28 januari 1899

Från forna tiderKarl Adolf Agardhföddes den 23 januari 1785 i Båstad, hvarest fadern inflyttad från Slesvig, idkade handel.Vid 14 års ålder blef han inskrifven som student i Lund dagen efter Esaias Tegnér samt blef 1805 filosofie magister. Två år därefter utnämdes han till docent i matematik vid Lunds universitet, 1810 till adjunkt i botanik och ekonomi samt blef 1812 professor i dessa ämnen, efter att året förut ha varit uppförd på förslag till professor i matematik. Det första alstret af Agards författareskap tillhör botaniken, den vetenskap, som han framför andra skulle rikta genom snillrika iakttagelser och trägna forskningar. Af universitetets dåvarande kanslar grefve L. von Engeström kallad till informator för en af hans söner, fick Agardh tillfälle att besöka Stockholm och lära känna den störste af Sveriges då lefvande botaniska professorerOlof Swartz, som gaf en afgörande riktning åt hans studier. Agardh deltog äfven under denna tid i det literära samlif, som efter växlande skiften kallade sig »Gröna rutan» efter samlingsrummet vid Köpmantorget, »De sju vise» efter ledamöternas antal eller sällskapet »Pro jaco». Han var äfven medlem af Uppsalasällskapet »Vitterhetens vänner», och det var på hans förslag, som Askelöf blef den egentlige ledaren för föreningen och af dess tidning Polyfem, omsider lät han äfven upptaga sig i »Götiska förbundet». Emellertid blef botaniken Agardhs älsklingsämne. I Lund var vid denna tid den mångsidige A. J. Retzius och i Uppsala den vidt bereste Thunberg professor i naturalhistoria. Båda voro trogna anhängare af Linnés skola och deras hufvudsakliga mål inom botaniken var att i sexualsystemets klasser inpassa nyupptäckta fanerogama växter och noggrannt beskrifva deras skiftande former. Däremot kvarstod kryptogamernas stora växtafdelning i samma oordnade skick, hvari Linné lämnat henne. Swartz valde ormbunkarne och Agardh algerna och det var hufvudsakligen såsom algolog han skulle vinna ryktbarhet såsom informator. Algologien var emellertid ej det enda fält på botanikens område, där Agardhs snille framträdde banbrytande för nya idéer. »Agardh tillkommer äran», yttrar en utländsk lärd, »att vara den förste, som det i högsta mått lyckades att uppställa naturliga ordningar.» Äfven behandlade han växternas anatomi och fyziologi, som blifvit satta tillbaka under den Linnéanska form- och omdaningsperioden. Agardhs förtjänster äro dock ingalunda inskränkta till hans författareskap såsom botaniker och till hans verksamhet som universitetslärare. Emedan »ekonomien» tillhörde den botaniska professuren fann Agardh sig af sin plikt såsom lärare manad att främja äfven detta läroämne. Till en början skref han några smärre afhandlingar för landtbruket och trädgårdsskötseln men öfvergick snart till statsekonomiens omrâde. 1816 hade han låtit prestviga sig och blef samma år kyrkoherde i S:t Peters kloster vid Lund. Såsom sâdan kallades han af sina ämbetsbröder till medlem af stats- och bankorevisionen och bevistade såsom fullmäktig för Lunds stift 1817, 1823 och 1834 års riksdagar, hvarvid han gjorde sig bemärkt för sina djupa insikter. Därjämte utgaf han flera statsekonomiska arbten. »Granskning af statsekonomiens grundläror», »om absolut och subjektiv rikedom», »om spanmålshandeln», »om möjligheten af hypoteksinrättningar» m. fl., utmärkta af en öfvertygelsens värme och en rikedom på tankar, som gjorde att de emottogos med odelad beundran. Genom främjande af den inhemska kapitalbildningen ville han att vårt land, dess näringar och handel skulle frigöras från beroende af utländska kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för Skånes städer samt skånska hypoteksföreningen äro de samhällsnyttiga inrättningar af detta slag, som helt och hållet eller delvis ha Agardh att tacka för sin uppkomst. Införandet af en ordnad skogshushållning i förening med skogsodling och trädplantering äfvensom inrättande af lifförsäkrings- och lifränteanstalter ägde i honom en varm förespråkare. 1828 kallades Agardh till ledamot af den komité, som hade i uppdrag att granska rikets allmänna undervisningsverk. Stora meningsskiljaktigheter yppade sig snart inom densamma och vid Tegnérs och Berzelius sida kämpade Agardh kraftigt för den moderna litteraturen, och för att naturvetenskaperna skulle intaga en förmånligare ställning vid Sveriges elementarläroverk, de bilagor, hvarmed han ledsagade komiténs betänkande, anses för mästerstycken både till innehåll och form. 1834 lämnade Agardh Lund för att tillträda biskopsämbetet i Karlstad, och därmed fick han ett alldeles nytt fält för sin verksamhet, men han satte sig snart in i de nya förhållandena. I de teologiska vetenskaperna, som dittills varit honom tämligen främmande blef han inom kort en mästare. Ett helt årtionde sysselsatte han sig med författareverksamhet endast på detta område. Så öfversatte han Mattei evangelium och första Mosebok, utgaf »om förhållandet mellan Jobs bok och Judendomens anda», »om de heliga evangeliernas uppkomst och sanning», puseyismen» m. m. Såsom man af det ofvan meddelade kunde vänta var han en varm nitälskare både för folkskolorna och de lägre läroverken. På samma gång var han också sina gamla åsikter trogen i det han verkade för Värmlands centralbank och hypoteksförening; äfven bevistade han riksdagarne 1840, 1844 och 1847. Hans sista omfattande arbeten var »Försök till statsekonomisk statistik öfver Sverige,» om hvilket han själf yttrar: »det är skrifvet med sympatiskt bläck, hvars skrift är läslig endast vid eld- och den som ej läser den vid elden af kärleken till fäderneslandet, bör lämna den oläst»! Agardh har blifvit mycket olika bedömd. Hans samtid sparade ej på utmärkelser: 1817 blef han ledamot af Vetenskapsakademien, 1828 af Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1831 af Svenska akademien samt kallades till ledamot af många utländska sällskap, Agardhs fosterlandskärlek skall städse vara ett lysande föredőme; denna eldade honom till rastlösa forskningar, mångdubblade hans arbetsflit, lät vältaligheten hänförande och besegrande flöda öfver hans läppar. Han dog i Karlstad den 28 januari 1859.

