4 september 1863

Engelholm d. 1 Sept. (Korr.) Den af åtskilliga tidningar redan bekantgjorde stortjufven Anders Jönsson från Hjernarp, arrendator af klockarebostället, var, jemte hustru och dräng, för rätta inför Bjäre häradsrätt sistl. Lördag. Ransakningen med detta klöfverblad varade i mer än 4 timmar och rörde hufvudsakligen en den 14 sistl. Maj föröfvad inbrottsstöld hos åboen Tulvesson i Engelag, ej långt ifrån Båstad, och från hvilken bliivit stulna linneväfräckor, gångkläder m. m. Sedan målsegaren uppgilvit hvad han mistat och att tjufvarne varit körande till stället med häst och vagn samt, kommande från Båstad, vändt om nära målsegarens hemvist i en inhägnad, tillhörande hans granne, och, efter stöldens begående, tagit vägen åter åt samma håll, hvarifrån de kommit, erkände Anders Jönssons hustru, Johanna Kastengren, som först alhördes: att hennes man, i sällskap med drängen rest bort sent på eftermiddagen d. 15 och återkommit d. 16 vid middagstiden, båda rusiga, samt att mannen sedan lagt sig en stund och derefter stigit upp och gått bort; att mannen några dagar derefter lemnat henne ett par nya kängor, en större och en mindre fruntimmers-underkjol, 3 räckor väf, som han befallt henne att byka, samt en mindre qvantitet kummin, senap och potatismjöl, och derjemte förevisat 4 par smärre nya stöflar. Hustrun uppgaf vidare, att mannen synts från stallet Iramkomma med sakerne, för hvars åtkomst han icke velat redogöra för hustrun, med undantag af stöflarna, dem han sagt sig hafva låit af sin bror till deras gosse; men då stöflarne befunnos vara för stora till gossen, hade hustrun sedermera sålt dem för 5 r:dr till klockarens son, som nu nästan utslitit stöflarne. Hustrun hade icke heller förmärkt att hvarken mannen eller drängen haft några obehöriga mansgångkläder - ty sådane voro äfven stulne i Engelag -, men sedan hustrun, misstänkande mannens handlingssätt och att han icke på ärligt vis åtkommit sakerne, förehållit honom detta, hade han en dag erkänt, att stöflarne blifvit stulne i Engelag; sedermera hade såväl väfven som den större underkjolen samt kängorne plötsligt försvunnit, utan att hustrun fått veta hvar det tagit vägen, och då hon frågat, fått till svar att det icke angick henne, ett vanligt tilltalsord, hvarmed mannen nästan allitid gaf hustrun besked. Den mindre underkjolen hade hustrun emellertid förvandlat till benkläder åt ett barn; kryddorne funnos ännu qvar i hemmet. Drängen, hvars namn är Nils Peter Westerlund, infördes nu, och tillfrågad om resan till Båstad å den uppgifna tiden, kunde han icke erinra sig hvarken dag eller datum, men deremot att det varit i Maj månad, alt han och husbonden rest med en häst och vagn "tomökt" till Båstad samt vändt om der kl. 11 på natten, tagit återvägen om Östra Karup och Margretetorp samt kommit hem uppå dagen kl. 10 a 11. På tillfrågan om ändamålet med resan invände drängen, att Anders Jonsson rest ut för att bese ett hus, det han ämnade köpa. I Engelag hade de naturligtvis icke varit. Men nu framlemnade åklagaren, länsmannen Trägårdh, 2 fickur, dem han fråntagit drängen, då denne häktades. Det ena, ett nysilfverur, hade blifvit igenkändt af en urmakare i Förslöf, från hvilken 4 ur bortröfvades ifjol natten till den 5. Juni. En för stöld tilltalad och dömd f. d. handelsbetjent, Aug. Kallenberg, hustru Johanna Kastengrens systerson, hade om aftonen sent infunnit sig hos urmakaren och inlemnat ett ur till lagning; samma natt mellan kl. 1 a 2 ankommo 2:ne karlar till urmakarens verkslad, nedtogo ett fönster och ämnade taga alla de till lagning inlemnade uren, 30 a 40 st., hvilka hängde på en dertill gjord uppställare, men urmakaren vaknade vid kedjornes skramlande och fattade hastigt uppställaren, hvarvid denne gick sönder och alla uren nedföllo på golfvet och sönderslogos med undantag af 4, dem rånarne, hvilka urmakaren tydligen märkte voro två personer, fingo med sig, och hvaraf det ena nu låg på dombordet. Men Westerlund förklarade, att han tillbytt sig det i år på Båstads marknad af en smålänning, "som hade bräder att sälja." Hufvudmannen, Anders Jönsson sjelf, inställdes nu för domarebordet. Den första frågan, som ställdes på honom, var, om han varit i Båstad i Maj månad innevarande år. Härpå afgaf han ett trotsigt svar, att han varit i Båstad både i Maj och Juni. Domaren tyckte ej om det brutala svaret, utan lät i skarpa ordalag Anders Jönsson förstå, att om han icke svarade vackert samt höll sig anständigt inför rätta, hade nog rätten medel att hålla honom "i skinnet." På ånyo framställd fråga, om tiden för Båstadsresan kunde Anders Jönsson icke gifva något riktigt besked; han mindes hvarken dag eller datum, men erkände dock slutligen att han och drängen gjort en resa till Båstad i Maj, medhafvande fläsk till salu, att de tagit återvägen om Östra Karup, der de råkat en resande, som ämnade sig till Helsingborgs hamnarbete, att denne ackorderat med Anders Jonsson om att få sin säck eller paket forslad till Margretetorp mot 50 öre och att arbetskarlen skulle vidtala en bekant i trakten al Karup för att få skjuts ända till Helsingborg. Anders Jönsson och drängen höllo ett par timmar i Margretetorp, väntande paketegaren, hvilken dock icke hann framkomma, hvarföre de medtogo paketen hem till Hjernarp, dit egaren straxt derpå ankom åkande och afhemtade sin paket, om hvars innehåll Anders Jönsson icke kunde gifva annan reda än att han kunde förmoda att den innehöll stöflor; det öfriga förmodade han vara gångkläder. Han kände icke personen, hade ock glömt att fråga efter namnet! Anders Jonsson hade ock haft ett likadant ur som det drängen tillbytt sig på Båstad, men det hade han köpt jemte 2 andra ur i Köpenhamn af en Jude, och sålt det ena till drängen. Del var således icke samma ur. Nu skulle Anders Jonsson slutligen redogöra för ett stycke grön paramatta och några små andra tygbitar, deribland 3/4 al. svart sammet, som funnits i huset när hustrun och drängen arresterades. Hustrun hade då först uppgifvit, att hon sjelf köpt paramattan på Engelholms marknad, men rättade det sedan till att mannen köpt tyget der. Denna tvetalan hade gumman svårt för att reda, men förklarade slutligen, att hon blef så rädd vid kronobetjeningens plötsliga besök, att hon icke sansade sig riktigt; rätta förhållandet var dock, att mannen uppgifvit, det han köpt tyget på marknaden i Engelholm. Anders Jonsson uppgaf emellertid, att han skjutsat en vestgöte från Helsingborg till Margretetorp och af denne fått paramattan, men derefter uppgaf Anders Jonsson att han köpt den af samma westgöte. Småtyget hade hon köpt på marknaden i Engelholm. Flere vittnen afhördes, men utan att kunna binda till sak. Två vittnen - kanske de säkraste -- förklarades jäfvige, det ena var klockaren P. Paulsson, boende i samma gård som Anders Jonsson, och som hade sak med Åklagaren, det andra var Anders Jönssons tjenstpiga. Hon var dessutom nästan döf. Kanske om hon fåttt vittna, hon icke mycket hört om "saker och ting", som tilldragit sig i Anders Jönssons hem under den tiden hon varit der. Målet uppsköts till d. 48 dennes; d. 8 skall dock Anders Jonsson åter för rätta inför S. häradsrätt, der han d. 20 Augusti varit ställd under tilltal för oloflig åtkomst af sängkläder, som blifvit stulne i Ekebro.

