JERNVÄGSMÄNNENS TIDNING
9 juni 1899
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Om hästensom klef in på apoteket i Båstad. (Mel. ur Bondesons visor).
Här får I en visa om inte I flinen,hejsan, ptrotsan, tramte-ramte-rara,om hästen som trampade i medicinen,hejsan, ptrotsan, hopp, hopp, hopp!
Till Båstad han kom med en dräng uppå ryggenå lurade på apotekarn, den styggen.
Ty knappast hann drängen in på apoteket,förr'n hasten gick efter, det uschliga kräket.
Och började hoppa omkring i butiken;han ville förstås komma åt - arseniken.
Och när han ej såg den, så blef han som galen . . .Han ville ha bort hela medicinalen.
Den hästen han visste ej ringaste hut, han,hvad andra ta in, sökte han kasta ut, han.
Han hoppade högt uppåt take och vägga'och högre han nådde, dess högre han gnägga.
Och burkar och flaskor med plåster och salvorde gingo bestämdt uti tusende halfvor.
och pillerna trilla som ärter kring markenoch sjelfva provisorn på platsen – fick sparken.
Och när som aptekarn i dörren på glänt dersåg skadan så sa' han: gu'natt meklamenter!
Men sedan stod hästen så lugn och så stillaprecis som han inte gjort något illa:
Han visste bestämdt att aptekarna brukalångt förr "ta igen sig" än nånsin de sjuka.
Dock det har aptekarn förvisso proberat,att aldrig så'n hästkur han sjelf laborerat:
Och alla i Båstad, förstås utom läkarn,hejsan ptrotsan, tramte-ramte-rara,de kalla nu hästen för "herr apotekarn",hejsan ptrotsan, hopp, hopp, hopp!
(Nya Nisse.) Fille.
Här får ni en visa om inte ni flinar, hejsan, ptrotsan, tramte-ramte-rara, om hästen som trampade i medicinen, hejsan, ptrotsan, hopp, hopp, hopp!
Till Båstad han kom med en dräng på ryggen och lurade på apotekaren, den elaka. Ty knappt hann drängen in på apoteket, förrän hästen gick efter, det otäcka kräket. Och började hoppa omkring i butiken; han ville förstås komma åt arseniken. Och när han inte såg den, så blev han galen... Han ville ha bort hela medicinalen.
Den hästen han visste inte ringaste hut, han, vad andra tog in, sökte han kasta ut, han. Han hoppade högt uppåt tak och vägg och högre han nådde, dess högre han gnägga. Och burkar och flaskor med plåster och salvor de gingo bestämt i tusentals halvor. Och pillerna trillade som ärter kring marken och själva provisorn på platsen fick sparken.
Och när apotekaren i dörren på glänt där såg skadan så sa han: gudnatt mecklementer! Men sedan stod hästen så lugn och så stilla precis som han inte gjort något illa: Han visste bestämt att apotekarna bruka långt förr "ta igen sig" än någonsin de sjuka.
Dock det har apotekaren förvisso proverat, att aldrig sådan hästkur han själv laborerat: Och alla i Båstad, förstås utom läkaren, hejsan ptrotsan, tramte-ramte-rara, de kallar nu hästen för "herr apotekaren", hejsan ptrotsan, hopp, hopp, hopp!
(Nya Nisse.) Fille.