8 november 1876

Meddelande från allmänheten.Till Red. af tidningen Halland! Anhålles ödmjukligen om plats för nedanstående: Att Halland är fattigt på jernvägar och har föga utsigt att erhålla några, är någonting, som vi gunås känna litet hvar. Det är derför icke underligt, att man med sakkunnighet, intelligens och ädel vilja arbeta med både händer och fötter för en jernvägsstump, om än aldrig så liten; men till föga, nytta och skam till tack. Halmstad-Åstorpsjernvägen lär vara den man i n. v. stund mest sympatiserar för. Gifve Gud, att den bara blefve verklighet, så att man by and by kunde ha nöjet att åka på tåget; måtte den blott icke blifva sjuk och dö bort, åtminstone förr än den kommit till stånd! Se'n gör det ingenting, om den kommer att lida kassafeber. Hvar och en vill ha jernväg till sina dörrar, jag en till min qvarn och bror min till sin ängslada, ja, "gubben med skåpet“ påstår t. o. m., att man ämnar anlägga en liten jernvägsbit till månen, men lika när är det: ändock ingen bana oaktadt gamle farfar Halland fått punga ut med en hel million "krigare." Nej se godt folk: låt oss följa skåningars och smålänningars exempel och anlägga jernbanor i sådana orter, hvarest man kan hafva hopp om att få någonting att forsla, så skola vi snart få oss en jernväg. Häromsistens fingo en del smålänningar och skåningar tillsammans det infallet att anlägga en jernväg från Hessleholm till Landeryd (?) eller någon annan punkt å Halmstad-Jönköpings jernvägen. Bidrag tecknades för undersökning af linien, och undersökningen verkställdes, allt med ångkraftens hastighet, och det påstås t. o. m. att ett engelskt bolag redan åtagit sig att för egen räkning bygga jernvägen. Denna jernväg kommer att dragas blott en mil från Hallands landamären vid Markaryd. Tänk om man i Halland kunde få sig en jernväg så fort, d. v. s. prata mindre och göra mer, men i Halland finns ingenting att hugga på, och det är väl orsaken till engelsmännens afvoghet. Dessutom är man ju icke riktigt ense om hvar linien skulle dragas som lämpligast, antingen genom Sinarpsdalen eller genom Stafverhultsdalen. För min del anser jag, att farfar Halland icke behöfde bekymra sig om någon af desse jernvägsmotståndare utan i stället anlägga en jernväg t. ex. från Båstad mot Markaryd hvars hela längd skulle understiga 5 mil och kostnaden blifva icke hälften så stor som för en Halmstad-Åstorps jernväg. Denna jernvägslinie, Båstad-Markaryd, skulle icke allenast blifva af enormt större nytta än en bana utmed kusten utan äfven tillfredställa de jernvägshungrige å ömse sidor. Den förenade icke allenast Skåne, Småland och Halland med de rikaste skogstrakter i Småland, utan ersatte enligt min mening för söderhalländningarne en vestkustbana och blefvo den närmaste vägen till stambanan. Tänk, hvilken affär för såväl skogsboar som spannmålsodlare. De trakter banan komme att genomskära äro till en stor del isynnerhet inom Småland och norra Skåne skogbevuxna. Inom Hishults socken dväljes stora malmtillgångar i sjöarne, som redan äro inmutade, men ligga obrukbara till följd af dåliga kommunikationer; husslöjd och industri drifvas i stor skala inom denna församling, som till en större del är tillika med angränsande församlingar skogbevuxen, torfmossar finnas en gros, ja sjelfva stenarne skulle i händelse af en jernväg förskaffa utkomst åt tusentals menniskor; Voxtorps socken eger ett stort för att icke säga oräkneligt antal lefvande stickmaskiner, som årligen fabricera många vagnslaster yllevaror; förhållandet är enahanda med Renneslöfs församling, som dessutom på åker och äng eger Guds gåfvor i ymnighet och behöfver att med rubb och stubb åka på jernväg; Hasslöf, rikt på guld och gröna skogar, är den församling som icke minst behöfver en jernväg. Ö. Karup och angränsande församlingar producera smör och ost i stor mängd och sälja årligen tusentals tunnor spannemål, som behöfde ett annat transportmedel än häst och vagn.Ysby hade jag så nära glömt, har redan f. n. spanmåls och skogsaffärer på Markaryd och andra orter i Småland, såväl, som de öfrige här uppräknade socknarne. Laholm är väl icke värdt att nämna; ty han vill liksom jag och bror min ha banan hem till sig, om den så skall gå flere mil "till kroks"; men Båstad önskar väl lika gerna som någon annan att en bana i denna riktning vore i full gång, och Bjäre härads boarne skulle, tror jag, snart förena den med Engelholm. Det fordras blott att någon "stor" och ansedd man sätter sig i spetsen för företaget, då är jag försäkrad om, att vi i en snar framtid skulle ha äran se ånghästen, med tunga bördor efter sig, trafva emellan Båstad och Markaryd. Till sist vädjar insändaren till herr Stat, om icke han såsom egare till Oxhults herresäte finner sig lifvad för företaget; till den nyskapade herr Million, om icke han skulle finna sig hågad att bistå en så nyttig anläggning med både öron och ören; till några ifrare för banor i provinsen Halland: om det icke vore skäligt att i nåder anhålla om koncession å ännu en, en tredje (vestkust-)bana, och till "gubben med skåpet", om han icke tror det vara möjligt få omdöpt den lilla byn Markaryd i Småland till "månen". I hopp om benäget svar från ett håll eller ett annat tecknar med småländsk högaktning En Skåning i Halland.

