HALLANDSPOSTEN
4 juli 1877
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Resebref från Hallandsås. Hvarföre resa så många svenskar utomlands att der tillbringa sommarmånaderna? Förmodligen för att njuta af sommarens behag och der se en herrlig och storartad natur. Men är det nödvändigt att, för att få njuta af detta, resa t. ex. till Schweiz och förstöra tid, penningar och krafter, för att möjligtvis efter otroliga ansträngningar få se en kal bergmassa, som imponerar genom sin storhet? Nej, inom vårt eget land hafva vi berg, väl icke af nämda slags storhet, men dock storartade och imponerande genom sina herrliga skogar, sina klara källor, sina täcka landtgårdar, sina gröna ängar och sina böljande sädesfält. Och om du gör dig mödan bestiga ett af dessa berg, kommer du kanske ej att rysa af beundran, men ditt hjerta slår fortare; med ett ord: du erfar en känsla, som, helst om du är fosterländskt sinnad, ej kan jemföras med den du under liknande förhållanden skulle erfara i något annat land. Sådana berg har Sverige flera, och det jag här närmast åsyftar är Hallandsås. Jag vill försöka skildra utsigten från en af dess toppar. Det är en af årets skönaste sommarmorgnar vid tretiden. Hela naturen står i sitt flor. Månen, som sakta vandrat fram öfver firmamentet och försilfrat hafvets klara vatten samt de här och der på slätten liggande mindre sjöarne, under det att det i skogen herrskande mörkret endast afbrutits af en och annan glänsande stråle, som banat sig väg mellan löfven och uppsökt någon klar källa, hvars kristaller återkastat den - månen har försvunnit bakom en i hafvet utskjutande udde och näktergalen, som slagit sina friska klara och förtjusande drillar i skogen, har tystnat. Men nu visar sig en ljusning i öster. Några moln, som der samlat sig vid horisonten, antaga först ljusare färg, hvarefter de i flera nyanser blifva vioIetta. Derpå försvinna de liksom Malmströms »sky som löser sig upp i österns skimrande guldstoft». Bakom dessa moln synes en glänsande rand, som småningom förtydligas, snart höjer sig solen och slutligen står den i hela sin glans öfver horisonten. I detsamma faller ett lätt regn öfver mig. Regn från en klar och molnfri himmel? Nej det är daggdroppar, som vid solens uppgång sakta sänkt sig ned och nu likt strålande diamanter gnistra i gräset. En lätt morgonvind uppsuger dem till en del. Med solens uppgång vaknar naturen till nytt lif. Den, som först tyckes gifva akt på den, är en tupp vid en hydda i byn djup under mina fötter. Med ett käckt »kukeliku» hoppar han upp på en gärdesgård, der han flaxar med vingarne. Signalen väcker hans bröder, som tro, att de försofvit sig, och derföre vilja taga skadan igen i den konsert, som nu börjar. Allt är nu åter lif. En sångare helsar i hvarje träd den uppgående solen, som i hela sin glans majestätiskt tågar fram. Boskapens bjellror klinga i skogen och från slätten svingar sig lärkan jublande mot skyn. Sjön, som sett något mörk och dyster ut under föregående minuter, återtager sin ursprungliga ljusblå färg. Skeppen, som legat orörliga eller likt hvita spöken sakta glidit fram, komma nu åter i rörelse. Från ett af dem kan jag i den klara morgonluften tydligt höra ankartågets och spelets rasslande samt ljudet af de utdelade kommandoorden. Jag betraktar oafvändt den tafla, som halfcirkelformig utbreder sig under mina fötter. Öfver de herrliga bokskogar, som kröna åsens sluttningar, likasom dess hjessa, ser jag längst till venster åsen slingra sig fram i afsatser, till dess den slutligen stupar brandt ned i hafvet. Vid stranden ligger den lilla köpingen Båstad, hvars hvita hus tindra i morgonsolen, under det den gamla kyrkan dystert höjer sitt mossbelupna torn öfver dem. Längre till höger har jag hafvet. Hafvet, det blå herrliga, oöfverskådliga hafvet utsträcker sig så långt ögat kan nå i vester. Ett och annat hvitt segel synes likt en mås i fjerran. En stor ångbåt kommer dånande och frustande arbetande sig fram, under det en tjock rökpelare visar, hvarifrån den kommit. Blänkfyren på Tylön, som ängsligt flammat upp en gång i minuten, släckes nu. I fonden ser jag landet och med beväpnadt öga kan jag tydligt urskilja Söndrums kyrka, Halmstad, Snöstorp m. fl. ställen. Andra delen af halfcirkeln utgöres af landet näml. hela södra Halland, som är en enda förtjusande slätt. Längs utmed hafsstranden ligga fiskarkojorna, på naken och kal mark. Derefter komma kronans planteringar. Längre in ligga bondgårdar spridda, men ganska tätt. Hvar och en af dem är omgifven af en trädgård och en trädgrupp. Nära och fjerran höja sig de hvitmenade kyrkorna, som till ett antal af 14 från