22 februari 1899

Slagsmål i Båstad. Till Skanska Dagbladet skrifves : Ett blodigt slagsmål egde i söndags afton vid half 10-tiden rum i Båstad utanför Per Nilssons ölutskänkningsställe, som är beläget utmed allmänna landsvägen mellan jernvägsstationen och köpingen. Både knifvar, käppar och andra tillhyggen anvandes. Af slagskamparne var det isynnerhet två som blefvo ganska illa tilltygade, men ej lifsfarligt. Den ene af dessa, smedgesällen Wilhelm Olsson, hade fått 10 à 15 större och mindre sår i hufvudet, så att blodet flöt i strömmar, men ändock hade han krafter ochsinnesnärvaro nog, att släpa sig undan, så att han kom in till Per Nilssons, annars hade han säkerligen blifvit utsatt för ytterligare misshandel, och ingen vet hur det kunnat sluta. Den andre utaf dem, f. d. sjömannen Karl Andersson, blef så slagen, att han i sanslöst tillstånd måste bäras in i ett närliggande hus. De flesta slagskamparna, drängar och halfstora pojkar, till antalet 15 à 20, voro mer eller mindre berusade. Några utaf dem hade redan i skymningen kommit till Per Nilssons, der de sedan suttit och förtärt ol, samt äfven sprit, som de sjelfva medfört. Och sedan var slagsmålet snart i full gäng. Önskligt vore om ordningsmakten ville taga itu med det skedda och ej låta dessa vilda sällar längre gå onäpsta. Det händer alltför ofta att slagsmål och dylika uppträden förekomma utan att beifras, något som dock icke alls skulle skada, då resande, som efter kvällens inbrott måste passera vägarne, alltid trakaseras med glåpord eller annat som dessa vildar föra på rikhaltigt lager.

Slagsmål i Båstad

Till Skanska Dagbladet skrivs: Ett blodigt slagsmål ägde rum på söndagskvällen omkring halv tio utanför Per Nilssons ölutskänkningsställe, som ligger utmed allmänna landsvägen mellan järnvägsstationen och köpingen i Båstad. Både knivar, käppar och andra tillhyggen användes. Av slagskamparna blev det särskilt två som skadades ganska illa, men inte livsfarligt. Den ene av dessa, smedgesällen Wilhelm Olsson, hade fått 10 à 15 större och mindre sår i huvudet, så att blodet flöt i strömmar. Men han hade ändå krafter och närvaro nog att dra sig undan och ta sig in till Per Nilssons — annars hade han säkerligen utsatts för ytterligare misshandel, och ingen vet hur det kunnat sluta.

Den andre, förre sjömannen Karl Andersson, blev så slagen att han i medvetslöst tillstånd måste bäras in i ett närliggande hus.

De flesta slagskamparna, drängar och halvvuxna pojkar, till antalet 15 à 20, var mer eller mindre berusade. Några av dem hade redan i skymningen kommit till Per Nilssons, där de sedan suttit och förtärt öl samt även sprit som de själva medfört. Och sedan var slagsmålet snart i full gång.

Önskligt vore om ordningsmakten ville ta itu med det hända och inte låta dessa vilda sällskap längre gå oupstraffade. Det händer alltför ofta att slagsmål och dylika uppträdanden förekommer utan att beivras — något som dock inte alls skulle skada, då resande, som efter kvällens inbrott måste passera vägen, alltid trakasseras med skällord eller annat som dessa vildar för på rikligt lager.