15 maj 1901

Nordskånes bygderoch Sverige.En kulturteckning från brytnings-åren efter 1658.För Helsingborga-Postenaf Elfkarlen.

Engelholm och Båstad erlade både stads. och landsskatt, de förre i form af tull, accis, kontribution och servis samt de senare såsom landgille, städsmål, skjuts, inqvartering, biskopstionde m.m. Nu begärde engelholmarne befrielse från stadsskatten, då de betraktade sig som invånare i en oprivilegierad landsby, men den af kronan tillsatta kommissionen, hvilken hade att pröfva alla spörsmål af allmän natur inom de eröfrade provinserna, ansåg deremot att Engelholm borde fritagas från landsskatterna och att det från samhället utgående landgillet till Landskrona hospital kunde betraktas som kontribution. K. m:t lemnade sjelfva hufvudpunkten obesvarad, men beviljade år 1662 Engelholm 3 års frihet för konstributionen, 60 daler silfvermynt, med undantag af koppskatten. Detta ärende visar tydligt hur litet regeringen den tiden frågade efter de små stadssamhällena, mot hvllka man ansåg slg kunna begå hvllka orättvisor som helst, ty som en sådan måste ovilkorligen stämplas förfarandet af att belägga en fattig "fläck" med både stads- och landsskatt. Men Engelholmsborna hade flera klagomål att framställa. Sålunda besvärade de sig öfver veckodagsverkena vid residenset. Likaså voro de missnöjda öfver att af generalguvernörens skyttar budades till jagt på kronans några mil från Engelholm belägna skogar 2 à 3 gånger om året, men dessa besvär föranledde icke till någon åtgärd. Tullen i Engelholm och Båstad inbragte föga mer än till tullbetjeningens aflöning, hvarfor Eugelholm önskade eftergift af tull och accls för egen boskapsafvel, säd och hö, byggnadstimmer, eldbrand och täpperls. Platsens tullnär afstyrkte detta, åberopande tullordination och k. m:t gaf honom rätt, men deremot bekräftades år 1675 besittningmrätten till fäladsmarken norr ochsöder om samhället samt Fredrik II:s och Kristian IV:s bref om laxfisket. Äfven förbjödes Helsingborgs skjutskarlarlar att föra frakt längre än till Engelholm, hvars hufvudnarlng var gästgifveri och resandeskjuts. För att hindra flygsandens härjningar vid Engelholm ålades den 10 okt. 1667 Södra Åsbo härads och Vegeholms birksbönder att upprätta sandgärden och Engelholms kyrka lofvades vid sammatillfälle understöd från alla kyrkor i generalguvernementet. Beträffande slutligen Båstad var äfven denna plats numera af ringa betydelse, ehuru den berömdes för "sln goda redd och ankarbotten, så att stora och små fartyg kunde ligga säkrareder än vid Helsingborg och Halmstad". När Båstad kom i svensk ego räknade "fläcken" en flotta på 24 fartyg, men år 1670 egde den endast 6. Återstoden hade förstörts i kronans tjenst åren 1659-60. Samhället, som förr haft borgmästare, rådmän och byfogde, svarade nu vid Bjäre häradsting. Åker och äng bestods af 18 sädesparter med 140 tunnor utsäde och 76 lass hö. Båstadsborna fingo vidkānnas ganska betydliga utskylder, såsom kontribution med 100 daler silfvermynt och servis med 50 daler, koppskatt, tull och accis samt arrendeafgift för jorden. Då desamtidigt med Engelholm klagade öfver för höga skatter fritogos de från kontribution och servis. Vid ett annat tillfälle erbjödo sig invånarne att i ett főr allt årligen betala 300 daler silfvermynt,hellre än att påföras så många olika småskatter, men regeringen ville ej lyssna på det örat. Till kyrkans vidmakthållande önskade man erhålla bidrag från annexkyrkan Torekow, "som skall vara vid goda medel och bekommer af sjöfarande vackra föräringar“. Huruvida ansökningen beviljades är ovisst. Sammanfattar man alla dessa smådrag så gifva de en visserligen konturartad men dock fullt karakteristisk bild af det förvirrade tillstånd, det knot och den olust, som kännetecknade våra skånska städer strax efter det Roskildska fredsslutet. Köpmanskassan ville icke öppet opponera sig, ty derpå vedervågade den för mycket, men den begagnade i stället alla tillfällen att inympa sin galla på de andra samhällslagren och dessa voro härför mycket mottagliga.