min plats synes resa sig som ekar öfver småskog.Väderqvarnarne utbreda sina hvita vingar för morgonvinden. En större trädgrupp betecknar antingen en by eller en herregård. Af det förra slaget finnas flera och en af de största af dem, Karup, ligger nästan rakt under mina fötter. Af de senare ser jag Skottorp, Vallen, Vallenberga, Dömestorp m. fl. Med alar bevuxna dalsänkningar gifva tillkänna, hvar Stensån, Smedjeån och Lagaån slingra sig fram för att söka sig väg till hafvet. Utom dem synas en mängd små bäckar, som dels från åsen plaskande och porlande störta sig ned mot slätten, dels derifrån söka sig väg till hafvet. Nästanvinkelrätt mot dem går landsvägen och telegrafen till Laholm af hvilken stad blott kyrkan är synlig. Emellertid börjar det blifva lif på slätten. Den ena dörren efter den andra öppnas och slutes med buller och folket kommer i rörelse vid sina morgonarbeten. Solen börjar blifva het, ty det är slut med den ljufva morgonsvalkan och daggen har redan fövsvunnit. Ett tungt åkdom höres rulla på landsvägen nedanför åsen. Det är en postvagn. Posthornets ömsom bölande, ömsom skärande ljud bildar en sorglig kontrast till bofinkens och koltrastens toner i skogen. Harmonien är störd! Dessutom börjar jag känna på mig att »morgonluften suger». Jag begifver mig ned till den trefliga bondgård, der jag för några dagar nedslagit mina bopålar, för att få mig en kopp godt kaffe. Kommen halfvägs, blir jag stående som fastnaglad af förvåning. Skall jag tro mina ögon? Jo det är verkligen min reskamrat, en äkta stadsbo-goddagspilt, som redan kommit på benen. Han styr kosan rakt till mig och börjar, under det han gäspar och gnuggar sig i ögonen, att mumla om »att springa ut och gapa, innan fan fått skorna på sig, då man kunde ligga i sin goda säng och morna sig samt dessutom hade hela dagen på sig att gassa sig i solbaddet». Tack bror! Nu frågas: Hade jag haft större njutning af att se en kanske mera storartad naturscen i ett annat af naturen kanske rikare utrustadt, land? För min del tror jag det näppeligen. Och för resten förefaller det mig vackrare att gifva ut en tia åt sina hederliga och godmodige landsmän, som derför kanske välsigna ens minne, än att vräka tusentals kr. (förlåt mig det grofva uttrycket) i halsen på fjäskande värdshusvärdar och storskräflande ciceroner, som kanske skratta ut en, så fort man vänt ryggen till. M. H. M.
Varför reser så många svenskar utomlands för att tillbringa sommarmånaderna där? Förmodligen för att njuta av sommarens behag och se en härlig och storartad natur. Men är det nödvändigt att – för att få njuta av detta – resa till exempel till Schweiz och förspilla tid, pengar och krafter för att möjligtvis efter otroliga ansträngningar få se en kal bergmassa som imponerar genom sin storhet? Nej, inom vårt eget land har vi berg som, visserligen inte av nämnds slags storhet, men dock storartade och imponerande genom sina härliga skogar, sina klara källor, sina vackra landsbygårdar, sina gröna ängar och sina böljande sädesfält. Och om du gör dig mödan att bestiga ett av dessa berg kommer du kanske inte att rysa av beundran, men ditt hjärta slår fortare; med ett ord: du erfar en känsla som, särskilt om du är fosterlandssinnad, inte kan jämföras med den du under liknande förhållanden skulle erfara i något annat land.
Sverige har flera sådana berg, och det jag här närmast avser är Hallandsås.
Jag vill försöka skildra utsikten från en av dess toppar.
Det är en av årets vackraste sommarmorgnar vid tretiden. Hela naturen står i sitt flor. Månen, som långsamt vandrat fram över firmamentet och försilfrat havets klara vatten samt de här och där på slätten liggande mindre sjöarna, medan mörkret i skogen endast avbrutits av en och annan gläntsande stråle som banat sig väg mellan löven och uppsökt någon klar källa vars kristaller återkastade den – månen har försvunnit bakom en i havet utskjutande udde, och näktergalen, som slagit sina friska, klara och förtjusande trillrar i skogen, har tystnat. Men nu visar sig en ljusning i öster. Några moln som där samlat sig vid horisonten antar först ljusare färg, varefter de i flera nyanser blir violetta. Därpå försvinna de liksom Malmströms »sky som löser sig upp i österns skimrande guldstoft». Bakom dessa moln synes en gläntsande rand som småningom förtydligas; snart höjer sig solen och slutligen står den i hela sin glans över horisonten. I detsamma faller ett lätt regn över mig. Regn från en klar och molnfri himmel? Nej, det är daggdroppar som vid solens uppgång sakta sänkt sig ned och nu gläntar som strålande diamanter i gräset. En lätt morgonvind suger upp dem delvis.
