23 juli 1879

Allmogelifvets vexlingar.En originalberättelse från "frihetstiden".För Y. A. upptecknad af N. Bondeson. (Fortsättning.) I Båstad fingo de "låna hus för natten" hos en gammal undantagsenka; men barnskriket fortfor ända tills daggryningen, då tvillingarna ändtligen insomnade och deras fostermor passade på tillfället att under tiden söka få köpa mjölk åt dem, som vanligt. Hon gick ut, vandrade fram åt gatan eller strandvägen och - mötte der just sin bror, den hon genast igenkände, ehuru de ej sett hvarandra under sex år, eller allt sedan hon blef gift. Ola hade allt ifrån denna tid, då han knappt var 22 år gammal, vistats i Båstad, men ingalunda varit bosatt i Torekow, såsom det berättats till följd deraf att han, då han jemte ett par andra fiskare från Båstad besökt Hallands väderö, lagt i land vid Torekow och der träffat en skräddare från Gentileborg, hvilken han bad helsa sina anhöriga så godt, utan att nämna om hvar han bodde. Om Boel ej genom denna tillfällliga händelse här träffat sin bror, så hade färden fortsatts till Torekow, der Ola omöjligen kunnat anträffas. Han var bosatt i Båstad, på så sätt att han egde andel med tredje part i en fiskarebåt, och hade med behörigt tillstånd uppfört åt sig en nio alnar lång och lika bred fiskarstuga intill gafvelväggen af ett större bolagspackhus. Han var och förblef ogift, hade alltid sin utkomst och bergning, ehuru han var fattig, sjöng och pratade gerna – hvadan han af somliga benämdes Pratmeijer – och var en ytterst beskedlig ung karl, blott 28 à 29 år gammal, d. v. s. några månader yngre an Truls Ivarsson. Hjertligt välkomna inflyttade nu resenärerna - med kärra och allt - i Olas fiskarekoja, och man inrättade det här så beqvämt för sig som möjligt. Per Persson kände sig snart tillfredsstäld och välbelåten med flyttningen, helst Ola upplyste honom om att han nog skulle få fullt upp sysselsättning med träarbete - hvartill han egde bäst fallenhet - och slippa träla på gråsten för half dagspenning.Slumpen fogade det så, att der samma dags eftermiddag hölls strandningsauktion å vraket och spillrorna af en förolyckad, stor vedskuta. Per Persson och Ola Sunnessen inköpte alltsammans; och tack vare den lilla auktionssumman för Truls Ivarssons lösörebo, m. m., blef liqviden genasterlagd. Här fick man för ett jemförelsevis ringa pris en hel mängd plankor och virke, som väl ej längre dugde till sjös, men blef desto mer brukbart till lands. Utom det att en ny hyfvelbänk samt agga, säng, bord, stolar, kista m. m. förfärdigades häraf, uppförde man ytterligare en nio alnar lång tillbyggnad vid stugan, så att denna bostad nu inreddes i tvänne nätta och bra boningsrum jemte eldstad, "förstuguqvist“ och ett litet skafferi. Småpojkarne lugnade sig snart igen och började trifvas väl, sedan de åter kommit i stillhet. Fisket var detta år särdeles rikt - såsom förhållandet vanligen alltid är då jordens gröda blifver klen - och fastän det ej inbringade någon stor behållning i kontanter, så räckte det dock ganska väl till för den ökade fiskarefamiljens behof.Efter någon tid kunde Per Persson lösa till sig den tredjeparts-andelen i båten, som en af Olas kompanjoner egde, och blef således äfven sjelf fiskare, ehuru han dock för det mesta sysselsatte sig med yxan. Ett obehag var han nära att råka ut för, i anledning af stränga lagbestämmelser i den gällande "Skrå-Ordningen", hvilken stadgade ansvar och böter å dem som idkade handtverk "på egen hand, utan att ega burskap och mästerbref": men sedan han blifvit bosatt och skattskrifven fiskare på platsen, kunde dock ingen förmena honom att till tidsfördrif vid lediga stunder sysselsätta sig med träarbete bäst han gittade. Någon egentlig möbelsnickare var han visst icke; och efter det han en gång blifvit hotad med åtal för det han "olofligen fuskat uti thet Lofliga Snickare-Embetet“, blef hans mesta träarbete att göra träskor, härtill han i verkligheten egde ganska god insigt och färdighet. Beställningar å dylika fick han nästan fler än han förmådde expediera, ty hans fabrikat af träskor berömdes allmänt såsom varande "de bäst passande skor man kunde ta på fötterna“. Båstad var väl ej längre någon "Köpstad, såsom det fordom i salig kung Hanses tid varit hade“, - ty Engelholms borgerskap hade redan för mer än hundra år tillbaka bragt det derhän att stadsprivi-legierna blifvit upphäfde och borgarne ålagda att flytta dädan, - men det var dock ännu ett betydligt "Läje", och man kunde här genom byteshandel afyttra och erhålla hvarjehanda förnödenheter, utan att riskera obehag af den nog stränga "Tull- och Accis-Rätten", som då för tiden så skoningslöst tillämpades. Vi qvarlemna alla dessa personer här tills vidare, med det tillägg att de nu befunno sig mer oberoende och i bättre ekonomiska omständigheter än förhållandet hittills varit. Åren förflöto särdeles lugnt. Boel blef snart en frodig och pratsam fiskaregumma; hennes tre fostersöner växte upp och tecknade sig att blifva både vackra och förståndiga pojkar, Ola trallade emellanåt som vanligt, och Per Persson glömde nästan alldeles bort sitt knarriga lynne.

