21 april 1882

Jernvägsmötet i Östra Karupsistlidne gårdag var så talrikt besökt, att den till samlingsplats härför bestämda skollokalen ej lemnade utrymme för alla de nārvarande, utan måste kyrkan anlitas. Mötets förhandlingar leddes af hr landshöfdingen m. m. F. W. Leijonancker, och som sekreterare fungerade hr häradshöfding H. G. Nycander. Fullmakterna framlemnades och godkändes, hvarpå ombuden för de skilda kommunerna uppropades, och voro desse för: Helsingborg: hrr Sjökrona och konsul A. Persson; Engelholm: öfverstelöjtnant Bergenstråhle och ryttm. v. Mühlenfels; Landskrona : borgmästare Åkerhjeim, stadsarkitekt Tranchell samt revisionssekreterarenAnderberg: Skummeslöf: hr P. v. Möller å Dömestorp; Laholms socken: hr Malte Dahl å Kungsgården samt f. d. riksdagsman Hallberg; Harplinge: Lars Hansson, Sahrdahl, och Langkilde å Fjelldalen: Wälinge: löjtnant Brunnström och kyrkoherden Thölin; Wäsby: Nils Olsson i Körröd; Renneslöf: E. Arctander och landtbr. Joh:s Jönsson å Mariehill; Farhult: Lars Jonsson; Westra Karup: L. P. Stefansson i Ramsjö; Qvibille : A. R. Holm; Östra Karup: landtbrukaren Palm och kyrkoherden Berg; Båstad: hrr A. W. Berg, A. Tilljander och Graff; Allerum: Johannes Jonsson; Kattarp: Ola Gunnarsson i Östraby och Nils Nilsson derstädes; Weinge: C. J. Hakansson och Nils P. Hansson i Öringe; Woxtorp: Th. Gyllenskold och A. Meyer å Axelvold; Eldsberga: Johannes Larsson och Per Nilsson i Tönnersa; Örkelljunga: Sven Johansson i Floshult och Ola Nilsson i Floshult samt Jons Hansson i Stiegelsmosse; Skummeslöf: F. Michaelsson och Magnus Nilsson; Laholm: S. Pehrsson och H. Henriksson; Trönninge: Carl Larsson, Påarp; Förslöf: doktor Brodin och Carl Johansson; Hishult: N. P. Andersson och N. P. Gustafsson; Snöstorp: J. Knutsson, Karlslund; Grefvie: A. P. Kronholm, Engelsbäck; Ysby: Carl Persson; Enslöf: Kronolänsman Dahlgren och Münchmeijer å Stora Attarp; Barkåkra: häradshöfding R. Ödmansson; Brunby: Gustafsson; Halmstad: lektor Fr. Andersson och d:r Nordström. Derpå framdrogos och upplästes af mötets ordförande flere anhållanden, att ej linien genom Sinarpsdalen måtte beviljas. Representanterna för de särskilda kommunerna framkallades att hvar i sin ordning yttra sig och föra sin församlings talan, och framgick häraf hufvudsakligen följande uttryck för kommunernas beslut: För Landskrona: Stafverhultsdalen vore att föredraga framför Sinarpsdalen. Det vore intet skäl för Helsingborgarne att leda ifrågasatta banlinie till deras ort. Redan förut hade Helsingborg banför-bindelse med Engelholm. En lämplig sammanknytningslinie med Danmark skulle finnas i Lands-krona, enligt hvad praktiska skäl redan utvisade. Genom Stafverhultsdalen vore skogstrafik att vinna, t. ex. i Hishults socken. Alla skäl talade för Stafverhultslinien. Engelholms stad: Gynnsamma terrängförhållanden talade för en linie genom Stafverhultsdalen. Visserligen blefve Båstad derigenom förbigången, men härifrån kunde en bibana anlāggas. Helsingborg: Helsingborg-Sinarpsdalen-Halmstad, detta vore Helsinborgarnes lösen i det tilltänkta jernvägsföretaget. Hjernarp: En bana inåt landet har större intresse. En blick på landet ger exempel nog. För Stafverhultsdalen talar det billiga kostnadsförslaget. Mot Sinarpsdalen anföres, att enligt kongl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande dels större anstalter kräfvas för anläggningen, dels större hinder, hvaribland snöhinder, skulle möta å denna linie. I statistiskt hänseende förloras ingenting på Stafverhultslinien i Skåne, än mindre i Halland, der ett gynnsamt resultat i detta hänseende just visar sig. Väl kunde man å en linie å vester få något spannmål att forsla, men å östra linien vore torf, ved och från Engelholm kol att forsla en väsentlig sak. Hasslöf: Ombudet framhöll såsom någonting beaktansvärdt, att man ej måtte nedrifva hvad som en gång blifvit uppbygdt, dermed åsyftande det senaste jernvägsmötet i Karup sistl. November. I stället att rifva ned borde man bygga upp, d. v. s. ytterligare befrämja hvad förut på mötet blifvitbestämdt angående banan genom Sinarpsdalen. Lifliga bravorop åtföljde yttrandet. Laholms socken: Helsingborg-Engelholm- Sinarpsdalen vore den linie, som önskades. Harplinge; dito: Tjerby; Tillstyrker bifall till linien Helsingborg-Halmstad, med tillägg att den komme att gå om Engelholm i rak linie öfver Laholm till Halmstad och ej om Weinge, som skulle göra en förlängning af en fjerdedels mil. Tossjö: Förordar Stafverhultsdalen, fördelarne häraf bevisades i ej mindre än 13 punkter. Wälinge: Helsingborg-Halmstad genom Engelholm och Sinarpsdalen; sedan få Halländingarne bestämma riktningen hur de vilija. Flere bifallsyttringar. Wäsby: Såsom varande en ort af 25 à 30 tusen invånare, men ej hafvande någon jernväg, ansåge sig denna kommun hafva skāl att påyrka det en sådan komme densamme till del, dock endast så att den ginge genom Helsingborg, Engelholm och Sinarpsdalen. Renneslöf: Stafverhultslinien vore troligtvis praktisk, men som större utsigter finnas för den andra liniens utförande, önskas att banan måtte komma att gå genom Båstad till Laholm öster om Wallberga gårds ägor om Renneslöfs mark, dock så att Helsingborg vore utgångspunkten och Engelholm blefve anlupen. Vestra Karup: Helsingborg öfver Engelholm genom Sinarpsdalen. Qvibille: dito. Östra Karup: Vidhåller förra beslutet att banan bör gå genom Sinarpsdalen. Houf, Jonstorp och Allerum dito. Kattarp: hyllar äfven Sinarpsdalen med Helsingborg till utgångspunkt och anlöpande af Engelholm. Weinge: Helsingborg-Sinarpsdalen. Woxtorp: Stafverhultsdalen. Eldsberga: Genom Sinarpsdalen, rakaste och billigaste vāgen. Örkelljunga: Stafverhultsdalen förordas såsom anlöpningslinie. Denna linie skulle ha de bästa framtida utsigterna. Här i dessa orter, banan komme att beröra, utöfvas manufaktur, tillverkning af yllevaror i Voxtorpstrakten, laggkärl m. m. från Hishult, sängar och soffor m. m. från Örkelljunga. Renneslöf, hvarigenom då banan komme att gå, producerar lika mycket säd som andra socknar. De jernvägar, som gå genom sädesbärande trakter, borde beaktas, men mera borde de beaktas, som gå genom på samma gång sädesbärande och skogiga trakter. Skummeslöf: Tillkännagifver att den instämmar med Eldsberga. Laholms stad: Helsingborg-Engelholm-Sinarpsdalen. Trönninge: dito. Förslöf: Sinarpsdalen, med anmärkning med afseende på den med Stafverhultslinien omnämda skogen att när den tar slut, växer den ej igen. (Här följde bravo af många de närvarande.) Hishult: Härifrån framhölls åtskilligt, hvaraf må nämnas det framhållna beviset, att vigten af skog från desse trakter skulle vida öfverträffa vigten af spanmål frân de vestra trakterne, så att Stafver-hultsdalen vore både i detta och många andra hänseenden att föredraga. Snöstorp: Lika med Eldsberga. Grefvie: Genom Sinarpsdalen, såsom den kortaste och den der genomskär bördigare och folkrikare trakter. Barkåkra: Folkmängdsförhållandet vore till förmån för Sinarpslinien, ifall man toge detta i betraktande. Då de, som hyllade intresset för Stafverhultslinien, hade tillegnat sig Rebbelberga befolkning i sin beräkning, så hade de ej gjort Sinarpslinien samma befolkning tillgodo, så som vederbort. Sinarpslinien med sin större lutning vore dock 200,000 kronor billigare än den andra linien. Huruvida man borde draga linien förbi Voxtorp, derföre att denna vore en så stor ort och hade marknad emellanåt, vore kanske betänkligt. För Sinarpsdalen röstades. Den bördiga jorden och här belägna större gårdar anfördes såsom skāl. Brunby: Sinarpsdalen. Halmstads stad: För denna yttrade sig lektor Andersson och tillkännagaf, att samhället vore opartiskt för de omtvistade linierna. Vigtigt vore dock, att banan komme om Helsingborg. Helsingborg har ärligt räckt oss handen och först efteråt har Landskrona lagt sig emellan. Genom Sinarpsdalen borde linien gå. Nu lemnades tillfälle åt enskilda personer att yttra sig. Först uppträdde konsul Olsson i Helsingborg. Hans öfvertygelse var, att den som hyst tvekan om de båda linierna, nu måtte hafva färlorat all sådan, nämligen till förmån för Sinarpslinien. Statistiska uppgifter hade han att genast på platsen uppvisa, att befolkningen vore större å Sinarps- än å Stafverhultslinien. Skulle då Stafverhultsintressenterna vilja köra 2 mil längre för att komma till Landskrona, än hvad som som eljest behöfdes? Den kortaste vägen, den som erbjöde bästa inkomsten, den som vore ensam möjlig att åstadkomma, se der hvad man hade att fästa sig vid! Förslaget angående linien Stafverhultsdalen hade aldrig varit annat än att motarbeta saken, sedan ett bolag redan blivit bildadt. Man borde taga i betraktande, att det ej är blott denna ortens intresse det gäller, utan ett intresse, som sättes i förbindelse med hela trafiken. Steg för steg har man motarbetat företaget. 1875 var koncession beviljad för en jernväg Spannarp-Halmstad, då blef det ej af och har ej heller blifvit af sedan. Landskronaborna kunna lika gerna resa genom Sinarpsdalen, helst som de ju då kunna få resa gratis, d. v. s. utan att behöfva nedlägga några kostnader på företaget. Vore talaren Lamdkronabo, skulle han med tacksamhet emottaga ett sådant anbud. Frågade till slut, om ej alla borde ena sig för att besluta sig för Sinarpslinien. (Bifall). Hr Anderberg försökte att vederlägga föregående talare och menade att en vestkustbana vore väl äfven den, som ginge ifrån Landskrona. Hr Bergenstrale: Det vore svårt att uppträda, när det för osanna förhållanden ropades bravo, såsom förekommit. Instämde med hr Anderberg och trodde att hvarje person, som älskade fäderneslandet och sin trakt hyllade samma åsigt. Landskrona har bestämt sig för 300,000 kr. norr om Engelholm, men vad har Helsingborg lagt norr om Engelholm? Anser att nya teckningar böra åstadkommas och nytt bolag bildas. Då det talas om de rika trakterna åt Sinarps-, de fattige åt Stafverhultslinien, så vore detta falskt, som kan bevisas af taxeringssiffror. Hr Westrup: Att Landskrona ej från början deltagit i jernvägsintresset, berodde på knappa ekono-miska förhållanden. När resultatet visade sig från andra håll, hade Landskrona beslutit sig för ända till 300,000 kronor. Vederlade att Landskrona skulle vilja göra saken om intet, tvärtom. Tillade, att det rätt kunde vara likgiltigt hvilkendera riktning banan finge, åt Stafverhults- eller åt Sinarpsdalen; Landskrona bisträcker hvilkendera linien som helst. Konsul Olsson tviflade att 300,000 kronor skulle på allvar bli tecknade, man vill ej jernvägen i dess helhet, och derpå berodde det. Landskroniterna hafva begärt koncession innan de haft teckningarne. Först då borde de likvāl hafva lagt sig i saken, när de hade sett att bolaget ej kunde bygga jernvägen. Löjtnant Brummer ville såsom tolk för alla norr om Halmstad boende intressenter för en kustbana yttra att banan borde gå till Helsingborg. En enväldig kung skulle kunna hafva sådane nycker, men man skulle ej tro att en regering kunde tvinga oss att bygga en bana genom Stafverhultsdalen. Hr Dahl upplyste, att om banan genom Stafverhultsdalen skulle bifallas, komme hälften af teck-ningarne för Laholm att afdragas. Konsul Olsson upplyste att vägen genom Stafverhultsdalen vore mer än tre mil längre till Lands-krona och två mil längre till Helsingborg å hela den tilltänkta linien. Hr Ola Jönsson i Kungshult kunde väl förstå att de, som bodde utmed Stafverhultslinien, ville liksom alla andra hafva banan förbi sin dörr, men visste ej hvad Landskrona hade att bekymra sig om hvilkendera banan som helst. Det kunde byggas en bibana lika gerna från det inre af landet mot vester som tvärtom. Kunde ej förstå annat än att båda samhällena, Landskrona såväl som Helsingborg, hade intresse häraf. Om Kullaborna vilja af egna medel på egen mark bygga sig en bana, hvarför, skulle de ej få det? Hr Bergenstråle instämde med siste talaren, med vilkor dock att banan komme om Engelholm. Från enskilde personer i Båstad hade en skrifvelse blifvit inlemnad, att banan måtte komma att gå genom Sinarpsdalen och sedan rakaste vägen (ej om Weinge). Sedan ingen vidare anmälde sig vilja hafva ordet, tillkännagaf ordföranden att mötet var slut. Jernvägsmotet slutades vid 5-tiden, efter att hafva pågátt i 6 timmar.

Järnvägsmötet i Östra Karup

Mötet hölls förra dagen och var så välbesökt att skolsalen, som ursprungligen blivit bestämd som samlingsplats, inte räckte till för alla närvarande. Kyrkan måste tas i anspråk. Mötet leddes av landshövdingen F. W. Leijonancker, och häradsöverdomaren H. G. Nycander fungerade som sekreterare. Fullmakterna lämnades in och godkändes, varefter ombudsmännen för de olika kommunerna ropades upp. De var:

Helsingborg: hrr Sjökrona och konsul A. Persson; Engelholm: överste löjtnant Bergenstråhle och ryttm. v. Mühlenfels; Landskrona: borgmästare Åkerhjeim, stadsarkitekt Tranchell och revisionssekreteraren Anderberg; Skummeslöf: hr P. v. Möller på Dömestorp; Laholms socken: hr Malte Dahl på Kungsgården och f.d. riksdagsman Hallberg; Harplinge: Lars Hansson, Sahrdahl och Langkilde på Fjelldalen; Välinge: löjtnant Brunnström och kyrkoherden Thölin; Väsby: Nils Olsson i Körröd; Renneslöf: E. Arctander och lantbrukaren Joh:s Jönsson på Mariehill; Farhult: Lars Jonsson; Västra Karup: L. P. Stefansson i Ramsjö; Qvibille: A. R. Holm; Östra Karup: lantbrukaren Palm och kyrkoherden Berg; Båstad: hrr A. W. Berg, A. Tilljander och Graff; Allerum: Johannes Jonsson; Kattarp: Ola Gunnarsson i Östraby och Nils Nilsson derstädes; Weinge: C. J. Hakansson och Nils P. Hansson i Öringe; Woxtorp: Th. Gyllenskold och A. Meyer på Axelvold; Eldsberga: Johannes Larsson och Per Nilsson i Tönnersa; Örkelljunga: Sven Johansson i Floshult och Ola Nilsson i Floshult samt Jons Hansson i Stiegelsmosse; Skummeslöf: F. Michaelsson och Magnus Nilsson; Laholm: S. Pehrsson och H. Henriksson; Trönninge: Carl Larsson, Påarp; Förslöf: doktor Brodin och Carl Johansson; Hishult: N. P. Andersson och N. P. Gustafsson; Snöstorp: J. Knutsson, Karlslund; Grefvie: A. P. Kronholm, Engelsbäck; Ysby: Carl Persson; Enslöf: kronolänsman Dahlgren och Münchmeijer på Stora Attarp; Barkåkra: häradsöverdomaren R. Ödmansson; Brunby: Gustafsson; Halmstad: lektor Fr. Andersson och d:r Nordström.

Därefter framlades och lästes flera anhållanden av mötets ordförande, med begäran att linjen genom Sinarpsdalen inte skulle beviljas.

Ombudsmännen för de olika kommunerna uppmanades att en efter en uttala sig och föra sina församlingars talan. Huvudsakligen framkom följande uttryck för kommunernas beslut:

För Landskrona: Stafverhultsdalen vore att föredra framför Sinarpsdalen. Det vore ingen anledning för Helsingborgarna att leda ifrågasatt järnvägsväg till deras ort. Helsingborg hade redan tidigare järnvägsförbindelse med Engelholm. En lämplig sammanknytningsväg med Danmark skulle finnas i Landskrona, enligt vad praktiska skäl redan visat. Genom Stafverhultsdalen vore skogstrafik att vinna, till exempel i Hishults socken. Alla skäl talade för Stafverhultsvägen.

Engelholms stad: Gynnsamma terränggförhållanden talade för en väg genom Stafverhultsdalen. Visserligen skulle Båstad då förbigås, men härifrån kunde en bibana anläggas.

Helsingborg: Helsingborg–Sinarpsdalen–Halmstad, detta vore Helsingorgarnas valspråk i det avsedda järnvägsprojektet.

Hjernarp: En bana in i landet har större betydelse. En blick på området visar många exempel. För Stafverhultsdalen talar det låga kostnadsförslaget. Mot Sinarpsdalen anförs att enligt kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande dels större anordningar krävs för anlägningen, dels större hinder, där snöhinder inräknat, skulle möta denna väg. Statistiskt förlorar man ingenting på Stafverhultsvägen i Skåne, än mindre i Halland, där ett gynnsamt resultat i detta avseende just visar sig. Visst kunde man på en väg åt väster få något spannmål att transportera, men på östra vägen skulle torv, ved och från Engelholm kol vara något väsentligt att transportera.

Hasslöf: Ombudsmannen framhöll som något värt att beakta att man inte borde riva ned vad som en gång byggts upp, varpå han avsåg det senaste järnvägsmötet i Karup förra november. I stället för att riva ned borde man bygga upp, det vill säga ytterligare främja det som tidigare på mötet avgjorts angående vägen genom Sinarpsdalen. Livligt bifallsrop följde uttalandet.

Laholms socken: Helsingborg–Engelholm–Sinarpsdalen vore den väg som önskades.

Harplinge: dito.

Tjerby: Tillstyrker bifall till vägen Helsingborg–Halmstad, med tillägg att den ska gå rakt över Laholm till Halmstad genom Engelholm och inte genom Weinge, vilket skulle förlänga vägen med en fjärdedels mil.

Tossjö: Förordar Stafverhultsdalen. Fördelarna härav påvisades i inte mindre än tretton punkter.

Välinge: Helsingborg–Halmstad genom Engelholm och Sinarpsdalen. Sedan får halländingarna avgöra riktningen som de vill. Flera bifallsyttringar.

Väsby: Som en ort med tjugofemtusen till tretiotusen invånare, men utan någon järnväg, ansåg sig denna kommun ha skäl att kräva att en sådan kom dem till del, dock endast om den gick genom Helsingborg, Engelholm och Sinarpsdalen.

Renneslöf: Stafverhultsvägen vore förmodligen praktisk, men då större utsikter finns för den andra vägens utförande, önskas att järnvägen skulle gå genom Båstad till Laholm öster om Wallberga gårds ägor om Renneslöfs mark, dock så att Helsingborg vore utgångspunkt och Engelholm blev anlöpt.

Västra Karup: Helsingborg över Engelholm genom Sinarpsdalen.

Qvibille: dito.

Östra Karup: Vidhåller tidigare beslut att järnvägen bör gå genom Sinarpsdalen.

Houf, Jonstorp och Allerum: dito.

Kattarp: förespråkar även Sinarpsdalen med Helsingborg till utgångspunkt och anlöpande av Engelholm.

Weinge: Helsingborg–Sinarpsdalen.

Woxtorp: Stafverhultsdalen.

Eldsberga: Genom Sinarpsdalen, den rakaste och billigaste vägen.

Örkelljunga: Stafverhultsdalen förordas som anslutningsväg. Denna väg skulle ha de bästa framtida utsikterna. I dessa orter som vägen skulle beröra bedrives manufaktur, tillverkning av yllevaror i Voxtorpstrakten, laggkärl m.m. från Hishult, sängar och soffor m.m. från Örkelljunga. Renneslöf producerar lika mycket säd som andra socknar. De järnvägar som går genom sädesproducerande trakter borde beaktas, men ännu mer borde de beaktas som går genom samtidigt sädesproducerande och skogiga trakter.

Skummeslöf: Meddelar att det håller med Eldsberga.

Laholms stad: Helsingborg–Engelholm–Sinarpsdalen.

Trönninge: dito.

Förslöf: Sinarpsdalen, med anmärkning med avseende på den vid Stafverhultsvägen nämnda skogen att när den tar slut växer den inte igen. (Här följde bravo från många av de närvarande.)

Hishult: Härifrån framhölls olika saker, varav må nämnas det framförda beviset att vikten av skog från dessa trakter skulle vida överträffa vikten av spannmål från de västra trakterna, så att Stafverhultsdalen vore både i detta och många andra avseenden att föredraga.

Snöstorp: Lika med Eldsberga.

Grefvie: Genom Sinarpsdalen, såsom den kortaste vägen och den som genomskär bördigare och folkrikare trakter.

Barkåkra: Befolkningsmängden vore till förmån för Sinarpsvägen, ifall man tog detta i betraktande. De som förespråkade Stafverhultsvägen hade tillräknat sig Rebbelberga befolkning i sin beräkning, men hade inte gjort Sinarpsvägen samma befolkning tillgodo, som vederbörde. Sinarpsvägen med sin större lutning vore dock tvåhundratusen kronor billigare än den andra vägen. Huruvida man skulle dra vägen förbi Voxtorp, för att denna vore en så stor ort och hade marknad emellanåt, vore kanske tveksamt. För Sinarpsdalen röstades. Den bördig jorden och här belägna större gårdar anfördes såsom skäl.

Brunby: Sinarpsdalen.

Halmstads stad: För denna yttrandes sig lektor Andersson och meddelade att samhället vore opartiskt för de omtvistade vägarna. Viktigt vore dock att järnvägen kom genom Helsingborg. Helsingborg har ärligt räckt oss handen, och först därefter har Landskrona lagt sig emellan. Genom Sinarpsdalen borde vägen gå.

Nu lämnades möjlighet åt privatpersoner att yttra sig.

Först framträdde konsul Olsson i Helsingborg. Hans övertygelse var att den som hystat tvivel om de båda vägarna nu måtte ha förlorat all sådan, nämligen till förmån för Sinarpsvägen. Statistiska uppgifter hade han att genast på platsen påvisa, att befolkningen vore större vid Sinarpsdalen än vid Stafverhultsdalen. Skulle då Stafverhultsintressenterna vilja köra två mil längre för att komma till Landskrona än vad som annars behövdes? Den kortaste vägen, den som erbjöd bästa intäkter, den som vore ensam möjlig att åstadkomma, se där vad man hade att fästa sig vid! Förslaget angående vägen Stafverhultsdalen hade aldrig varit annat än att motarbeta saken sedan ett bolag redan bildats. Man borde ta i betraktande att det inte är blott denna trakt som är intresserad utan ett intresse som knyter sig till hela trafiken. Steg för steg har man motarbetat företaget. År 1875 beviljades koncession för en järnväg Spannarp–Halmstad, då blev det inget av och har inte heller blivit det sedan. Landskronaborna kan lika väl resa genom Sinarpsdalen, helst då de ju kan få resa gratis, det vill säga utan att behöva lägga några kostnader på företaget. Vore talaren landskronabo, skulle han med tacksamhet ta emot ett sådant erbjudande. Frågade till slut om inte alla borde ena sig för att besluta sig för Sinarpsvägen. (Bifall).

Hr Anderberg försökte vederlägga föregående talare och menade att en västkustväg vore väl även den som gick från Landskrona.

Hr Bergenstråhle: Det vore svårt att framträda när det ropades bravo för osanna förhållanden, som förekommit. Höll med hr Anderberg och trodde att var och en som älskade fäderneslandet och sin trakt hyste samma åsikt. Landskrona har bestämt sig för trehundratusen kronor norr om Engelholm, men vad har Helsingborg lagt norr om Engelholm? Anser att nya teckningar bör åstadkommas och nytt bolag bildas. Då det talas om de rika trakterna vid Sinarps- och de fattiga vid Stafverhultsvägen, så vore detta falskt, vilket kan bevisas genom taxeringssiffror.

Hr Westrup: Att Landskrona inte från början deltog i järnvägsintresset berodde på knappa ekonomiska förhållanden. När resultatet visade sig från andra håll hade Landskrona bestämt sig för upp till trehundratusen kronor. Vederlägger att Landskrona skulle vilja göra något för intet. Tillade att det rätt kunde vara likgiltigt vilkendera vägen järnvägen fick, åt Stafverhults- eller åt Sinarpsdalen. Landskrona bistår vilkendera vägen som helst.

Konsul Olsson tvivlade att trehundratusen kronor skulle på allvar bli tecknade. Man vill inte järnvägen i sin helhet, och därpå berodde det. Landskronaborna hade begärt koncession innan de haft teckningarna. Först då skulle de likväl ha lagt sig i saken, när de såg att bolaget inte kunde bygga järnvägen.

Löjtnant Brummer ville såsom talesman för alla norr om Halmstad boende intressenter för en kustväg yttra att järnvägen borde gå till Helsingborg. En enväldig kung skulle kunna ha sådana nycker, men man skulle inte tro att en regering kunde tvinga oss att bygga en väg genom Stafverhultsdalen.

Hr Dahl upplyste att om vägen genom Stafverhultsdalen skulle bifallas, skulle hälften av teckningarna för Laholm dras av.

Konsul