Meddelande från allmänheten. Till redaktionen för tidningen Halland!

Vi ber vördsamt om plats för följande:

Att Halland är fattig på järnvägar och har få utsikter att få några är något som vi alla känner till. Det är därför inte underligt att man med sakkunnighet, intelligens och ädel vilja arbetar med både händer och fötter för en järnvägsstump, hur liten den än är — men för liten nytta och till skam. Halmstad-Åstorpsjärnvägen är den man för närvarande mest stöder. Gud gäve att den blir verklighet, så att man kunde få nöjet att åka på tåget; bara den inte blir sjuk och dör innan den blir färdig! Det gör ingenting om den sedan får ekonomiska svårigheter.

Var och en vill ha järnväg till sina dörrar, jag en till min kvarn och min bror en till sin ängslada, ja, "gubben med lådan" påstår till och med att man avser anlägga en liten järnvägsbana till månen, men likväl är det: ingen bana trots att gamle farfar Halland bidragit med en hel miljon "kronor." Nej, se här, goda folk: låt oss följa skåningarnas och småländingarnas exempel och anlägga järnvägar på orter där man kan hoppas få något att transportera, så får vi snart en järnväg. Häromintill fick några småländingar och skåningar tillsammans på idén att anlägga en järnväg från Hessleholm till Landeryd (?) eller någon annan punkt på Halmstad-Jönköpings järnvägen. Bidrag tecknades för undersökning av linjen, och undersökningen genomfördes snabbt, och det sägs till och med att ett engelskt bolag redan åtagit sig att bygga järnvägen på egen bekostnad. Denna järnväg kommer bara att ligga en mil från Hallands gräns vid Markaryd. Tänk om man i Halland kunde få en järnväg så snabbt, det vill säga prata mindre och göra mer, men i Halland finns ingenting att gripa an, och det är väl orsaken till engelsmannens motvilja.

Dessutom är man ju inte helt ense om var linjen borde dras, antingen genom Sinarpsdalen eller genom Staffverhultsdalen. För min del tycker jag att farfar Halland inte behöver bry sig om någon av dessa järnvägsmotståndare utan i stället anlägga en järnväg till exempel från Båstad mot Markaryd vars hela längd skulle understiga fem mil och kostnaden bli långt mindre än för en Halmstad-Åstorpsjärnväg. Denna järnvägslinje, Båstad-Markaryd, skulle inte bara bli betydligt mer användbar än en bana längs kusten utan även tillfredställa de järnvägshungriga på båda sidor. Den förenade inte bara Skåne, Småland och Halland med de rikaste skogstrakterna i Småland utan ersatte enligt min mening för söderhalländarna en västkustbana och blev närmaste vägen till huvudbanan. Tänk vilken affär för både skogsägare och spannmålsodlare. De trakter banan skulle genomskära är till stor del, särskilt inom Småland och norra Skåne, skogbevuxna. Inom Hishults socken finns stora malmtillgångar i sjöarna, som redan är utmutade, men ligger oanvända på grund av dåliga kommunikationer; hemslöjd och industri drivs i stor skala inom denna församling, som till stor del tillsammans med angränsande församlingar är skogbevuxen, torvmossar finns i mängd, ja själva stenarna skulle vid en järnväg skaffa försörjning åt tusentals människor; Voxtorps socken äger ett stort, för att inte säga oräkneligt antal fungerande stickmaskiner, som årligen tillverkar många vagnslaster ullvaror; förhållandet är detsamma med Renneslöfs församling, som dessutom på åker och äng äger Guds gåvor i överflöd och behöver kunna åka på järnväg; Hasslöf, rikt på guld och gröna skogar, är den församling som inte minst behöver en järnväg. Övre Karup och angränsande församlingar producerar smör och ost i stor mängd och säljer årligen tusentals tunnor spannmål, som skulle behöva ett annat transportmedel än häst och vagn.

Ysby hade jag nästan glömt, har redan för närvarande spannmåls- och skogsaffärer på Markaryd och andra orter i Småland, liksom de övriga här nämnda socknen. Laholm är väl inte värt att nämna, för han vill liksom jag och min bror ha banan hem till sig, även om den ska gå flera mil "omvägen"; men Båstad önskar väl lika gärna som någon annan att en bana i denna riktning vore igång, och Bjäre härads invånare skulle, tror jag, snart förena den med Engelholm.

Det fordras bara att någon "stor" och ansedd man sätter sig i spetsen för företaget, då är jag säker om att vi inom en närframtid skulle ha äran att se ångmaskinen, med tunga bördor efter sig, travera mellan Båstad och Markaryd.

Till slut vädjar insändaren till herr Stat, om han inte som ägare till Oxhults herresäte känner sig inspirerad av företaget; till den nyskapade herr Million, om han inte skulle kunna tänka sig att bistå en så nyttig anläggning både med öra och öre; till några förespråkare för banor i provinsen Halland: om det inte vore skäligt att anhålla om koncession för ännu en, en tredje (västkust-)bana, och till "gubben med lådan", om han inte tror det vara möjligt att få omnämnd den lilla byn Markaryd i Småland till "månen". I hopp om välvilligt svar från något håll tecknar

med småländsk högaktning En skåning i Halland.