BÅSTADSPOSTEN
19 september 1901
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Om Island och dess folk höll Pastor Thordarson från Island ett af Skioptikonbilder upplyst föredrag å Pershög i Båstad kł. 8 e. m. i går. Föredraget, som räckte omkring en och en half timma, var så fritt att man gärna kunde tro det vara improviseradt, men öfver hufvud taget mycket klart och belysande. Efter en kortare framställning af Islands första befolkning genom utvandrande norrmän omkring år 874 och därefter kommande norrman och svenskar, då Harald hårfager hade föresatt sig och gjort ett löfte att förena Norges land under sitt konungadöme, betonades, att lifvet på ön var i det stora hela af samma natur som från början. Skog växer ej där mera, så att husen byggas af sten. Därför blåser det mycket på ön, hvilket obehag uppkommit därigenom att den förut befintliga björkskogen blifvit utrotad. Ortsfolkningen har det bra; där finnes ej samma "Eländighed", som man finner i Stockholm, Kristiania och Köpenhamn Klimatet är blidt. 10 à 14 grader om sommaren och kreaturen gå ute på bete året om. Får och hästar har man godt om. En välmående bonde kan ha 65 hästar och de äro ej dyra, 40-80 kr. kostar hvarje häst. Södra delen af ön är i allmänhet flack och bär utmärkt bete åt kreaturen. Beskrifningarna å Hekla och de varma källorna samt det bruk som gjordes af dess talrikt förekommande vatten gåfvos på ett synnerligen tilltalande sätt. Den berömda Gejser går 150 fot i höjden. De fördelar, man hade af dessa källor, som jämte torfven utgör ett af värmemedlen gåfvos på ett för den "underliga" ön betecknande sätt. Ön har intet universitet, men läkare- och prästbildning finnes där, och för andra vigtiga ting får man fara till Köpenhamn. Folkskolundervisningen har först på senare tid börjats. Allt ifråga Islands första bebyggande har far och mor läst for sina barn, så att alla på den vägen lärt sig att läsa, skrifva och räkna. Föreläsaren framhöll vid flera tillfallen Isländarnes stora kärlek till Sverige och dess kultur. Äfven isländska skalder skrifva på svenska och Bellman är en omtyckt poet. Ingen socialism trifves där, 8 timmars arbetsdag talas ej om, och folket är så hederligt och ärligt, att inga prokuratorer behöfvas. Det hyllar freden och det fordom så stridslystna och till envig fallna folket lefver stilla och "roligt" och tar väl emot främlingar. De foretedde taflorna, som föreläsaren själf framställde, visade bland annat det mycket omtalade Reykiavik, en stad på 6,000 invånare, väl belägen och med en god hamn. Vidare fick man se en kavalkad bestående af 10 à 12 beridna hästar utanför ett större hus, flickor, som till häst styrde öfver en elf, betande hjordar, bondhus och tvänne flickor, en i hvardagsdräkt och en annan i högtidsdräkt af bästa slag. Då Norge på sin tid förenades med Sverige, tyckes men ha glömt bort, att Island tillhört Norge. Ingen gjorde anspråk därpå och det har därför blifvit förenadt med Danmark. Däröfver hade visst icke Island något att beklaga, men då man nu talar om en dansk minister för ön, som räknar 80,000 inbyggare på ett område af 1,900 kvadratmil, trodde sig talaren kunna säga, att detta aldrig kunde ske med det isländska folkets bifall, ty det komme då ej att blifva ett fritt folk, utan alltid stå i ett större beroende af Danmark. Föreläsningen var besökt af ett 100-tal personer, som voro synnerligen belåtna med hvad de fått höra. Man kunde ha väntat att föreläsaren äfven något talat om de förändringar i klimatet, som blifvit en följd af golfströmmens aflägsnande m. m., men då nu goltströmmen allt mer närmar sig Island igen, må man i fullaste mått instämma i föreläsarens hoppfulla tro, att en lycklig framtid må uppblomstra på den "underliga“ ön.
Om Island och dess folk höll Pastor Thordarson från Island ett av skioptikonbilder upplyst föredrag på Pershög i Båstad kl. 8 e.m. i går.
Föredraget, som räckte omkring en och en halv timma, var så fritt att man gärna kunde tro det vara improviseradt, men i övrigt mycket klart och belysande.
Efter en kortare framställning av Islands första befolkning genom utvandrare från Norge omkring år 874 och därefter kommande norrmän och svenskar, då Harald hårfager hade föresatt sig och gjort ett löfte att förena Norges land under sitt konungadöme, betonades att livet på ön var i det stora hela av samma natur som från början. Skog växer inte där längre, så att husen byggas av sten. Därför blåser det mycket på ön, vilket obehag uppkommit därigenom att den tidigare befintliga björkskogen blivit utrotad.
Ortsfolkningen har det bra; där finns inte samma "elände" som man finner i Stockholm, Kristiania och Köpenhamn. Klimatet är milt. 10 à 14 grader om sommaren och kreaturen går ute på bete året om. Får och hästar har man gott om. En välmående bonde kan ha 65 hästar och de är inte dyra, 40–80 kr. kostar varje häst.
Södra delen av ön är i allmänhet flack och bär utmärkt bete åt kreaturen.
Beskrivningarna av Hekla och de varma källorna samt det bruk som gjordes av dess talrikt förekommande vatten gavs på ett synnerligen tilltalande sätt. Den berömda Gejser går 150 fot i höjden. De fördelar man hade av dessa källor, som tillsammans med torven utgör ett av värmemelen, gavs på ett för den "underliga" ön betecknande sätt.
