3 december 1900

Ännu ett minne från nödens tid.(För Helsingborgs Dagblad.) I Svenska Dagbladet var nyligen, med anledning af de i Södermanland hållna fälttjänstöfningarna, synlig en skildring från ryssarnas härjningar å våra kuster år 1719, därvid ett deras försök till landgång och förödelse i Hölö socken af Södermanland misslyckades till följd af församlingsboarnas, särskildt kyrkoherdens, fyndighet, hvarigenom våldsverkarna bibringades den uppfattningen, att de hade framför sig en större styrka af försvarare än hvad fallet var och till följd däraf togo till flykten. Det finnes äfven från vår ort ett minne, som nästan fullständigt passar in på det nämnda. Det var icke blott år 1719, som våra kuster blefvo utsatta för ryssarnas härjningar. Äfven ar 1788 blefvo de härjade på ett föga mindre förödande, om ock ej lika omfattande sätt, därvid månget lifskraftigt samhälle såg sig med ens totalt förintadt af de ryske våldsverkarna, och turen härvid kom slutligen till det lilla samhället Båstad. Om det anfall, som gjordes härstädes, och hur detsamma aflopp, har man en särdeles god redogörelse för i rådman H. P. Klinghammers skildring i dennes »Minnen», hvilken torde få anses så mycket tillförlitligare, som K., själf född och uppväxt i Bastad under tiden omedelbart efter den timade händelsen, bör ha haft särdeles god kännedom om densamma. K. berättar: »Kriget med Ryssland 1788 hade blifvit börjadt; ryska kapare gjorde under denna tid de svenska farvattnen osākra; stora sträckor af vårt fäderneslands kuster härjades och ödelades. Äfven Skåne lamnades icke obesökt; så blef Råå inom nágra få ögonblick förvandladt i en askhög*). Plötsligen, det var i juli, utbredde sig härstädes den länge fruktade underrättelsen, att ett ryskt, beväradt fartyg, jagande trenne svenska handelsskepp, hvilka jämte fyra andra, som kort förut kastat ankar på den yttre redden, styrde rakt mot kusten, visade sig i bukten. Råås öde var för samhället icke obekant. Att en dylik olycka här äfven stod för dörren kunde icke betviflas. Men först efter ett modigt försvar ville platsens få, men tappra innevånare lämna sina härdar till sköfling. Sedan således hela den kvinnliga befolkningen jämte barnen hade erhållit tillsägelse att med all den lösa egendomen begifva sig inåt landet, nedfördes fyra stycken kanoner till sjöstranden. En af samhällets medlemmar, handlanden Agardh, ställde sig i spetsen för försvararne, krut lämnades af Agardh, och blykulor stöptes af en student, vid namn Andersson, lärare för den förres barn. För att ännu mera imponera på fienden blef en trupp af sexton husarer, anförda af en underofficer, vid namn Wahlkvist, inkallad till Båstad, hvilken på ett sådant sitt oupphörligt flankerade kusten, att dess antal för fienden syntes flerdubbladt. Emellertid närmade sig, under täta kanonskott, en väl bemannad, rysk slup den sålunda försvarade stranden; båstadsboarna, skyddade af ett på stapeln stående, större fartyg, afbidade med kallblodiga hjärtan dennes ankomst inom skotthåll, hvarefter den med väl riktade salfvor af alla fyra kanonerna hälsades välkommen. Den väntade verkan häraf blef icke länge okänd, ty hastigt återvände slupen till det lämnade fartyget, hvarifrån man väl ännu någon tid fortfor med skjutandet, men med så föga framgång, att kulorna oskadliga dels nedföllo i sjön, dels susade högt öfver båstadsboarnas boningar. Af en ung, i Båstad hemmahörande sjöman, hvilken såsom fånge varit ombord på det ryska fartyget, fick man sedermera veta, att på slupen en man blifvit dödsskjuten och flera svårt blesserade». Ett sådant prof på hjältemod kunde å högre ort icke lämnas utan nådigt afseende, hvarför, sedan länets höfding, frih. C. A. Wrangel, därom afgifvit rapport, den då tillförordnade kungliga regeringen, genom nämnde landshöfding, härför förklarade Båstads innevånare sitt särdeles nådiga välbehag.*) Kurs, af oss.

