombplan av typ Avro Lancaster. Planet är ett av flera som denna natt skall bomba tyska städer. Brittiska Air Force har valt att utföra dessa flygningar nattetid, medan amerikanarna flyger på dagtid. Detta bombkrig har pågått sedan januari 1943. Varje kväll har man i västra Skåne kunnat lyssna till det dova mullret från den annalkande flygarmadan. Man vet att det är allierade bombplan på väg till mål i Tyskland. Innan nästa dag gryr kommer planen åter. Vissa motorer hackar, skadade av tyskt moteld. Man vet också att några inte kommer tillbaka.

Besättningen till Avro Lancaster Mark I ME 742, fyra kanadensare och fyra britter, leds av flygförare Robert C. Hawkes från Royal Canadian Air Force. Den övriga delen av besättningen består av skytten Harold Allison, signalisten George Langdon, skytten Lyle Milton Bovee, mekaniker Robert Mac Kay, 2:e föraren Duncan Mc Phail, bombfällaren Clifford Ockwell samt navigatören Reginald Williams. Ganska klart väder och månsken förutses över Danmark och södra Sverige, där såväl inflygning som återflygning skall ske. Planet är lastat med 8 ton bomber och som till stor del består av brandbomber.

Den här natten skall två städer anfallas. Med 189 plan startar gruppen som skall bomba Köningsberg. En timme senare startar 403 plan med Stettin som mål. Robert Hawkes plan lyfter vid nio tiden lokal tid. Flygrutten går över norra Jylland, norr om Själland och in över Bjäre och Kullen. Någonstans på vägen blir de allierade bombplanen beskjutna av tyskt jaktflyg. De tyska planen förföljer de allierade bombplanen ända fram till svenska kusten. Två av motorerna blir skadade på Robert Hawkes plan.

I Båstad börjar badsäsongen lida mot sitt slut. På Solbacken har innehavaren Alex Werner ordnat med illuninationsafton eller som ortstidningen uttrycker det ”placerat ut kulörta lyktor, stearindoftande papperslyktor som får den vackra naturanläggningen att likna en lysmaskidyll”. Werners dotter med familj tillbringar kvällen här. Senare på kvällen beger de sig hemmåt — till fots. Inga och deras dotter Lena, två och ett halvt år gammal, övernattar på Munktoft vid kyrkan, där Werner bor. Anders fortsätter ensam hem till Backgården på Karstorpsvägen.

Vid halv elva tiden på kvällen hörs de första planen komma. Människor samlas på gator och vägar och lyssnar. Den här gången tycks det dova mullret aldrig upphöra. I våg efter våg väller planen in över Bjäre. Två av Robert Hawkes motorer går inte att manövrera. Piloten försöker fortsätta öster ut, där han vet att Sverige skall finnas.

(Enligt vad befälhavare Hawkes far har berättat vid ett besök i Båstad, skall strider med tyska jaktplan fortsatt in över Bjäre. Hawkes och en av skyttarna är kvar, medan de övriga har hoppat. Skytten vägrar lämna sin kulspruta, trots skottskada i vänster arm. Först sedan det sista tyska planet träffats, lämnade de sitt brinnande plan. Båda är illa brändskadade i ansiktet och armar, endast glasögon och handskar har skyddat från hetta. Dock visar ingen av piloterna några synliga skador, då de fotograferas några dagar senare i Torekov.)

Plötsligt fattar planet eld. Nu finns bara en utväg. Robert Hawkes ger order till besättningen att hoppa. (En version av hur planet nalkas Båstad är följande. Framför planet ser Robert Hawkes ljus på marken. Han ändrar kurs mot söder, där allt verkar mörkt. Han tror sig snart vara över öppet vatten. Verkligheten är dock den motsatta. Skenet från lysraketer över Laholmsbukten speglar sig i vattnet. Det mörka i söder är Båstad med Hallandsåsen. I tron att han nu undviker bebyggelse hoppar han själv och låter planet störta mot marken.) Det brinnande planet kommer ovan Nötte backar mot Båstad och störtar på höjden mellan Nyled och Floo. Robert Mac Kay ser, medan hans fallskärm sänker honom mot marken, hur deras plan brinnande slår i marken och i samma stund ser han ett annat brinnande plan störta i sydväst.

Klockan börjar närma sig tolv. Hilmer Larsson i Dala och Gustav Petersson på Tistladal är på väg hem. Plötsligt ser de ett eldsken på himlen i söder. De förstår att ett plan är på väg att störta en bit bort. De kastar sig i närmsta dike och så hörs en kraftig smäll. Planet har störtat på höjden uppe vid Floo. Strax upptäcker de att några risbuntar vid Alfred i Nyleds gård har antänts. Av tryckvågen krossas glasrutor och dörrar trycks ut. Tegelpannor är kringrörda på taken och maskindelar från det störtade planet slungas ända ner till gården.

Hos murare Albert Nilsson, som bor på gården (Båstad 109:45) närmast nedslagsplatsen, har alla varit uppe och tittat på överflygningen denna kväll. Gunnar, som är 7 år, står i fönstret och ser det brinnande planet komma ovan Nötte backar mot gården och Båstad. Planet tar mark strax invid på höjden och exploderar. Av tryckvågen blåses alla fönsterruta ut. Huset lossnar från grunden, men blir stående kvar. Allt glas och porslin i skåp och på hyllor krossas. En dörr rycks av sina gångjärn och slungas över sonen Rolf, som är 11 år. Trots all denna förödelse skadas ingen. Familjen upptäcker senare en balk från flytplanet strax invid huset. Om den träffat huset, hade tragedin varit ett faktum.

På Floo gård bor Erik och Solveig Greén samt Eriks bror Egon. Egon har somnat men får ett våldsamt uppvaknande. Plötsligt finner han att sängen och hela rummet är täckt av glassplitter och nerfallna blomsterkrukor. Ute på altanen finner han Erik och Solveig. Även de har fått ett våldsamt uppvaknande, där tryckvågen bokstavligen ryckt dem ur sängarna. De ser eldskenet från höjden i öster och förstår att ett plan har störtat alldeles i närheten. Medan de står där lyser det plötsligt till på himlen i söder. Ännu ett plan har störtat.

På Backgården är Anders Peterson hemkommen och har somnat. Han vaknar tvärt, när planet slår mark och alla bomberna exploderar. Gården ligger på samma höjd som nedslagsplatsen men på andra sidan sänkan vid Floo. Anders första tanke är att det är bomber som har exploderat. Alla fönsterrutor är utblåsta och skorsten har raserats av, som han senare finner, en elmotor av något slag. Han beger sig ner till Floo för att få reda på hur allvarligt det är. Bortom Backgården i slutet av fruktodlingen mot Ranvik finner Anders dagen därpå en bit av en flygplansbalk. Den har slungats över 500 meter. Han sparar den som ett minne.

Ända nere på Malen krossas glasrutor av tryckvågen. I Gustaf Holms möbelaffär splittras det stora skyltfönstret och på Driverierna krossas 1500 rutor till de stora växthusen med nejlikeodlingarna.

Bertil Karlssons äldre bror, som har anställning på Assar Karlssons gård i Häljarp, ser ljusskenet och förstår att ett plan har störtat vid Båstad. Han slänger sig på cykeln. Hans föräldrar och syskon bor ju där! Under cykelfärden ser han tyska jaktplan som förföljer de allierade bombplanen.

Egon Greén, som är hemvärnsman, klär på sig, hämtar geväret och beger sig upp till nedslagsplatsen. Det brinner lite överallt på marken. Han tar sig fram mellan eldhärdarna mot nedslagsplatsen. Hela tiden på helspänn. Rädd att finna bomber som ej detonerat. Rädd att finna besättningsmän som inte hunnit hoppa. Han finner ett flygplan i småsmulor, strödda kring en krater vars djup är fyra meter och femton meter tvärsöver. Efter en stund dyker det upp folk från alla håll och snart också militärer, som snabbt spärrar av området.

Nils Mattsson i Kvinaböske får besök av grannfrun Anna Johansson mitt i natten. Hon berättar att det kommit en militär hem till dem och han förstår inte svenska. Mattsson har själv sett eldskenen från både det störtade planet vid Floo och det vid Vejbystrand. De väcker upp en annan granne Janne Andersson. Han har varit i Amerika och kan engelska. Flygaren berättar att han heter Robert Mac Kay och var en av de första som lämnade planet. Han berättar vidare att de tänkt hoppa över havet men så nära land att de skulle kunna rädda sig. Så kontaktas hemvärnet och två män kommer. De talar om att vraket är funnit, men några spår av besättningsmännen har inte påträffats.

En annan flygare kommer gående på banvallen vid Axelstorpsvägen. Där stöter han på Manfred Bengtsson på Nyhem i Nyled.

Hos folkskolärare Folke Lundvall i Förslöv ringer telefonen mitt i natten. Folke, som är hemvärnschef, får meddelande från järnvägsstationen att tågpersonalen sett en fallskärmshoppare i luften söder om stationen. Tillsammans med Sven Adler beger han sig med cykel till stationen. Därifrån går hemvärnspatrullen längs banvallen. Ingenting hörs eller syns. De återvänder till stationen och urustar sig med lyktor.

I trakten kring Viarp går en flygare. Han har hoppat från det brinnande bombplanet, som sågs störta i vattnet utanför Vejbystrand. Piloten, som är en 22-årig kanadensare och heter Cunningham, vet inte var han är. Han hör människor i närheten och han förstår att de letar efter honom. Han är rädd att de är tyskar.

Hemvärnspatrullen lyckas inte heller nu finna flygaren och beslutar att återgå. Då hör Folke plötsligt några ljud och upptäcker en främmande gestalt i mörkret. ”You are in Sweden” ropar Folke och går fram till honom. Flygaren ser lättad ut och svarar ”Very good”. Han är obeväpnad och bär förutom uniform en flytväst och en signallampa. Han saknar däremot skor, så han får skjuts på Folkes cykel till kyrkskolan, där Folke bor.

Planets befälhavare Robert Hawkes har tagit mark på Varegården. Han gömmer sin fallskärm och sig själv i höet. Han är inte säker på om han är i Sverige. Tidigt på morgonen hittar lantbrukaren hans fallskärm och snart också Robert Hawkes. Hawkes erbjuder lantbrukaren sin fallskärm, men de svenska militärerna tar hand om den.

Till lantbrukare Johan Svenssons gård vid Varegården kommer vid femtiden på morgonen en flygare fram. Han har hoppat från det plan som störtade vid Floo. Två andra knackar på hos Herbert och Brita Nimark i Dala. De tas emot och bjuds på té.

Tidigt på morgonen knackar det på hos Karl Petersson i Bösketorp. En flygare står där i dörren, till synes mycket orolig. Han blir desto gladare, när han förstår att han inte är i Danmark. Hos Olga Jönsson i Krogstorp knackar det också. Utanför dörren står en ung flygare. Han pekar på sin armbindel och säger ”Canada”.

Hemma hos Manfred Bengtsson på Nyhem installerar sig svensk militär och använder delar av huset och deras telefon som sambandscentral.

Under dagen sammanförs flygarna på Hotell Skånegården, där de undfägnas på bästa sätt. Hemvärnschefen folkskollärare Eric Carlsson talar med löjtnant Hawkes, vilken berättar att han ansträngt sig mycket för att hindra planet att störta över själva samhället. Flygarna föflyttas nu till Marieborg i Torekov, där militärstaben är förlagd.

Ännu saknas en besättningsman. Det berättas — men kanske är det en skröna — att den saknade flygaren med sin fallskärm tar mark på Hallands Väderö. I augustinatten ser han Torekov på andra sidan vattnet. För honom är vattnet Öresund och Väderön det tyskockuperade Danmark. I skydd av mörkret smyger sig flygaren fram till fyren och där själ fyrmästarens roddbåt. Övertygad om att han räddat sig från ett osäkert öde når han stranden vid Torekov.

Ibland kan verkligheten dock vara mera dramatisk. Så här skriver Laholms Tidning om flygaren på Väderön. Stående på öns strand blickande mot ljusen i Torekov är han helt övertygad om att han befinner sig i Danmark. Han håller sig gömd i tre dygn innan han beslutar sig för att simma över till andra sidan. Han har sin flytväst på sig och tror sig kunna simma över. Strömmen är stark och han når inte Torekov. Han driver söderut. Svårt medtagen når han så småningom land. Han anmäler sig i Grevie.

Denna natt störtar 7 bombplan i denna del av Skåne. Ytterligare ett lyckas nödlanda. Ur besättningarna från dessa plan omkommer 26 flygare. De 7 omkomna från det störtade planet vid Vejbystrand begravs vid Pålsjö i Helsingborg. De överlevande, 29 flygare, interneras senare i Korsnäs i Dalarna och får efter en tid återvända till sina baser i England. I Danmark störtar 12 flygplan denna natt. Av överlevande lyckas tre män fly över till Sverige. Av de 592 bombplan som denna den 29 augusti 1944 startade från England var det 41 som inte återvände. [154]

  1. [152] Anders Peterson, Bjärebygden 1984, Engelholms Tidning 31 aug. 1944 samt NST 21 dec. 1999
  2. [153] Brittiska nödlandare 1940-1945 av Rolph Wegemann, 2008
  3. [154] Anders Peterson, Gunnar Nilsson, Bjärebygden 1984, Engelholms Tidning 31 aug. 1944 samt NST 21 dec. 1999

Båstad stg 1234

Oleborg

På 1930-talet gavs dessa uppgifter. Manbyggnad uppförd i början av 1800-talet, ekonomibyggnad under 1800-talet och logen år 1926. Dåvarande ägare var Algot, Anton och Anna Pålsson, vilka var barn till Alfred Pålsson. Gården kom till släkten 1915.[156]

  1. [156] Muntlig eller okänd källa

Båstad stg 1251

Korrödsvägen

Karlsro

Petter Magnus Svensson köpte marken här på 1920-talet och byggde gården. Han kallades allmänt för Ö-Pettern. Han var duktig bl.a. att lägga halmtak och stengärdsgårdar och var anlitad av många.

Hans son Hjalmar övertog sedan gården och lät uppföra villan på andra sidan Korrödsvägen.[157]

Båstad stg 1291 A

Nyledsvägen 2

Denna gård drev lantbrukare Alfred Johansson från 1914. Han sammanslog senare gården med fädernegården (stg 1303 A, Nyledsvägen 4) strax intill.[158]

  1. [157] Muntlig eller okänd källa
  2. [158] Muntlig eller okänd källa

Båstad stg 1294

Korröds Kvarn

Korröds mölla är omnämnd på 1510-talet (Korsissmölle) i jordeböcker över Lunds ärkesätes gods. Namnets betydelse bör förklaras med det sydsvenska dialektala korra, dvs dyngpöl, vägpöl, damm, träsk. Namnet kan urspungligen ha syftat på den sannolikt delvis naturliga vattensamlingen vid den övre av de två vattenkvarnarna eller kanske snarare på sumpmarkerna söder om kvarnen.[159]

På 1830-talet skall Korröd ha ägts av en Bergström, ”en mycket skämtsam man”.[160]

På 1930-talet gavs dessa uppgifter. Nuvarande manbyggnad är uppförd 1834 och sammanbyggd med kvarnen och senare ombyggd. Stall är uppförd 1890 och loge senare. I kvarnen finnes tvenne vattenkvarnar, vilka drives av den förbiflytande Örebäcken. Kvarnarna äro tidsenligt inredda, och såväl valskvarn som 3 grovkvarnar, triör och elverk finnas. Ägare är Julia Kristina Röijer.[161]

Annon i Badgästtidningen 1912: ”Mjöl från Helsingborgs Valskvarn till lägsta pris, fritt hemkört inom Köpingen. Korröds Kvarn från Båstad.”[162]

Båstad stg 1303 A

Nyledsvägen 4

Gården förvärvades av August Johansson 1892. Han hade tidigare ägt ”Henda-Kalens” ställe uppe vid Floo (stg1379), där också sonen Alfred var född. År 1907 uppfördes nya byggnader, såväl manbyggnad som ekonomibyggnader. Sonen Alfred, som sedan 1914 innehaft gården intill (stg 1291 A, Nyledsvägen 2), övertog gården efter sina föräldrar.[163]

  1. [159] Skånes ortnamn; Bengt Pamp, 1964
  2. [160] Badgästen, 1911
  3. [161] Muntlig eller okänd källa
  4. [162] Badgästtidningen 22 juni 1922
  5. [163] Muntlig eller okänd källa

Båstad stg 1364

Floo gård

Lantbrukare Sjunne Månsson köpte gården 1837. Sonen Carl Sjunnesson övertog den senare. Hans dotter Selma gifte sig med J. P. Green och de övertog gården 1905. Deras son Erik köpte gården 1941 och 1989 övertog hans äldsta dotter Mona-Britt gården tillsammans med maken Allan.

