8 september 1899

För sent till tåget ellernågra timmar i Båstad. Välaktade läsare och älskade läsarinnor! Jag är en ordinär Adams son på cirka 75 kilo, föga gråhårig, temligen ogift och obetydligt (0,008/%) ledsen vid lifvet. Jag kommer från landet och har haft roligt i 27 timmar i sträck. Derunder har jag sett åtskilliga af Eder, älskvärda läsarinnor, och mitt hjerta är fullt af Er. Men, tyvärr, der kom nyss malört i glädjebägaren - konjak i sockerdrickat, som goodtemplaren säger. Min stålhäst gör goda knops fart, men kontinentaltåget är snabbare. Thy har det händt, att jag kommit 2 minuter för sent för att hinna med söderut. Just som jag nådde fram till stationsbaken - den har visst något särskildt namn på Båstadsspråket, men jag har glömt det - ångade tränen i väg högt öfver mitt hufvud. Det förakt, hvarmed jag såg ned på densamma, var lika storslaget som obeskrifligt. Jag grät icke alls, ty en småländing – jag är gunås en tocken – blir aldrig ledsen, vare sig det regnar täljknifvar eller granna gräbbor; istället sökte jag erinra mig några i landet mera brukliga edsformulär, men afstod derifrån, då en tjenstaktig jernvägsman upplyste mig om att icke ens dylika utomordentliga medel kunde någon kraftigare verkan åstadkomma i afseende på min fortkomst. Extratåg bestälde jag icke. Den som vill klandra mig derför, han må göra det. Som förmildrande omständighet kan jag anföra, att jag icke råkat vara någon amerikansk mångmillionär. Extratåg kunna vara bra nog åt slika matadorer. Mig tilltala de ej. Jag kanske skulle nämna att det är afton; jag måste således skaffa mig något hotell att bo i. Ty sanningen att säga, har jag aldrig kunnat fatta kärlek för att ligga ute om nätterna. Alltså hjular jag ånyo genom köpingens s. k. gator, skickligt undvikande de farliga blickarna från tvenne förtjusande unga flickor - som gå på orätt trottoar - och de nästan farliga stenrösen, hvarmed nämnda "gator" äro välsignade. En stad i Sverige har de största gurkorna, en annan de största högfärdsidioterna, "staden" Båstad har, tror jag, de största gatstenarna. Ändå något! Hotellet hittade jag emellertid, och började genast bebo det. (Dermed fortsätter jag ännu af alla krafter). Det är bra och bör besökas; betjeningen är treflig och bör fotograferas. - Händer det någonting trefligt här i Båstad, frågade jag en kvinnlig tjensteande. - Nej, det är bortlagdt nu för tiden. - Aldrig några skandaler eller annat trefligt? - Nej, gubevars, det är det lilla med det trefliga. - Inte ens några bröllop eller dylikt skojfriskt, eller kanske urarta aldrig förlofningar till äktenskap i den här storstan? – Hon försvann fnittrande. Hon trodde visst jag var full. Jag sitter vid öppet fönster å hotellets trefna rum, och timman är mycket sen. Det är en god stund, sedan porten stängdes efter den siste gästen, och gatan derute är så tyst, så tyst. Blott hafvet har ej gått till ro. Ännu. Men, lyss! ... låter det inte nästan som det redde sig till hvila? Det rasar ej mer så gnyende vildt, dess röst är dämpad. Det låter nu bara som det aflägsna bruset från en sorlande folkhop; det blir allt svagare ackorder å böljornas mångsträngade instrument, och snart skall det endast höras som suset af ett vajande sädesfält, när vindilarne dansa ystra deröfver. Månen är uppe och breder glittrande silfverskir öfver land och vatten. Allt lockar till drömmar och svärmeri. ... Då hör jag dem . .. jag hör deras steg, ännu aflägsna, men de komma allt närmare ... Jag hör fasta, jemna manliga steg, och jag hör små trippande ojemna, som omöjligt kunna hålla takten. Jag ser dem inte, men jag vet dock, att det är "han" och "hon“, jag slår hvad om att det är "han" och "hon". Hvilka skulle det annars vara? Och de behöfvas just nu här för att taflan skall blifva full och hel och stämningen riktigt mättad med poesi. Här komma de. Vist är det "han" och "hon". Jag ser inte om de äro unga, men jag vet det. Gamla, förståndiga menniskor gå inte på det obekväma viset med armarna om hvarandras lif, de stanna inte så der ofta med mun mot mun och öga i öga ... Seså, nu försvinna de derborta, Jag har glömt att räkna, huru många gånger de stannat i min åsyn för att "bygga purpurbryggor från perlekust till perlekust“, men det är ett respektabelt antal pr minut och bankilometer. Det sista jag såg af dem var ungmöns rika ljusbruna hårfläta, som ett fång månstrålar togo till lekplats, just som de lyckliga tu svängde om hörnet. Undrar om hon hade bruna ögon också eller blå. Men det kan just göra detsamma. Jag har emellertid sett, att man kan svärma äfven i Båstad, fastän der är tråkigt och stor brist på småtrefligheter, såsom hon sade, den kvinnliga tjensteanden, jag intervjuade. Tfg.

