15 juni 1885

Den 15 juni.På dressinfrån Halmstad till Helsingborg.II. Från Weinge station, vid hvilken vi stannade i vårt förra bref, går jernvägen genom väsentligen ljunghedar och grusbackar till Laholm. Öfver de brusande vattenfallen härstädes löper banan fram på tvenne luftigt bygda jernbroar, hvilande på landfästen af huggen granit. Den största af dessa bryggor med ett 36 meters spann har kostat omkring 30,000 kr., den mindre med blott 9 meters spann har bygts för omkring 10,000 kr. Det är en ganska praktfull tafla, som här upprullas för ens ögon när man, sittande i en kupé å det långsamt framglidande tåget, kastar sina blickar genom fönstret ned på Lagans brusande vattenfall, som fräsande och skummande välta sig ned mot och genom tvenne gamla brohvalf, bakom hvilka vattenmassorna breda ut sig till en bred och jemt flytande flod, på sina ställen kransad af lummiga träd. I förbigående anse vi oss böra nämna att det är i dessa vattenfall och den ett stycke härofvan liggande Kassefors - det största vattenfall i södra Sverge - som den riksbekanta »Halmstadslaxen» fångas. A propos denna laxfångst, så kommer den att vålla jernvägsbolaget en opåräknad utgift af bortåt 12,000 kr. Härmed förhåller sig nemligen sålunda att det bolag, som disponerar laxfisket i Lagaån, efter de ofvannämnda brobygnadernas fullbordande, väckte åtal mot jernvägsbolaget under påstående att den vattenled i ån, genom hvilken laxen passerade, blifvit stängd, hvarigenom fiskeribolaget skulle komma att lida en förlust på flere tusen kronor. Utslag i denna rättegång har nu fallit till fiskeribolagets förmån. För att nu slippa utgifva en dryg skadeersättning hvarje år har jernvägsbolaget beslutit åter öppna den omtvistade vattenleden, gående midt emellan de båda redan bygda broarne, och deröfver bygga en tredje bro för, som vi nyss nämnde, bortåt 12,000 kr. Jernvägsstationen ligger strax öster om staden och en bred nyanlagd väg förbinder densamma med stadens torg. Att Laholm, som i det längsta varit temligen oberördt af tidens strömningar, äfven börjat bli mottagligt för den modernare andan i vår tid, derpå utgjorde bl. a. dess storartade hotell ett talande bevis. I detta var nemligen allting tidsenligt inrättadt, t o. m. priserna voro moderna. Platån nedanför Laholm fram till Hallandsås är icke i mycket olik den skånska slätten. Förbi Wallberga och Skottorps stationer, belägna i närheten af herregårdarne med samma namn, leder jernvägen genom odlade marker, och bördiga sädesfält ända ned till länsgränsen. Snygga bondgårdar ligga i mängd kringströdda bland sädesåkrarna och här och hvar sticker en och annan kyrka upp sitt trubbiga torn ur en lummig trädgrupp. Framför oss reser sig Hallandsås icke imponerande genom storslagna massor, skyhöga bergstoppar eller väldiga klippformationer. Långsamt i öfverensstämmelse med sin åtminstone till hälften skånska natur höjer sig åsen öfver den omgifvande platån. Sådan den nu ligger, klädd i vårens friska fägring, företer dock den åt oss vända sidan en rik och skiftande tafla. Mellan dungar af grönskande löfträd skymta hvita och röda husgaflar fram, deromkring ligga åkertegarne strödda skiftande i en oändlig mängd färger från den blottade kampermyllans gråsvarta och ljungens mörkbruna skiftning till den späda sädesbroddens ljusaste grönska. De ligga der, dessa åsens åkerlappar, som rutorna i ett schackbräde, och som skyarne komma och fara springa de vexelvis fram i ljus och i skugga, ständigt skiftande i färg - ett lefvande, alltid lika intressant panorama. Icke utan möda har vår dressin för den starka stigningens skull kunnat föras fram till Båstads station. Men nu äro vi der och se en ny och storartad utsigt öppnad framför