GÖTEBORGS AFTONBLAD
19 juni 1901
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Bref från Båstad.Till Göteborgs Aftonblad.
»Ett badortsbref; å, äro vi nu där igen»! pustar möjligen både redaktionen och de eventuelle läsarne af nedanstående, ty andlig sommarspis i den formen hör till ordningen för dagen. Brefakrifvaren skyndar sig därfőr att upplysa, att det är Båstad sjelft Båstad i fager försommarskrud, som skulle bli ämnet, och ej alls de från östan och vestan likt oroliga flyttfåglar kommande badgästerna. Att tala om den lilla vestkustköpingens anor vore att gå omkring 400 år tillbaka i tiden, således in i vårt grannland Danmarks historia, och det kunde ju ha både nytta och nöje med sig, men det är ej lätt att finna några tillförlitliga källor, då de gamla kyrkböckerna lära blifvit lågornas rof, vid den eldsvåda, som i framfarna tider härjat köpingen. Det kräfver ej synnerligen kultiverad fantasi för att tänka sig Båstad, inan järnvägen drog civilisationens marginalstreck där förbi och födde storhetstankar om industriell makt, djerfva byggnadsföretag och konkurrens, tidens store drake, hvilken ej tycka öfvervinnas af någonsegrande S:t Göran. Vi tänka oss ett litet frodligt samhälle utan badhuspark (hvilken inom parentes sagdt på ett högst oförsynt sätt spelar jungfruskog), utan tennisplaner och utan societetshus. Vid den nedersta af köpingens tvenne långgator ligger ett litet grönt envåningshus, som nästan ser ut att ha warit med från tiderna begynnelse, och om det kunde tala, finge vi helt säkert en inblick i Båstads krönika, som ingen nu lefvande kan ge oss. (Det är nästan med vördnad manbetraktar den i järn arbetade porlklappen, en eklőfskrans, hvilken troligen kostat sin mästare mycken möda. Kyrkan hör också till fornminnena, och den står nästan som en lefvande fyrbåk högt uppe på köpingens krön, dominerande torget och de omkringliggande byggnaderna. Skulle man, utan ironi förstås tala om Båstads arkitektur, så skulle den typiskt göra sig gällande med långt ut på trottoaren framspringande trappor med vidunderligt höga steg samt öfver fönstren ett slags friser, liknande uppsvällda ögonlock. »Villorna» ha naturligtvis i mer eller mindre grad den gängse fantasiformen, med ett torn, ett par glaslådor (verandor) och ett eller anat burspråk, på »gement» språk kalladt piskbalkong. Med åsen, den mäktiga Hallandsās, till hufvudgärd och hafvet (en skiftande oändlighet, en symfoni af färger och vågbrus) till fotapall ligger nu Båstad i däjlig junidagar. Ännu har ingen mejat alla de hvita, blå och gula blommorna på ängen längs strandpromenaden och uppe på åsensterrasser, och inne i köpingen stå de små trädgårdstäpporna smyckade med knopp och blom. Det är de ljusa nätternas och de vakna drömmarnas tid; det är den ro, som kommer öfver sinnet, när fruktbladen snöat nod och svalorna byggt bo. Qvittret från mätt sparf, suckarne från tungsint gök och den lockande näktergalens drill väcka ej samma oro i hågen, som en svalas flaxande, innan ler och stickor vilja fastna däruppe vid takåsen, och hemmet kan redas. Hvad som drager och tjusar mest här vid Båstad är hafvet, för att njuta af dess svall, lemnar man gärna kaprifoliedoftande bersåer i ljumma, frodade trädgårdar, vadar fram i mjuk, djup sand och söker upp en sten långt ute vid vattenbrynet; där bygger tanken vikingborgar, bräckliga som dem barnen uppföra af snäckor och petrifikat, snara att rasa, men också lätta att resa på nytt - så länge sol lyser öfver drömmens virke. Det är ju möjligt, att en och annan ton af modern musik når oss från Pershögs societetssalong, och att vi då minnas, att Båstad har badgäster, flirt och läckra sidenblusar, det kan också hända, att en skars ungdom drager förbi med bandprydda käppar, fantastiskt uppvikta tennishattar och hvirflande hår, jounesse dorée af båda könen, framtidssläktet. Men allt detta är lätt glömdt som de afblåsta fjunen på en kavaljersparoll. Det är hvarken hafvet, eller det lilla idylliska Båstad, endast några sandkorn från främmande kust. Här är frid och ro och ljus och luft för den som vill ha det, ingenting som ristar i trasigs nerver och sliter upp maskorna i deras bräckliga nät ännu mera. Till och med den obarmhertiga järnvägenmed sin skärande ånghvissla håller sig på behörigt afstånd, sedan den väl fått Båstad upptaget som ytterligare ett knappnålshufvud på sin karta.En gång skall kanske den lilla köpingen växa sig stor och med villa efter villa klättra uppför åsens branta trappsteg, men ännu är den närmast en vallfartsort för de trötta, ett tuscum, där man länge nog kan leka kurragömma, innan världen ropar sitt kraftiga: »dunck – och gill på det!» I butikerna bocka sig visserligen artiga bokhållare på initieradt storstadsmanér, gästgifvaregården heter hotell och »Bengt-Petter», allas vår kusk, har gula ränder på mössan, men med dessa herrligheter torde Båstads nuvarande storhet vara i det närmaste betecknad, dock ingen vet, hvad framtiden bär i sitt sköte. Båstad har prospekt, och de vise tänka antagligen: »in hoc signo vincee», hvilket ju också är mer än troligt. Sådan den nu är, ter den sig emellertid som en liten förtjusande oas, där man har det godt och sommarfagert, och där tunga tankar nynnas till ro af vågsvall och sus från gröna skogar.E. K-a.