Två stora valnötsträd växte på gården. De blev 90 år innan krigsvintrarna på 1940-talet tog dem.[164]

  1. [164] Muntlig eller okänd källa

Odens väg 1

Backgården

På fastigheten finns två av de gamla byggnader kvar till lantbruket Backgården. Gårdens ursprung bör sökas i 1800-talet första hälft och dess benämning var tidigare bland folket i trakten Backagården.

Paulis Jönsson övertog gården troligen 1895 av sina föräldrar, som hade kommit från Ryssland i Dängstorp. Gården hade kommit i släkten 1866. Han byggde nytt bostads hus 1901 eller 1902 och det gamla revs. Gården nåddes från gamla Karstorpsvägen i norr. Först på 1920-talet byggdes den nuvarande landsvägen. Pauli Jönsson gifte sig 1904 med Emma, som var dotter till Jöns P. Persson (troligen med smeknamnet ”Hendas Jens Petter”) och Kristina f. Svantesson. En syster till Emma, som hette Amanda, var gift med Isak i Tarren. Deras broder Karl Jönsson, med smeknamnet ”Henda-Kalen”, ägde granngården (stg 1379). Paulis syster Lella bodde på ett litet ställe neråt Floo på den s. k. ”Lellas lycka” (Stg 1380). Marken hade tidigare hört till Backgården. Åkern på andra sidan landsvägen (stg 1373 A) kallades ”Stenlyckan”.

Gården beskrivs i en trycksak från 1930-talet så här. Arealen är totalt 10 har, därav största delen åker, resten skog. Jordarten består av mylla på märgelbotten. Skogsbeståndet är bokskog. Manbyggnaden uppfördes 1912 och ekonomibyggnaderna i slutet av 1800-talet. Djurbesättningen var 2 hästar, 8 nötkreatur, 12 svin samt höns.

Pauli Jönsson avled 1934 och hans äldsta dotter, Astrid, och hennes fästman, snickaren Nils Pettersson, ämnade ta över gården 1939. Astrid avled dock hastigt och gården såldes till trädgårdsmästare Anders Peterson 1940. Han anlade här en fruktodling. Stallet revs nu medan hönshuset var rivet sen tidigare. Anders Peterson drev fruktodlingen till 1965, då han sålde gården till Helge Olofsson från Göteborg, som exploaterade området.[165]

  1. [165] Anders Peterson

Båstad stg 1379

Gården, som ligger strax väster om Floo gård (stg 1364), ägdes fram till 1912(?) av August Johansson (far till ”Alfred i Nyled”), då han sålde den till Karl Jönsson. Jönsson förblev ogift. Han fick smeknamnet ”Henda-Kalen”. Namnet härleds från gården Berget-Hennet (Erikstorp 4:11), som hans far (Hendas Jens Petter) skötte.[166]

Gården såldes efter Jönssons död till professor Aldén i Lund som fritidshus 1951. År 1957 blev Ulf Hedenström från Stockholm ny ägare, som med familj bosatte sig här. De sålde 1987 gården till familjen Gustafsson[167]

  1. [166] Anders Peterson
  2. [167] Tulle Hedenström

Båstad stg 1380

Här fanns fram på 1930- och 1940-talen ett litet ställe kallat ”Lellas lycka”, som beboddes av Noak och hans fru Lella. Bostadshuset ligger på södra sidan av möllevägen och på andra sidan finns resterna kvar av det gamla hönshuset. Marken hade tidigare hört till Backgården (stg1373). Noak hade tidigare bott på Strandgatan (Hyllebäck 1). Lella var syster till Pauli Jönsson på Backgården (stg 1373).

Bostadshuset användes senare till förråd, då Daléns Fruktodling hade köpt stället.[168]

  1. [168] Anders Peterson

Drillsnäppan 8

Ludvig Nobels Allé 4

Högstugan

Villan uppfördes av Ludvig Nobel 1906 och var en av de 8 villor han uppförde första året i Båstad. ”I hvar och en af dessa villor finnes på nedre botten ett större samlingsrum med öppen eldstad, så att familjen vid påkommande regn- och ruskväder ej skall vara hänvisad till societets- och hotell-lokaler, utan samlas hemma king en treflig, flammande brasa. Sofrummen på öfre botten äro försedda med enkla, men bekväma järnsängar samt hvitlackerade trämöbler och ljusa gardiner, hvilket gör ett gladt och luftigt intryck. — Ingenjör Nobel, som infört vattenledning i Båstad, har ledt denna ända fram till sina villor. Högstugan, byggd i ryggåsstil, äges och bebos af ingenjör Nobels mor, fru P. Nobel. Både det yttre och det inre af denna stuga är särdeles tilltalande. Ritningen är utförd af arkitekten W. Sjöberg och alla möbler komponerade af artisten Alf Wallander.”[194]

På tomtens sydvästra hörn uppfördes en lekstuga (GB Bildarkiv A3-034)

  1. [194] Idun, 1907 (Fören. Gamla Båstads arkiv)

Drillsnäppan 9

Ludvig Nobels Allé 2

Hoghem

Villan uppfördes före 1907. [195] Fredrik Bismarck byggde villan på 1890-talet. Det var den första villan på Väster. [196] Fredrik Bismarck var medicinalråd. Sonen Staffan, som var provincialläkare i Nyköping, övertog villan efter fadern. Efter Staffan Bismarck ägde hans syster den ett tag.[197]

Druvan, Malen 1:55

Köpmansgatan 92

Lyckebo

Elin Svensson drev pensionat här omkring 1911.

P. M. Johansson drev åkeri här omkring 1910. ”Skjutsar tillhandahållas efter beställning såväl till utflykter som till stationen.”[198]

Dunungen 9-10

Nybovägen 17

Brockton

Namnet Villa Brockton finns på en odaterad karta, troligen från 1920-talet.[199]

Dömestorp

Hasslövs socken

Dömestorp ägdes på 1700-talet av friherre Fredric Gustaf Stjernblad och efter honom major av Minklerfeldt. Nyblivne ägaren till Skottorps slott, kommerserådet Peter Möller, blir också ägare till Dömestorp efter Minklerfeldt.[200]

Eldaren

Köpmansgatan 96

Magasinet

Skiftesreformerna på 1800-talet lade grunden till en explosionsartad nyodling. Effektivare jordbruksredskap och en introdution av handelsgödsel höjde avkastningen på åkrarna. Nyodlingarna användes i stor utsträckning till havreodling. Jordbrukets uppsving gav också verkningar i städerna.[201]

Här uppfördes i slutet av 1800-talet ett sädesmagasin.[202]

  1. [195] Idun, 1907 (Fören. Gamla Båstads arkiv)
  2. [196] Tidn.klipp; Bo Gunnarsson
  3. [197] Muntlig eller okänd källa
  4. [198] Badgästen 1911
  5. [199] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet
  6. [200] Hallands historia och beskrivnng; S.P. Bexell, nyutgåva 1925
  7. [201] Båstads kn:s kulturvårdsprogram 1999
  8. [202] Muntlig eller okänd källa

Elestorp 6:6

Lilla Båstad – Norrvikens Trädgårdar

Lilla Båstad

Gårdens ursprung går tillbaka till 1600-talet, då vi ännu var en del av Danmark. Området här utgjorde fäladsmarker (gemensamma betesmarker) tillhörande intilliggande byar samt Båstad. Det var Nils Hansson, som på 1640-talet lät uppodla några tunnland fäladsmark. Denna mark bestod av ytterst mager vegetation av risig snårskog (kratt) och enebuskar. Gården var en relativt liten torplägenhet, utan direkta grannar och utan samband med någon bygemenskap. I protokollen från jordrevningen 1670 finns gården beskriven. Åkerjorden, som består av ör (grus) och röd sandjord, har en areal av omkring 4 tunnland. Ängsmarken, där man hämtade sitt huvudsakliga vinterförråd av hö, ger enligt uppgift endast 3 lass hö årligen. Hemmandets boskap omfattar 2 hästar, 2 kor, 2 ungnöt, 5 kalvar samt 5 får och 5 svin. Till detta kommer dels en liten obetydlig, nyanlagd trädgård, samt närheten till havet.

Att kunna odla upp gammal fäladsmark så här utan vidare, kunde inte göras utan protester. Det var inte alla bybor som kunde se hur deras gemensamma marker köptes och odlades upp av andra. Häradsskrivaren Nils Bertelsson från Småryd framträdde inför jordrevningskommisionen och protesterar mot att Nils Hansson mot hans och andra lottägares intressen ”intagit av deras infälads skattejord dem till skada och förtryck”. Efter granskning i kommisionen ”så befinnes detta hemman helt väl utan att skada varken en eller annan granne, antingen på åker, äng eller fälad, att kunna tolereras, förmedelst det ligger just under backen vid stranden.”[203]

På 1870-talet ägdes gården av lantbrukare Nils Jönsson. Fram emot höstkanten 1870 strandade ett fartyg vid stranden strax nedanför gården. Fartyget var utöver den sedvanliga lasten också lastad med smuggelsprit, sprit som var avsedd för en populär krog i Båstad. (? Båstad var lagd i aska då detta hände!) Besättningen lossade spritlasten och gömde den och försvann från bygden. När Nils Jönsson på Lilla Båstad en dag skulle hämta tång, fann han smuggelgodset. Kusken på Småryd Karl Pålsson (f. 1848 och fader till uppgiftslämnaren) har berättat att han träffade Nils Jönsson då han var på väg till kustvakten Lindwall i Båstad med den upphittade spriten, men en kagge behöll han dock själv som ”hittelön”. Denna kagge delades mellan gårdens arbetsfolk, men yngsta ryktaren blev glömd varför han kände sig förbigången och anmälde sin husbonde för länsmannen i Båstad varefter förhör hölls och bonden Nils Jönsson fick sitt straff.

Angående skeppet såldes detta vid vrakauktion och köptes av lantbrukare Jöns Petter Persson i Boarp som vid tillfället behövde bygga ny mangårdsbyggnad. Denna förstördes vid en brand 1950 och användes då som väveri.

Gården övertogs senare av Jönssons styvson Nils Liberg. Liberg blev ensam med tre små barn, då hans hustru dog vid sista barnets födsel. Han sörjde henne djupt och i sin sorg fick han av sin svärfar rådet: ”ta en klunk ur flaskan, så glömmer du” — men det blev för mycket.

I början av 1900-talet köpte Rudolf Abelin gården och påbörjade anläggandet av Norrvikens Trädgårdar. Fram tills att villa Abelin stod färdigt bodde familjen Abelin i den gamla gården. Därefter revs den.[204]

Gården Lilla Båstad hade under många år ägts av släkten Lidberg. Den siste sjökaptenen, som var ägare av gården, var Nils Lidberg, som bl.a. förde briggen Amphiom av Göteborg. Under en av resorna var den 13-årige sonen Kristian med. På vägen hem från Ryssland med en last av råg mötte hårt väder med stark kyla och nedisning på Östersjön och varken besättning eller båt kom tillbaka.[205]

Rudolf Abelin och Norrvikens Trädgårdar

Norrvikens Trädgårdar är en stilhistorisk trädgårdsanläggning, som Rudolf Abelin började anlägga 1906 och som från 1920 öppnades för allmänheten. Till trädgårdarna fanns stora frukt- och nötodlingar. Floran i trädgårdarna är ovanlig och barrväxtsamlingen unik i landet. Abelin sålde anläggningen 1941 till A. Axelsson Johnson (Nordstjärnan) och sedan 1971 förvaltas trädgårdarna av en stiftelse. [206]

På en supé troligen 1906 hos Sven Palme kom Rudolf Abelin i samspråk med Ellen Key. Hon uppmanade honom: ”Sälj Ert gamla ställe och flytta till Båstad! Det är något för Er!” och med sedvanlig värme och vältalighet målade hon för honom Båstads ej alldeles okända företräden. Några månader senare mötte han sin barndomsvän, Ludvig Nobel. ”Du måste komma till Båstad”, ropade han med stor iver. ”Du kan ej tro, vad där är vackert och mycket att göra av. Jag har just köpt jord därnere och behöver Din hjälp.” Nobel skulle ”titta ut” en jordbit åt honom. (Enl. en tidn. intervju med den då 93-årige Rudolf Abelin, hade Nobel sett ut ett område i Tarren.)

Rudolf Abelin reste ner till Båstad, det var på hösten och löven hade fallit men landskapets linjer var kvar. ”Visst var det vackert, tjusande vackert, men ännu intet, som särskilt lockade mig att lämna gamla, kära, fagra östgötanejder — och intet som passade mina nya planer.” skriver Abelin. ”Mina strövtåg utsträcktes därför allt längre, och en novemberdag i lätt dimma listade jag mig några kilometer väster ut längs stranden. Plötsligt stannade jag såsom fascinerad. Där låg ju för mig mitt eget gamla, kära Norrviken, ej såsom det under min omilda hand blivit, utan såsom jag såg det i mina gossår, obrutet och jungfruligt. Vattnet skvalpande nedanför, blott litet närmare här, skogsåsen löpte majestätisk, skyddande bakom, och en säkert bördig jord, genomskuren av muntra rännilar, låg nog däremellan. Ett Kolmårdslandskap i Skåne! Var det rätt?”

Här fann Rudolf Abelin gården Lilla Båstad, ”några pittoreska, men förfallna hus, delvis omgivna av gamla fruktträd”. Det blev svårt att få ägaren att sälja. Först efter en halvannan månads väntan var ett avtal klart och Abelin kunde strax före jul återvända till Stockholm. Med i portföljen hade han också huvudsakliga utkastet till det nya Norrviken. (Enl. ovan nämnda tidn. intervju: ”I två månader fick direktör Abelin ligga kvar i Båstad innan köpekontraktet var klart — och då endast tack vare hjälp av garvare Axel Graff. De två månadernas väntetid var ej förspilld. Direktör Abelin nyttjade tiden till att planlägga Nobelska området, Västra Villaområdet, både i ritning och praktik.”)