Nordskånes bygder och Sverige. En kulturteckning från brytningsåren efter 1658. För Helsingborga-Posten av Elfkarlen.

Engelholm och Båstad erlades både stads- och landsskatt, de förra i form av tull, accis, kontribution och servis samt de senare såsom landgille, städsmål, skjuts, inkvarttering, biskopstionde m.m. Nu begärde engelholmarna befrielse från stadsskatten, då de betraktade sig som invånare i en opriviligerad landsby, men den av kronan tillsatta kommissionen, vilken hade att pröva alla spörsmål av allmän natur inom de erövrade provinserna, ansåg däremot att Engelholm borde fritagas från landsskatterna och att det från samhället utgående landgillet till Landskrona hospital kunde betraktas som kontribution. K.m:t lämnade själva huvudpunkten obesvarad, men beviljade år 1662 Engelholm 3 års frihet för konstributionen, 60 daler silvermynt, med undantag av koppskatten.

Detta ärende visar tydligt hur lite regeringen den tiden frågade efter de små städssamhällena, mot vilka man ansåg sig kunna begå vilka orättvisor som helst, ty som en sådan måste onekligen stämplas förfarandet av att belägga en fattig "fläck" med både stads- och landsskatt.

Men engelholmsborna hade flera klagomål att framställa. Således besvärade de sig över veckodagsverken vid residenset. Likaså voro de missnöjda över att av generalguvernörens skyttar budades till jakt på kronans några mil från Engelholm belägna skogar 2 à 3 gånger om året, men dessa besvär föranledde icke till någon åtgärd.

Tullen i Engelholm och Båstad inbragte föga mer än till tullbetjeningens avlöning, varför Engelholm önskade eftergift av tull och accis för egen boskapsavel, säd och hö, byggnadstimmer, eldbrand och täpperis. Platsens tullnär avstyrkte detta, åberopande tullordination och k.m:t gav honom rätt, men däremot bekräftades år 1675 besittningsrätten till fäladsmarken norr och söder om samhället samt Fredrik II:s och Kristian IV:s brev om laxfisket. Även förbjöds Helsingborgs skjutskarlar att föra frakt längre än till Engelholm, vars huvudnäring var gästgifveri och resandeskjuts.

För att hindra flygSandens härjningar vid Engelholm ålades den 10 okt. 1667 Södra Åsbo härads och Vegeholms birksbönder att upprätta sandgården och Engelholms kyrka lovades vid samma tillfälle understöd från alla kyrkor i generalguvernementet.

Beträffande slutligen Båstad var även denna plats numera av ringa betydelse, ehuru den berömdes för "sin goda rödd och ankarbotten, så att stora och små fartyg kunde ligga säkrare där än vid Helsingborg och Halmstad". När Båstad kom i svensk ägo räknade "fläcken" en flotta på 24 fartyg, men år 1670 ägde den endast 6. Återstoden hade förstörts i kronans tjänst åren 1659-60.

Samhället, som förr haft borgmästare, rådmän och byfogde, svarade nu vid Bjäre häradsting. Åker och äng bestods av 18 sädesparter med 140 tunnor utsäde och 76 lass hö.

Båstadsborna fick vidkännas ganska betydliga utskylder, såsom kontribution med 100 daler silvermynt och servis med 50 daler, koppskatt, tull och accis samt arrendeavgift för jorden. Då de samtidigt med Engelholm klagade över för höga skatter fritogos de från kontribution och servis. Vid ett annat tillfälle erbjödo sig invånarna att i all framtid årligen betala 300 daler silvermynt, hellre än att påföras så många olika småskatter, men regeringen ville ej lyssna på det örat.

Till kyrkans vidmakthållande önskade man erhålla bidrag från annexkyrkan Torekow, "som skall vara vid goda medel och bekomma av sjöfarande vackra föräringar". Huruvida ansökningen beviljades är osäkert.

Sammanfattar man alla dessa smådrag så giva de en visserligen konturartatad men dock fullt karakteristisk bild av det förvirrade tillstånd, det knot och den olust, som kännetecknade våra skånska städer strax efter det Roskildska fredsslutet. Köpmanskassan ville icke öppet opponera sig, ty därpå vedervågade den för mycket, men den begagnade i stället alla tillfällen att inympa sin galla på de andra samhällslagren och dessa voro härför mycket mottagliga.