7 juli 1885

Skåne-Hallandsjernväg. Från en af våra korrespondenter hafva vi mottagit följande meddelande om de vid och i närheten af Båstad och Sinarpsdalen pågående jernvägsarbetena. Arbetet å denna linie fortgår med raska steg, men ovisst är, om det skall kunna lyckas entreprenören att till öfverenskommen tidpunkt, den 1 nästa månad, få banan färdig för fullständig trafik. Den aldra största delen af arbetet är visserligen inom Hallands landamären bringad till fulländning, med undantag af den närmast gränsen belägna delen, men Hallandsåsen har kräft och kräfver fortfarande ett oerhördt arbete. Det är specielt utfyllningen af den för Båstads station bestämda platsen samt den derifrån åt Sinarpsdalen gående höga banken som sluka penningar, tid och arbete i det oändliga, vore man frestad påstå. Snart sagdt allt från det första spadtaget togs å denna jernvägslinie har här forceradt arbete varit i gång, och sedan veckor tillbaka arbetas både dag och natt med framförande af fyllning, dervid man ofta har anblicken af tre tåg på en gång efter hvarandra. Man bör rätteligen, för att kunna bilda sig ett riktigt omdöme om det storartade företaget, på ort och ställe taga det i betraktande, ty en beskrifning, hur målande den än må vara, kan endast lemna en högst ofullständig bild af det hela. Vi vilja dock som hastigast skizzera någon af de närmast gränsen och Båstad belägna punkterna. Sedan banan midt för egendomen Petersberg passerat Stensån, der vattenstation är anlagd, öfvergår den några hundra fot nedan om den till Båstad ledande häradsvägen, öfver hvilken en vägport är anbringad. I förbigående må nämnas, att man för att å denna inbespara några alnars stenmur samt deröfver anbragta jernbjelkar på ett mycket kuriöst sätt omlagt vägen, så att den, som förut lopp alldeles rak, nu på en sträckaaf omkring 50 fot bildar 3 trubbiga vinklar på ömse sidor och genom vägporten, så att från ena hållet kommande vägfarande, som skola passera viadukten icke kunna se från andra hållet möjligen anländande, förrän de äro alldeles inpåhvarandra och just under vägporten, hvars genomgång icke är öfverdrifvet bred; en olägenhet så mycket större som denna farled är specielt höst- och vintermånaderna en af de aldra mest, för att icke säga den mest trafikerade väg inom södra Halland, då Båstad är de derstädes bosatte spanmålsproducenternes afsättningsort. Detta missförhållande har uppstått endast, såsom nämndes, genom en malplacerad sparsamhet, enär jernvägen eljest skulle i sned riktning skurit landsvägen. Härifrån kröker banan starkt från sydlig tiil vestlig riktning och närmar sig allt mer Hallandsåsens fot, till dess den ungefär vid gränsskilnaden så att säga smyger sig så tätt intill den som möjligt är och vidhåller sedan denna kärleksfulla förening genom fortgången af Sinarpsdalen, till den grad att linien snart sagdt kan sägas utgöra ett fortlöpande komplex af längre eller kortare kurvor, tillkomna genom denna sträfvan att uppgå i och bli en del af åsen, som utmed hela sin längd bildar en mängd mer eller mindre djupa inskärningar. Väl inkomne öfver gränsen, der ännu äreportarne från festen vid de sista skenornas inspikning qvarstå, äro vi inne på området för Båstads station, belägen nära 2 kilometer från köpingen af samma namn, hvars stationshus står till det yttre åtminminstone färdigt, utan att ännu något godsmagasin påbörjats. Orsaken härtill beror närmast på att platsen för stationsområde ännu icke blifvit utfyld. Här är det egentligen, som svårigheten tager sin början. Då man betänker, att banken härstädes håller nära 60 fot och att snart sagdt hvarje tum af densamma, hvartill kommer stationsområdet, en ytvidd af säkerligen 4000 qvadratalnar i sin fullbordan, skall åstadkommas å konstgjord väg meddelst fyllning, kan