Om mål och medel säger Rudolf Abelin följande: ”Högt har jag syftat med mitt nya Norrviken! Bättre skulle jag lyckats, om jag blott haft råd och ej behövt lasta alla detaljerna på min egen, i många fall, oskolade förmåga.” Av praktiska och ekonomiska skäl ville han än en gång föra fram fruktodling och utexperimentera nötodlingen. Estetiskt ville Abelin, att till det yttersta utnyttja sin lilla gårds naturliga resurser, strävat till att göra uppfattningen om prydnadsanläggningen sundare och renare och skapa ett åskådningsfält, där besökaren kunde hämta de mest skilda idéer och se verkan av dem i terrängen. Genom ett skonsamt tillvägagående med och i naturen ville han samtidigt uppnå ett resultat, som redan på ett tidigt stadium skulle verka färdigt.

Rudolf Abelin ville utnyttja landskapet som en del av trädgården vilket han själv formulerat så här. ”Genom landskapets indragande i varje tavla ville jag dessutom nå stora mått, utan att dessa därför behövde finnas inom Norrvikens eget område. Mitt nya ställe skulle återföra perspektiven, lövmassorna och terränglinjerna till högsätet i trädgårdsarkitekturen, varifrån de genom en felaktig bedömning av detaljerna — speciellt blommor och rabatter — fördrivits.”

Det första Abelin hade att planera var platsen för bostaden. Huset placerade han där de stora träden trängde längst upp från havet och längst ned från åsen, för att med deras hjälp liksom avsnöra området och giva varje fasads trädgård frihet att, oberoende av trädgården intill, utveckla sig, som det bäst lämpade sig i landskapet.

Trädgården framför huvudfasaden anlades som en fransk slottsträdgård med stor spegeldamm. Den fick ett milslångt perspektiv och en inramning av å ena sidan åsen, å den andra en naturlig trädridå.

Framför den motsatta fasaden anlade Abelin en trädgård i förrenässanstil. Den omslöts som en på tre sidor kringbyggd gård. I dess förlängning väster ut anlades renässansträdgården med sina klippta buxbomshäckar. Trädgården fortsatte genom det vackraste pilvalv, ett perspektiv ut i oändligheten.

Nedanför fasaden ner mot havet i det gamla lertaget anlade Abelin en fri naturträdgård — närmast i japansk stil — med underbara österländska växter, rännilar, broar i miniatyr, japanska lyktor och en härlig utsikt över bukten.

Medan träsket framför den motsatta fasaden, således den södra, efter utdikning och utfyllning blev till en halvt engelsk, halvt italiensk rosen- och rododendronparterr. Trädgården omslutes av allér av skotska pelartaxar och utmynnar i ett perspektiv mot åsen, begränsat av några hundra meter lövväggar.

”Dödens dal”, som ännu föga är gjort, har sitt läge nära huvudgrindarna och till syfte att visa Abelins uppfattning om en lantlig kyrkogårds insmygande i terrängen under uppgift att vid ackompangemang av bäckbrus och fågelsång skänka frid och tillförsikt.

Dessutom var en mindre sump- och klippträdgård samt en liten österländsk trädgård delvis påbörjad.

Vid sidan av det estetiska arbetet experimenterade Rudolf Abelin i syfte att bekämpa svamp- och insektshärjningar, lösa beskärnings- och härdighetsfrågor m.m. Han ville även göra Norrviken fruktbar på undervisningens område — främst då det estetiska.

Om synen på Norrvikens framtid säger Rudolf Abelin så här: ”Vad till sist Norrvikens framtid beträffar, ligger även den i gudarnas knän. Detta tynger sinnet ej så litet. Ett bedrövligt faktum är, att vi ej såsom i andra kulturländer veta, huru en gammal trädgård skulle kunna taga sig ut. Skall månne den kulturella uppgift, jag hoppats, att Norrviken en gång skulle få genom att mana till enkelhet i uppfattningen, komposition med och genom naturen, renhet i linjer och växtval samt pietet för en gåendes livsverk och allt växande, kunna förverkligas, eller skall även detta ställes skönhet och rika möjligheter skövlas och försummas?

Mitt i den häxkittel, till vilken världskriget omdanat vår förr så ordnade jord, och i vilken alla ekonomiska såväl som heliga värden dansa utan rast, kan jag ej se ljust på svaret. Det är nog, att jag törs hoppas! Norrviken i oktober 1922.”[207]

I tidningen Badgästen de 15 juli 1911 står att läsa följande: ”Å Norrviken vester om Båstad, tillhörigt den kände trädgårdsarkitekten, direktör Rudolf Abelin, börja nu de storartade trädgårds- och blomsteranläggningarne att bli fullbordade. Detsamma gäller äfven det nya corps de logiset, hvilket uppföres af kalksandstegel från Båstadfabriken och som bl. a. skall inrymma en präktig fruktkällare. Å Norrviken hvars areal utgör 115 tunnl. förekomma f. n. 4 — 5,000 fruktträd och 1,000 nötbuskar (engelska Filbert och Lambert) samt hvarjehanda rosor i de härligaste grupper etc.”[208]

I Bjärebygden 1960 skriver Oscar Fjellmar: ”När direktör Abelin på Ellen Keys inrådan kom till Båstad och i början av år 1906 fick tillfälle att inköpa gården Lilla Båstad, gick en önskedröm i uppfyllelse. Han hade länge sökt en plats med lämplig terräng och med möjligheter att förverkliga några av de idéer han ansåg väsentliga men dock allvarligt försummade i den svenska trädgården. Vid denna tid stod direktör Abelin på höjden av sin mannagärning och hade haft rika tillfällen till studier under sina resor i många länder. Han hade också genom sin praktik både här hemma och i utlandet skaffat sig en grundlig insikt om trädgårdens anläggning. Detta gällde inte minst trädgårdens förhållande till landskapet.

I sina skrifter har han själv berättat om detta. Sålunda säger han i Föreningens Norrvikenens Årskrift år 1924: ’ Den måhända väl svärmiska känsla, som jag som yngling haft och fått för naturen, och som de första åren av min mera mognade ålder mottog en rik näring i den okonstlade skönhet hos de formlösa naturparker, som jag genomvandrade, har heller aldrig lämnat mig, även sedan jag fått upp ögonen för vikten av en viss fasthet och arkitektonisk stramhet och rytm i kompositionen och utdanandet av trädgården ….’ Och vidare: ’Mina studier utomlands, framför allt i Italien, hade hos mig tidigt grundat en bestämd uppfattning om, och en klar, målmedveten strävan i trädgårdens hållning till terrängen och det omgivande landskapet …’ Om den Italienska trädgården säger han vidare: ’Den överväldigande kraft i linjeföringen, som den tillåter, det insläppande av landskapets ljusa, glada tavlor, som den möjliggör, den ro och den vila, som den ytterst vill finna inom trädgården och den hand som den räcker enkelheten i själva uppränningen, allt detta var ju något, som lika mycket tilltalade mitt eget sinne, som det passade det nya, tillräckligt stora område, på vilket jag skulle arbeta. Överallt vid Norrviken har jag därför sökt föra dessa tankar igenom och samtidigt underordna all de skiftande trädgårdsbilderna landskapets famnande, moderliga helhet …’

I dessa uttalande ligger något av en programförklaring. De rymmer det väsentliga i de riktlinjer som följts.

Vid Norrviken ligger styrkan och det sanna konstnärskapet i en sträng återhållsamhet med detaljerna, ett mästerligt utnyttnande av landskapet och en långt driven samkomposition mellan landskap och trädgård. Resultatet har blivit trädgårdar i enkel uppläggning med stora linjer och med en fast komposition, som ger harmoni och lugn men på samma gång rymd och oändlighetskänsla.

De olika trädgårdarna vid Norrviken vill visa, hur man i skilda slag av terräng och med olika utgångspunkter kan lösa problemet att låta trädgården bilda en ram kring hemmet och samtidigt vara en förbindelselänk mellan detta och det omgivande landskapet.

Barockträdgården.

Här möter oss ett landskap snarare än en trädgård, om vi dömer efter storleken. Men vi har ändå en stark känsla av en fast arkitektonisk hållning genom längdaxelns stränga linjeföring, genom de naturliga ramarnas rytmiska upbyggnad men framför allt genom enkelheten i komposition. Denna enkelhet är inte minst påtalig i anläggningens kärna: i centraldammens rena linjer, i häckarna, som ge stöd åt denna linjeföring, i gräsplanerna, uppfartsvägarna och inte minst i grupperingen av yppiga barrväxter. Dessa ger oss en sydländsk prägel, de ger oss dessutom något, som vi ofta saknar i Nordens trädgårdar: färg under vintern, årets mörkaste tid. Genom siktens förträngning i det mäktiga perspektivet får vi en extra glädje i himlens och molnens färgspel och ständiga skiftningar, som alltid framstår mer levande och klart inom en inramad sikt än över ett öppet landskap. Som ett exempel på kompositionens fullkomlighet kan nämnas, att ingen bestämt kan säga, var trädgården slutar och var lanskapet börjar.

En sak som ofta förbryllar besökaren är frånvaron av blommor i denna avdelnings centrala del. Men vid närmare studium förstår han snart, att här är barrträdens, häckarnas och gräsplanernas mjuka pastellfärger den enda riktiga.

Huvudbyggnaden vid Norrviken har från början fått en speciell uppgift: Att samtidigt vara sammanhållande och särskiljande centrum för de olika trädgårdarna. Sammanhållande på så sätt, att de flesta av trädgårdarna är direkt grupperade kring byggnaden, och särskiljande genom att man i den ena trädgården knappast anar den andras närvaro.

Japanska trädgården.

Här möta vi en typ av trädgård, som är relativt lite känd i Västerlandet. Men det finns i denna trädgård många drag, som äro värda att närmare lära känna. Japanerna har i många fall kommit oändligt mycket längre än Västerlandets folk, när det gäller att förstå, att leva sig in i och njuta av naturen och dess skönhet. De äro också mästare i att på strängt begränsat område ge en bild av ett landskap i miniatyr. I Norrvikens Japanska trädgård möter vi en del av den japanska trädgårdskonstens särdrag av den art, att de kan omplanteras i vårt land. Bland dessa särdrag kan nämnas behandling av terrängen, den naturliga bäckfåran med dammar, porlande fall och skira slöjor, stenlyktor, stengångar och främst de många växter av olika slag, som har sitt hemland i Japan. Sikten över hav och land ger en speciell stämning. Även denna trädgård har den stora fördelen att vara vacker även under vintern. Bland växtmaterialet finnes mycket barrträd men även ett stort antal lövträd, som äro städse gröna. Vidare har växtmaterialet valts så, att växling och färgglädje finns i stort sett året runt. Redan i februari blommar trollhasseln med sina blommor i guld och purpurblått. I övrigt äro blommorna rikligt företrädda här under en stor del av året. De olika arterna avlösa varandra både när det gäller buskar och perenna växter. Under våren dominera lökväxterna och dessa avlösas senare av perenna växter.

Klostergården.

Under vår vandring möter här åter en annan typ av trädgård, en hus- och muromkransad gård. Även den är ett gott exempel på enkel men målmedveten komposition. Fruktträden från 1800-talets Lilla Båstad har här fått bilda stomme. Denna trädgård är genom sin avskildhet och sin uppläggning liksom skapad för vila och meditation efter dagens arbete. Men ändå har inte yttervärlden stängts ute. Mot nordost skymtar havet med land i fjärran och mot nordväst kan man under högsommaren få se en solnedgång i havet i ett sprakande färgspel, som söker sin like. Den som en gång sett den synen glömmer den inte.

Renässansträdgården.

Vid Norrviken är såväl klostergården som Renässansträdgården arkitektoniskt förbundna med huvudbyggnaden genom centralaxeln, som låter ögat glida ut mot havets oändlighet. Frånsett detta starka arkitektoniska grepp är Renässansträdgården liksom övriga trädgårdar vid Norrviken en liten värld för sig. Klippta lövväggar bilda ramen. Rummet delas i en parterr i fyra delar samt ett galleri. Broderi i buxbom står som ett vackert mönster mot gräsets ljusa grönska.

Österländska trädgården.

Genom en allé av tujor kommer vi fram till en terrass, minnande om anläggningar i det gamla Persien. Framför ett litet orientaliskt tempel ligger en bönematta i Sedum-arter. Denna ger under högsommaren ett intressant färgspel. Persien har ju av ålder varit centrum för tillverkning av mattor, en tillverkning, som även tagits upp av landets trädgårdsmän i gångna tider. Man ’vävde’ då mattor av blommor på marken. En damm i mosaik jämte tujor, planterade i egendomligt formade stenurnor — höra också till denna anläggning.

Romantiska trädgården

Genom handelsförbindelser med Kina lärde Europa under 1700-talet känna en ny typ av trädgård. Denna trädgård var starkt inspierad av naturen och byggde till väsentlig del på stämningsvärden. I Frankrike var Rosseau en av tillskyndarna. Till vårt land kom den under 1800-talets första hälft. På Norrviken har denna trädgård byggts upp som en glänta i skogen, en plats dit man kommer och där man stannar för att vila och njuta vid en naturlig damm. Det inplanterade växtmaterialet utgöres till största delen av parkrhododendron, som under sin blomningstid ger en rik färgglädje.

Vattenträdgården.

Denna trädgård är den sist anlagda av de olika stilträdgårdarna. Den är byggd på åsens sluttning och liksom lyftes uppåt genom ett system av nästan omärkliga terrasser. Halvvägs uppför åsen bildar det lilla, vita temlpet ett fäste för blicken, som sedan under trädens kronor glider upp mot ljuset vid åsens krön. Från templets fot kommer vattnet i forsar och fall, passerar naturligt insprängda dammar och lägger sig till ro vid våra fötter. Längst ned mot huvudbyggnaden står Arne Jones’ ’Från skål till skål’ i driven koppar. Färgerna i denna trädgård ger rik kontraktsverkan. Mot ytteramarnas ljusa grönska och fria linjer står mörka gröna, strama pyramidtaxar och klippta pyramidekar. Japanska blodlönnar bryter med sina eldiga färger och under eftersommaren kommer hortensiornas mjuka pastell i många variationer.

Många frågar: Vilken trädgård är vackrast? Den frågan är svår att besvara. Vad vi känner och upplever inför den skönhet vi möter, beror väl mest på oss själva, vår egen stämning och vår egen förmåga och vilja att söka tränga in i själva skönhetens själ. Kanske fängslas vi av Barockträdgårdens väldiga perspektiv, dess linjer, dess harmoni och sobra färger. Kanske fångas vi vid ett annat tillfälle av den Japanska trädgårdens lekande linjer och hur de ibland nästan dramatiskta färgskiftningarna. Hur som helst, alla känna vi en djup tacksamhet mot den man, som skapat så mycket av vackra motiv, så mycket harmoni och som skänkt sin samtid skönhetssyner och stämningsvärden i rikaste mått genom att ta vara på det enklaste i linjer och färger.

Oscar Fjellmar[209]

  1. [203] Bjärebygden 1960, sid. 51 ff
  2. [204] NST?;Pauli Pålsson i Småryd
  3. [205] Bjärebygden 1960; Oscar Fjellmar, sid. 56
  4. [206] Bra Böckers lexikon, Bonniers Konversationslexikon samt muntlig eller okänd källa
  5. [207] Lustgården. Dendrologi och parkvård, 1922
  6. [208] Badgästen 1911
  7. [209] Bjärebygden 1960; Oscar Fjellmar, sid. 56 ff

Erikstorp 1:10

Italienska vägen

Tallbacken

”En ny ryggåsstuga på väster. Å Hallandsåsen ofvanför vattenverket på själfva bergskrönet strax intill Solbacken låter ing. L. Nobel uppföra en ryggåsstuga. Entreprenör är byggmästare Carl Andersson i Båstad.

