Dagligt Allehanda
29 juli 1836
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Tegnér och Wieselgrén. (Af David Munck af Rosenschiöld). 3:dje Art. Till ett bevis, huru förhållanden någon gång skeft och origtigt bedömes, vill jag anmärka, att då Kyrkoh. Fast i Båstad hos Kgl. M:t begärde att få förblifva vid Båstad, och afsäga sig ett Pastorat i sitt stift, blef det beviljadt med det ampla beröm, att han genom sin utmärkta Embetsskicklighet förstått att göra sig så älskad af sina Församlingar att de enhälligt begärt honom tillbaka. Men, rätta förhållandet var, att Tit. Fast var en så usel, enfaldig och tanklös stackare, att aldrig hans like burit Prestkrage; och att Församlingarne ville hafva honom, emedan de behandlade honom såsom det timidaste barn; ville de gitva något, så tackade han, ville de icke, så teg han, och var nöjd med sitt elände. När han presiderade i Lund de sepultura Mosis, gick han omkring till alla Professorer med sin Disputation, då vi ynglingar påstodo, att han i sin svarta drägt gick omkring och bad till Mosis begrafning. När han i Kathedren ej kunde säga ett ord, anmärkte Opponens, att det var ej underligt, emedan hvarken han eller någon annan, visste hvar Mosis blifvit begrafven. Men när opponens å Fakultetens vägnar framträdde, var Mag. Fast ej nöjd med blotta stillatigandet , utan han blef så häpen och förskräckt, att han flydde från Kathedren ut på Lundagård, sedan öfver Sandgatan i det hus, som nu är Student föreningens, och gömde sig på ett visst ställe; men omsider fann en viss nationskamrat honom, som försäkrade, att bara han blef sittande i kathedren och teg, skulle saken ändå gå för sig. Annorlunda uppförde jag mig; men ändock fick Magister Fast ett godt betyg; men jag fick intet. Sådan är rättvisan i verlden. Sådane Prester vill man hafva; utan tvifvel rösta de såsom Biskoparne vilja hafva def. Men karlar med Luthers, Calvins och Zvinglii anda och kraft passa icke i vår tid, såsom Prester på landet; också måste det medgifvas, att rättelsen bör komma från öfverheten och Domcapitlen, i afseende på det hela; ty isolerade krafter duga icke. Men denna stora sanning är hvarken insedd eller behjertad. Det är med detta, såsom med Landshöfdingarnes femårsberättelser; ty der skall ju alltid stå, att välmågan och belåtenheten är stor; men hur gick det med den Landshöfding som anmälte, att det var hungersnöd i Kopparbergs Län? Hur gick det? Jag mins det icke, men de, som erinra sig det, må upplysa det. Så ock med Sveriges allmoge i Christligt och moraliskt afseende! Nu har den ju alldeles lagt bort fyllerilasten ? Är det ej så ? Skola vi ej snart få en officiel berättelse derom från Nykterhetsföreningarna? Säkert skall den komma, om I väljen Landshöfdingar, Biskopar och andra höga Emhetsman till Ledamoter i Edra Nykterhetsföreningar! Hvad vår allmoge då i hast skall blifva förträfflig! Men se, det är ju den store Axel Oxenstjernas politik ; ty han bad ju Richelieu om trettio tusen man hjeiptroppar men blott på papperet. I ären ju då Oxenstjernor allihop, bara I fån det, så präktigt I viljen på papperet, och dertill med stjernorna på bröstet; ty icke vill jag godkänna det gamla infallet, att stjernorna foro till himla, men oxarna blefvo på jorden qvart de kunna då plöja i den gamla slentrianens fåror; men jag fruktar, vi hafva blifvit af med oxarna äfven; ty de arbeta, och bruka hvarken dans eller etikett.
Tegnér och Wieselgrén. (Av David Munck af Rosenschiöld). 3:e del.