man ungefär göra sig en föreställning om arbetets storslagenhet ensamt å denna punkt. Från stationen fortlöper linien i rakt vestlig riktning ungefär 1,500 fot, å hvilken sträcka den redan 50 à 60 fot höga banken skall ytterligare höjas flere fot, då den i sitt närvarande skick mest har likhet med en rutschbana, och böjer sig sedan under passerandet af en i berget uthuggen genomgång af omkring 900 fots längd, med branta klippor å ömse sidor tätt innesluten, i en skarp kurva i rakt sydlig riktning, och väl utkommen ur denna passage har man framför sig den högsta och längsta konstgjorda banken å hela linien. Den höjer sig här enligt uppgift till en höjd af 80 fot och påstås vara den högsta i Sverige, med en bas i förhållande till höjden. Att för en icke fackman söka beräkna huru många kubikmeter jord, sten och grus här blifvit påförda låter sig icke göra ens approximativt; att det emellertid är en oerhörd massa kan lätteligen tänkas. Denna bank är nu i det aldra närmaste färdig, men så har man också mer än 2 år arbetat på densamma och den nyssnämnda genomgången af berget, der banan kröker in iSinarpsdalen. En omständighet, som i betydlig grad försvårat och försenat arbetet med denna genomgång, har varit att stenen är så porös, att sprängämnen gjort föga verkan, utan har man med hackan måst hufvudsakligast tränga sig igenom ända ned till 30 à 40 fots djup. Som förut nämndt, slingrar sig jernvägen sedan i sin fortgång alldeles utmed Hallandsåsens fot förbi det vackra Korred genom Dala der en kulvert, för hvilket stenarbetet ensamt kostat 7000 kr., är anlagd bort till Böske, der Grefvie station skall ligga, vidare neråt Förslöf, i sin gång företeende föga afvikningar från det förut beskrifna, tills den nedkommer på den nordskånska slätten och närmar sig Engelholm. Men frågar någon, kanske har det då icke gifvits möjlighet att välja en annan väg genom Sinarpsdalen, hvarigenom dels Båstad fått stationen närmare sig och dels de stora tekniska svårigheterna, som endast delvis kunna sägas vara lyckligt lösta, undvikits? På denna fråga kan svaras ett fullkomligt obetingadt och obestridligt jo! För att nu icke anföra hvad vanliga menniskor med praktiskt, sundt förnuft härvidlag påstå, så hafva duglige, opartiske fackmän utlåtit sig, det man genom att låta banan följa den vestra sidan af Sinarpsdalen i st. f. att öfvergå på den östra, dels skulle undgått åtskilliga utgifter och dels kunnat skaffa Båstadsborne station alldeles invid dem, hvarifrån banan sedan utmed sjön kommit att på lång sträcka löpa genom snart sagdt värdelös mark, under det att med den nuvarande linien och dess snart sagdt sammansmältning med Hallandås jernvägen vinter- och vårtid är illa utsatt för snömassors hopning och vårflodens öfversvämmande utskärningar, der den från den nästan lodräta höjden ovilkorligen måste störta sig öfver jernvägsbanken, samt stationen blifvit förlagd så långt ifrån köpingen, att det är en blodig ironi att gifva den namnet Båstad, och dyra expropriationer ökat jernvägens och aktiee-garnes nog förut stora utgifter. Men torde någon annan fråga ytterligare: Hvarför har man då lagt jernvägen så som den nu ter sig? Svaret ligger för den, som känner förhållandena, mycket nära, och att det dervid beklagligen är enskildt intresse som gjort sig gällande är alltför väl kändt. Vi vilja dock nu ej mera orda derom, men torde rätt snart och på annat område återkomma till denna fråga, som, om ock den eger ett eller annat motstycke i vårt land, likväl dess bättre är temligen allenastående. Vi kunna afsluta detta vårt bidrag till Skåne-Hallands jernvägs historia med att anföra, det allmänt antages, att ingeniör Jehander på Hallandsåsens genomgång lär komma att sätta till hvad han eventuelt på den öfriga sträckningen förtjenat.