Man kan komma dit upp å den för några år sedan anlagda vägen hvars viadukt monumentalt reser sig i berget ofvanför vattencisternen. Det är en härlig promenad dit upp någon gång då man ändå besöker Solbacken och dit går ju alla.”[218]

  1. [218] Tidning för Badgäster, nr 5, 1914

Erikstorp 1:16

Italienska vägen

Solbacken

I tidningen Sydhalland den 16 juli 1908 är följande infört: ”Solbacken, hvad är månne det, säger någon. Vi skola strax upplysa läsaren härom. Alla känna till Båstad, och de som veta något om Båstad, veta äfven att denna plats är mycket värderad för sina sköna *omgifningar. *Houfs hallar, Lyadalen och andra platser äro gamla välkända utflyktsorter för Båstads badgäster. Från och med i fjol ha vi att räkna med ännu en utflyktsplats i Båstads närhet. Och den heter *Solbacken. *Ingen plats är väl af naturen så danad till en angenäm tillflyktsort som just den. Efter blott omkr. 15 minuters promenad från Båstad å den nya, stora landsvägen mot väster, se vi till vänster om oss namnet Solbacken. Vi stiga på och finna ganska snart att vi kommit till en ovanligt intressant plats. Den djupa, svala dalen, den i midten porlande bäcken, de många och vackra björkarne, såväl i dalen som på sluttningen, allt tilltalar oss. Och midt i dalen ligger en liten näpen röd stuga å hvars entré läses: *Våfflor.*

Vi placera oss på verandan och rekvirera kaffe och ensats våfflor. I väntan på våfflorna titta vi ytterligare på platsen och lyssna till de många loford våra granngäster ha att säga om Solbacken. Så kommer från köket en pigg tös, som serverar oss det rekvirerade. Vi måste medge att allt vackert som sagts om Solbackens våfflor är fullt berättigadt. Våfflorna äro de mäst delikata vi smakat.

Men nu nog om våfflorna. Vi fortsätta vandringen upp på ‘Backen’. Hit upp leda en massa gångar, både på härs och tvärs. Efter mycken möda och stort besvär, men ett kärt och lönande besvär, ha vi hunnit upp. Här träder oss till mötes ett storartadt natursceneri. Den höga långsträckta Hallandsåsen i bakgrunden, det stora vida hafvet med bukten framför oss och längst inne i bukten köpingen med sina många, nya, stilfulla villor. Vid stranden en stor samling badande barn och på hafvet de små båtarne med lustseglande badgäster ombord. Vid klart väder kan man med blotta ögat skåda långt in i Hallandslandet.* *Här uppe hvimlar det af badgäster, som utsträckta i ljungen njuta af ömsom naturen, ömsom våfflor och kaffe.* *Platsen gör skäl för namnet Solbacken, ty här bränner solen het och välgörande på de stadsbleka kinderna. Men vill man inte ha sol, så kryper man bakom de små al- eller björkbuskarne, som frodas på sluttningen.

För att inte bli för tröttande och långrandig, vill jag sluta här, rekommenderande Solbacken som en den allra angenämaste utfärdsplats som kan tänkas — i Båstads närhet. Den som gästat Båstad och inte därvid gjort en titt till Solbacken, har gjort en stor förlust!

Den en gång Solbacken sett

han längtar dit igen.

Men det var sant — innan vi sluta några få ord om upphofsmannen till den natursköna plats vi nu i korthet beskrifvit. Barberaren *Alex Werner *är känd af alla Båstadsbor och badgästerna med förrästen, om inte för annat så för sitt hedervärda yrke. Men han har äfven namn om sig som den store idealisten, sträfvaren efter ljus och skönhet. Här uppe på de soliga höjderna och i den svalkande dalen har han i ett par års tid ensam och allena röjt mark och planeradt för en bekväm och till dragande tillflyktsort för den trötte vandraren, den efter frid och hamoni sökande.

Och han har lyckats! Han har skapat ett Eldorado, till hvilket hvarje med skönhetssinne begåfvad längtar och längtar, ända till denna längtan blir tillfredsställd. Alfr. L. [219]

En annons i tidningen Badgästen lyder: ”Våffelbruket vid Solbacken (15 min. nya vägen västerut) Båstad. Förtjusande plats för promenader. Storslagen utsikt och natur. Läskedrycker, Kaffe och Våfflor serveras.”

Om springvatten och vädur skriver Badgästen 1911: ”Solbacken den lilla fina utflyktsplatsen vid Båstad har till midsommar fått en ny attraktion i det ägaren till densamma låtit anlägga en liten fin vattenkonst på den förut så vackra Gustafsterassen därstädes. Vattnet till densamma föres från bäcken i dalen upp på höjden medels en s. k. vädur, en hydraulisk vattenpump som natt och dag arbetar genom vattnets eget tryck. Vattnet föres upp i en behållare på höjden därifrån det vidare föres till springvattnet på ofvannämnda terass. Den nya anläggningen skall säkert hälsas med förtjusning af Solbackens många vänner, som nu under de soliga dagarna kunna sitta där uppe och utom den förtjusande utsikten äfven kunna njuta af det friska vattnets porlande. De mekaniska anläggningarna äro anlagda af firman Frans G. Larsson & Son, Båstad.” [220]

Från en dansk turisthandbok, troligen från 1920-talet, berättas följande: ”Solbacken. Et af de Steder, der tildrager sig den Fremmedes störste Opmärksomhed, er dette Naturanläg, som findes ved Stora Landsvägen mellan Båstad og Torekow.

Fra Indgangen ved Landevejen kommer man ind i en smuk lille Dalsänkning, hvor en rislende Bäk snor sig afsted, og smukke Blomsteranläg fanger Öjet. Smalle, krogede Stier löber under skyggefulde Träer gennem tätte Buskadser forbi grönne, skyggefulde Lysthuse, og ad Broerne over den rislende Bäk kommer man til en lille Pavillon, hvorfra man har en fortryllende Udsigt over det blå Hav. I Pavillonen serveres Kaffe, The, Vafler og Läskedrikke.

Fra Dalen förer krogede Gange op på Höjderne, og overalt findes Terrasser, hvorfra man, siddende i magelige Stole, kan betragte den stadig videre Udsigt over Havet og Hallandskysten. Udsigten fra Solbackens Höjder er vidunderlig smuk, hvad enten det er tidlig om Morgenen, når Solen kaster sine förste Stråler over Jorden eller sent på Dagen, når den sänker sig i Havet och forlener det med alle Regnbuens Farver. Det höjeste Punkt på Solbacken er ca. 100 m.o.H.”[221]

  1. [219] Sydhalland; Alfred Larsson, 1908
  2. [220] Badgästen, 1911
  3. [221] Dansk Turisthandbok

Erikstorp 1:31

Berget-Hennet ägdes på 1800-talet av en familj med många barn. Kristina, en av döttrarna, gifte sig med en man med namnet Rulin. De övertog gården vid arvsskiftet. En annan syster gifte sig med en man, som hette Face (?). Han arbetade på en lyxångare. De bodde i Amerika, men återvände till Båstad och byggde sig ett hus på denna fastigheten. Troligen var den avstyckad från Berget-Hennet.

Huset ärvde omkring 1950 av fru Faces (?) brorson snickare Martin Svensson. Familjen flyttade hit, sedan deras hus (Munktoft 1, Torekovsvägen 3) vid kyrkan blivit inlöst och rivits för gatans breddning. Syskonen Sven och Brita övertog huset efter föräldrarnas bortgång.[222]

  1. [222] Anders Peterson

Erikstorp 3:13

Erikstorps by

”Styrmannens”

Gården bildades, tillsammans med Erikstorp 6:13, efter delning vid arvsskifte efter Mickel Nilsson 1786. Den ursprungliga gårdens byggnader var belägna i gamla bykärnan (Erikstorp 6:13). De tidigast kända ägarna till gården var Pehr Nilsson (1674-1753) gift 1700 med Elna Pehrsdotter från Småryd, Nils Persson (1712-1780) gift 1736 med Kari Svensdotter från Drängstorp och Mickel Nilsson (1749-1786) gift 1779 med Ingeborg Gudmunsdotter (född 1749) från Sönnertorp. Efter Mickel Nilssons död delades gården mellan hans barn Sven och Lusse. Båda gårdarna låg sammanbyggda ungefär där Erikstorp 6:13 nu ligger.

Sven Mickelsson (1779-1852) gifte sig med Elsa Nilsdotter (född 1780). Sven var en av de pådrivande vid Laga Skifte 1829. Gården beskrevs på följande vis: ”Sven Mickelsson har äfven i godt stånd befintliga åbyggnader, jämte brygghus med brunn, husbehovsqvarn finnes gemensamt till numret nära vid gården och vacker fruktträdplantering.”

Svens son Per Svensson (född 1821), som var styrman, gifte sig 1868 med Petronella Larsdotter (född 1833) från Erikstorp. Året därpå övertog de gården. Per flyttade 1873 gårdsbyggnaderna ca 100 m längre söder ut. Gamla boningshuset (”Persagår”) lär enligt vissa uppgifter ha flyttats ner till Smårydsgården.

Pers son Nils Svensson ”Styrmans Nils” (1871-1947) övertog gården efter sin far 1907.

Gården ärvdes efter Nils av hans systerson Per Sanfred Svensson. Gården var sedan 1940 utarrenderad till Herbert Paulsson på Erikstorp 6:13 och när arrendet löpte ut 1950, köpte Per Sanfreds bror Ivan Svensson (1913-1976) gården. Efter Ivans död blev hans syster Irma Svensson ägare till gården. Irma sålde gården 1990 till sin brorson Lars Svensson (född 1947).[223]

  1. [223] Muntlig eller okänd källa

Erikstorp 4:11

Berget Hennet

Berget-Hennet ägdes på 1800-talet av en familj med många barn. Ett av barnen var snickaren Martin Svensson. Kristina, Martins syster, gifte sig med en man med namnet Rulin. De övertog gården vid arvsskiftet. En annan syster gifte sig med en man, som hette Face (?). Han arbetade på en lyxångare. De bodde i Amerika, men återvände till Båstad och byggde sig ett hus inte långt från gården (Erikstorp 1:31). Troligen var fastigheten avstyckad från Berget-Hennet.

På äldre da´r flyttade Rulins ner till Båstad (Munktoft 1, Torekovsvägen 3). Gården såldes till den danske konstnären Poul Hagens föräldrar strax före sekelskiftet.

Jöns P. Persson arrenderade eller skötte gården åt Hagens. (Denne Jöns P. är troligen den med smeknamnet ”Hendas Jens Petter”.) Emma, en av Jöns Perssons döttrar, arbetade en tid hos familjen Hagens i Köpenhamn.

Hagens byggde villa Henned eller Hasselbacken, som den senare fick heta. Därefter styckade de av gården och sålde den till landsfiskal Lambert Forsberg. Han sålde den senare vidare till Ulla Yard[224]

1939

Båstadskrönika. …………..Sommargästerna ha rest, efterlämnande en stilla bygd med nästan trafiktomma gator. I en känd dikt förmäles ju hurusom bonden tittade med undran och skräck efter Stenbocks kurir. Här tittar man om inte med skräck så dock med undran efter varje bil, som kör förbi i dessa bensinrestriktionernas bistra dagar. Nästan inga utflyktsfordon synas till. Sommarkaféerna vänta inte heller mer folk för denna säsong och i söndags stängdes Solbacken sedan dess gemytlige innehavare givit folk tillfälle att så pass sent ”finaläta” de uppskattade våfflorna. Men på Berget-Hennet, beläget ytterligare några trappsteg uppåt Hallandsåsen kan den, som önskar, även i fortsättningen njuta av kaffe med dopp…………….. Axel.[225]

Sensommaren 1939 var synnerligen varm och vacker.[226]

  1. [224] Anders Peterson
  2. [225] NST?, 23 sept. 1939
  3. [226] Inga Peterson

Erikstorp 4:14

Villa Henned, Hasselbacken

Villan byggdes1897 av musikförläggare Hagen i Köpenhamn. En av hans söner, som var arkitektutbildad ritade huset. En annan son var konstnären Paul Hagen. Villan byggdes till några år in på 1900-talet.[227]

På fastigheten, som var avstyckad från gården Henned (Berget Hennet), byggde fadern till konstnären Poul Hagen omkring sekelskiftet en villa.

År 1911 öppnades här pensionat och café.[228] I annons denna sommar står: ”Å den vackert belägna Villa Henned (Herr Hagens f. d. villa) serveras Kaffe, Thé och Läskdrycker. Vackra rum till uthyrning. Hel inackordering kan erhållas.” I en notis står: ”Ett nytt pensionat är öppnadt i den särdeles vackert belägna Villa Henned å väster i Båstad. Pensionatet är särskildt att rekommendera för dem, som önska en lugn och stilla sommaruppehållsplats. Pensionatet förfogar öfver flera vackra rum med härlig utsikt åt hafvet samt äger en synnerligen vacker trädgård.”[229]

Annons i Badgästtidningen 1912: ”Hasselbacken Båstad (Fem minuters väg väster om kyrkan). Öppet från den 15 maj till den 1 oktober. Naturskönaste och vackraste plats med vidsträkt utsikt trån terrassen över hav och omgivningar. Rekommenderar sina förstklassiga rum med goda bäddar. Servering av kaffe och läskdrycker m.m. Vördsamt R. Mårtenson.”[230]

Från en dansk turisthandbok, troligen från 1920-talet, berättas följande: ”Hasselbacken er en af Båstads störste Sevärdigheder. Den ligger på Slutningen af Åsen ved Stora Landsvägen mellem Båstad og Torekow, ca. 6 Minutters Vej Vest for Båstads Kirke. Stedet er beskyttet mod vestlige Vinde, og vegetationen, der af Naturen er rig og frodig, er forskönnet ved Stenpartier og Trapper, og den store Have (med Springvand) er anlagt terrasseformig rundt om den på Grunden liggende Villa, der er bygget af den danske Forlägger Hagen. Dennes Sön, arkitekt Hagen, har leveret Tegningen til Bygningen og udfört forskellige Skulpturarbejder, som pryder Villaen, og en anden Sön, Kunstneren Paul Hagen, har dekoreret denne invendig.

Når man besöger Hasselbacken, hvor der om Sommeren serveres Kaffe og Läskedrikke,skal man ikke nöjes med at nyde Udsigten fra selve Villaen, men må gå noget höjere op på Åsen for riktig at nyde Udsigten over Båstad og Bugten og Synet af hele det skönne Landskab, der her fra de forskellige Udsigtssteder udbreder sig for ens Blick. På disse Udsigtspunkter rundt om på Hasselbacken findes Vers indristede i Stene, der er stillet op i smukke Stendysser, og her tolkes de forskellige Fölelser, der gennemströmmer een ved at betragte den storslåede Udsigt.”[231]

  1. [227] Ingrid Herrlin
  2. [228] Muntlig eller okänd källa
  3. [229] Badgästen 1911
  4. [230] Badgästtidningen 22 juni 1912
  5. [231] Dansk Turisthandbok

Erikstorp 5:57

Italienska vägen

”Sandbergs stuga”

Fastigheten är avstyckad från Lars Backes gård. På 1930-talet uppförde tandläkare Bertil Sandberg här en sportstuga, då på ofri grund. Stugan är ritad av Nobels ofta anlitade arkitekt Karl Güttler och ritningarna är daterade 20 dec. 1936. [232]

  1. [232] Fören. Gamla Båstads arkiv – Erikstorp 5:57

Erikstorp 6:13

Erikstorps by

Gården bildades, tillsammans med Erikstorp 3:13, efter delning vid arvsskifte efter Mickel Nilsson 1786. Den ursprungliga gårdens byggnader var belägna i gamla bykärnan (Erikstorp 6:13). De tidigast kända ägarna till gården var Pehr Nilsson (1674-1753) gift 1700 med Elna Pehrsdotter från Småryd, Nils Persson (1712-1780) gift 1736 med Kari Svensdotter från Drängstorp och Mickel Nilsson (1749-1786) gift 1779 med Ingeborg Gudmunsdotter (född 1749) från Sönnertorp. Efter Mickel Nilssons död delades gården mellan hans barn Sven och Lusse. Båda gårdarna låg sammanbyggda ungefär där Erikstorp 6:13 nu ligger.