Engelholm den 1 september (Korr.)

Den tjuv Anders Jönsson från Hjernarp, arrendator av klockarebostället, som redan varit känd från flera tidningar, ställdes tillsammans med sin hustru och sin dräng inför Bjäre häradsrätt förra lördagen. Förhandlingen varade mer än fyra timmar och handlade huvudsakligen om ett inbrott den 14 maj hos åboen Tulvesson i Engelag, inte långt från Båstad, där linneväfräckor, gångkläder med mera hade stulits. Enligt målsägaren hade tjuvarna kommit körande med häst och vagn från Båstad, vänt om nära hans hem i en inhägnad som tillhörde en granne, och sedan återvänt samma väg de kommit.

Anders Jönssons hustru, Johanna Kastengren, erkände när hon hörades först: att hennes man tillsammans med drängen reste bort sent på eftermiddagen den 15 och återkom den 16 vid middagstiden, båda berusade. Mannen hade sedan legat sig en stund, stått upp och gått bort. Några dagar senare gav han henne ett par nya kängor, en större och en mindre kvinnounderkjol, tre väfräckor som han befallt henne att tvätta, samt lite kummin, senap och potatismjöl. Han visade också fram fyra par mindre nya stövlar. Hustrun berättade vidare att mannen kommit hem från staden med dessa saker, men inte velat redogöra för hur han fått dem — förutom stövlarna, som han sa han lånat av sin bror för deras pojke. Men stövlarna var för stora för pojken, så hustrun sålde dem senare för fem riksdaler till klockaren son, som nästan slitit sönder dem. Hustrun hade inte märkt att varken mannen eller drängen hade några nya herrskläder — och sådana hade också stulits i Engelag. Men när hustrun misstänkte mannens handlingssätt och att han inte hederligt kommit till sakerna, konfronterade hon honom. Då erkände han en dag att stövlarna var stulna från Engelag. Därefter försvann väven, den större underkjolen och kängorna plötsligt, utan att hustrun fick veta vart, och när hon frågade fick hon till svar att det inte angick henne — ett vanligt svar hennes man nästan alltid gav. Den mindre underkjolen hade hustrun gjort om till benkläderna för ett barn; kryddorna fanns ännu kvar i hemmet.