Till ett bevis på hur förhållanden ibland bedöms felaktigt och oriktigt vill jag anmärka att då kyrkoherden Fast i Båstad hos Kgl. M:t begärde att få förbli vid Båstad och avsäga sig ett pastorat i sitt stift, blev det beviljat med det ampla beröm att han genom sin utmärkta embetsskicklighet förstått att göra sig så älskad av sina församlingar att de enhälligt begärt honom tillbaka. Men det rätta förhållandet var att Tit. Fast var en så usel, enfaldig och tanklös stackare att aldrig hans like burit prestkrage; och att församlingarna ville ha honom eftersom de behandlade honom som det räddaste barn. Ville de ge något, så tackade han; ville de inte, så teg han och var nöjd med sitt elände. När han presiderade i Lund vid Mosis begravning gick han omkring till alla professorer med sin disputation, då vi ynglingar påstod att han i sin svarta dräkt gick omkring och bad till Mosis begravning. När han i katedren inte kunde säga ett ord anmärkte opponenten att det inte var underligt eftersom varken han eller någon annan visste var Mosis blivit begravd. Men när opponenten på fakultetens vägnar framträdde var Mag. Fast inte nöjd med blotta stillasittandet utan han blev så häpen och förskräckt att han flydde från katedren ut på Lundagård, sedan över Sandgatan i det hus som nu är Studentföreningens och gömde sig på ett visst ställe; men slutligen fann en viss nationskamrat honom som försäkrade att bara han blev sittande i katedren och teg skulle saken ändå gå för sig. Annorlunda uppförde jag mig; men ändock fick Magister Fast ett gott betyg; men jag fick inget. Sådan är rättvisan i världen. Sådana präster vill man ha; utan tvivel röstar de som biskoparna vill ha det. Men män med Luthers, Calvins och Zwinglis anda och kraft passar inte i vår tid som präster på landet; även måste det medges att rättelsen bör komma från överheten och domkapitlen med avseende på det hela; ty isolerade krafter duger inte. Men denna stora sanning är varken insedd eller behjärtad. Det är med detta som med landshövdingarnas femårsberättelser; ty där ska ju alltid stå att välmågan och belåtenheten är stor; men hur gick det med den landshövding som anmälde att det var hungersnöd i Kopparbergs län? Hur gick det? Jag minns det inte men de som erinrar sig det må upplysa det. Så också med Sveriges allmoge i kristligt och moraliskt avseende! Nu har den ju alldeles lagt bort fyllerilasten? Är det inte så? Ska vi inte snart få en officiell berättelse därom från Nykterhetsföreningarna? Säkert ska den komma om ni väljer landshövdingar biskopar och andra höga ämbetsmän till ledamöter i era Nykterhetsföreningar! Vad vår allmoge då i hast ska bli förträfflig! Men se det är ju den store Axel Oxenstiernas politik; ty han bad ju Richelieu om trettiotusen man hjälptrupper men blott på papperet. Ni är ju då Oxenstiernor allihop bara ni får det så präktigt ni vill på papperet och därtill med stjärnorna på bröstet; ty inte vill jag godkänna det gamla infallet att stjärnorna foro till himla men oxarna blev på jorden. Var de kan då plöja i den gamla slentrianens fåror; men jag fruktar vi ha blivit av med oxarna även; ty de arbetar och brukar varken dans eller etikett.
Till ett bevis på hur förhållanden ibland bedöms felaktigt och oriktigt vill jag anmärka att då kyrkoherden Fast i Båstad hos Kgl. M:t begärde att få förbli vid Båstad och avsäga sig ett pastorat i sitt stift, blev det beviljat med det ampla beröm att han genom sin utmärkta embetsskicklighet förstått att göra sig så älskad av sina församlingar att de enhälligt begärt honom tillbaka. Men det rätta förhållandet var att Tit. Fast var en så usel, enfaldig och tanklös stackare att aldrig hans like burit prestkrage; och att församlingarna ville ha honom eftersom de behandlade honom som det räddaste barn. Ville de ge något, så tackade han; ville de inte, så teg han och var nöjd med sitt elände. När han presiderade i Lund vid Mosis begravning gick han omkring till alla professorer med sin disputation, då vi ynglingar påstod att han i sin svarta dräkt gick omkring och bad till Mosis begravning. När han i katedren inte kunde säga ett ord anmärkte opponenten att det inte var underligt eftersom varken han eller någon annan visste var Mosis blivit begravd. Men när opponenten på fakultetens vägnar framträdde var Mag. Fast inte nöjd med blotta stillasittandet utan han blev så häpen och förskräckt att han flydde från katedren ut på Lundagård, sedan över Sandgatan i det hus som nu är Studentföreningens och gömde sig på ett visst ställe; men slutligen fann en viss nationskamrat honom som försäkrade att bara han blev sittande i katedren och teg skulle saken ändå gå för sig. Annorlunda uppförde jag mig; men ändock fick Magister Fast ett gott betyg; men jag fick inget. Sådan är rättvisan i världen. Sådana präster vill man ha; utan tvivel röstar de som biskoparna vill ha det. Men män med Luthers, Calvins och Zwinglis anda och kraft passar inte i vår tid som präster på landet; även måste det medges att rättelsen bör komma från överheten och domkapitlen med avseende på det hela; ty isolerade krafter duger inte. Men denna stora sanning är varken insedd eller behjärtad. Det är med detta som med landshövdingarnas femårsberättelser; ty där ska ju alltid stå att välmågan och belåtenheten är stor; men hur gick det med den landshövding som anmälde att det var hungersnöd i Kopparbergs län? Hur gick det? Jag minns det inte men de som erinrar sig det må upplysa det. Så också med Sveriges allmoge i kristligt och moraliskt avseende! Nu har den ju alldeles lagt bort fyllerilasten? Är det inte så? Ska vi inte snart få en officiell berättelse därom från Nykterhetsföreningarna? Säkert ska den komma om ni väljer landshövdingar biskopar och andra höga ämbetsmän till ledamöter i era Nykterhetsföreningar! Vad vår allmoge då i hast ska bli förträfflig! Men se det är ju den store Axel Oxenstiernas politik; ty han bad ju Richelieu om trettiotusen man hjälptrupper men blott på papperet. Ni är ju då Oxenstiernor allihop bara ni får det så präktigt ni vill på papperet och därtill med stjärnorna på bröstet; ty inte vill jag godkänna det gamla infallet att stjärnorna foro till himla men oxarna blev på jorden. Var de kan då plöja i den gamla slentrianens fåror; men jag fruktar vi ha blivit av med oxarna även; ty de arbetar och brukar varken dans eller etikett.