Lusse Mickelsdotter (1784-1804) gifte sig 1801 med Nils Persson (el. Pettersson) (1773-1823) från Glimminge. Lusse dog 1804 och Nils gifte om sig 1806 med Lusse Nilsdotter (1784-1832) från Sönnertorp. Nils var även skeppare.

Vid Laga Skifte 1829 beskrevs gården så här: ”Enkan Pettersson har väl byggd, såväl mangård som ladugård och brygghus, jämte brunn i hagen, allt i godt stånd, en brunn på gården och vacker fruktträdsplantering.” Efter Lusse Petterssons död 1832 övertogs gården av hennes söner Per och Nils Peter.

Nils Peter Petersson var född 1812. Han förblev ogift och dog 1876. Per Nilsson (el. Pettersson) var född 1808. Han gifte sig 1836 med Elsa Persdotter från Heljarp.

Då byavägen från Båstadsgränsen till Erikstorps by uppmättes och väglotter fördelades 1888 stod Johannes Nilsson som ägare till gården. Johannes (född 1846) var från Bjäregården och gifte sig med Johanna Pettersdotter i Erikstorp. Johanna var troligen Per Nilssons yngsta dotter (född 1849). De fick 4 barn. Ernst Leonard, född 1879, var endast 16 år gammal, när han ”omkom såsom sjöman vid fartygets förlisning på Englands kust” 1895.

Gården byggdes om med nya ekonomibyggnader 1901 och ny mangårdsbyggnad 1902. Den gamla mangårdsbyggnaden, en ryggåsstuga, flyttades först till en plats strax väster om Skansen, för att sedan av Ludvig Nobel placeras intill Lindallén vid Bokebäck. Där kom den att inrymma Hemslöjden under många år.

Äldste sonen Nils Peter, född 1877, reste som trettonårig till Amerika. År 1907 återvänder han hem och köpte gården av sin far. Fadern flyttar då till Prästliden i Båstad. Nils Peter avyttrar strax därefter gården för att köpa en mindre gård i Grevie. Vid sidan om jordbruket bedrevs där en mindre brädgård, som Nils Peter utvecklar till vad i dag är N. P. Nilssons Trävaru AB.

Ny ägare till gården i Erikstorp efter Nils Peter Nilsson blev troligen Anton Lindgren. Anton sålde gården1929 till Herbert Paulsson (1899-1976). Han var gift med Astrid Svensson som under många år drev dansskola.

Hulda Lindell från Göteborg köpte gården 1964 i spekulationssyfte. Den tänkta byggnationen uteblev dock. Marken såldes omkring 1980 till en grannfastighet och byggnaderna till Carl Gustav och Christina Regårdh.[233]

  1. [233] Muntlig eller okänd källa

Erikstorp 35:1

Erikstorps by

Kronohemmandet Erikstorp 5 såldes 1791 till Sven Jönsson och har sedan dess varit i släktens ägo. Manbyggnaden omändrades 1870 från att förut ha varit ryggåsstuga. Stall uppfördes 1830 och övriga ekonomibyggnader 1888.[235]

  1. [235] Muntlig eller okänd källa

Finnsbo 1:14

Vita hall

Det har sagts att här, där sockengränsen skarpt svänger väster ut, låg Vita hall. Vita hall bör ha varit en bergknalle, ett stycke berg i dagen med en ljus skiftning. Denna hall användes som gränsbestämning vid 1749 års gränsbeskrivning.

Gränsdragningen mellan Skåne och Halland påbörjades 1646 sedan Halland hade överlämnats till Sverige på 30 år. Någon bestämd gräns blev det dock inte. Hundra år senare fick lantmätare Jacob Kanter i uppdrag att fastställa gränsen. Stor oenighet rådde mellan markägare i Halland och Båstadsborna om var gränsen borde gå. Hallänningarna ansåg, att den skulle gå längre västerut över Söveda knall. Från Båstads sida ansåg man, att gränsen borde gå från Röeskall i en sydlig riktning till landsvägen mot Laholm och därefter till Vita hall, för att fortsätta i nästan rak linje till Lyaforsen. Inte heller denna gång utan först 1778 kunde gränsen fastställas.[271]

  1. [271] Muntlig eller okänd källa

Gläntan 5

Hjorts gata18

Ebenezer

Namnet Villa Ebenezer finns på en odaterad karta, troligen från 1920-talet.[296]

  1. [296] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet

Hjorts gata 14

Edentorp

Alfred Johansson lät uppföra huset. Senare ägare till fastigheten var bl.a. Selma och Anton (”Linnehandlaren”) Johansson. Omkr. 1960 köpte Maja och Nils Persson huset.[301]

  1. [301] Muntlig eller okänd källa

Hjorts gata 12

Villa Menton

Villan byggdes av byggmästare Karl Andersson (Andersson på Hasselbacken) 1905. År 1908 köpte Brüzelius fastigheten och sålde den 1915 till en Tham. Nästa ägare blev professor Böök, som köpte den 1924 och 1936 köpte polisman Kroon villan. Idag är det dottern Dagny Kroon som äger den. [305]

  1. [305] Muntlig eller okänd källa

Horths gata 10

Strandliden

Villan byggdes 1912-1913 av Kurt och Matilda Johansson. Den såldes 1925 till Verner och Anna Ohlsson, som i sin tur sålde 1962 till Greta och Erik Andersson.[307]

  1. [307] Muntlig eller okänd källa

Stugan 107

Huset är flyttat hit någon gång före 1908 av Elna Johansson. Hennes söner Axel och John Johansson övertog sedan huset. Numera ägs det av polisman Kroons son sjökapten Gunnar Kroon.[310]

  1. [310] Muntlig eller okänd källa

Hjorts gata 2

Virginia

Konsul Virgin från Malmö har troligen låtit uppföra villan någon gång före 1920. Villan har alltid varit sommarhus. Dottern och svärsonen doktor Wistrand övertog sedan fastigheten.[311]

  1. [311] Muntlig eller okänd källa

Hjorts gata 4

Högsol

Handlaren F.O. Hagström, som drev Palmquists affär (Gläntan 8, Köpmansgatan 119), ägde och bebodde denna villa på 1910-talet.[312]

Annie och Kristian Gertzner, charkuterist på Östangård, ägde huset från omkr. 1930 till mitten av 1940-talet. Fastigheten såldes till Emil Holmberg. Huset rev på 1970-talet.[313]

  1. [312] Eric Andrell
  2. [313] Muntlig eller okänd källa

Gropemöllan 1:2

Gropamöllan

Namnet Gropemöllan är nämnd 1691 i detta års jordebok. Förledet Grope- är sydsvensk dialekt grop för dike. Slutledet -mölla är just mölla eller kvarn. I jordeboken 1691 är fastigheten beskriven som oskattlagt torp.[314]

På en karta från 1621 gick vägen från Ö. Karup till Båstad över Stensån på en bro vid Hemmeslöv längs åns norra del fram till en bro över ån här vid möllan. [315]

Gropemöllan var en kvarn och ett torp under Dömmestorps sätesgård omkring 1632 – 1663. Under denna tid ägdes Dömestorp av Holger Rosencrantz, Olof Rosencrantz och Magnus Durell. År 1663 köpte Anders Jophel möllan av Magnus Durell. Jophels svärson Pehr Åkesson var 1681 ägare till möllan.

Hans Jönsson Schonberg köpte Gropemöllan 1722. Den kom att bli i släktens ägo till omkring 1840, då ryttmästare Peter Möller på Skottorps gods köpte den. Fram till 1894 ägdes den av släkterna Möller och Funck. Isac Been i Hemmeslöv arrenderade möllan mellan 1850 – 1880.

En förteckning över personer, knutna till Gropamöllan, ger följande: Anders Jophel (1663), Pehr Åkesson (1681 – 1694), Jöns Christiersson (1692 – 1693), Anders Pehrsson (1694 – 1697), Pehr Åkesson (1697 – 1709), Kiehl Påhlsson (1709 – 1712), Påhl Knutsson (1713-1714), Lars Lindgren (1715 – 1722), Hans Jönsson Schonberg (1722 – 1754), Sören Månsson (1754 – 1764), Jöns Peter Schonberg (1764 – 1814) (Denne Schonberg, boende i Båstad, och senare dennes arvingar brukade möllan med hjälp av tjänstefolk.), drängen lars Jönsson och hans hustru Catrina (1768 – 1785), drängarna Nils och Karl samt pigan Pehrnilla (1795), Nils Lindqvist (1800), torpare Jöns Nilsson (1810 – 1813), Johan Malm (1814 – 1820), änkan Sophia Schonberg (1820), kapten Christian Mattsson (1820 – 1826), Jöns Lindgren (1826 – 1830), drängen Elias Månsson (1830 – 1835), drängen Sone Svensson (1835 – 1841), Ingenjör Backemann (1837 – 1842), Anders Jönsson Lindberg (1842 – 1850), drängen Jöns Pehrsson (1844 – 1848), kustvakt Olof Andersson Björk (1846 – 1849), drängen Anders Nilsson (1850 – 1855), mjölnaren Anders Pehrsson (1855 – 1862), mjölnaren Gustaf Sjögren (1862 – 1865), mjölnaren Nils Johansson (1865 – 1871), mjölnaren Nils Svensson (1871 – 1887), drängen Christian Nilsson (1885 – 1891), drängen Hans Christian Jönsson (1891) och drängen Carl Johan Svensson (1892).[316]

Ur en beskrivning från 1818: ”Skattelagda tullkvarnen Gropemyllan går med 3 par stenar, äger fiske och 3 tunnland jord.”[317]

Gropemöllan var en gammal kvarn som drevs med vattenkraft från Stensån. Kvarnverksamheten upphörde 1923, då ån muddrades och kvarndämmet revs. Det var mycket fisk i ån, bl.a. fanns här en ålkista, som togs bort vid muddringen. Det berättas att arbetarna vid muddringen livnärde sig på fisk och från åkrarna längs ån fanns potatis och annat!

Under 1940-talet fanns en skrothandlare Oskar Persson, som hade skrotupplag i den gamla kvarnen. Skrotgården flyttades sedermera upp till tomten mellan Stationsterrassen och Hallandsvägen, där Linderots stenhuggeri senare låg.

Då kvarnverksamheten upphörde och fram till omkring 1930 fanns här en dansbana med namnet ”Café och Lekstuga” (!). Det gick en väg ner från landsvägen över ån och fram till dansbanan. På ängen bortanför dansbanan brukade zigenare slå upp sina läger.

Här skall också ha funnits ett mindre mejeri, där Helena Bergström var mejerska.

Då dansbanan lades ner, blev här snickerifabrik. Den innehades av byggmästare J. Levin. Även en rörledningsfirma, som innehades av Josef Pålsson, inrymdes här. Dansbanan revs i slutet av 1940-talet och rivningsvirket användes till att bygga ett nytt hus på Eskilstorp 6:26, Björkeberg. Till uthuslängan användes väggar och fönster, som de såg ut på den gamla dansbanan.[318]

  1. [314] Ortnamnen i Hallands län; Jöran Shlgren, 1948
  2. [315] Ur sand är det kommet; Alfons Meliam Jönsson, 1985
  3. [316] Ö. Karups bebyggelse; Stig Edenfur – Ö. Karups Minnesvårdsförening
  4. [317] Hallands historia och beskrivning; S.P. Bexell, nyutgåva 1925
  5. [318] Muntlig eller okänd källa

Stationsterrassen 16

Kristinehall

Namnet villa Kristinehall finns på en odaterad karta, troligen från 1920-talet.[324]

Hallen 5 m.fl.

Hallvägen 11-21

Backen

Namnet villa Backen finns på en odaterad karta, toligen från 1920-talet.[325]

  1. [324] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet
  2. [325] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet

Stationsterrassen 10

Enehall – Enehill

Namnet Enehill är omnämnt 1911[334] samt på en odaterad karta, toligen från 1920-talet.[335]

  1. [334] Badgästen, 1911
  2. [335] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet

Hemmeslöv 44:104

Rivieravägen

Hotell Riviera

Följande historik är sammanställd med anledning av den ”Champagneafton á la 30-tal” som arrangerades av Hotell Riviera och Föreningen Gamla Båstad sommaren 1986.

”Hotell Riviera — ett badhotell under ett halvsekel

Turistanläggningen stod färdigbyggd 1932 och blev starten för kustbebyggelsen från gamla länsgränsen och norrut. Den blev också en verklig vitamininjektion för hela Båstad som badort.

Företaget började 1930 som ett konsortium, bestående av fem syskon Knutsson: Carl, Herman, Hjalmar, Anton och Dagmar Knutsson. Dessa inköpte den mark, som bl.a. hotellets tennisbanor ligger på. På villkor att få inköpa all mark mellan den blivande Rivieravägen och länsgränsen förband man sig att uppföra ett pensionat för minst 25.000:- samt att deltaga i kostnaderna för anläggandet av Rivieravägen med dess två broar över stensån och att förse alla framtida villaägare inom det s.k. Rivieraområdet med elektricitet. Bröderna Knutsson på Petersbergs gård förband sig att distributera vatten till samhället. Marken längs kusten ägdes gemensamt som utmark av lantbrukarna i Hemmeslövs och Eskilstorps byar. Under årens lopp har c:a 1.500 tomter avstyckats. De flesta är också bebyggda.

1930 ombildades konsortiet till AB Himmeslövs Havsbad, och företaget förankrades i bygden genom att 48 personer tecknade aktier; de flestas satsning stannade dock vid 100-200 kr. Man skall emellertid komma ihåg, att i början av 30-talet rådde ekonomisk kris med bl.a. Kreugerkraschen, och att hela satsningen måste ha ansetts synnerligen djärv.

Då arkitekten August Svensson inkopplades, började också planerna att svälla ut. Denna arkitekt hade ritat Villa Lyckås, prästgården och Hugo W Jönssons fastighet på Köpmansgatan. August Svensson var en av den tidens störste nydanare med sin stil av klassicism parad med den nya funktionalismen. Han slog igenom på Stockholmsutställningen 1932. När denne man fick fria händer, inköptes marken mellan badstanden och Stensån, och där anlades en restaurang och ett hotell. Byggmästare var entreprenörena Rantzow i Förslöv, Johansson i Kvidinge och en sanitetsfirma i Höganäs. Byggmästararvodena slutade på 250.000 kr. En normalvilla kostade 3.000 – 5.000 kr att uppföra.

