19 juni 1884

En tripp till Pershög.(Ur Norra Skåne.) «Ja, hvarför icke till Pershög? Det är minsann värdt en «titt» och en liten reseskildring till på köpet. Detta hugnesamma svar fick jag af min alltid gladlynte och uppsluppne van och skolkamrat, hr X. (som Ni vet, min älskvärda läsarinna, så kallas alltid skolkamrater i sådana här resebeskrifningar och andra «berättelser» för X. - såvida nemligen man icke föredrager att kalla dem för Y. eller Z.) då jag häromdagen gjorde en axelryckning vid hans vänliga inbjudning på en «kjöretur» till ofvannämnda ställe. «Jo ser du», fortsatte han med sin vanliga skälmaktighet i ögonen, «Pershög är Bjäre härads Neapel och det måste man se innan man dör, ty se'n är det nästan försent». Jag antog naturligtvis inbjudningen (med nöje kan jag tillägga) i synnerhet som jag snart fick veta att bror X. äfven bjöd på «hyggligt» sällskap (hvartill jag specielt räknar damer) och en liten afstickare till den s. k. «Klacken». På utsatt timma «rullade» vi åstad, hela sällskapet instufvadt i X:s stora «skaravan» och jag hade när sagt att vi «rullade i stoftet», ty landsvägsdammet stod i högan sky. «Det betyder regn», sa' kusken, en bjärbyssing af renaste vatten. «Och få vi inte da' snart, så bler har ingenting å hänta», tillade han i det han kliade sig i hufvudet och såg på ett magert åkerfält vid sidan af vägen. Ja, Hallandsås, den tror jag, med läsarens tillåtelse, jag - hoppar öfver (fastän det skall ett bra hopp till!), der bo föröfrigt inga «notabla» personer mer an «Gubbakarlen» och Pelle Ring, oaktadt deras namnkunnighet är af helt olika slag och beskaffenhet. Den senare, som har en liten stuga och ett torp vid sidan om landsvägen på det ställe ungefär, der den har sin största höjd öfver hafsytan, är mest känd derför att han varit «ryttmästare i tio minuter». Det gick nemligen så till, att den nyligen aflidne ryttmästare P. v. Möller å Skottorp, hvars torpare Pelle var, en dag då han for förbi, höll in sitt ekipage för att tala med Pelle, som stod och sågade ved utanför sin bostad. «Nå du har det ju bra, och fattas ingenting?» frågade M. (Nej, men jag skulle bara önska ja' va' ryttmästare Möller i tio minuter, så va' ja' nöjd». «Nåja ingenting annat så kan du väl det fån, genmälde M. och såg på sitt ur, «men hvad vill du då uträtta? » «Jo, jag vill», sade den nye ryttmästaren, «skänka Pelle Ring torpet här till arf och ego». v. M. teg och bekräftade donationen. «Klacken» är den punkt på norra sidan af åsen, hvarest man har den härligaste utsigt öfver halländska slätten ända upp till Knäred och öfver Laholmsbugten ungefär till Halmstad; kyrkor kan man räkna ett betydligt antal, hvarför taflan är särdeles hänförande och pittoresk. Denna punkt är belägen å Gräsryd ungefär 15 minuters väg från Ö. Karups gästgifvaregård, der vi stannade med fordonet för att låta hästarne blåsa ut och kusken taga in någon fuktighet i torkan. Till ciceron erhöllo vi en 12 à 13 års gamin, en fullblodshalling af typiskt slag. Han var ytterst försigtig i sina yttranden, om af princip okunnighet eller derför att han ansåg oss för «spioner» det fick jag icke rigtigt klart för mig. Han brukade - förmodligen endast vid såda-na högtidliga tillfällen som ifrågavarande - säga ha och hä istället för ja och nej, hvilket slutligen under dagens lopp äfven smittade på oss andra. - Vet du hvar Klacken är? Frågade bror X. - Ha! - Är der lång väg dit? - Ha! - Kan då följa med och visa oss vägen? - Ha! Sedan vi hade «svängt oss på Klacken» i tre timmar, foro vi till Båstad. Vägen från Ö. Karup till Båstad kröker sig i mångfaldiga bugter, men hur den än slingrar kan den ändå icke slingra sig undan en, det är det bästa. Här ha vi ingenting annat märkbart än Himmelslöf (den borde för namnets skull ligga närmare Engelholm) och Petersberg (det var inte Petersgård det, ty den ligger nära Engelholm), också den en af v. Möllerska egendomarne. Apropos v. M. så erinrar jag mig ett ganska karakteristiskt drag, som jag har från fullt tillförlitlig källa, rörande