Allmogelivets växlingar. En originalberättelse från "frihetstiden". För Y. A. upptecknad av N. Bondeson. (Fortsättning.)

I Båstad fick de låna hus för natten hos en gammal undantagsenka; men barnskriket fortsatte ända tills daggryningen, då tvillingarna äntligen insomnade och deras fostermor passade på tillfället att under tiden försöka få köpa mjölk åt dem, som vanligt. Hon gick ut, vandrade fram på gatan eller strandvägen och – mötte där just sin bror, den hon genast igenkände, ehuru de inte sett varandra under sex år, eller allt sedan hon blev gift. Ola hade allt från denna tid, då han knappt var 22 år gammal, vistats i Båstad, men ingalunda varit bosatt i Torekow, såsom det berättats till följd av att han, då han tillsammans med ett par andra fiskare från Båstad besökt Hallands väderö, lagt i land vid Torekow och där träffat en skräddare från Gentileborg, vilken han bad hälsa sina anhöriga så väl, utan att nämna om var han bodde.

Om Boel inte genom denna tillfälliga händelse här träffat sin bror, så hade färden fortsatts till Torekow, där Ola omöjligen kunnat anträffas. Han var bosatt i Båstad, på så sätt att han ägde andel med tredjedel i en fiskarebåt, och hade med behörigt tillstånd uppfört åt sig en nio alnar lång och lika bred fiskarstuga intill gavelväggen på ett större bolagspackhus.

Han var och förblev ogift, hade alltid sin utkomst och bergning, ehuru han var fattig, sjöng och pratade gärna – vadan han av somliga benämndes Pratmeijer – och var en ytterst beskeden ung karl, blott 28 à 29 år gammal, d. v. s. några månader yngre än Truls Ivarsson.

Hjärtligt välkomna flyttade nu resenärerna – med kärra och allt – in i Olas fiskarekoja, och man inredde det här så bekvämt för sig som möjligt. Per Persson kände sig snart tillfredsställd och väl belåten med flyttningen, helst Ola upplyste honom om att han nog skulle få fullt upp sysselsättning med träarbete – vartill han ägde bäst fallenhet – och slippa träla på gråsten för halv dagspenning.

Slumpen fogade det så, att det samma dags eftermiddag hölls strandningsauktion på vraket och spillrorna av en förolyckad, stor vedskuta. Per Persson och Ola Sunnessen inköpte alltsamman; och tack vare den lilla auktionssumman för Truls Ivarssons löseörebo m. m., blev likviden genast erlagd. Här fick man för ett jämförelsevis ringa pris en hel mängd plankor och virke, som väl inte längre dugde till sjös, men blev desto mer brukbart till lands. Utöver det att en ny hyvelbank samt agga, säng, bord, stolar, kista m. m. förfärdigades härav, uppförde man ytterligare en nio alnar lång tillbyggnad vid stugan, så att denna bostad nu inreddes i två nätta och bra boningsrum jämte eldstad, "förstuguqvist" och ett litet skafferi. Småpojkarna lugnade sig snart igen och började trivas väl, sedan de åter kommit i stillhet.

Fisket var detta år särdeles rikt – såsom förhållandet vanligen alltid är då jordens gröda blir klen – och fastän det inte inbringade någon stor behållning i kontanter, så räckte det dock ganska väl till för den ökade fiskarefamiljens behov.

Efter någon tid kunde Per Persson lösa till sig tredjedelsandelen i båten, som en av Olas kompanjoner ägde, och blev således även själv fiskare, ehuru han dock för det mesta sysselsatte sig med yxan. Ett obehag var han nära att råka ut för, i anledning av stränga lagbestämmelser i den gällande "Skrå-Ordningen", vilken stadgade ansvar och böter på dem som idkade handtverk "på egen hand, utan att äga burskap och mästerbrev": men sedan han blivit bosatt och skattskriven fiskare på platsen, kunde dock ingen förmena honom att till tidsfördriv vid lediga stunder sysselsätta sig med träarbete bäst han ville. Någon egentlig möbelsnickare var han visst inte; och efter det han en gång blivit hotad med åtal för det han "otillåtet fuskat i det Löbliga Snickare-Embetet", blev hans mesta träarbete att göra träskor, härtill han i verkligheten ägde ganska god insikt och färdighet. Beställningar på dylika fick han nästan fler än han förmådde expediera, ty hans fabrikat av träskor berömdes allmänt såsom vara "de bäst passande skor man kunde ta på fötterna".

Båstad var väl inte längre någon "Köpstad, såsom det fordom i salig kung Hanses tid varit hade" – ty Engelholms borgerskap hade redan för mer än hundra år tillbaka bragt det därhän att stadsprivilegierna blivit upphävda och borgarna ålagda att flytta dädan – men det var dock ännu ett betydligt "Läje", och man kunde här genom byteshandel avyttra och erhålla vad som helst av förnödenheter, utan att riskera obehag av den nog stränga "Tull- och Accis-Rätten", som då för tiden så skningslöst tillämpades.

Vi överlämnar alla dessa personer här tills vidare, med det tillägg att de nu befunno sig mer oberoende och i bättre ekonomiska omständigheter än förhållandet hittills varit. Åren förflöt särdeles lugnt. Boel blev snart en frodig och pratsam fiskaregumma; hennes tre fostersöner växte upp och tecknade sig att bli både vackra och förståndiga pojkar, Ola trallad emellanåt som vanligt, och Per Persson glömde nästan alldeles bort sitt knarriga lynne.