Från forna tider Karl Adolf Agardh

föddes den 23 januari 1785 i Båstad, där fadern, som hade flyttat från Slesvig, drev handel.

Vid 14 års ålder blev han inskriven som student i Lund dagen efter Esaias Tegnér och blev 1805 filosofie magister. Två år senare utnämndes han till docent i matematik vid Lunds universitet, 1810 till adjunkt i botanik och ekonomi, och blev 1812 professor i dessa ämnen, efter att året innan ha föreslågs till professor i matematik.

Agardhs första författarskap tillhörde botaniken, den vetenskap som han framför andra skulle utveckla genom snillrika iakttagelser och flitiga forskningar. Då universitetet då behövde en informator för en av grefve L. von Engestöms söner fick Agardh tillfälle att besöka Stockholm och lära känna Sveriges då största levande botaniska professor Olof Swartz, som gav en avgörande riktning åt hans studier.

Agardh deltog även under denna tid i det litterära samhälle som efter växlande skiften kallades "Gröna rutan" efter samlingsrummet vid Köpmantorget, "De sju vise" efter medlemmarnas antal eller föreningen "Pro jaco". Han var även medlem av Uppsalasällskapet "Vitterhetens vänner", och det var på hans förslag som Askelöf blev den verklige ledaren för föreningen och dess tidning Polyfem. Till slut blev han också medlem av "Götiska förbundet".

Botaniken blev dock Agardhs älskade ämne. I Lund var vid denna tid den mångsidiga A. J. Retzius och i Uppsala den vida bereste Thunberg professor i naturhistoria. Båda var trogna anhängare av Linnés skola, och deras huvudsakliga mål inom botaniken var att i sexualsystemets klasser placera nyupptäckta fanerogama växter och noggrant beskriva deras skiftande former. Kryptogamernas stora växtavdelning fanns däremot kvar i samma oordnade skick som Linné lämnat den. Swartz valde ormbunkarna och Agardh algerna, och det var huvudsakligen som algolog han skulle vinna ryktbarhet. Algologin var dock inte det enda område inom botaniken där Agardhs snille framträdde banbrytande för nya idéer. "Agardh har äran", säger en utländsk lärd, "att vara den förste som på högsta nivå lyckades uppställa naturliga ordningar." Han behandlade även växternas anatomi och fysiologi, som blivit negligerade under den Linnéanska form- och ombildningsperioden.