den hädangångne. En af hans större arrendatorer hade nemligen v. M. oåtspord låtit göra en betydlig reparation å hufvudtrappan, som å mansbyggnaden leder direkt upp till andra våningen, samt låtit satta tak öfver densamma. Någon tid derefter kommer egaren körande och observerar naturligtvis strax förnyelsen med trappan. Det hår betalar jag icke, hör Ni det! yttrade han i en sträf ton. «Det tänker jag heller aldrig begäran, svarade arrendatorn höfligt, «tvärtom skall det glädja mig att kunna helsa ryttmästaren välkommen under mitt eget tak.» Eget tak i min gård, nej det tillåter jag alls icke, jag betalar reparationen var Y. M:s dom och utslag i målet. Båstad, ja det är en stad, som icke är någon stad, utan bara en köping och som sådan skäms den icke för sig. Nätt och trefligt ligger den inbäddad i grönskan vid åsens fot (en fot, som ännu aldrig förtrampat densamma) och nterfolierad med präktiga trädgårdar med blommande fruktträd, som hvarje höst lära vara mera fruktbärande än till och med dem som drottning Semiramis anlade i Babylon och som enligt historien voro rent af «hängfärdiga». Ahl det riktigt vattnas i mun hvar gång jag tänker på de präktiga Båstadspäronen! Kyrkan skall vara bygd 1223 och har ett ur «säker som solen dess gång" och som icke många städer och allra minst Engelholm kan visa maken till. Och så kommo vi ändtligen till Pershög, ett utvärdshus till Båstad. Det fins visserligen icke upptaget hvarken i historien eller geografien, ej heller är det i geologiskt och kulturhistoriskt hänseende märkvärdigt. Nej! men här är «folklif i banko».Intet så der jätteartadt folkhvimmel, stim, folkströmning, som t. ex. vid Bökeberg, utan ett mera stilla och städadt söndagslif. Alla «lättrörliga» Båstadsbor och dito allmoge från trakterna i både Halland och Skåne vallfärda dit om söndagarne och taga sig antingen en svängom på «banan» eller stå och se på eller också möjligen taga sig en «knorr» i det gröna. Pershög är alltså i sin mån en föreningspunkt mellan Skåne och Halland. Den är belägen på terrassen och jag kom att tänka på fästning (ja, nog har mången der kommit i både «fästning» och «festning») ty så snart man beträdde dess område såg man å ömse sider om sig långa rader med «rallebusar» ligga «planterade» i gröngräset, och förestälde «groft artilleri». Sådana voro utanverken, men utan hvarken hot eller fara, såvidt man icke är särskildt skuggrädd för namnet «rallebusar». Vi sågo nemligen ingen annan eld glöda än den som underhölls af tobakssnuggan, hvilken med välbehag njöts jemte söndagsfriheten i den härliga naturen. Innanverken äro deremot mera intagande, för att fortsätta i fästningsstil. De bestodo af en flock småttingar som lekte «sista paret ut». «Här dricker man öl från Schweiz,» sade bror X. då skänkjungfrun kom med supén, som vi bestält. «Jo men», inföll jag «här står dock Carlbergs bryggeris stämpel på etiketten». «Du lät mig icke tala till slut», fortsatte den oförbätterlige, «jag mente det var från Schweitz's restauration». Det hufvudsakliga nöjet bland ungdomen koncentrerar sig mest kring de dansandes ring å «banan», på hvilken arbetas så svetten lackar från kind till klackar. Andra mera svärmiskt-erotiskt stämda och med större sympati för den mystiska stillheten i skogens dunkel, spatsera par om par, ynglingoch tärna, med kind tryckt intill kind, på de slingrande skogsstigarne i den omgifvande parken. Men aftonen hade redan börjat breda sitt dunkel öfver både haf och land innan vi åter satte oss i resvagnen, för att på en annan väg öfver åsen komma till hembygden igen. Vi kunde derför endast en passant taga i betraktande de kollossala arbeten, som här göras med en annan bana, som i betydligt högre mening än den förutnämnda kommer att utgöra ett föreningsband mellan Skåneoch Halland. Vi sågo här från ryggåsen af åsryggen ner i Sinarpsdalens skålform, och snart vände vi ryggen åt bergsryggen, som dock, säge hvad man vill, är den starkaste och oryggligaste ryggen af alla «ryggarne» inom Bjäre härad. Turist.