Man byggde in en sanitär standard med badrum, toaletter och centralvärme, som var mycket ovanlig för ett sommarhotell. En nyhet, som arkitekten tillämpade, var modulsystemet. Från England importerades hardboard-masonite, troligen bland de första i Sverige. Isolerade väggar mellan hotellrummen uppfördes av hårdpressade halmmattor, som murputsades. Detta var en genialisk lösning, men krävde stor yrkesskicklighet. Restaurangbyggnadens innerväggar och tak vävspändes med linne och juteväv, där naturfärgen behölls, bara det en nyhet som förebådade en ny syn på materialet. Allt trä, oftast av kvistfri gran och fur, laserades. Till ytterklädsel på hotellbyggnaden inköptes lärkträ från Petsamo vid Norra Ishavet. Detta trä är så hårt och rör sig så lite att ytmålming kan hålla i decennier.

Båstads två första en-tous-cas-banor anlades. Kostnaden var 10.000:-. Den kände experten Kriegsman anlitades för detta och beläggningen togs från England. Med samma material anlades också en badmintonbana. Likaså kom en bågskyttebana till stånd.

Tyvärr blev starten mycket kärv. Arrendatorn, källarmästare Johansson från Tylösands Havsbad dog mitt under första säsongen. I villervallan flydde också flera långivare. Räddningen för företaget blev bl.a. den nya arrendatorn under 10 år, fru Nelly Esbjörnsson, årsbarn med Gustav V och således 75 år då hon började. Hon kom som nybliven änka tillsammans med sin systerson Ivar Esbjörnsson-Finnborg från Societetsrestaurangen i Varberg. Med i bagaget hade hon stor yrkesskicklighet och dyrbara inventarier. Rörelsen gick bra och då hon dog 1945 donerade hon bl.a. 900.000:- kr till sin hemstad Södertälje.

Personalen uppgick till ca 100 st, varav ca 40 i serveringen. De flesta manliga, eftersom det ansågs mycket finare att bli serverad av en man än en kvinna! Den yrkesskickliga personalen kom under många år från Cecil i Stockholm. Köksmästare Reinhardt blev senare en uppburen operasångare i Tyskland. Omkring 100 m3 is lades in i ishus på vintern. Vid milda vintrar hände det att den kom på skuta från Norge. Särskild iskarl hade till uppgift att sköta alla isskåp och isbassänger i restaurangen. A lá carte-listan var tolvsidig, och i isbodarna hängde kroppar av tamt och vilt, fågel och fisk och säsongens delikatesser. Allt bröd bakades i stenugnar. Tvätten tvättades i tvättstuga och våningsinspektrisen såg till att servetterna valsades i mangeln och örngottsbanden krusades. 2:a husfru diskade själv bästa porslinet och kristallglasen. Särskild kopparskurare och silverputsare fanns anställd. Lönen för ett biträde var ca 30 kr per månad plus fritt vivre. En helpension kostade ca 7 kr per dag, en entré till en artistkväll 1 kr.

En liten notis i lokaltidningen från den 1 augusti 1934 påminner om att även den tiden hade snåriga spritbestämmelser. Restaurangerna tilldelades vissa vinstkvantiteter för utskänkning. Övriga rusdrycker måste säljas till inköpspris.

”Styrelsen för Båstads spritbolag föreslår hos kontrollstyrelsen, att sommarrestaurangen Riviera beviljas en tilldelning av 250 l spritdrycker och 50 l starkviner för den återstående säsongen. Innh. har begärt en tilldeln. Av 500 resp 125 l med hänsyn till den stora tillströmningen av gäster.”

Bland orkestrarna under 30-talet kan nämnas Billy Grossmans Båstadspremiär 1935, baron von Wulteés ork. 1936 och Sam Samssons orkester 1937 och 1939. Bland svenska artister uppträdde Gösta Kjellertz, Margit Rosengren, Sven Olof Sandberg, Ulla Billqvist m. fl. Kvartettet Synkopen var populär. ”The five Kentucky Singers” annonserades som ”fem svarta män i vita frackar”. Många danstävlingar hölls på det 200 m2 stora dansgolvet. Kända dansare från Ryssland och USA uppträdde. Kvällsdressen för publiken var oftast smoking och mustaschen ansades till ”tangorabatt”.

Modedanserna var förutom foxtrott, tango och vals sådana flugor som Lambert Walk eller Vupti-Gin. Men också 20-talets Charlston och Quick-step dröjde sig kvar. Jazzen och bluesen introducerades.

Som arrendator efter fru Esbjörnsson kom källarmästare Thure Ernrup, en bygdens son, som en gång börjat på Riviera som smörgåsnisse. Som ekonomiska garanter bakom honom stod en grupp skeppsredare. Man satsade stort på restaurangsidan på 40-talet med ännu mer artister än tidigare, som t. ex. Povel Ramel, Evert Taube, Alice Babs. Makarna Dybjer drev rörelsen till Hans Dybjers död 1971. Lizzie Dybjer, dotter till grundaren Carl Knutsson har därefter tillsammans med sina tre barn fortsatt hotellrörelsen.

Hotellet har funnit sin profil ”i tiden” och är så gott som fullbokat resten av säsongen. Satsningen på dyrbara orkestrar och originell underhållning är nu mera markant, sedan de båda andra badhotellen Strand och Malen försvunnit. Personalen uppgår till ca 30 personer, åtskilliga sedan många år tillbaka. En stor tillgång för gästerna är turistanläggningens natursköna läge invid badstranden men också mitt i den ljuvliga lummigheten längs den laxrika Stensån, med näktergalar och häckande kungsfiskare.

Kvällens orkester har samma typ av sammansättning som på 30-talet, d.v.s. med 7 blåsare. Den goda akustiken i matsalen gör att man kan, liksom då det begav sig, spela utan förstärkning. Originalnoterna har tagits fram av kapellmästaren Helmut Bisztron, som också är en av Sveriges främsta arrangörer med internationell utbildning. Hans v Haslinger har givit sångtexterna tidstypisk ”time re”. Alla musikerna är skickliga proffs på sina intrument. Dansarna kommer från Malmö Stadsteater.

Riviera den 12 juli 1986

Lizzy Dybjer

Hinden 4

Furunäs

Havsbadsvägen 20

Huset är byggt strax efter sekelskiftet och köptes på 1920-talet av J. Steen. Han flyttade hit som pensionär. Han hade haft speceriaffär i Skottorp. Här i Båstad skrev han för tidningen Sydhalland.

Senare ägare är Sixten Hallberg och därefter Bernt Corfitzson.[346]

Namnet Villa Furunäs finns på en odaterad karta, toligen från 1920-talet.[347]

  1. [346] Muntlig eller okänd källa
  2. [347] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet

Hjorten 11

Köpmansgatan128

Öremölla – Mala-möllan

Åbon Per Nilsson, som var född i Skillinge vid Munka Ljungby 1823, sålde sin gård Axelstorp i Lyadalen (?) i slutet av 1850-talet och förvärvade istället de områden som utgör det egentliga Malen. Per var en framsynt man. Han hade upptäckt att en kvarn kunde byggas vid Örebäcken. På egen bekostnad lät han gräva en kanal parallellt med bäcken och kvarnbyggnaden stod klar strax före jul 1863. Förutom kvarnrörelsen drev han också lantbruk. Han påbörjade 1871 planteringen av Malens skog. Av ekonomiska skäl på 1880-talet blev han tvungen att sälja Öremölla. Han uppförde nu villa Intervellen (Hälsobrunnen 4, Stationsterrassen 1), dit han flyttade. Per Nilsson avled 1904.[352]

Kvarnbyggaren Lars Holmberg innehade en tid Öremölla på 1890-talet.[353]

Carl Petter Hjort köpte kvarnen med tillhörande lantbruk av Per Nilsson. Till lantbruket hörde marken ner till sjön, där Malens Hafvsbad senare uppfördes och likaså marken till Driverierna har också tillhört Öremölla. Vid Carl Hjorts frånfälle fortsatte sonen Oskar Hjort till omkring 1912, varefter han arrenderade ut möllan till Sigfrid Svensson. Omkring 1920 var Carl Pettersson möllare. I början av 1920-talet övertog Ragnar Johansson arrendet och i slutet av 1930-talet upphörde kvarnrörelsen.[354]

  1. [352] Tidn.klipp; sign. C.G.P., 1932
  2. [353] Sydhalland, dödsnotis 3 juni 1909
  3. [354] Muntlig eller okänd källa

Stationsterrassen 1

Intervellen

Namnet villa Intervellen finns på en odaterad karta, toligen från 1920-talet.[392]

Lantbrukaren och kvarnägaren Per Nilsson uppförde villan på 1880- eller 1890-talet efter det han blivit tvungen att sälja Öremölla (Hjorten 11, Köpmansgatan 128).[393]

  1. [392] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet
  2. [393] Tidn.klipp 1932, sign. C.G.P.

Stationsterrassen 5

Bergliden

Namnet Villa Bergliden finns på en odaterad karta, troligen från 1920-talet.[394]

  1. [394] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet

Idrotten 4

Havsbadsvägen

Malens Havsbad

Se GB Företag, Föreningar med Flera.

Jungfrun 4

Allévägen

Skoghem

Namnet Villa Skoghem finns på en odaterad karta, troligen från 1920-talet.[398]

Johan Agaton Andersson köpte Skogshem som sommarhus trol. 1929 och sålde det ca 1950. Huset revs på 1970-talet.[399]

  1. [398] Odaterad karta, trol. fr. 1920-talet
  2. [399] Karin Berger

Stg 1771

”Vid Båstads järnvägsstation göres f.n. en mindre utvidgning af planen framför stationshuset, där alla skjutsar och omnibussar om sommaren hålla väntande. Att det med de trånga förhållanden, som varit rådande, varit nödvänigt tyckas vederbörande nu insett, innan någon olycka inträffat. Men hvarför tager man ej steget fullt, när man börjar, och utvidgar så det blir ordentlig plats? Nu blir det visserligen bättre men ej ens halfbra!”[409]

Järnvägen 3

  1. [409] Sydhalland 11 februari 1909

Stationsterrassen 13

Bergsätra

Fastigheten har ägts av rörläggare Alfred Ekelund. Han har dock inte själv bott där.[410]

  1. [410] Bruno Ekelund

Malen 1:221

Malens Terrass

Sommarcafét Malens Terrass startade 1911. Det öppnades den 18 juni med högtidligheter. Tidningen Badgästen refererade följande: ”Malens Terrass invigdes i söndags genom en anslående högtidlighet. Efter några sång- och musiknummer höll hr K. Karlberg invigningstalet och hälsade de närvarande välkomna. Talaren framhöll betydelsen af, att människorna söka sig ut i naturen, njuta af dess skönhet och begagna dess läkekraft. Därigenom vinnes hälsa och lefnadsglädje. På denna härliga plats, — denna paviljong här på åsens fagra, skogklädda sluttning, — gifves oss dessa naturens skänker i rikt mått. Landet och hafvet ligger därnere som en den vackraste tafla; vi äro skyddade för vindar och oväder, luften är hög och ren, skogen står frisk och grön, fylld af doft från blad och barr. Ett lämpligare ställe för naturdyrkan och rekreation torde näppeligen kunna uppletas här i trakten. Därför äro vi stor tack skyldiga dem, hvilka gjort denna plats tillgänglig för oss, planerat bekväma gångar och anlagt vackra hvilo- och utsiktsplatser samt byggt ‘Terrass’-restauranten, som kan tillgodose oss med allt hvad vi behöfva af förfriskningar. Talaren vände sig särskildt till bröderna Hjort, hvilka nedlagt stort arbete på anläggningen, samt styrelsemedlemmarna i det bolag, som äger Malens Terrass. ………

Malens Terrass tedde sig på invigningsdagen synnerligen tilltalande. Restauranten, som är hållen i hvitt och gör ett mycket behagligt intryck, hade under fru Pantzarhjelms och fröken Drös’ ledning på ett synnerligen smakfullt sätt blifvit prydd med flaggor och guirlander.

Malens Terrass har alla förutsättningar att blifva vederbörligen uppskattad, ej minst af badgästerna, som där komma att finna en härlig tillflyktsort.”[456]

  1. [456] Badgästen, 1911

Malen 1:226

Kungsberget

Cox Plantskola

Holländaren Cox hade här på 1930-talet en plantskola. Cox har även ritat planteringen på Malens torg.[457]

Munktoft 1 m.fl.

Italienska vägen 3

Munktoft

Gårdens ursprung är osäker. Slutleden i namnet betyder enskild mark med hus, hustomt. Förleden syftar troligen på munkar och klosterliv. En gissning kan vara, då Båstad grundades mellan bäckarna och kyrkan byggdes mitt i den blivande staden, blev den västra delen ej bebyggd. Stor del av marken kom att tillhöra kyrkan. Här uppfördes prästlöneboställe och klockareboställe. Gården Munktoft kan ha ägts eller upplåtits till ett munkkloster.[458]

Från ett utdrag ur lagfartsboken kan man hitta några av de tidigare ägarna: H.P. Dreijenström köpte fastigheten 1776, Maria Dreijenström 1815, J.A. Engelau 1834, I.E. Pettersson 1840, I-G Holmgren 1841, P. Mörck 1869, A.C. Cedergren 1870. Vid branden 1870 skonades fastigheten. Färgare Pommer, som vid branden hade mist sitt färgeri, fortsatte här sin rörelse i huvudbyggnadens västra del.

Strax före sekelskiftet köpte Kristina Rulin och hennes man gården. Nu på äldre da´r hade de sålt sin gård Berget-Hennet (Erikstorp 4:11) och flyttat ner hit till Båstad. Då Kristina Rulin blev änka, byggde hon sig ett hus uppe vid gatan och sålde gården till åkare Lars Magnus Hjelm. Han bedrev häståkeri i gården. I vinkel med huvudbyggnaden men alldeles i gräns med kyrkojorden uppförde han ett stall.

Då barberare Alex Werner 1902 kom till Båstad, öppnade han sin frisersalong i fru Rulins nyuppförda hus vid gatan. I en tidningsannons den 15 maj 1902 stod: ”Ärade herrar i Båstad och omnejd! Undertecknad vill härmed meddela att jag öppnat en Rak- och Frisersalong i Båstad, der allt hvad till yrket hörer såsom rakning, klippning, champonering, frisering, friktion och spettsbränning kommer att fermt och noggrant utföras. Rakknifvar emottages till slipning under garanti. Bostad: Enkefru Rulins gård vid kyrkan. Innesluter mig i ärade herras benägna åtanka; tecknar Högaktningsfullt Alex Werner”

Senare hade urmakare Emyr sitt urmakeri här. I huvudbyggnaden bedrev vid sekelskiftet fru Holmgren (byggm. Holmgrens mor) bageri.[459] Annons i Badgästtidningen 1912: ”Betty Anderssons Hembageri i Stolpa gården, Nedre gatan, Rekommenderas. Filial hos fru Lilli Holmgren, Hjelmska gården mitt emot kyrkan.”[460]

Gården såldes 1916 på offentlig auktion enligt följande tidningsannons: ”Auktion å fastighet i Båstads köping. Genom offentlig auktion som å stället förrättas lördagen den 26 augusti 1916 kl. 11.30 f.m. låter L.M. Hjelms i Båstad konkursbo försälja sin utmed Storgatan därstädes belägna fastighet, till hvilken hörer c:a 2000 kvadratmeter jord och hvarå finnes uppförda; ett boningshus af trä, inredt till 8 rum, 2 kök och 2 ekonomihus. För inköpeskillingens behöriga erläggande erfordras borgen. Öfvriga försäljningsvillkoren tillkännagifvas vid auktionens början. Båstad den 18 augusti 1916. Lambert Forsberg.” Alex Werner köpte gården. Stallet, som Hjelm uppfört, flyttade Werner in fyra meter från tomtgränsen och byggde om till bostadshus. Lägenheterna i det gamla boningshuset hyrdes ut. En av hyresgästerna var skomakare Ahlström, som också drev sin rörelse här.

