HALLANDSPOSTEN

4 juli 1877

HALLANDSPOSTEN – 4 juli 1877 HALLANDSPOSTEN – 4 juli 1877 (forts.) HALLANDSPOSTEN – 4 juli 1877 (forts.) HALLANDSPOSTEN – 4 juli 1877 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Resebref från Hallandsås. Hvarföre resa så många svenskar utomlands att der tillbringa sommarmånaderna? Förmodligen för att njuta af sommarens behag och der se en herrlig och storartad natur. Men är det nödvändigt att, för att få njuta af detta, resa t. ex. till Schweiz och förstöra tid, penningar och krafter, för att möjligtvis efter otroliga ansträngningar få se en kal bergmassa, som imponerar genom sin storhet? Nej, inom vårt eget land hafva vi berg, väl icke af nämda slags storhet, men dock storartade och imponerande genom sina herrliga skogar, sina klara källor, sina täcka landtgårdar, sina gröna ängar och sina böljande sädesfält. Och om du gör dig mödan bestiga ett af dessa berg, kommer du kanske ej att rysa af beundran, men ditt hjerta slår fortare; med ett ord: du erfar en känsla, som, helst om du är fosterländskt sinnad, ej kan jemföras med den du under liknande förhållanden skulle erfara i något annat land. Sådana berg har Sverige flera, och det jag här närmast åsyftar är Hallandsås. Jag vill försöka skildra utsigten från en af dess toppar. Det är en af årets skönaste sommarmorgnar vid tretiden. Hela naturen står i sitt flor. Månen, som sakta vandrat fram öfver firmamentet och försilfrat hafvets klara vatten samt de här och der på slätten liggande mindre sjöarne, under det att det i skogen herrskande mörkret endast afbrutits af en och annan glänsande stråle, som banat sig väg mellan löfven och uppsökt någon klar källa, hvars kristaller återkastat den - månen har försvunnit bakom en i hafvet utskjutande udde och näktergalen, som slagit sina friska klara och förtjusande drillar i skogen, har tystnat. Men nu visar sig en ljusning i öster. Några moln, som der samlat sig vid horisonten, antaga först ljusare färg, hvarefter de i flera nyanser blifva vioIetta. Derpå försvinna de liksom Malmströms »sky som löser sig upp i österns skimrande guldstoft». Bakom dessa moln synes en glänsande rand, som småningom förtydligas, snart höjer sig solen och slutligen står den i hela sin glans öfver horisonten. I detsamma faller ett lätt regn öfver mig. Regn från en klar och molnfri himmel? Nej det är daggdroppar, som vid solens uppgång sakta sänkt sig ned och nu likt strålande diamanter gnistra i gräset. En lätt morgonvind uppsuger dem till en del. Med solens uppgång vaknar naturen till nytt lif. Den, som först tyckes gifva akt på den, är en tupp vid en hydda i byn djup under mina fötter. Med ett käckt »kukeliku» hoppar han upp på en gärdesgård, der han flaxar med vingarne. Signalen väcker hans bröder, som tro, att de försofvit sig, och derföre vilja taga skadan igen i den konsert, som nu börjar. Allt är nu åter lif. En sångare helsar i hvarje träd den uppgående solen, som i hela sin glans majestätiskt tågar fram. Boskapens bjellror klinga i skogen och från slätten svingar sig lärkan jublande mot skyn. Sjön, som sett något mörk och dyster ut under föregående minuter, återtager sin ursprungliga ljusblå färg. Skeppen, som legat orörliga eller likt hvita spöken sakta glidit fram, komma nu åter i rörelse. Från ett af dem kan jag i den klara morgonluften tydligt höra ankartågets och spelets rasslande samt ljudet af de utdelade kommandoorden. Jag betraktar oafvändt den tafla, som halfcirkelformig utbreder sig under mina fötter. Öfver de herrliga bokskogar, som kröna åsens sluttningar, likasom dess hjessa, ser jag längst till