oss. Som bekant ligger stationen å den halländska sluttningen af åsen, i närheten af länsgränsen, men på något afstånd från köpingen. Denna ligger alltså utbredd för ens fötter täck och leende, innesluten som i en ram å ena sidan af de skogsklädda höjder, som börja vid Pershög och sedan fortgå så långt ögat kan nå, och å andra sidan af det blåa hafvet. Det är onekligen en mycket vacker tafla, vi nu ha framför oss, rik på måleriska motiv; men hvad vi sakna å densamma är ett lefvande staffage: hafvet ligger dödt och utan seglare, och äfven sjelfva landskapet, så artistiskt anordnadt det än synes vara, framstår icke med så mycket lif för vår andliga syn, som många andra platser af jemförelsevis mindre naturskönhet. Vi stå nu inför den sträcka af jernvägen, hvilken såväl i tekniskt afseende som med hänsyn till den omgifvande naturen är af största intresse. Ett fördjupande i detaljer kunde här ega sitt berättigande och vara af stort intresse, men vi öfverlemna en så fordrande uppgift åten mera sakkunnig resande. Omedelbart ofvanom Båstads station kommer den första genomsprängningen af berget. På en flere fot lång sträcka ligger banspåret liksom djupt ingräfdt i ett gneislager. Man ser att mycket arbete blifvit nedlagdt här. Gneisen är ytterst porös och full af springor. Intet enda ordentligt stycke har kunnat tagas ur den, bara småbitar. Der denna genomskärning slutar vidtager en utfyllning, den ansenligaste på hela banan. Det är en riktig jättebank af 300 meters längd och 19 meters bredd i blatsen der denna bank ligger kallas "kungsskogen". Banken har ännu icke fått sin vederbörliga höjd, men utfyllningen af densamma pågår dagligen så att den torde snart vara färdig. Och på detta sätt fortlöper banspåret genom hela Sinarpsdalen. Det kröker sig och bugtar fram omkring bergsuddarne som en orm, med en genomskärning här och en utfyllning der, allt för att banan ej skall få en högre stigning, än som stadgas i koncessionen, nemligen 1 fot på 80. Och på båda sidor om spåret har man det intressantaste berglandskap: än en hög och mot banan brant sluttande bergspets såsom «Bratteberg», än en öppning mellan kullarne, som låter en romantisk daltjusa med träd och bäckar blicka oss till mötes, än små till färg och utseende mystiska figurer å sjelfva bergssidorna,som vid närmare efterseende befinnas vara odlade åkertegar, och alltemellanåt se vi nedunder oss ett om förfall vittnande qvarnverk eller någon annan om bättre framgång vittnande industriel anläggning. Emellan Dalamöllan och Grefvie station sågo vi en vacker skogsdunge skymta fram ur en dalgång. Vår ledsagare berättade att så oansenlig denna dunge syntes från banan, innehölle den dock skog för mer än 8,000 kronor och att egarne till densamma ej hade någon annan utfärdsväg från den än den bäck, som flöt fram i dalen under banvallen. Med anledning häraf hade jernvägsbolaget vid byggandet af banan blifvit stäldt i valet mellan att antingen inköpa skogen eller ock att bygga trumman öfver bäcken af så stora dimensioner att skogsegarne kunde komma fram derigenom med sina vedlass. Bolaget hade valt det senare alternativet, och öfver den oansenliga skogsbäcken hvälfver sig nu under den ganska höga jernvägsbanken en bred och vacker hvalfbro af huggen granit. Banan höjer sig alltjemt, går i jemn stigning ända fram till Grefvie station, den högst belägna å Skåne-Hallands-banan. Strax innan vi kommo fram till densamma passerade vi ett stort gneislager, i hvilket spåret blifvit inskuret, liknande det vid Båstad, men betydligt större. När vi hunnit fram ur detsamma bredde sig den skånska sidan af Hallandsås ut för våra fötter med kyrkor och bondgårdar och längst bort i fjerran till höger det blånande sundet.