Änkefru Kristina Rulin överlät sitt hus uppe vid gatan till sin brorson, snickaren Martin Svensson. I början av 1950-talet hyrde Svensson ut den östra delen av huset till en bilskola. Inför breddningen av gatan i mitten av 1950-talet löstes huset in och revs. Svensson hade av sin faster Face(?) ärvt deras hus i Erikstorp (Erikstorp 1:31) och dit flyttade de nu.

Mellan åren 1960-1965 fanns i huvudbyggnaden Munktofts Kaffeservering, ett sommarcafé i hemmiljö. Hemslöjdens sista år (1966) var försäljningen förlagd hit, då innehavaren Arna Larsson ej längre kunde vara kvar i ryggåsstugan på Lindallén.[461]

I trädgården står en stuga. Den uppfördes på Helsingborgsutställningen 1903. Efter utställningen såldes den och flyttades till Båstad.[462] ”Skärgårdsstuga till Båstad. Den från Helsingborgsutställningen bekanta skärgårdsstugan exponerad därstädes af en snickerifirma från Karlskrona har inköpts af urmakare Axel Lindvall, Halmstad. Herr Lindvall skall i dagarna låta uppför stugan i sin trädgård i Båstad.”[463] Denna trädgård låg på Hamngatan 19. Mot slutet av 1920-talet flyttades stugan till Munktoft. [464] Axel Lindwall erbjöd Ludvig Nobel att köpa och flytta stugan. Nobel tackade nej, då han ansåg priset var för högt (Se vidare utdrag från Ludvig Nobels korrespondens.)[465]

  1. [457] Anders Peterson
  2. [458] Tomas Peterson
  3. [459] Inga och Anders Peterson
  4. [460] Badgästtidningen 22 juni 1912
  5. [461] Inga och Anders Peterson
  6. [462] Muntlig eller okänd källa
  7. [463] Sydhalland, 16 sept. 1903
  8. [464] Muntlig eller okänd källa
  9. [465] GB Arkiv Nobel. Ludvig E 1 mars 1909.

Stg 202

Apelgården

Krusagården

På slutet av 1890-talet köpte byggmästare C. G. Hansson fastigheten och hans hustru, Josefina, lät kalla gården Apelgården.

Gården har inrymt postkontor och pastorsexpedition. På 1890-talet höll Frälsningsarmén till här. Här bodde under många somrar köpenhamnskonstnären Paul Hagen.[474]

  1. [474] Tidn.klipp (HD, Fritjof ?)

Nejlikan 3

Korrödsvägen

Hallandsåsens Driverier – Båstads Tennis Center Drivan

Driverierna började byggas omkring 1918 av civilingenjör Erik Hakon-Pettersson, som under några år varit sommargäst i Båstad. Odlingen blev en av de första i Skåne och vida berömd för sin fina kvalité. Blommorna sändes över hela Sverige och även något till Norge. Under de år som odlingen drevs har flera trädgårdsmästare arbetat där och några som kan nämnas är W (?) Björk, en dansk vid namn Håkansson, G. Schuback och Carl Carlsson. Övrig personal var trotjänare med 20 till 30 års anställning, ja till och med längre.

Varje år delades ett tennispris ut till segrarinnan i damturneringen. Hon erhöll en blomsterbukett av nejlikor var 14-dag.

Anläggningen såldes den 1 juli 1965 till Lars Erik Larsson, son till den kände ”Volvo-Larsson”. År 1969 inköpte Båstads köping hela anläggningen, som utarrenderades till bröderna Andersson från Möndal. År 1974 slutade de med verksamheten och odlingen låg stilla och förföll tills stiftelsen Drivan uppförde nuvarande tennisanläggning. [475]

  1. [475] Malte Johansson

Oleborg 1

Lyavägen

Oleborg

Gården uppförd i början av 1800-talet. Från omkring 1913 ägdes den av Alfred och Anna Pålsson.[486]

  1. [486] Muntligt eller okänd källa

Oleborg 2

Mor Olenas väg

Mor Olenas Stuga

Här fanns caféet Mor Olenas Stuga fram på slutet av 1950-talet , då huset blev privatbostad.[487]

Se vidare Varegården 1:26, Lyavägen

  1. [487] Muntligt eller okänd källa

Repslagaren 13

Mr G:s väg 6

Sjöstugan

Repslagaren 16 (tomt nr 41)

Mr G:s väg 2

Havsbris

Anders Gudmunsson, som kan ha varit född på 1720-talet, bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon i Agardhsgatan (Tegelugnslyckan 14, Agardhsgatan 46) fram till 1742. Troligen förstörs huset vid den stora branden detta år.

Anders flyttar själv hit till tomt nr 41. Han är nu gift med Kjersti Månsdotter och har barnen Gudmund, Gunnil, Måns, Elna, Gertrud, Nils och Agneta. Anders avlider 1779 men Kjersti bor kvar åtminstone till 1784.

Sonen Måns Andersson (1739-1812) gifter sig omkring 1780 med Johanna Rasmusdotter (1742-1801) och har barnen Jakob, Jöns, Kristina, Nils Peter och Magna Brita. Familjen flyttar omkring 1780 till grannfastigheten nr 42 (Repslagaren 12, Mr G:s väg 8). Måns bror Nils flyttar med men flyttar vidare då han gifter sig 1782.

Från tidigt 1780-tal bebos fastigheten av skomakare Ola Berggren. Han är född 1758 och gifter sig med Maria Persdotter omkring 1780. De får barnen Anders, Brita, Johan Magnus, Petronella och Gudmund. Maria avlider 1801 och Ola året därpå.

Sonen Anders, även han skomakare, bor kvar på fastigheten. Han är född1784 och gifter sig omkring 1810 med Johanna Knutsdotter. De får barnen Kristina, Olof, Johanna och Anders. Från grannfastigheten tomt nr 42 (Repslagaren 12, Mr G:s väg 8) flyttar Hedvig Månsson in efter att hennes man dött 1813. Hon bor kvar här till sin död 1827.

Vid den här tiden är tomten på 424 kvm. Huset är byggt med gaveln mot gatan.

Anders Berggren flyttar med familj 1828 till Engelaus gård, tomt nr 37, vid torget (Viktoria 5, Köpmansgatan 2). Fram till mitten av 1800-talet bebor några av barnen huset (Kristina och Anders). Fadern Anders Berggren flyttar tillbaka 1847, ett år före sin död.

Vid 1850 är fastigheten (nr 40 och 41) bebodd och tillhör arvingarna till Anders Berggren resp. arb.karl Nils Wäström. Tio år senare ägs fastigheten (nr 40 och 41) av fiskaren A.P. Bergman resp. matros A.M. Andersson och Charlotta Andersson. Charlotta uppges ha hävdat att hon övertagit fastigheten från sin dödförklarade bror (trol. matrosen A.M. Andersson), som försvunnit omkring 1870. Charlotta Andersson (1832 – 1914) ansågs vara ”klok gumma”. Hon kallades Lotta eller moster Lotta.

Det har hävdats att fastigheten under senare hälften av 1800-talet har ägts av kapten J.G. Nilsson. Tomten kallades ”Kapten Nilssons lycka”. Något belägg för detta hos myndigheter finns inte.

Vid branden 1870 ägs fastigheten endast av fiskaren O.P. Berggrens rättsinnehavare. Charlotta Andersson bor nu i ett hus väster ut (tomt nr 42). Efter branden redovisas fastigheten som obebyggd. Enligt en karta från 1883 är fastigheten nu åter bebyggd. Nu ligger huset med långsidan mot gatan.

Huset revs på 1920- eller 1930-talet efter att ha fått förfalla.

Enligt Gustav Brandquist skulle dennes farfar, G.W. Brandquist, ha köpt fastigheten 1935 av Charlottas två döttrar boende i Amerika. Den ena är Alma gift Svanström, den andre är okänd.[499]

I nedre delen av nuv. tomt placerades 1902 en ryggåsstuga. Denna var flyttad från Erikstorps by (Erikstorp 6:13). Någon gång på mitten av 1910-talet flyttades den ut på Lindallén vid Boke bäck.

Läraren Anders Lindeberg byggde sig en tegelvilla här 1917. Fastigheten såldes 1951 till konstnären Holger Charpentier från Lund. Säljare var Olof Nobel. Charpentier döpte huset till Villa Havsbris. Holger Charpentier avled 1991 och arvingarna sålde huset 1994 till Bengt Sölve. Då om- och tillbyggnad skulle bli kostsamma, revs huset för att ersättas med ett nytt, som stod färdigt 1995.[500]

  1. [499] Karta öfver Tomtplatsserner till Båstad. Upprättad År 1814 af Alex Ljungberg, Rekonstruerade persondata för Båstad åren 1719.1870; Bertil Koch, Fastighetsbildningsmyndigheten i Ä-holm; utredning 1992 samt muntlig eller okänd källa
  2. [500] Stig Lindberg, Bengt Sölve samt muntlig eller okänd källa

Skagen stg 32

Hamngatan23

Fastigheten ägdes i slutet av 1800-talet av kyrkovaktmästare Brask. Huset förstördes i branden 1870, men återuppfördes. Brasks fru bakade och sålde bröd här.

Nästa ägare blev skeppstimmermannen Anders Gustav Henriksson. Hans dotter Beata (syster till Alfrida Johnsson) och hennes man Karl August Holm övertog därefter fastigheten. Holm drev här tavelramsverkstad. Sonen Gustaf Holm övertog verkstaden för att senare övergå till att bli möbelhandlare. Ägare till fastigheten efter Holm blev snickare Nils Svensson.

År 1934 startade Bedina Franzén Bedinas Damfrisering här i huset. Fru Franzén hade bl.a. arbetat i New York. Salongen övertogs därefter av Stina Lindqvist.[532]

  1. [532] Muntlig eller okänd källa

Småryd 1:8

Apelryd

Gården Småryd 1:8 hade ursprungligen ägts och brukats av familjen Liberg, som var av jordbrukarsläkt. De sålde den till Rudolf Abelin strax efter han hade köpt Lilla Båstad. Han planterade här under åren 1908 -1909 mellan 900 och 1000 fruktträd. Abelin sålde dock gården 1910 till Martina Bergman-Österberg och hennes man. De var mycket trädgårdsintresserade. Tanken var att de här skulle bedriva trädgårdsodling. Nu blev det inte så, utan makarna Österberg donerade fastigheten 1914 till Fredrika Bremerförbundet, för att förbundet skulle driva en fruktodlingsskola för unga kvinnor här.

Arbetet med organisation och ombyggnad av gården till skola började genast och 1916 kunde de första 12 eleverna tas emot. Skolans namn blev Apelryd, Fredrika Bremerförbundets Fruktodlings- och trädgårdsskola för kvinnor. Kronprinsessan Margaretha blev skolans beskyddare.

Skolan var snart för trång. En önskan att bedriva 2-årskurser blev verklighet, då en större tillbyggnad stod färdig 1923. Kronprins Gustaf Adolf, som efter Margarethas död påtagit sig rollen som skolans beskyddare, besökte Apelryd 1925 tillsammans med dottern prinsessan Ingrid.

Ända sedan starten hade det mesta av trädgårdsskörden sålts på torget i Båstad. År 1924 öppnades Apelrydsboden i en affärslokal i Viktoriagården vid torget. Trädgården var ju utan tvekan Apelryd stolthet. Där fanns frukträd, speciellt Cox Orange, grönsaker och bärodling. Hotellen i Båstad köpte gärna från Apelryd såsom tidig spenat, sallad, rädiser, potatis och jordgubbar. Det var även stor efterfrågan av persikor, aprikoser och druvor från skolans växthus.

På 1930-talet ombildades skolan till lanthushålls- och trädgårdsskola, för att bättre anpassa sig förändringar i samhället. I början av 1940-talet gjordes åter en större om- och tillbyggnad.

Knappa resurser på 1980-talet tvingade fram radikala diskutioner om skolans framtid. Under hösten 1990 förordade förbundet en försäljning. Men Apelrydsskolan, med sin erfarenhet att hantera förändringar, lyckades även denna gång vända utvecklingen. En 3-årig gymnasieutbildning med specialutformade program inom miljö och hälsa startades hösten 1993. Med ny utbildning och stärkt framtidstro stod Apelryds nya skolbyggnad färdig 1995 med kök matsal lektionssalar och inackoderingsrum.[538]

  1. [538] Apelrydsskolan 80 år

Småryd 11:1

Småryds gård

Den gamla och kringbyggda gården med ryggåsstuga uppfördes 1842.

Hovjuvelerare Wilhelm Bolin köpte 1902 Småryd av operasångare Carl Hagman. Redan under Bolins första år planterades större delen av åkermarken med fruktträd. Smårydsvillan, Bolins bostad nere vid stranden, uppfördes 1904. En trädgårdsmästarvilla i trä uppfördes invid landsvägen 1908 (Erikstorp 5:9) och åt förvaltaren uppfördes en villa 1911, också den vid landsvägen men närmare gården. Det planterades även en betydande hasselnötsodling. Här odlades bär och grönsaker. I slutet av 1920-talet anlade Bolin en fabrik för tillverkning av äppel-vinättika. På 1930-talet var Småryds fruktodling den näst största i Sverige. Av äppelsorterna hade särskilt Cox Orange ett mycket gott rykte. Förvaltare och senare arrendator var Ivar Eriksson från 1920-talet och fram på 1950-talet. En av trädgårdsmästarna var Ivar Andersson.[539]

I tidningen Badgästen den 15 juli 1911 står att läsa följande: ”De privata fruktträdsplanteringarne å det bredvidliggande Småryd, tillhörande hofjuvelerare Bohlin från Ryssland, ha nu fått en vidsträckt omfattning. De gå på flera tusental träd af hvarjehanda arter och te sig synnerligen tilltalande på stranden af Båstadsbukten. Å den omkring 50 tunnl. omfattande gården bygges f. n. en ny förvaltarebostad af kalksandtegel från Båstad.”[540]

  1. [539] Muntlig eller okänd källa
  2. [540] Badgästen, 1911

Glosasträdet 1

Villa Maria

Fastigheten uppfördes 1903 av stationsinspektör Weimer från Förslöv.[544] I en annons 1911 framgår det att här har bedrivits pensionatsrörelse från 1907. Från den 1 oktober 1911 är pensionatet hyresledigt. Lägenheten innehåller 5 rum, stor glasveranda, kök, skafferi, tambur och källare samt en vacker trädgård. Fastigheten ägs av skomakaremästare C. Nilsson.[545]

Huset genomgick en omfattande renovering på 1960-talet av dåvarande ägare Gösta Dahlberg.[546]

  1. [544] Muntlig eller okänd källa
  2. [545] Badgästen, 1911
  3. [546] Muntlig eller okänd källa

Varegården 1:5

Brattenborg

Om denna plats skriver tidningen Badgästen 1911: ”Brattenborgsklippan vid Båstad. I närheten af Båstad, på krönet af Hallandsås, finnes en mycket brant klippa, benämnd Brattenborg, hvarpå, enligt traditionen, varit byggdt ett slott, ehuru ej det ringaste spår däraf numera kvarstår. Härifrån förmenas den så kallade Brattenborgsherrn hafva, efter döden, hvarje högtidsafton gjort uttfärder genom närliggande egendomen Varegården till Klacken i Halland, en kvarts mil därifrån, och tillägger folksägnen, att förstugudörrarna i Varegården aldrig kunnat hållas stängda julafton, i anseende till Brattenborgsherrns färd därigenom, hvilken alltid utmärkes genom susning i luften och hundarnes skällande.