Med solens uppgång vaknar naturen till nytt liv. Den som först tycks ge akt på det är en tupp vid en hydda i byn långt under mina fötter. Med ett käckt »kukeliku» hoppar han upp på en gärdesgård där han flaxar med vingarna. Signalen väcker hans bröder, som tror att de försovit sig och därför vill ta igen skadan i den konsert som nu börjar.
Allt är nu åter liv. En sångare hälsar i varje träd den uppgående solen, som i hela sin glans majestätiskt tågar fram. Boskapens bjällror klinga i skogen och från slätten svingar sig lärkan jublande mot skyn. Sjön, som sett något mörk och dyster ut under föregående minuter, återtar sin ursprungliga ljusblå färg. Skeppen, som legat orörliga eller liksom vita spöken långsamt glidit fram, komma nu åter i rörelse. Från ett av dem kan jag i den klara morgonluften tydligt höra ankartågets och spelets rasslande samt ljudet av de utdelade kommandoorden.
Jag betraktar oavbruten den tavla som halfcirkelformig utbreder sig under mina fötter. Över de härliga bokskogar som kronar åsens sluttningar, liksom dess hjässa, ser jag längst till vänster åsen slingra sig fram i avsatser tills den slutligen stupar brant ned i havet. Vid stranden ligger den lilla köpingen Båstad, vars vita hus tindrar i morgonsolen, medan den gamla kyrkan dystert höjer sitt mossbeklätt torn över dem. Längre till höger har jag havet. Havet, det blå härliga, oöverskådliga havet utsträcker sig så långt ögat kan nå i väster. Ett och annat vitt segel synes liksom en mås i fjärran. En stor ångbåt kommer dånande och frustande arbetande sig fram, medan en tjock rökpelare visar varifrån den kommit. Blänkfyren på Tylön, som ängsligt flammade upp en gång i minuten, släcks nu. I fonden ser jag landet och med beväpnat öga kan jag tydligt urskilja Söndrums kyrka, Halmstad, Snöstorp med flera ställen.
Den andra delen av halfcirkeln utgöres av landet – nämligen hela södra Halland – som är en enda förtjusande slätt. Längs med havsstranden ligga fiskarkojorna på naken och kal mark. Därefter komma kronans planteringar. Längre in ligga bondgårdar spridda men ganska tätt. Var och en av dem är omgiven av en trädgård och en trädgrupp. Nära och fjärran höja sig de vitmålade kyrkorna, som till ett antal av 14 från min plats synes resa sig som ekar över småskog.
Väderkvarnarna utbreda sina vita vingar för morgonvinden.
En större trädgrupp betecknar antingen en by eller en herregård. Av det förra slaget finnas flera och en av de största av dem, Karup, ligger nästan rakt under mina fötter. Av de senare ser jag Skottorp, Vallen, Vallenberga, Dömestorp med flera.
Med alار bevuxna dalsänkningar ge tillkänna där Stensån, Smedjeån och Lagaån slingra sig fram för att söka sig väg till havet. Utöver dem synas en mängd små bäckar som dels från åsen plaskande och porlande störtar sig ned mot slätten, dels därifrån söka sig väg till havet. Nästan vinkelrätt mot dem går landsvägen och telegrafen till Laholm av vilken stad endast kyrkan är synlig.
Under tiden börjar det bli liv på slätten. Den ena dörren efter den andra öppnas och stängs med buller och folket kommer i rörelse vid sina morgonarbeten. Solen börjar bli het, ty det är slut med den ljufva morgonsvalkan och daggen har redan försvunnit.
Ett tungt åkdon höres rulla på landsvägen nedanför åsen. Det är en postvagn. Posthornets omsom bölande, omsom skärande ljud bildar en sorglig kontrast till bofinkens och koltrastens toner i skogen. Harmonien är störd! Dessutom börjar jag känna på mig att »morgonluften suger». Jag begifver mig ned till den trefliga bondgård där jag för några dagar nedslagit mina bopålar för att få mig en kopp gott kaffe. Halvvägs blir jag stående som fastnagglad av förväning. Ska jag tro mina ögon? Jo, det är verkligen min reskamrat, en äkta stadsbor-goddagspilt, som redan kommit på benen. Han styr kosan rakt till mig och börjar, under det han gäspar och gnuggar sig i ögonen, att mumla om »att springa ut och gapa innan fan fått skorna på sig, då man kunde ligga i sin goda säng och morna sig samt dessutom hade hela dagen på sig att gassa sig i solbaddet».
Tack bror!
Nu frågas: Hade jag haft större njutning av att se en kanske mer storartad naturscen i ett annat av naturen kanske rikare utrustadt land? För min del tror jag det knappast. Och för övrigt förefaller det mig vackrare att ge ut en tioprong åt sina hedersvärt och godmodiga landsmän, som därför kanske välsigna ens minne, än att vräka tusentals kr. (förlåt mig det grova uttrycket) i halsen på fjäskande värdshusvärdare och storskräflande cicerone som kanske skratta ut en så fort man vänt ryggen till.
M. H. M.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