Den 15 juni. På dressinen från Halmstad till Helsingborg. II. Från Weinge station, vid vilken vi stannade i vårt förra brev, går järnvägen genom väsentligen ljunghedar och grusbackar till Laholm. Över de brusande vattenfallen här löper banan fram på två luftigt byggda järnbroar, vilande på landfästen av huggen granit. Den största av dessa broar med ett 36 meters spann har kostat omkring 30 000 kr., den mindre med endast 9 meters spann har byggts för omkring 10 000 kr. Det är en ganska praktfull bild som här rullas upp för ens ögon när man, sittande i en kupé på det långsamt framglidande tåget, kastar sina blickar genom fönstret ned på Lagans brusande vattenfall, som frässande och skummande välter sig ned mot och genom två gamla brovalv, bakom vilka vattenmassorna breder ut sig till en bred och jämnt flytande flod, på sina ställen kransad av lummiga träd. I förbigående anser vi oss böra nämna att det är i dessa vattenfall och det ett stycke härovan liggande Kassefors – det största vattenfall i södra Sverige – som den riksbekanta "Halmstadslaxen" fångas. Apropos denna laxfångst kommer den att vålla järnvägsbolaget en oräknad utgift av bortåt 12 000 kr. Saken förhåller sig nämligen så att det bolag som disponerar laxfisket i Lagaån, efter de ovannämnda brobygnadernas fullbordande, väckte åtal mot järnvägsbolaget under påstående att vattenleden i ån, genom vilken laxen passerade, blev stängd, varvid fiskeribolaget skulle komma att lida en förlust på flera tusen kronor. Dom i denna rättegång har nu fallit till fiskeribolagets förmån. För att nu slippa utgifva en rejäl skadeersättning varje år har järnvägsbolaget beslutat åter öppna den omtvistade vattenleden, gående mitt emellan de båda redan byggda broarna, och därover bygga en tredje bro för, som vi nyss nämnde, bortåt 12 000 kr. Järnvägsstationen ligger strax öster om staden och en bred nyanlagd väg förbinder densamma med stadens torg. Att Laholm, som i det längsta varit ganska oberört av tidens strömningar, även börjat bli mottagligt för den modernare anden i vår tid, därav utgör bland annat dess storartade hotell ett talande bevis. I detta var nämligen allt tidsenligt inrättat, till och med priserna voro moderna. Slätten nedanför Laholm fram till Hallandsås är inte i mycket olik den skånska slätten. Förbi Wallberga och Skottorps stationer, belägna i närheten av herrgårdarna med samma namn, leder järnvägen genom odlade marker och bördig sädesfält ända ned till länsgränsen. Snygga bondgårdar ligga i mängd kringströdda bland sädesåkrarna och här och där sticker en och annan kyrka upp sitt trubbiga torn ur en lummig trädgrupp. Framför oss reser sig Hallandsås inte imponerande genom storslagna massor, skyhöga bergstoppar eller väldiga klippformationer. Långsamt i överensstämmelse med sin åtminstone till hälften skånska natur höjer sig åsen över den omgivande slätten. Sådan den nu ligger, klädd i vårens friska färgning, företer dock den åt oss vända sidan en rik och skiftande bild. Mellan dungar av grönande lövträd skymtar vita och röda husgavlar fram, däromkring ligga åkertegarna strödda skiftande i en oändlig mängd färger från den blottade kampergrålans gråsvarta och ljungens mörkbruna skiftning till den späda sädesbroddets ljusaste grönska. De ligga där, dessa åsens åkerlappar, som rutorna i ett schackbräde, och som skyarna komma och fara springer de växelvis fram i ljus och i skugga, ständigt skiftande i färg – ett levande, alltid lika intressant panorama. Inte utan möda har vår dressin för den starka stigningens skull kunnat föras fram till Båstads station. Men nu är vi där och ser en ny och storartad utsikt öppnad framför oss. Som