Ännu ett minne från nödens tid. (För Helsingborgs Dagblad.)

I Svenska Dagbladet fanns nyligen, med anledning av de i Södermanland hållna fälttjänstövningarna, en skildring från ryssarnas härjningar på våra kuster år 1719, där ett deras försök till landgång och förödelse i Hölö socken i Södermanland misslyckades på grund av församlingsboarnas, särskilt kyrkoherdens, fyndighet, varvid våldsverkarna fick uppfattningen att de hade framför sig en större styrka försvarare än vad som var fallet, och därför tog till flykten.

Det finns även från vår ort ett minne som nästan fullständigt passar in på det nämnda.

Det var inte bara år 1719 som våra kuster utsattes för ryssarnas härjningar. Även år 1788 härjades de på ett föga mindre förödande, om än inte lika omfattande sätt, då många livskraftig samhälle såg sig på en gång totalt förintadt av de ryska våldsverkarna, och turen kom slutligen till det lilla samhället Båstad.

Om det anfall som gjordes här, och hur detsamma löpte av, har man en särskilt god redogörelse i rådman H. P. Klinghammers skildring i hans »Minnen», vilken torde få anses så mycket tillförlitligare som K., själv född och uppväxt i Båstad under tiden omedelbar efter den inträffade händelsen, måste ha haft särskilt god kännedom om densamma. K. berättar:

»Kriget med Ryssland 1788 hade börjat; ryska kapare gjorde under denna tid de svenska farvattnen osäkra; stora sträckor av vårt fädernesland kuster härjades och ödelades. Även Skåne lämnades inte obesökt; så blev Råå inom några få ögonblick förvandlat till en askhög*). Plötsligt, det var i juli, utbredde sig här den länge fruktade underrättelsen att ett ryskt, bevärmat fartyg, jagande tre svenska handelsskepp, vilka jämte fyra andra som kort förut kastat ankar på den yttre redden, styrde rakt mot kusten, visade sig i bukten. Råås öde var för samhället inte okänt. Att en sådan olycka här även stod för dörren kunde inte betvivlas. Men först efter ett modig försvar ville platsens få men tappra invånare lämna sina härdar till skövling. Efter att således hela den kvinnliga befolkningen tillsammans med barnen hade erhållit tillsägelse att med all lösa egendom begiva sig inåt landet, fördes fyra stycken kanoner till sjöstranden. En av samhällets medlemmar, handlanden Agardh, ställde sig i spetsen för försvararna, krut lämnades av Agardh, och blykulor stöptes av en student vid namn Andersson, lärare för den förres barn. För att ännu mer imponera på fienden kallades en trupp om sexton husarer, anförda av en underofficer vid namn Wahlkvist, till Båstad, vilken på ett sådant sätt oavbrutet flankererade kusten att dess antal för fienden syntes flerdubblat. Under tiden närmade sig, under täta kanonskott, en väl bemannad rysk slup den således försvarade stranden; båstadsboarna, skyddade av ett på stapeln stående större fartyg, avbitade med kallblodiga hjärtan dess ankomst inom skotthåll, varefter den mottogs med väl riktade salvor från alla fyra kanonerna. Den väntade verkan härav blev inte länge okänd, ty hastigt återvände slupen till det lämnade fartyget, varifrån man väl ännu någon tid fortfor med skjutandet, men med så lite framgång att kulorna oskadligt dels föll i sjön dels susade högt över båstadsboarnas bostäder. Av en ung, i Båstad hemhörande sjöman, vilken som fånge varit ombord på det ryska fartyget, fick man sedermera veta att på slupen en man blivit dödsskjuten och flera svårt skadade».

Ett sådant prof på hjältemod kunde på högre ort inte lämnas utan nådig uppmärksamhet, varför sedan länets högste chef, friherr C. A. Wrangel, därom avgett rapport, den då tillförordnade kungliga regeringen, genom nämnde landshöfding, härigenom förklarade Båstads invånare sitt särskilt nådig välbehag.

*) Vårt kuriv.