Ön har inget universitet, men läkar- och prästutbildning finns där, och för andra viktiga ting får man fara till Köpenhamn. Folkskolundervisningen har först på senare tid börjats. Allt ifråga Islands första bebyggande har far och mor läst för sina barn, så att alla på det viset lärt sig att läsa, skriva och räkna.
Föreläsaren framhöll vid flera tillfällen isländarnas stora kärlek till Sverige och dess kultur. Även isländska skalder skriver på svenska och Bellman är en omtyckt poet. Ingen socialism trivs där, 8 timmars arbetsdag talas inte om, och folket är så hederligt och ärlikt att inga prokuratörer behövs. Det hyller freden och det fördom så stridslystna och till envig fallna folket lever stilla och "lugnt" och tar väl emot främlingar.
De förevisade tablåerna, som föreläsaren själv framställde, visade bland annat det mycket omtalade Reykiavik, en stad på 6 000 invånare, väl belägen och med en god hamn. Vidare fick man se en kavalkad bestående av 10 à 12 beridna hästar utanför ett större hus, flickor som till häst styrde över en älv, betande hjordar, bondhus och två flickor, en i vardagsdräkt och en annan i högtidsdräkt av bästa slag.
Då Norge på sin tid förenades med Sverige, tycks man ha glömt bort att Island tillhört Norge. Ingen gjorde anspråk därpå och det har därför blivit förenats med Danmark. Däröver hade visst inte Island något att beklaga, men då man nu talar om en dansk minister för ön, som räknar 80 000 inbyggare på ett område av 1 900 kvadratmil, trodde sig talaren kunna säga att detta aldrig kunde ske med det isländska folkets samtycke, ty det skulle då inte bli ett fritt folk utan alltid stå i ett större beroende av Danmark.
Föreläsningen var besökt av ett 100-tal personer, som voro synnerligen belåtna med vad de fått höra. Man kunde ha väntat att föreläsaren även något talat om de förändringar i klimatet som blivit en följd av golfströmmens avlägsnande m.m., men då nu golfströmmen allt mer närmar sig Island igen, må man i fullaste mått instämma i föreläsarens hoppfulla tro att en lycklig framtid må uppblomstra på den "underliga" ön.
Föredraget, som räckte omkring en och en halv timma, var så fritt att man gärna kunde tro det vara improviseradt, men i övrigt mycket klart och belysande.
Efter en kortare framställning av Islands första befolkning genom utvandrare från Norge omkring år 874 och därefter kommande norrmän och svenskar, då Harald hårfager hade föresatt sig och gjort ett löfte att förena Norges land under sitt konungadöme, betonades att livet på ön var i det stora hela av samma natur som från början. Skog växer inte där längre, så att husen byggas av sten. Därför blåser det mycket på ön, vilket obehag uppkommit därigenom att den tidigare befintliga björkskogen blivit utrotad.
Ortsfolkningen har det bra; där finns inte samma "elände" som man finner i Stockholm, Kristiania och Köpenhamn. Klimatet är milt. 10 à 14 grader om sommaren och kreaturen går ute på bete året om. Får och hästar har man gott om. En välmående bonde kan ha 65 hästar och de är inte dyra, 40–80 kr. kostar varje häst.
Södra delen av ön är i allmänhet flack och bär utmärkt bete åt kreaturen.
Beskrivningarna av Hekla och de varma källorna samt det bruk som gjordes av dess talrikt förekommande vatten gavs på ett synnerligen tilltalande sätt. Den berömda Gejser går 150 fot i höjden. De fördelar man hade av dessa källor, som tillsammans med torven utgör ett av värmemelen, gavs på ett för den "underliga" ön betecknande sätt.
Ön har inget universitet, men läkar- och prästutbildning finns där, och för andra viktiga ting får man fara till Köpenhamn. Folkskolundervisningen har först på senare tid börjats. Allt ifråga Islands första bebyggande har far och mor läst för sina barn, så att alla på det viset lärt sig att läsa, skriva och räkna.
Föreläsaren framhöll vid flera tillfällen isländarnas stora kärlek till Sverige och dess kultur. Även isländska skalder skriver på svenska och Bellman är en omtyckt poet. Ingen socialism trivs där, 8 timmars arbetsdag talas inte om, och folket är så hederligt och ärlikt att inga prokuratörer behövs. Det hyller freden och det fördom så stridslystna och till envig fallna folket lever stilla och "lugnt" och tar väl emot främlingar.
De förevisade tablåerna, som föreläsaren själv framställde, visade bland annat det mycket omtalade Reykiavik, en stad på 6 000 invånare, väl belägen och med en god hamn. Vidare fick man se en kavalkad bestående av 10 à 12 beridna hästar utanför ett större hus, flickor som till häst styrde över en älv, betande hjordar, bondhus och två flickor, en i vardagsdräkt och en annan i högtidsdräkt av bästa slag.
Då Norge på sin tid förenades med Sverige, tycks man ha glömt bort att Island tillhört Norge. Ingen gjorde anspråk därpå och det har därför blivit förenats med Danmark. Däröver hade visst inte Island något att beklaga, men då man nu talar om en dansk minister för ön, som räknar 80 000 inbyggare på ett område av 1 900 kvadratmil, trodde sig talaren kunna säga att detta aldrig kunde ske med det isländska folkets samtycke, ty det skulle då inte bli ett fritt folk utan alltid stå i ett större beroende av Danmark.
Föreläsningen var besökt av ett 100-tal personer, som voro synnerligen belåtna med vad de fått höra. Man kunde ha väntat att föreläsaren även något talat om de förändringar i klimatet som blivit en följd av golfströmmens avlägsnande m.m., men då nu golfströmmen allt mer närmar sig Island igen, må man i fullaste mått instämma i föreläsarens hoppfulla tro att en lycklig framtid må uppblomstra på den "underliga" ön.