En annan sägen, som knyter sig till Brattenborgsherrns namn, förtäljer: Vid ett tillfälle, då en arbetare, bosatt i en by strax därofvanför på höjden, skulle på en hemfärd en månljus afton, trött efter slutadt arbete i Båstad, vandra hem och därvid passerade den gångstig, som löper rätt under Brattenborgsklippan, mötte honom en manlig jättefigur med långt hår och dito hvitt skägg. Jätten ville med detsamma, räcka den vandrande arbetaren sin hand, en hand som var större än fyra vanliga händer tillhopa. Arbetaren stod tvehågsen om han skulle våga räcka jätten sin hand eller ej, men i stället räckte han jättefiguren en grep, som han medförde och hvilken jätten fattade, skakade den samt sammanprässade ‘hornen’ så att de blefvo helt tillhopasnodda.

En episod, som belyser skräcken för Brattenborgsherrn och huru fruktad han var af allmogen, passerade en gång omkring 1830-talet, då Korröd ägdes af en Bergström, en mycket skämtsam man. En äldre gumma, bosatt kanske en tio minuters väg ifrån ofvannämnda gård, skulle efter sitt besök därstädes sent på aftonen vadra till sitt hem. Därvid skulle hon äfven bestiga densamma gångstig, som här ofvan är omnämnd. Bergström hade öfverenskommit med en af sina drängar att spela gumman ett spratt med att hafva i beredskap ett vagnshjul, som skulle klädas med halm och tjärade trasor och därmed rullas från Brattenborgshöjden precis när gumman skulle där passera förbi. På en öfverenskommen signal skulle detta ske och då gumman fick syn på detta midt emot henne kommande eldviduner, vände hon åter med häpnad och förskräckelse till gården, där hon öfvernattade till följande morgon, troende, att det var själfva Brattenborgsherrn hon mött på färden. [634]

  1. [634] Badgästen, 1911

Varegården 1:26

Lyavägen

Mor Olenas Stuga

Mor Olena — Olena Johansdotter

Olena föddes 1848 på Rostorp i Skummeslövs socken. Hon var yngsta barnet i en torparefamilj och fick säkert hjälpa sina gamla föräldrar med allehanda sysslor i lantbruket. Hon lämnade hemmet vid sjutton års ålder, hennes äldste bror var då gift och hade övertagit faderns gård. På hösten 1865 fick hon arbete som piga på prästgården i grannsocknen Hasslöv. Olena som var mycket gudfruktig tycktes trivas bra på prästgården, eftersom hon stannade där i hela tre år.

Hon flyttade emellertid på hösten 1868 till Östra Karups socken, där hon fick anställning som tjänstepiga hos en storbonde på Eskilstorp nr 4. I samma by fast på nr 9 bodde 37-årige hemmansägaren Johan Evert Bergström, som var ungkarl. Tycke uppstod så småningom mellan Olena och den 17 år äldre Johan. De gifte sig i Östra Karup den 11 november 1870 och Olena flyttade in på Johans gård. Redan året därpå föddes deras första barn. Familjen bodde kvar i Eskilstorp fram till 1881, då man flyttade till Båstad. Olena hade då under dessa elva år framfött sex barn, varav två hade dött.

I Båstad bodde familjen på Landroten nr 1. Här föddes ytterligare två barn, innan man åter flyttade, denna gång 1886 till Grevie socken. I Grevie står Johan antecknad som torpare och familjen bodde på Varegården nr 1. Olena födde här sitt sista barn 1889, som tyvärr dog 1892 tre år gammal. Olena hade nu fått nio barn varav sex levde, men hon nöjde sig ej med detta, utan tog också två stycken fosterbarn.

En bit in på 1890-talet blev Olena ensam och måste själv klara försörjningen av både sig och sina barn. I Grevie fanns inte mycket arbete att få, så hon måste ta sig in till Båstad, fast vägen var lång. En god vän till Olena, som kallade sig mor Gustava, hade en liten stuga i Lyadalen i utkanten av Båstad, som Olena fick arrendera. Hit flyttade Olena med sina hemmavarande barn och hon försörjde sig med att tvätta åt herrskapsfolket i Båstad. Stugan låg väldigt naturskönt i skogen med en brant slänt ned mot den porlande Lyabäcken, just där den bildade ett par meter högt vattenfall.

Efterhand som åren gick försvann Olenas barn ett efter ett till det nya landet i väster, Amerika. Alla hennes sex barn emigrerade och kvar fanns bara de två fosterbarnen. Nu började emellertid ett nytt liv för henne. Badgästerna i Båstad hade börjat bege sig på utflykt till det natursköna Lyadalen. Ofta medförde de matkorgar och festade om i det gröna. Vatten till sin saft fick de av Olena, som tjänade en liten slant då och då.

Den 13 juli 1900 kom så vändningen för Olena. Hon skulle i fortsättningen slippa gå ned till herrskapsfolket i Båstad och byka tvätt. Ett sällskap hade dragit ut till Lyadalen för att njuta av dess skönhet. Med fanns en medicinalrådinna Hildur Bissmark, som nyligen varit på en turistort i alperna och där blivit serverad kaffe med sockerkaka utomhus. Fru Bissmark berättade detta för Olena och undrade samtidigt om inte Olena kunde göra detsamma och få sin försörjning på detta sätt. Först tvekade Olena som inte trodde detta skulle vara lönsamt, men efterhand gav hon med sig och ville göra ett försök. En vecka senare, den 20 juli, serverades kaffe med nybakad sockerkaka till ett tiotal personer. ”Mor Olenas stuga” hade etablerat sig.

Ryktet om kaffestugan spred sig snabbt. Redan ett par veckor efter öppnandet kom ca 150 personer på ett par timmar. Mor Olena fick nu hjälp med att bygga slingrande gångar, trappor och bersåer ned mot den porlande bäcken och vattenfallet. Också en liten dansbana kom till, där badgästerna kunde roa sig. ”Mor Olenas stuga” blev det första utflyktsstället, det första steget till det härliga Båstad.

Så gick några år, Olena klarade sig bra på kaffeserveringen och den berömda sockerkakan, men så tog arrendatiden slut. Mor Gustava skulle bygga ett stort hus där den pittoreska stugan låg. Olena fick gärna taga stugan med sig, om hon kunde hitta någon plats att ställa den på. Olena hörde sig för och hade tur. En tomt fanns i Korrödslund, som ligger något närmare Båstad än Lyadalen. När hon tittade på stället, fick hon se samma gamla Lyabäck som slingrade sig fram nedanför tomten. Olena blev glad och tog sin lilla stuga med sig till Korrödslund. Nya gångar och bersåer anlades. Fåröron, aurikler, kjesarkronor, munkhattar, aklejor, löjtnanshjärtan, lavendel och isop trivdes väl med ombytet, detsamma gjorde också hönsen som levererade ägg till sockerkakan. Kaférörelsen fortsatte och blev om möjligt ännu mer populär än tidigare bland den ökande badgästströmmen till Båstad.

Åren gick och Olena blev alltmer trött av det myckna arbetet. Åldern tog till slut ut sin rätt och i juli månad 1921 avled änkefru Olena Johansdotter Bergström lugnt och stilla i en ålder av 73 år. Hon ligger begravd på kyrkogården vid Båstads kyrka. Efter mor Olenas död fortsatte sedan rörelsen, fast i annan regi, under flera årtionden för att till slut bli privatbostad.

Avslutningsvis vill jag återge en vers som en av de många nöjda gästerna skrivit:

Må andra skrifva vers till sköna kvinnors ära

om deras blonda hår och deras kinder skära

om blåa ögons glans i svärmisk aftontimma

och annat dylikt strunt, som dumma karlar rimma.

Min Pegasus har svårt att sådana versar finna,

den har ett annat mål, en bättre älskarinna,

ej drömmens bilder lik i arla ungdomsåren,

men verkligheten själf, ty den är kaffetåren.

Och utom denna brud, pardon, hon heter sockerkaka.

För dessa brudar två en hyllning vi förena:

En bugning och ett tack för dem till Mor Olena!

Curt Fredriksson[635]

Olena Bergström, mera känd som Mor Olena, ägde här ett hus, som var byggt på ofri grund. Här öppnade hon caféet Mor Olenas Stuga troligen 1899. Efter 10-15 år flyttade hon ner huset till Korrödslund (Oleborg 2, Mor Olenas väg 2). Caférörelsen fortsatte här även efter Mor Olenas död 1921, men i slutet av 1950-talet blev huset privatbostad.

Det berättas att hon brukade gå och tvätta för badgäster i Båstad. Ofta hade hon med sig sockerkaka, som hon själv bakade. Hon bjöd gärna och en dag sa en badgästtant. ”Olena, som är så duktig på att baka, öppna ett café.”[636]

  1. [635] Bjäreanor, Curt Fredriksson, 2004
  2. [636] Muntlig eller okänd källa

Varegården 1:36

Dala

Eljo

Min farfar Carl Ludvig Liedman, skriver Sune Liedman, föddes år 1850 i Nosaby, som ligger i närheten av Kristianstad. I hemmet fick han lära sig att väva och redan vid 16 års ålder var han utlärd vävare. Han tog då sin gesällstav för att vandra ut i världen och hamnade snart i Tyskland. Vid denna tid hade industrialismen redan tagit fart runt om i Europa. Farfar var nog just en tidig industri-spion. Efter ett och ett halvt år återvände han till Sverige.

Här sökte han en lämplig plats att starta sitt spinneri. I Dala, 3 km söder om Båstad, tyckte han sig ha funnit vad han sökte: En dal med bäck, en lämplig plats för en industribyggnad och folk, som ville ha arbete. Verksamheten kom igång i liten skala redan år 1869, troligtvis i någon provisorisk lokal. Snart gifte han sig med Lovisa Beata Sjunnesson, som var en flicka från trakten. Efterhand levererade bönderna allt mer ull och farfar skaffade ombud för ulluppköp i Laholm och Helsingborg. I slutet av 1870-talet utökades verksamheten med att man började väva uniformstyg, som levererades till armén. Därmed kunde några, som annars bara arbetade sommartid hos bönder, nu få arbete även vintertid. Så småningom tillverkades även filtar. Jag minns från min barndom att vi hade ett par sådana. De var röda på den ena sidan och vita på den andra. Under denna tid hette fabriken Dala Yllefabrik AB.

Lönsamheten blev allt bättre och nådde sin höjdpunkt omkring 1910. Men när första världskriget bröt ut, blev det allt svårare att skaffa tillräckligt med ull. Antagligen behöll bönderna ullen som en reserv i orostider. År 1919 överlät farfar fabriken åt en son, farbror Wilhelm. Men farbror ”Wille” var trött på Örebäcken som kraftleverantör. Därför flyttade han maskinerna till Strömsborg, som ligger vid Helgeån i närheten av Osby.

Farbror Wille hade en son, Karl född 1899, som år 1923 fick överta fabriken. Kusin Karl drev sedan rörelsen fram till år 1966. Man tillverkade och färgade garner. Men familjen startade också en garnaffär i Osby, vilken förestods av Karls båda systrar Edit och Ruth. Men efterson ingen av syskonen hade något barn, lades verksamheten ner 1966 och såldes till Osby Hembygdsförening, sedan Sydkraft fått tillstånd att dämma upp Helge å.[637]

Dala Yllefabrik grundades av C.L. Liedman (Carl Ludvig), som var född 1850. I Båstads tullkammares årsberättelse 1869 nämndes yllefabriken som ”ett mindre spinneri i Båstads närhet”. Fabriken drevs med vattenkraft från Axelstorpsbäcken. Bönderna lämnade sin ull till spinneriet för att få den spunnen till garn eller få tyger stampade.[638]

I en uppteckning från Hovs socken står det ”Ullen skulle också göras i ordning på hösten. Den, som icke såldes utan skulle användas för eget bruk, skulle kardas. Då blev det kardegille ty här liksom vid linåkningen blev det byteshjälp. Sedan C.A. Lidman i början av 1870-talet byggde Dala Ullspinneri tyckte de flesta, att det var både billigare och bättre att låta karda på spinneriet och därmed tog de gamla kardegillena slut. C.A. Lidman grundade Dala Ullspinneri omkring 1870 och rörelsen gick riktigt bra och sysselsatte en hel del folk. Där tillverkades prima tyger och filtar m.m. men Lindan började bliva gammal och hade svårt för att hålla rörelsen igång och ingen av hans söner ville fortsätta, varför spinneriet nedlades omkring 1910. Ett bolag försökte med skjortfabrik i den gamla fabriken men även denna tillverkning bar sig icke i längden. Nu bedrives bakelittillverkning i det gamla spinneriets lokaler i Dala, beläget ett par km söder om Båstad.”[639]

I en fastighet på Köpmansgatan (Banken 8, Köpmansgatan 19) öppnades i början av 1900-talet en manufakturaffär med namnet Dalafilialen. Här såldes produkter från spinneriet i Dala. I folkmun blev den kallad ”Lasa-filialen”. Här tog man även emot begagnat stickylle för återanvändning i spinneriet.[640]

I slutet på 1800-talet vävdes bl.a. tyg till kronans uniformer. Då arbetade här 10 – 12 personer i spinneriet. Fabriken drabbades av en omfattande brand 1899, men byggdes upp igen. Dala Yllefabrik fick problem i samband med första världskriget och dess historia slutade 1919 då fabriken lades ner. Därefter bedrevs olika verksamheter i lokalerna. Här har tillverkats vagnar, skjortkragar, manschetter och gräddbullar. Ett hönseri har här också funnits före en möbelfabrik tog vid. Möbler tillverkades fram till krigsutbrottet 1939 och under kriget användes lokalerna för lagring av spannmål.[641]

Otto Johanssons vagnmakeri etablerades här år 1900. Ett möbselsnickeri statades här 1925. Lanthandeln öppnades 1930 och höll på fram till slutet av 1970-talet.

Joel Olsson från Stockholm köpte fabriken 1945 och bildade Dala Bakelit, som 1953 byter namn till Eljo Plastindustri AB. Joel Olsson avlider 1964 och nya ägare tar vid. År 2007 flyttas verksamheten till en annan fabrik inom koncernen och fabriken läggs ner i Dala och därmed startas Företagsbyn.

I bostadshuset intill fabriken bodde läderhantverkaren Herbert Nimark. Han sydde fotbollarna till VM i fotboll 1958.[642]

Martin Johansson, även kallad ”Nyle-Martin” startade 1927 en dansbana här framför den gamla affären.[643]

År 1945 köpte Joel Ohlsson från Stockholm fabriken och grundade företaget Eljo, som sedan 1973 ägs av den finländska Ahlström – koncernen.[644]

  1. [637] Bjäreanor, Sune Liedman, 2006
  2. [638] Fören. Gamla Båstads almanacka 1997
  3. [639] Ängalag och Kärragårdda –en studie över byarna, 1999
  4. [640] Muntlig eller okänd källa
  5. [641] Fören. Gamla Båstads almanacka 1997
  6. [642] Bjäreliv okt. 2012
  7. [643] Kalle Gustafsson
  8. [644] Fören. Gamla Båstads almanacka 1997

Saknar gatuadress och historiktext (15 st)

Banken stg 104

Banken stg 105

Båstad 109:2

Båstad stg 1373

Gläntan 3

Granaten stg 880

Granaten stg 883

Granaten stg 887

Hjorths gata

Granen stg 894

Granen 4

Hallen 2

Hemmet 2

Hälsobrunnen 4

Idet 7

Staren 5