En tur till Pershög. (Ur Norra Skåne.)

«Ja, varför inte till Pershög? Det är visst värt en «titt» och en liten reseskildring till på köpet.» Detta glada svar fick jag av min alltid gladlynt och uppsluppne vän och skolkamrat, herr X. (som ni vet, min älskvärda läsarinna, så kallas alltid skolkamrater i sådana här resebeskrivningar och andra «berättelser» för X — såvida man inte föredrager att kalla dem för Y eller Z) då jag häromdagen gjorde en axelryckning vid hans vänliga inbjudning på en «köretur» till ovanämnda ställe. «Jo, se du», fortsatte han med sin vanliga skälmaktighet i ögonen, «Pershög är Bjäre härads Neapel och det måste man se innan man dör, ty sedan är det nästan försent». Jag antog naturligtvis inbjudningen (med nöje kan jag tillägga) särskilt som jag snart fick veta att broder X även bjöd på «trevligt» sällskap (vilket jag särskilt räknar damer till) och en liten avstickare till den så kallade «Klacken».

På bestämd tid «rullade» vi iväg, hela sällskapet instuvad i X:s stora «släde» och jag hade nästan sagt att vi «rullade i dammet», ty landsvägssdammet stod i höga skyar. «Det betyder regn», sa kusken, en bjärebyssning av renaste vatten. «Och får vi inte då snart, så blir här ingenting att hämta», tillade han medan han kliade sig i huvudet och såg på ett magert åkerfält vid sidan av vägen.

Ja, Hallandsås, den tror jag, med läsarens tillåtelse, jag hoppar över (fastän det ska ett bra hopp till!), där bor för övrigt inga «notabla» personer mer än «Gubbakarlen» och Pelle Ring, oaktat deras namnkunnighet är av helt olika slag och beskaffenhet. Den senare, som har en liten stuga och ett torp vid sidan om landsvägen ungefär där den har sin största höjd över havsytan, är mest känd därför att han varit «ryttmästare i tio minuter». Det gick nämligen så till att den nyligen avlidne ryttmästare P. v. Möller på Skottorp, vars torpare Pelle var, en dag då han for förbi, höll in sitt ekipage för att tala med Pelle, som stod och såg ved utanför sin bostad. «Nå, du har det ju bra, och saknar ingenting?» frågade M. «Nej, men jag skulle bara önska ja va' ryttmästare Möller i tio minuter, så va' ja' nöjd.» «Nåja, ingenting annat så kan du väl det från mig», genmälde M. och såg på sitt ur, «men vad vill du då uträtta?» «Jo, jag vill», sade den nye ryttmästaren, «skänka Pelle Ring torpet här till arv och eget». v. M. teg och bekräftade donationen.

«Klacken» är den punkt på norra sidan av åsen där man har den härligaste utsikt över halländska slätten ända upp till Knäred och över Laholmsbugten ungefär till Halmstad; kyrkor kan man räkna ett betydligt antal, varför tavlan är särskilt hänförande och pittoresk. Denna punkt är belägen på Gräsryd ungefär 15 minuters väg från Ö. Karups gästgivaregård, där vi stannade med fordonet för att låta hästarna blåsa ut och kusken ta in någon fuktighet i torkan. Till guide fick vi en 12–13 års pojke, en fullblodshalling av typiskt slag. Han var ytterst försiktig i sina yttranden — om av principiell okunnighet eller därför att han ansåg oss för «spioner» fick jag inte riktigt klart för mig.

Han brukade — förmodligen endast vid sådana högtidliga tillfällen som ifråga — säga ha och hä istället för ja och nej, vilket slutligen under dagens lopp även smittade på oss andra.

— Vet du var Klacken är? frågade broder X. — Ha! — Är det långt väg dit? — Ha! — Kan du då följa med och visa oss vägen? — Ha!

Sedan vi hade «snurrat omkring på Klacken» i tre timmar, for vi till Båstad.