"Ett badortsbrev; å, är vi nu där igen!", suckar möjligen både redaktionen och de eventuella läsarna av nedanstående, ty andlig sommarvistelse i den formen hör till ordningen för dagen. Brevskrivaren skyndar sig därför att upplysa att det är Båstad själft Båstad i vacker försommarskrud som skulle bli ämnet, och inte alls de från öster och väster som oroliga flyttfåglar kommande badgästerna.
Att tala om den lilla västkustköpingens anor vore att gå omkring 400 år tillbaka i tiden, alltså in i vårt grannland Danmarks historia, och det kunde ju ha både nytta och nöje med sig, men det är inte lätt att finna några tillförlitliga källor, då de gamla kyrkböckerna sägs ha blivit eldslågors rof vid den eldsvåda som i tidigare tider härjat köpingen.
Det kräver inte särskilt utvecklad fantasi för att föreställa sig Båstad innan järnvägen drog civilisationens marginalstreck där förbi och födde storhetsdrömmar om industriell makt, djärva byggnadsprojekt och konkurrens, tidens stora drake, vilken inte tycks övervinnas av någon segrande S:t Göran.
Vi föreställer oss ett litet fruktbart samhälle utan badhuspark (vilken för övrigt på ett högst oförsynt sätt spelar ungmöskog), utan tennisplaner och utan societetshus.
Vid den nedersta av köpingens två långgator ligger ett litet grönt envåningshus som nästan ser ut att ha varit med från tidens början, och om det kunde tala skulle vi helt säkert få en inblick i Båstads krönika som ingen nu levande kan ge oss. Det är nästan med vördnad man betraktar den i järn arbetade pörtklappen, en eklöfskrans, vilken troligen kostat sin mästare mycket möda.
Kyrkan hör också till fornminnena och den står nästan som en levande fyrbåk högt uppe på köpingens krön, dominerade torget och de omkringliggande byggnaderna.
Skulle man, utan ironi förstås, tala om Båstads arkitektur, så skulle den typiskt visa sig med långt ut på trottoaren framspringande trappor med underligt höga steg samt över fönstren ett slags friser som liknar uppsvällda ögonlock.
"Villorna" ha naturligtvis i mer eller mindre grad den gängse fantasiformen med ett torn, ett par glaslådor (verandor) och en eller annan burspråk, på gemensamt språk kallat piskbalkong.
Med åsen, den mäktiga Hallandsås, till huvudgård och havet (en skiftande oändlighet, en symfoni av färger och vågbrus) till fotapall ligger nu Båstad i täck junidagar. Ännu har ingen slitit alla de vita, blå och gula blommorna på ängen längs strandpromenaden och uppe på åsens terrasser, och inne i köpingen står de små trädgårdstäpporna smyckade med knoppar och blom.
Det är de ljusa nätternas och de vakna drömmarnas tid; det är den ro som kommer över sinnet när fruktbladen snöat ned och svalonorna byggt bo. Kvittret från mätta sparvar, suckaŕna från tungsinnt gök och näktergalens lockande drill väcka inte samma oro i hågen som en svalás flaxande innan ler och stickor vilja fastna däruppe vid takåsen och hemmet kan redas.
Vad som drar och tjusar mest här vid Båstad är havet, för att njuta av dess svall lämnar man gärna kaprifoliedoftande berså i ljumma, frodiga trädgårdar, vadar fram i mjuk djup sand och söker upp en sten långt ute vid vattenbrynet; där bygger tanken vikingborgar, bräckliga som dem barnen uppför av snäckor och petrifikat, snara att rasa men också lätta att resa på nytt — så länge sol lyser över drömmens verk.
Det är ju möjligt att en och annan ton av modern musik når oss från Pershögs societetssalong och att vi då minns att Båstad har badgäster, flirt och läckra sidenblusar, det kan också hända att en skara ungdom drar förbi med bandprydda käppar, fantastiskt uppvikta tennishattar och virrvlande hår, jeunesse dorée av båda könen, framtidssläktet. Men allt detta är lätt glömt som de avblåsta fjunen på en kavaljersparoll.
Det är varken havet eller det lilla idylliska Båstad, endast några sandkorn från främmande kust.
Här är fred och ro och ljus och luft för den som vill ha det, ingenting som ristar i trötts nerver och sliter upp maskorna i deras bräckliga nät ännu mera. Till och med den obarmhärtig järnvägen med sin skärande ångvissla håller sig på behörigt avstånd sedan den väl fått Båstad upptaget som ytterligare ett knappnålshuvud på sin karta.
En gång ska kanske den lilla köpingen växa sig stor och med villa efter villa klättra uppför åsens branta trappsteg, men ännu är den närmast en valfartsort för de trötta, ett tuscum där man länge nog kan leka kurragömma innan världen ropar sitt kraftiga: "dunck — och gill på det!"
I butikerna böja sig visserligen artiga bokhållare på initierad storstadsmanér, gästgifvaregården heter hotell och "Bengt-Petter", allas vår kusk, har gula ränder på mössan, men med dessa härligaheter torde Båstads nuvarande storhet vara i det närmaste betecknad, dock ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Båstad har prospekt och de vise tänka antagligen: "in hoc signo vincee", vilket ju också är mer än troligt.
Sådan den nu är ter den sig emellertid som en liten förtjusande oas där man har det gott och sommarvagert och där tunga tankar nynnas till ro av vågsvall och sus från gröna skogar.
E. K-a.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