Agardhs förtjänster var dock inte begränsade till sitt författarskap som botaniker och sitt arbete som universitetslärare. Eftersom "ekonomien" tillhörde den botaniska professuren kände Agardh sig av sin plikt som lärare manad att främja även detta läroämne. Till en början skrev han några mindre avhandlingar för jordbruket och trädgårdsskötseln men övergick snart till statsekonomiens område. 1816 lät han sig prästviga och blev samma år kyrkoherde i S:t Peters kloster vid Lund. I den egenskapen kallades han av sina ämbetsbröder till medlem av stats- och bankorevisionen och närvarade som fullmäktig för Lunds stift vid 1817, 1823 och 1834 års riksdagar, där han gjorde sig känd för sina djupa insikter. Därtill utgav han flera statsekonomiska arbeten: "Granskning av statsekonomiens grundläror", "om absolut och subjektiv rikedom", "om spannmålshandeln", "om möjligheten av hypoteksinrättningar" med flera, utmärkta av en övertygelsens värme och en rikedom på tankar som gjorde att de mottogs med odelad beundran. Genom att främja inhemsk kapitalbildning ville han att vårt land, dess näringar och handel skulle befrias från beroende av utländska kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för Skånes städer och skånska hypoteksföreningen är de samhällsnyttiga inrättningar av detta slag som helt och hållet eller delvis har Agardh att tacka för sin uppkomst. Införandet av en ordnad skogshushållning i förening med skogsodling och trädplantering samt inrättande av livförsäkrings- och livränteanstalter hade i honom en varm förespråkare.

1828 kallades Agardh till medlem av den kommitté som hade i uppdrag att granska rikets allmänna undervisningsverk. Stora meningsskiljaktigheter uppstod snart inom densamma, och vid Tegnérs och Berzelius sida kämpade Agardh kraftigt för den moderna litteraturen och för att naturvetenskaperna skulle få en förmånligare ställning vid Sveriges elementarläroverk. De bilagor som han fogade till kommitténs betänkande anses för mästerverk både till innehål och form.

1834 lämnade Agardh Lund för att tillträda biskopsämbetet i Karlstad, och därmed fick han ett helt nytt område för sin verksamhet, men han satte sig snart in i de nya förhållandena. I de teologiska vetenskaperna, som dittills varit honom ganska främmande, blev han inom kort en mästare. Ett helt årtionde ägnade han sig åt författarverksamhet endast på detta område. Han översatte Mattei evangelium och första Mosebok, utgav "om förhållandet mellan Jobs bok och Judendomens anda", "om de heliga evangeliernas uppkomst och sanning", "puseyismen" med mera. Som man av det ovan meddelade kunde vänta var han en varm förespråkare både för folkskolan och de lägre läroanstalterna.

Samtidigt förblev han trogen sina gamla åsikter genom att verka för Värmlands centralbank och hypoteksförening. Han närvarade även vid riksdagarna 1840, 1844 och 1847. Hans sista omfattande arbeten var "Försök till statsekonomisk statistik över Sverige", om vilket han själv säger: "det är skrivet med sympatiskt bläck, vars skrift är läslig endast vid eld – och den som inte läser den vid eldskenet av kärleken till fäderneslandet bör lämna den oläst"!

Agardh har bedömts mycket olika. Samtiden sparade inte på utmärkelser: 1817 blev han ledamot av Vetenskapsakademien, 1828 av Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1831 av Svenska akademien samt kallades till ledamot av många utländska sällskap. Agardhs fosterlandskärlek ska städse vara ett lysande föredöme; denna eldade honom till rastlösa forskningar, mångdubblade hans arbetsflit och lät vältaligheten hänförande och besegrande flöda över hans läppar. Han dog i Karlstad den 28 januari 1859.