Drängen, Nils Peter Westerlund, fördes nu in. På frågan om resan till Båstad vid den uppgifna tiden kunde han inte komma ihåg dag eller datum, men bekräftade att det var i maj månad. Han och husbonden reste med häst och vagn "tomökt" till Båstad och vände om där klockan 11 på natten, tog vägen över Östra Karup och Margretetorp och kom hem omkring klockan 10–11 på förmiddagen. På frågan om syftet med resan invände drängen att Anders Jonsson ville se ett hus som han tänkte köpa. De hade naturligtvis inte varit i Engelag. Men nu framlade åklagaren, länsmannen Trägårdh, två fickur som han tagit från drängen när han häktades. Det ena, ett nysilverur, hade blivit igenkänt av en urmakare i Förslöf, från vilken fyra ur hade rövas bort natten till den 5 juni förra året. En tidigare dömd handelsbetjent, Aug. Kallenberg, som var systerson till hustru Johanna Kastengren, hade sent på kvällen kommit till urmakaren och lämnat ett ur till lagning. Samma natt mellan klockan 1 och 2 kom två karlar till urmakarens verkstad, tog ned ett fönster och skulle ta alla de uren som lämnats till lagning — 30–40 stycken — som hängde på en ställning. Men urmakaren vaknade på kediornas skramlande och grep hastigt ställningen, som gick sönder så att alla uren föll på golvet och gick sönder, förutom fyra som rånarna — vilka urmakaren tydligt märkte var två personer — fick med sig, och varav den ena nu låg på dombordet. Men Westerlund förklarade att han tillskaffat sig det i år på Båstads marknad av en smålänning "som hade bräder att sälja."

Huvudmannen Anders Jönsson själv ställdes nu inför domaren. Den första frågan var om han varit i Båstad i maj månad det året. Härpå gav han ett trotsigt svar att han varit i Båstad både i maj och juni. Domaren gillade inte det brutala svaret, utan sa i skarpa ordalag till Anders Jönsson att om han inte svarade snyggt och höll sig anständigt inför rätten, hade rätten säkert medel att hålla honom "i skinnet." På ny fråga kunde Anders Jönsson inte ge något säkert besked om tiden för Båstadsresan. Han mindes varken dag eller datum, men erkände slutligen att han och drängen gjort en resa till Båstad i maj med fläsk till salu. De tog vägen över Östra Karup, där de mötte en resande som ville till Helsingborgs hamnarbete. Denne kom överens med Anders Jonsson om att få sin säck eller paket framfört till Margretetorp mot 50 öre, och att arbetskarlen skulle prata med en bekant i Karups område för att få skjuts ända till Helsingborg. Anders Jönsson och drängen väntade ett par timmar i Margretetorp på paketägaren, som inte kom fram, varför de tog paketen med sig hem till Hjernarp. Ägaren kom sedan åkande och hämtade sitt paket, vars innehål Anders Jönsson inte kunde säga annat än att han kunde förmoda att det innehöll stövlar; resten antog han vara gångkläder. Han kände inte personen och hade glömt att fråga efter namnet.

Anders Jonsson hade också haft ett likadant ur som drängen tillskaffat sig på Båstad, men det hade han köpt tillsammans med två andra ur i Köpenhamn av en jude och sålt det ena till drängen. Det var alltså inte samma ur.

Nu skulle Anders Jonsson slutligen redogöra för en bit grön paramatta och några små andra tyger, däribland tre fjärdedelar alnar svart sammet, som fanns i huset när hustrun och drängen arresterades. Hustrun hade först uppgett att hon själv köpt paramattan på Engelholms marknad, men rättade det senare till att mannen köpt tyget där. Denna motsägelse var svår för hustrun att reda ut, men förklarade slutligen att hon blev så rädd vid kronobetjeningens plötsliga besök att hon inte riktigt kom till sans. Det rätta förhållandet var att mannen sagt att han köpt tyget på marknaden i Engelholm. Anders Jonsson uppgav emellertid att han skjutsat en västgöte från Helsingborg till Margretetorp och av honom fått paramattan, men därefter uppgav Anders Jonsson att han köpt den av samma västgöte. Småtyget hade hustrun köpt på marknaden i Engelholm. Flera vittnen hörades, men utan att kunna binda något till saken. Två vittnen — kanske de säkraste — förklarades jäviga: det ena var klockaren P. Paulsson, boende i samma gård som Anders Jonsson och som hade sak med åklagaren, det andra var Anders Jönssons tjänstepiga. Hon var dessutom nästan döv. Kanske om hon fått vittna hade hon inte mycket hört om "saker och ting" som tilldrogs sig i Anders Jönssons hem under tiden hon varit där.

Målet uppsköts till den 48 […]; den 8 ska dock Anders Jonsson åter ställas inför S. häradsrätt, där han den 20 augusti varit ställd under åtal för olöflig åtkomst av sängkläder som blifvit stulne […]