venster åsen slingra sig fram i afsatser, till dess den slutligen stupar brandt ned i hafvet. Vid stranden ligger den lilla köpingen Båstad, hvars hvita hus tindra i morgonsolen, under det den gamla kyrkan dystert höjer sitt mossbelupna torn öfver dem. Längre till höger har jag hafvet. Hafvet, det blå herrliga, oöfverskådliga hafvet utsträcker sig så långt ögat kan nå i vester. Ett och annat hvitt segel synes likt en mås i fjerran. En stor ångbåt kommer dånande och frustande arbetande sig fram, under det en tjock rökpelare visar, hvarifrån den kommit. Blänkfyren på Tylön, som ängsligt flammat upp en gång i minuten, släckes nu. I fonden ser jag landet och med beväpnadt öga kan jag tydligt urskilja Söndrums kyrka, Halmstad, Snöstorp m. fl. ställen. Andra delen af halfcirkeln utgöres af landet näml. hela södra Halland, som är en enda förtjusande slätt. Längs utmed hafsstranden ligga fiskarkojorna, på naken och kal mark. Derefter komma kronans planteringar. Längre in ligga bondgårdar spridda, men ganska tätt. Hvar och en af dem är omgifven af en trädgård och en trädgrupp. Nära och fjerran höja sig de hvitmenade kyrkorna, som till ett antal af 14 från min plats synes resa sig som ekar öfver småskog.Väderqvarnarne utbreda sina hvita vingar för morgonvinden. En större trädgrupp betecknar antingen en by eller en herregård. Af det förra slaget finnas flera och en af de största af dem, Karup, ligger nästan rakt under mina fötter. Af de senare ser jag Skottorp, Vallen, Vallenberga, Dömestorp m. fl. Med alar bevuxna dalsänkningar gifva tillkänna, hvar Stensån, Smedjeån och Lagaån slingra sig fram för att söka sig väg till hafvet. Utom dem synas en mängd små bäckar, som dels från åsen plaskande och porlande störta sig ned mot slätten, dels derifrån söka sig väg till hafvet. Nästanvinkelrätt mot dem går landsvägen och telegrafen till Laholm af hvilken stad blott kyrkan är synlig. Emellertid börjar det blifva lif på slätten. Den ena dörren efter den andra öppnas och slutes med buller och folket kommer i rörelse vid sina morgonarbeten. Solen börjar blifva het, ty det är slut med den ljufva morgonsvalkan och daggen har redan fövsvunnit. Ett tungt åkdom höres rulla på landsvägen nedanför åsen. Det är en postvagn. Posthornets ömsom bölande, ömsom skärande ljud bildar en sorglig kontrast till bofinkens och koltrastens toner i skogen. Harmonien är störd! Dessutom börjar jag känna på mig att »morgonluften suger». Jag begifver mig ned till den trefliga bondgård, der jag för några dagar nedslagit mina bopålar, för att få mig en kopp godt kaffe. Kommen halfvägs, blir jag stående som fastnaglad af förvåning. Skall jag tro mina ögon? Jo det är verkligen min reskamrat, en äkta stadsbo-goddagspilt, som redan kommit på benen. Han styr kosan rakt till mig och börjar, under det han gäspar och gnuggar sig i ögonen, att mumla om »att springa ut och gapa, innan fan fått skorna på sig, då man kunde ligga i sin goda säng och morna sig samt dessutom hade hela dagen på sig att gassa sig i solbaddet». Tack bror! Nu frågas: Hade jag haft större njutning af att se en kanske mera storartad naturscen i ett annat af naturen kanske rikare utrustadt, land? För min del tror jag det näppeligen. Och för resten förefaller det mig vackrare att gifva ut en tia åt sina hederliga och godmodige landsmän, som derför kanske välsigna ens minne, än att vräka tusentals kr. (förlåt mig det grofva uttrycket) i halsen på fjäskande värdshusvärdar och storskräflande ciceroner, som kanske skratta ut en, så fort man vänt ryggen till. M. H. M.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI