2 augusti 1883

Om skollärarevalet iBåstad. (Forts. fr. f. n:r.) Då platsen genast derpå förklarades ledig, söktes den, utom af Fridolf, af tvenne andre, hvilka blefvo kallade att aflägga läseprof. Men då ingen af dem infann sig, lyckades den omnämnde skolrådsledamoten förmå flertalet bland de öfriga ledamöterna att förklara de uteblifne obehörige till förslagsrums erhållande, viljande sålunda tvinga ordföranden att ånyo förklara 2:dra och 3:dje rummen å förslaget lediga till ny ansökan. Domkapitlet i Lund, der ordföranden sig besvärade, godkände icke detta, utan gillade den åtgärd hvarigenom han på förslag uppfört alla tre. Men ledamöterna gingo till kungs och ville der framkalla ett prejudikat. Då begärde Fridolf att i anseende till den långa tid, som skulle åtgå innan kongl. maj:ts svar ankomme, under hvilken tid han vore förhindrad att söka annan anställning, att från förslaget afgå, hvilket dock nekades honom af skolrådet och besynnerligt nog äfven af domkapitlet; han hade säkerligen i annat fall redan haft annan anställning. Skolrådet misslyckades dock fullkomligt, hvad angår deras hopp att få prejudikat, ty när den ene sökanden under tiden hade aflidit och den andre hos kongl. maj:t begärde att få blifva befriad från förslaget, resolverade konungen endast, att skolrådet nu egde i ärendet vidare besluta. Beslutet blef ny ansökningstid. Men nu skall man se, att den omnämnde ledamoten började utveckla en mycket liflig verksamhet. Han brefvexlade hit och dit för att få personer att inlemna sina ansökningar. I sista stunden anmäldes ock tre sådana. Den ene af sökandena, en allmogeson från Åhustrakten, visade onekligen vid profvets afläggande sig vara den klenaste. Men han hade lyckats förespegla den antydde ledamoten, som äflas att visa sig vara en ifrig Schartauan, att han vore af samma ull, och detta var naturligtvis en egenskap, som öfvervägde allt annat. Skolan och dess främjande gälde ingenting. Ledamoten glömde helt och hållet sin handtering. Urförderfvet lemnades å sido, men alla urverk sattes i gång för att värfva röster åt honom, som vid valet blef den med knapp nöd segrande. Det heter, att «denna verldens barn äro visare än ljusens barn i sitt slägte», men här skulle satsen kunna vändas om, för så vidt neml. man, liksom ledamoten, anser alla dem för verldsbarn, hvilka icke äro af samma skrot och korn som han sjelf. Hade man neml. trott, att saken skulle få denna utgång, så hade nog de mera insigtsfulle i församlingen vidtagit sådana åtgärder att de behållit segern. Men det fans ingen hvilken, såsom han, nötte mer än ett par skosulor för att springa omkring i öster, söder och vester för att skaffa röster. Han gick äfven åt norr, så långt han kunde komma, neml. i den s. k. Nedra gatan, men rönte äfven der motstånd, ehuru han lyckadesöfvertala många. En stor mängd fullmagter äro skrifna af honom och de fleste prydas af hans «hedersvärda» namn. Förargelsen inom samhället är, som nämndes, allmän öfver att så hafva låtit draga sig vid näsan af en person, som med ett högst ringa fyrktal vill draga i ledband hela församlingens 14,400. Valet kunde nog med framgång öfverklagas. Sannolikt vinner det nog laga kraft, ehuru icke så få oformligheter dervid förekommit. Några sådana må här påpekas. En person, som icke var röstegande, framlemnade en fullmagt med många röster; men då på grund af gjord anm. ordföranden kasserade fullmagten, rusade en röstegande fram och begärde att få inlemna den fram och begärde att få inlemna den samma, hvilket besynnerligt nog ej nekades honom. En annan röstade på grund af fullmagt, utfärdad för rösträtt å kommunalstämma, hvilken omständighet af ordföranden förbisågs. I åtskilliga fullmagter fans namnet Linderberg utsatt, ehuru sådant väl icke egentligen är behörigt. Några fullmagter voro bevittnade af qvinnor o. s. v. Ordföranden synes under hela förrättningen hafva varit allt för godmodig och efterlåten.Kanske hoppades han en helt annan utgång. Men utgången blef ej glädjande. Den omnämnde rådsledamoten ler nog i skägget, i fall han hade något. I sednare tider har han dock lagt sig till ett par väldiga knäfvelbårar.Kanske vill han dermed antyda, att han är general en chef för alla, som i Båstad hafva något att betyda. Men han må se till, att ej denna hans förmenta seger blifver för honom en Pyrrhus-seger. Det torde kunna sägas till honom, hvad Tegnér låter den hvita fogeln sjunga till Frithiof: «Hvad du vinner: hjelterykte vinner du dock ej derpå!»

Några ord om skollärarevalet. Då i n:o 5 af Båstads Tidning inflöt något om valet af skollärare i Hof den 4:de dennes, torde allmänheten äfven böra få reda på huru det tillgick vid valet af lärare i Båstad den 18 d:s. Det visade sig vid valet att många voro för nuvarande vikarierande läraren Fridolf, men den å andra förslaget uppförde, Lindeberg, erhöll dock högsta röstetalet. Att agitation för val sker litet hvarstädes i smyg, tror insändar-ne förvisso, men att man kan vid sjelfva valet tillegna sig en fullmagt för att begagna den, såsom nu här skedde, trodde man minst kunde gå för sig. Det hände sig att en ej röstberättigad person inlemnade en fullmagt, utfärdad af en röstberättigad, som afgaf sin röst till förmån för Lindeberg. Fullmagten lades å sido för upprop af annan. Ordföranden gjordes uppmärksam på, att föregående person ej hade rösträtt å kyrkostämma, följaktligen ej kunde rösta för annan person vid detta tillfälle, Med anledning deraf återstälde ordföranden fullmagten till den som inlemnat den, men «hast du mir gesehen!» - innan man visste ordet af, utsteg en verklig röstberättigad ur stolbänken och tog samma fullmagt från den som först blifvit derom anförtrodd och framlemnade den till ordföranden, liksom han af utgifvaren blifvit derom ombedd. Detta väckte allmän förvåning och gaf anledning till att en person från Göteborg, som ej heller är röstberättigad inom denna församling, aflemnade en fullmagt för en som är röstberättigad. Eget nog att ordföranden tillät detta, ty om ordföranden trodde att den förre, såsom varande Båstadsbo, hade rösträtt, så måste han, då den sednare framträdde, dock vetat att han ej tillhörde församlingen, eftersom han var personligen känd af ordföranden. Efter valets slut yttrades af många, det de flesta som röstat på Lindeberg ej hade några barn, som gå i folkskolan, hvilket nog är sannt, ja, dessa ha till och med ej varit närvarande då Lindeberg aflade prof och ej heller infinna de sig vid några examina; likafullt intressera de sig för val af skollärare. Det är onekligt att de äro i sin goda rätt att rösta på hvem de vilja och att röstberättigade fruntimmer genom annan person utöfva sin rösträtt medelst inskränkt fullmakt, då det är fråga om val emellan flera personer, kan ju varda förlåtligt; men att karlar låta lura sig på detta sätt är dumt. Bättre vore då att de nedlade sin röst och ännu bättre vore, då någon röstberättigad vill utöfva sin rösträtt genom annan röstberättigad medelst fullmagt, att i densamma utsättes hvem man skulle välja, så förekommes alla tvifvel och misstankar, hvilka annars lätt uppstå, ty då fullmagten är oinskränkt, är ombudets åtgärd laglig i alla hänseenden, om än, ombud möjligtvis vid sådana tillfällen väljer på annan person än som utgifvaren tänkt på skulle erhålla rösten och tilläfventyrs mundtligt meddelat innehafvaren. Insändarne vilja ej påstå att vid detta val på sist nämda sätt tillgått, men att sådant kan ske och sker mångenstädes är ej omöjligt. Emellertid har detta val skett, genom påpekade åtgärderna, om lagligt eller olagligt, det kommer att visa sig i händelse det öfverklagas; d. v. s. om någon har mod i bröstet att ställa sig i spetsen för en sådan klagan. Många närvarande, röstberättigade medlemmar.

Skolmästarevalet.(En berättelse, den sannfärdig är.) Och det begaf sig i de dagar, då skolmästaren i Båstad död var, att de äldste sig församlade för att om den angelägenheten rådslå. Och en skriftlärd, den der gammal var och långt, grått skägg hade, upphof sin röst och sade: «Mig synes, att vi ny skolmästare utse skola, den der ungdomen undervisa bör, på det de dygd och goda seder lära må.» Och de äldste svarade: «Ske alltså! » Vardt så i alla landets tidningar kungjordt, hvad Båstads äldste beslutat hade, och någre unge man lupo till för att platsen söka. Men de äldste sade: «Man må dem prof förelägga», och det skedde så. Sedan detta skett var, kommo åter de äldste samman för att om saken rådslå. Och mannen med gråa skägget, den i skrifterna mäkta lärd var och på slika saker sig förstå borde, menade, att den, som först profvat hade, bäst var och derföre platsen erhålla skulle. Men de andre sade: «Låt oss menigheten sammankalla, att den, såsom hos andra folk brukligt är, sig sjelf skolmästare välja må.» Och bland de äldste funnos några män, de den skriftlärde icke lida kunde. Och då de utgångne voro och för sig sjelfva kommit hade, sade de: «Låtom oss tillsammans hålla, att den skriftlärdes önskan på skam komma må.» Och en ung man, den ofta till främmande tempel för att der gudstjenst öfva och dessemellan gamla ur laga brukade, sade: «Jag vill mig saken åtaga och den samma till eder glädje utföra.» Och en annan af de äldste, den der mäkta rik var och sina penningar mot hög ränta till menigheten utlåna brukade, svarade: «Jag vill dig manligen bistå.» Och begaf det sig, att den unge mannen lopp från hus till hus sägande: «Följen ej den skriftlärdes råd, ty den han eder gifva vill, är en Belials man.» Och stor tvedrägt rådde i staden och mycket kif var bland menigheten, ty somlige höllo sig till den skriftlärde, och somlige menade, att den omkring i husen lopp, rätt hade. Och på den dag, som af de äldste utsatt var, lopp menigheten till templet för att i valet deltaga. Och den omkring i husen lupit hade vardt hjertligen glad, ty han seger vann, och då han hemkommen var, tänkte han: «Jag vill hädanefter Båstad efter mitt sinne styra, hvilket lätt är, blott jag menigheten på rätt sids taga kan.» Men de slagne voro i sitt sinne bedröfvade för det de icke nog vaksamma varit. Edit.

Om skollärarevalet i Båstad.

(Forts. fr. f. n:r.)

Då platsen genast därpå förklarades ledig sökte den, utom av Fridolf, två andre, vilka kallades att avlägga läseprof. Men då ingen av dem infann sig, lyckades den omnämnde skolrådsledamoten förmå flertalet bland de övriga ledamöterna att förklara de uteblivne obehörige till förslagsrums erhållande, vilande sålunda tvinga ordföranden att åter förklara 2:a och 3:e rummen på förslaget lediga till ny ansökan. Domkapitlet i Lund, där ordföranden besvärade sig, godkände inte detta, utan gillade den åtgärd genom vilken han på förslag uppförde alla tre. Men ledamöterna gingo till kungs och ville där framkalla ett prejudikat.

Då begärde Fridolf att med tanke på den långa tid som skulle åtgå innan kunglig majestäts svar anlände, under vilken tid han vore förhindrad att söka annan anställning, att från förslaget avgå. Detta nekades honom dock av skolrådet och märkligt nog även av domkapitlet; han hade säkerligen i annat fall redan haft annan anställning. Skolrådet misslyckades dock fullständigt i sitt hopp att få prejudikat, ty när den ene sökanden under tiden hade avlidit och den andre hos kunglig majestät begärde att få bli befriad från förslaget, resolverade kungen endast att skolrådet nu egde i ärendet vidare besluta. Beslutet blev ny ansökningstid. Men nu skall man se hur den omnämnde ledamoten började utveckla mycket livlig verksamhet. Han brevväxlade hit och dit för att få personer att inlemna sina ansökningar. I sista stunden anmäldes också tre sådana. Den ene av sökandena, en allmogeson från Åhustrakten, visade onekligen vid profvets avläggande sig vara den svagaste. Men han hade lyckats förespegla den antydde ledamoten, som älskade att visa sig vara en ifrig Schartauan, att han vore av samma sort, och detta var naturligtvis en egenskap som övervägde allt annat.

Skolan och dess framjande betydde ingenting.

Ledamoten glömde helt sitt ansvar. Olägenheten lämnades åt sidan, men alla möjliga medel sattes i gång för att värva röster åt honom som vid valet blev den knappast segrande.

Det heter att denna världens barn är visare än ljusens barn i sitt släkte, men här skulle satsen kunna vändas om, för så vitt nämligen man, liksom ledamoten, anser alla dem för världsbarn vilka inte är av samma sort som han själv. Hade man nämligen trott att saken skulle få denna utgång, hade nog de mer insiktsfulle i församlingen vidtagit sådana åtgärder att de behållit segern. Men det fanns ingen som, liksom han, nötte mer än ett par skosulor för att springa omkring i öster, söder och väster för att skaffa röster. Han gick även åt norr, så långt han kunde komma, nämligen i den så kallade Nedra gatan, men mötte även där motstånd, ehuru han lyckades övertala många. En stor mängd fullmakter är skrivna av honom och de fleste prydas av hans härliga namn.

Förargelsen inom samhället är, som nämndes, allmän över att man låtit sig draga vid näsan av en person som med ett högt ringa fyrkantal vill dra i ledband hela församlingens 14 400.

Valet kunde nog med framgång överklagas.

Sannolikt vinner det nog laga kraft, ehuru inte så få oformigheter förekom. Några sådana må här påpekas.

En person som inte var röstberättigad framlemnade en fullmakt med många röster; men då ordföranden på grund av gjord anmärkning kasserade fullmagten, rusade en röstberättigad fram och begärde att få inlemna densamma, vilket märkligt nog inte nekades honom. En annan röstade på grund av fullmakt utfärdad för rösträtt på kommunalstämma, vilken omständighet ordföranden förbisåg. I olika fullmakter fanns namnet Linderberg utsatt, ehuru sådan väl inte egentligen är behörig. Några fullmakter voro vittnade av kvinnor och så vidare. Ordföranden synes under hela förrättningen ha varit alltför godmodig och efterlåten.

Kanske hoppades han en helt annan utgång.

Men utgången blev inte glädjande. Den omnämnde rådsledamoten ler nog i sitt skägg, i fall han hade något. I senare tider har han dock anskaffat sig ett par väldiga mustascher.

Kanske vill han därmed antyda att han är general och chef för alla som i Båstad ha något att betyda. Men han må se till att inte denna hans förmodade seger blir för honom en Pyrrhus-seger. Det torde kunna sägas till honom vad Tegnér låter den vita fogeln sjunga till Frithiof:

«Vad du vinner: hjälterykte vinner du dock inte därpå!»

Några ord om skollärarevalet.

Då i nr 5 av Båstads Tidning inflöt något om valet av skollärare i Hof den 4:e dennes, torde allmänheten även bör få reda på hur det tillgick vid valet av lärare i Båstad den 18 d:s. Det visade sig vid valet att många voro för nuvarande vikarierande läraren Fridolf, men den på andra förslaget uppförde Lindeberg erhöll dock högsta röstetalet. Att agitation för val sker någon stans i smyg tror insändarna förvisso, men att man kan vid själva valet tillägna sig en fullmakt för att begagna den såsom nu här skedde trodde man minst kunde gå för sig. Det hände sig att en inte röstberättigad person inlemnade en fullmakt utfärdad av en röstberättigad som avgav sin röst till förmån för Lindeberg. Fullmagten lades åt sidan för upprop av annan. Ordföranden gjordes uppmärksam på att föregående person inte hade rösträtt på kyrkostämman, följaktligen inte kunde rösta för annan person vid detta tillfälle. Med anledning därav återställde ordföranden fullmagten till den som inlemnat den, men «hast du mir gesehen!» – innan man visste ordet av utsteg en verklig röstberättigad ur stolbänken och tog samma fullmakt från den som först blivit derom anförtrodd och framlemnade den till ordföranden, liksom han av utgifvaren blivit derom ombedd. Detta väckte allmän förundran och gav anledning till att en person från Göteborg, som inte heller är röstberättigad inom denna församling, aflemnade en fullmakt för en som är röstberättigad. Eget nog att ordföranden tillät detta, ty om ordföranden trodde att den förre, såsom siendo Båstadsbo, hade rösträtt, så måste han då den senare framträdde dock vetat att han inte tillhörde församlingen, eftersom han var personligen känd av ordföranden. Efter valets slut yttrades av många att de flesta som röstat på Lindeberg inte hade några barn som gick i folkskolan, vilket nog är sant, ja, dessa ha till och med inte varit närvarande då Lindeberg avlade prof och inte heller infinna de sig vid några examina; likafullt intressera de sig för val av skollärare.

Det är onekligt att de är i sin goda rätt att rösta på vem de vilja och att röstberättigade fruntimmer genom annan person utöva sin rösträtt genom inskränkt fullmakt då det är fråga om val mellan flera personer kan ju vara förlåtligt; men att män låter lura sig på detta sätt är dumt. Bättre vore då att de nedlade sin röst och ännu bättre vore då någon röstberättigad vill utöva sin rösträtt genom annan röstberättigad genom fullmakt att i densamma utsättes vem man skulle välja, så förekommes alla tvivel och misstankar vilka annars lätt uppstår, ty då fullmagten är inskränkt är ombudets åtgärd laglig i alla avseenden, om än ombudet möjligtvis vid sådana tillfällen väljer på annan person än som utgifvaren tänkt på skulle erhålla rösten och tilläventyrs muntligt meddelat innehafvaren. Insändarna vilja inte påstå att vid detta val på sist nämnda sätt tillgått, men att sådan kan ske och sker mångenständes är inte omöjligt. Emellertid har detta val skett genom påpekade åtgärderna, om lagligt eller olagligt det kommer att visa sig i händelse det överklagas; det vill säga om någon har mod i bröstet att ställa sig i spetsen för en sådan klagan.

Många närvarande röstberättigade medlemmar.

Skolmästarevalet.

(En berättelse som är sannfärdig.)

Och det begav sig i de dagar då skolmästaren i Båstad var död att de äldste sig församlade för att om denna angelägenhet rådslå.

Och en skriftlärd som var gammal och långt grått skägg hade upphöjde sin röst och sade: «Mig synes att vi ny skolmästare utse skola en som ungdomen undervisa bör på det de dygd och goda seder lära må.» Och de äldste svarade: «Ske alltså!»

Vardt så i alla landets tidningar kunggjort vad Båstads äldste beslutit hade och några unga män lopo till för att söka platsen.

Men de äldste sade: «Man må dem förelägga prof» och det skedde så.

Sedan detta skett var kommo åter de äldste samman för att om saken rådslå.

Och mannen med gråa skägget han som i skrifterna mäkta lärd var och på sådana saker sig förstå borde menade att den som först provat hade var bäst och därför platsen erhålla skulle.

Men de andre sade: «Låt oss menigheten sammankalla att den såsom hos andra folk brukligt är sig själv skolmästare välja må.»

Och bland de äldste fanns några män de vilka den skriftlärde inte kunde lida.

Och då de utgångne voro och för sig själva kommit hade sade de: «Låtom oss tillsammans hålla att den skriftlärdes önskan på skam komma må.»

Och en ung man den ofta till främmande tempel för att där gudstjänst öva och dessemellan gamla ur lag brukade sade: «Jag vill mig saken åtaga och densamma till eder glädje utföra.»

Och en annan av de äldste den som var mycket rik och sina penningar mot höga räntor till menigheten utlåna brukade svarade: «Jag vill dig manligt bistå.»

Och begav det sig att den unge mannen löpte från hus till hus sägende: «Följen inte den skriftlärdes råd ty den han eder gifva vill är en Belials man.»

Och stor tvedräkt rådde i staden och mycket kiv var bland menigheten ty somliga höllo sig till den skriftlärde och somlige menade att den omkring i husen löpte rätt hade.

Och på den dag som av de äldste utsatt var löpte menigheten till templet för att i valet deltaga.

Och den omkring i husen löpt hade vardt hjärtligt glad ty han seger vann och då han hemkommen var tänkte han: «Jag vill härefter Båstad efter mitt sinne styra vilket lätt är blott jag menigheten på rätt sida taga kan.»

Men de slagna voro i sitt sinne bedrövade för det de inte varit nog vaktsamma varit.

Edit.