För sent till tåget eller några timmar i Båstad.

Välaktade läsare och älskade läsarinnor!

Jag är en ordinär Adams son på cirka 75 kilo, lite gråhårig, ganska ogift och obetydligt (0,008 %) ledsen på livet.

Jag kommer från landet och har haft roligt i 27 timmar i sträck. Under den tiden har jag sett många av er, älskvärd läsarinnor, och mitt hjärta är fullt av er.

Men tyvärr kom det nyss malört i glädjebägaren – konjak i sockerdrickat, som godtemplaren säger. Min stålhäst gör goda knops fart, men kontinentaltåget är snabbare. Därför har det hänt att jag kommit 2 minuter för sent för att hinna med söderut.

Just när jag nådde fram till stationshallen – den har visst något särskilt namn på Båstadsspråket, men jag har glömt det – ångade tränen i väg högt över mitt huvud. Det förakt med vilket jag såg ned på densamma var lika storslaget som obeskrivligt.

Jag grät inte alls, för en småländing – jag är gunnars en tokig – blir aldrig ledsen, vare sig det regnar taljknifvar eller grana gräbbor; istället sökte jag erinra mig några i landet mer brukliga edsformulär, men avstod därifrån, då en tjänstaktig järnvägsman upplystee mig om att inte ens sådana utomordentliga medel kunde någon kraftigare verkan åstadkomma när det gäller min framkomst.

Extratåg beställde jag inte. Den som vill klandra mig därför, han må göra det. Som försvårande omständighet kan jag anföra att jag inte råkat vara någon amerikansk mångmiljönär. Extratåg kan vara bra nog för sådana matadorer. Mig tilltalat de inte.

Jag kanske skulle nämna att det är afton; jag måste således skaffa mig något hotell att bo i. För att säga sanningen har jag aldrig kunnat fatta kärlek för att ligga ute om nätterna.

Alltså åker jag på nytt genom köpingens s. k. gator, skickligt undvikande de farliga blickarna från två förtjusande unga flickor – som går på fel trottoar – och de nästan farliga stenrösen med vilka nämnda "gator" är välsignande.

En stad i Sverige har de största gurkor, en annan de största högfärdshögtidigheter, "staden" Båstad har, tror jag, de största gatstenarna. Ändå något!

Hotellet hittade jag emellertid och började genast bo i det. (Därmed fortsätter jag än av alla krafter.) Det är bra och bör besökas; betjeningen är treflig och bör fotograferas.

– Händer det något trefligt här i Båstad, frågade jag en kvinnlig tjänarinna.

– Nej, det är borttaget nu för tiden.

– Aldrig några skandaler eller annat trefligt?

– Nej, gubevars, det är det lilla med det trefliga.

– Inte ens några bröllop eller dylikt skojfriskt, eller kanske urarta aldrig förlovningar till äktenskap i den här storstan?

Hon försvann fnittrande. Hon trodde visst jag var full.

Jag sitter vid öppet fönster i hotellets trefna rum, och timmen är mycket sen. Det är en god stund sedan porten stängdes efter den siste gästen, och gatan därute är så tyst, så tyst. Blott havet har inte gått till ro. Ännu. Men, lyssna! ... låter det inte nästan som det redde sig till vila? Det rasar inte mer så gnyende vildt, dess röst är dämpad. Det låter nu bara som det avlägsna bruset från en sorlande folkhop; det blir allt svagare ackorder på böljorans mångsträngade instrument, och snart ska det endast höras som susen från ett vajande sädesfält, när vindarne dansar ystra däröveer.

Månen är uppe och breder gnistrande silverskrud över land och vatten. Allt lockar till drömmar och svärmerier.

... Då hörer jag dem ... jag hör deras steg, ännu avlägsna, men de kommer allt närmare ... Jag hör fasta, jämna manliga steg, och jag hör små trippande ojämna, som omöjligt kunna hålla takten. Jag ser dem inte, men jag vet dock att det är "han" och "hon", jag slår vad om att det är "han" och "hon". Vilka skulle det annars vara? Och de behövs just nu här för att tavlan ska bli full och hel och stämningen riktigt mättad med poesi.

Här kommer de. Visst är det "han" och "hon". Jag ser inte om de är unga, men jag vet det. Gamla, förnuftiga människor går inte på det opraktiska viset med armarna om varandras liv, de stannar inte så der ofta med mun mot mun och öga i öga ... Nåväl, nu försvinna de därbort. Jag har glömt att räkna hur många gånger de stannat i min åsyn för att "bygga purpurbryggor från perlekust till perlekust", men det är ett respektabelt antal per minut och bankilometer. Det sista jag såg av dem var ungmöns rika ljusbruna hårfläta, som ett fång månstrålar tog till lekplats, just när de lyckliga två svängde om hörnet. Undrar om hon hade bruna ögon också eller blå. Men det kan ju göra detsamma. Jag har emellertid sett att man kan svärma även i Båstad, fastän det är tråkigt och stor brist på småtrefligheter, såsom hon sade, den kvinnliga tjänarinnan jag intervjuade.

Tfg.