bekant ligger stationen på den halländska sluttningen av åsen, i närheten av länsgränsen, men på något avstånd från köpingen. Denna ligger alltså utbredd för ens fötter täck och leende, innesluten som i en ram å ena sidan av de skogsbeklädda höjder som börja vid Pershög och sedan fortgå så långt ögat kan nå, och å andra sidan av det blåa havet. Det är onekligen en mycket vacker bild vi nu ha framför oss, rik på måleriska motiv; men vad vi sakna på densamma är ett levande staffage: havet ligger dödt och utan seglare, och även själva landskapet, så artistiskt anordnat det än synes vara, framstår inte med så mycket liv för vår andliga syn som många andra platser av jämförelsevis mindre natursskönhet. Vi står nu inför den sträcka av järnvägen vilken såväl i tekniskt avseende som med hänsyn till den omgivande naturen är av största intresse. En fördjupning i detaljer kunde här äga sitt berättigande och vara av stort intresse, men vi överlämna en så fordrande uppgift åt en mera sakkunnig resande. Omedelbar ovanför Båstads station kommer den första genomsprängningen av berget. På en flera fot lång sträcka ligger banspåret liksom djupt ingräft i ett gneisjlager. Man ser att mycket arbete bli[vit] nedlagt här. Gnejsen är ytterst porös och full av sprickor. Inte ett enda ordentligt stycke har kunnat tas ur den, bara småbitar. Der denna genomskärning slutar vidtar en utfyllning, den ansenligaste på hela banan. Det är en riktig jättebank av 300 meters längd och 19 meters bredd i blaten där denna bank ligger kallad "Kungsskogen". Banken har ännu inte fått sin vederbörliga höjd, men utfyllningen av densamma pågår dagligen så att den torde snart vara färdig. Och på detta sätt fortlöper banspåret genom hela Sinarpsdalen. Det kröker sig och bugtar fram omkring bergsuddarna som en orm, med en genomskärning här och en utfyllning där, allt för att banan ej skall få en högre stigning än som stadgas i koncessionen, nämligen 1 fot på 80. Och på båda sidor om spåret har man det intressantaste berglandskap: än en hög och mot banan brant sluttande bergspets såsom "Bratteberg", än en öppning mellan kullarna som låter en romantisk daltjusa med träd och bäckar blicka oss till mötes, än små till färg och utseende mystiska figurer på själva bergssidorna, [...]

som vid närmare efterseende befunnits vara odlade åkertegar, och då och då ser vi under oss ett vittnesbörd om förfall – ett kvarnverk – eller någon annan industrianläggning som vittnar om större framgång.

Mellan Dalamöllan och Grefvie station såg vi en vacker skogsdunge skymta fram ur en dalgång. Vår ledsagare berättade att denna dunge, så obetydlig den såg ut från banan, innehöll skog värd mer än 8 000 kronor och att skogsägarna inte hade någon annan framkomstväg från den än den bäck som flöt fram i dalen under banvallen. På grund av detta hade järnvägsbolaget vid byggandet av banan ställts inför valet mellan att antingen köpa skogen eller bygga en trumma över bäcken av så stora dimensioner att skogsägarna kunde komma fram med sina vedlass. Bolaget valde det senare alternativet, och över den obetydliga skogsbäcken välver sig nu under den ganska höga järnvägsbanken en bred och vacker välvbro av huggen granit.

Banan höjer sig alltjämt, går i jämn stigning helt fram till Grefvie station, den högst belägna på Skåne-Hallands-banan. Strax innan vi kom fram till den passerade vi ett stort gneislager, i vilket spåret blivit inskuret, liknade det vid Båstad, men betydligt större. När vi hunnit fram ur det spred sig den skånska sidan av Hallandsås ut för våra fötter med kyrkor och bondgårdar och längst bort i fjärran till höger det blånande sundetets [...]