Vägen från Ö. Karup till Båstad kröker sig i många bugter, men hur den än slingrar kan den ändå inte slingra sig undan en — det är det bästa. Här ha vi ingenting annat märkbart än Himmelslöf (det borde för namnets skull ligga närmare Engelholm) och Petersberg (det var inte Petersgård det, ty den ligger nära Engelholm), även det en av v. Möllerska egendomar. Apropos v. M. så erinrar jag mig ett ganska karakteristiskt drag, som jag har från fullt tillförlitlig källa, rörande den avlidne. En av hans större arrendatorer hade nämligen v. M. opåfrågad låtit göra en betydlig reparation på huvudtrappan, som på huvudbyggnaden leder direkt upp till andra våningen, samt låtit sätta tak över densamma. Någon tid därefter kommer ägaren körande och observerar naturligtvis strax förnyelsen med trappan. «Det här betalar jag inte, höra ni det!» yttrade han i en strof ton. «Det tänker jag heller aldrig begära», svarade arrendatorn höfligt, «tvärtom skall det glädja mig att kunna hälsa ryttmästaren välkommen under mitt eget tak.»

«Eget tak i min gård, nej det tillåter jag inte. Jag betalar reparationen», var v. M:s dom och utslag i målet.

Båstad, ja det är en stad som inte är någon stad, utan bara en köping och som sådan skäms den inte för sig. Nätt och trefligt ligger den inbäddad i grönskan vid åsens fot (en fot som ännu aldrig förtrampat densamma) och interfolierad med härliga trädgårdar med blomstrande fruktträd, som varje höst ska vara mer fruktbärande än till och med dem som drottning Semiramis anlade i Babylon och som enligt historien voro rent av «hängfärdiga». Ack, det riktigt vattnas i mun varje gång jag tänker på de härliga Båstadspäronen!

Kyrkan ska vara byggd 1223 och har ett utseende «säker som solen dess gång» och som inte många städer och allra minst Engelholm kan visa maken till.

Och så kom vi slutligen till Pershög, ett utvärdshus till Båstad. Det finns visserligen inte upptaget vare sig i historien eller geografien, inte heller är det geologiskt och kulturhistoriskt märkvärdigt. Nej! men här är «folkliv i banko». Inte något så där jättelikt folksammel, stim, folkströmning, som till exempel vid Bökeberg, utan ett mera stilla och städat söndagsliv. Alla «lättrörliga» Båstadsbor och dito allmoge från trakterna i både Halland och Skåne vallfärdar dit på söndagarna och tar sig antingen en svängom på «banan» eller står och ser på eller också möjligen tar sig en «knorr» i det gröna. Pershög är alltså i sin mån en föreningspunkt mellan Skåne och Halland. Den är belägen på terrassen och jag kom att tänka på fästning (ja, nog ha många där kommit i både «fästning» och «festning») ty så snart man beträdde dess område såg man på båda sidor om sig långa rader med «rallebusar» ligga «planterade» i gröngräset och föreställde «grovt artilleri». Sådana voro utanverken, men utan varken hot eller fara, såvida man inte är särskilt skuggrsädd för namnet «rallebusar». Vi såg nämligen ingen annan eld glöda än den som underhölls av tobakssnusningen, vilken med välbehag njöts tillsammans med söndagsfriheten i den härliga naturen. Innanverken är däremot mera intagande, för att fortsätta i fästningsstil. De bestod av en flock småttingar som lekte «sista paret ut».

«Här dricker man öl från Schweiz», sade broder X då skänkjungfrun kom med supén som vi beställt. «Jo men», inföll jag, «här står dock Carlbergs bryggeris stämpel på etiketten». «Du lät mig inte tala till slut», fortsatte den oförbätterlige, «jag menade det var från Schweitz's restauration».

Det huvudsakliga nöjet bland ungdomen koncentrerar sig mest kring de dansandes ring på «banan», på vilken arbetas så svettet lackar från kind till klackar.

Andra mera svärmeriskt-erotiskt stämda och med större sympati för den mystiska stillheten i skogens dunkel, promenerar par om par, yngling och tärnä, med kind tryckt intill kind, på de slingrande skogsstigen i den omgivande parken.

Men aftonen hade redan börjat breda sitt dunkel över både hav och land innan vi åter satte oss i resvagnen för att på en annan väg över åsen komma till hembygden igen. Vi kunde därför endast en passant ta i betraktande de kolossala arbeten som här görs med en annan bana, som i betydligt högre mening än den förutnämnda kommer att utgöra ett föreningsband mellan Skåne och Halland. Vi såg här från ryggåsen av åsryggen ner i Sinarpsdalens skålform, och snart vände vi ryggen åt bergsryggen, som dock, säg vad man vill, är den starkaste och oryggligaste ryggen av alla «ryggarna» inom Bjäre härad.

Turist.