Skåne-Hallandsjärnväg. Från en av våra korrespondenter har vi mottagit följande meddelande om de vid och i närheten av Båstad och Sinarpsdalen pågående järnvägsarbetena.

Arbetet på denna linje fortgår med raska steg, men det är osäkert om entreprenören kommer att kunna få banan färdig för fullständig trafik till överenskommen tidpunkt, den 1 nästa månad. Den största delen av arbetet är visserligen inom Hallands landamären genomförd, med undantag av delen närmast gränsen, men Hallandsåsen kräver och kräver fortfarande ett enormt arbete. Det är särskilt utfyllningen av den för Båstads station bestämda platsen samt den från där åt Sinarpsdalen gående höga banken som tar penningar, tid och arbete i det oändliga, skulle man vilja säga. Snart sagt allt sedan det första spade togs på denna järnvägslinje har här forcerat arbete varit igång, och sedan veckor tillbaka arbetar man både dag och natt med framförande av fyllning, varvid man ofta har anblicken av tre tåg på en gång efter varandra.

Man bör egentligen, för att kunna bilda sig ett riktigt omdöme om det storartade företaget, på ort och ställe ta det i betraktande, ty en beskrivning, hur målande den än må vara, kan endast ge en högst ofullständig bild av helheten. Vi vill dock så snart som möjligt skissera någon av de närmast gränsen och Båstad belägna punkterna. Sedan banan mitt för egendomen Petersberg passerat Stensån, där vattenstation är anlagd, övergår den några hundra fot nedan om den till Båstad ledande häradsvägen, över vilken en vägport är anbringad. I förbigående kan nämnas att man för att på denna spara några alnars stenmur samt däröver anbragta järnbjelkar på ett mycket märkligt sätt omlagt vägen, så att den, som förut löpte alldeles rak, nu på en sträcka av omkring 50 fot bildar 3 trubbiga vinklar på båda sidor och genom vägporten, så att från ena hållet kommande väg­farande som ska passera viadukten inte kan se från andra hållet möjligen anländande förrän de är alldeles tätt ihop och just under vägporten, vars genomgång inte är överdrifvet bred; en olägenhét så mycket större som denna farled är särskilt höst- och vintermånaderna en av de allra mest, för att inte säga den mest trafikerade väg inom södra Halland, då Båstad är de därstädes bosatta spannmålsproducenternas avsättningsort. Detta missförhållande har uppstått endast, såsom nämndes, genom en felplacerad sparsamhet, då järnvägen annars skulle i sned riktning skurit landsvägen. Härifrån böjer banan starkt från sydlig till västlig riktning och närmar sig allt mer Hallandsåsens fot, till dess den ungefär vid gränsskilnaden så att säga smyger sig så tätt intill den som möjligt är och vidhåller sedan denna kärleksfulla förening genom fortgången av Sinarpsdalen, till den grad att linjen snart sagt kan sägas utgöra ett fortlöpande komplex av längre eller kortare kurvor, tillkomna genom denna strävan att uppgå i och bli en del av åsen, som utmed hela sin längd bildar en mängd mer eller mindre djupa inskärningar. Väl inkomne över gränsen, där ännu ärporterna från festen vid de sista skenenors inspikning återstå, är vi inne på området för Båstads station, belägen nära 2 kilometer från köpingen av samma namn, vars stationshus står till det yttre åtminstone färdigt, utan att ännu något godsmagasin påbörjats. Orsaken härtill beror närmast på att platsen för stationsområde ännu inte har blivit utfylld. Här är det egentligen som svårigheten tar sin början. Då man betänker att banken härstädes håller nära 60 fot och att snart sagt varje tum av densamma, vartill kommer stationsområdet, en yta av säkerligen 4000 kvadratAlnar i sin fulländning ska åstadkommas på konstgjord väg medels fyllning, kan man ungefär göra sig en föreställning om arbetets storslagenhet allenast på denna punkt. Från stationen fortlöper linjen i rakt västlig riktning ungefär 1 500 fot, på vilken sträcka den redan 50 à 60 fot höga banken ska ytterligare höjas flera fot, då den i sitt närvarande skick mest har likhet med en rutschbana, och böjer sig sedan under passerandet av en i berget uthuggen genomgång av omkring 900 fots längd, med branta klippor på båda sidor tätt innesluten, i en skarp kurva i rakt sydlig riktning, och väl utkommen ur denna passage har man framför sig den högsta och längsta konstgjorda banken på hela linjen. Den höjer sig här enligt uppgift till en höjd av 80 fot och påstås vara den högsta i Sverige, med en bas i förhållande till höjden. Att för en icke fackman söka beräkna hur många kubikmeter jord, sten och grus här har blivit påförda låter sig inte göra ens approximativt; att det emellertid är en enormt stor massa kan lätt tänkas. Denna bank är nu i det allra närmaste färdig, men så har man också mer än 2 år arbetat på densamma och den nyss nämnda genomgången av berget, där banan böjer in i Sinarpsdalen. En omständighet som i betydlig grad försvårat och försenat arbetet med denna genomgång har varit att stenen är så porös att sprängämnen gjort föga verkan, utan har man med hackan måst huvudsakligen tränga sig igenom ända ned till 30 à 40 fots djup. Som förut nämndt slingrar sig järnvägen sedan i sin fortgång alldeles utmed Hallandsåsens fot förbi det vackra Korred genom Dala där en kulvert för vilket stenarbetet ensamt kostat 7000 kr. är anlagd bort till Böske, där Grefvie station ska ligga, vidare neråt Förslöf, i sin gång föreställande föga avvikningar från det förut beskrivet, tills den nedkommer på den nordskånska slätten och närmar sig Engelholm.

Men frågar någon kanske: fanns det då ingen möjlighet att välja en annan väg genom Sinarpsdalen, vilket både skulle ha gjort stationen närmare Båstad och undvikit de stora tekniska svårigheter som bara delvis lösts på ett lyckligt sätt? På denna fråga kan man svara ett helt och hållet ja! För att inte bara hänvisa till vad vanliga människor med praktiskt, sunt förnuft säger härom, så har skickliga, opartiska fackmän uttalat sig att man genom att låta järnvägen följa den västra sidan av Sinarpsdalen i stället för den östra dels skulle undvikt olika utgifter och dels kunnat ge Båstadsbon en station alldeles intill dem, varifrån banan sedan utmed sjön kommit att på långt avstånd löpa genom nästan värdelös mark. Med den nuvarande linjen och dess nästan helt sammansmältning med Hallandås järnväg är man vintertid och vårtid illa utsatt för snömassors ansamling och vårfloden översvämmar utskärningarna, där vattnet från den nästan lodräta höjden oundvikligen måste störta sig över järnvägsbanken. Dessutom har stationen förlagts så långt från köpingen att det är en blodig ironi att ge den namnet Båstad, och dyra expropriationer har ökat järnvägens och aktieägarnas redan innan stora utgifter.

Men kanske någon annan fråga vidare: Varför har man då lagt järnvägen på det sätt den nu ser ut? Svaret ligger mycket nära för den som känner förhållandena, och att det beklagligen är enskilt intresse som gjort sig gällande är alltför väl känt. Vi vill dock inte mera tala därom, men torde rätt snart på annat område återkomma till denna fråga, som, ehuru den har ett eller annat motsvar i vårt land, likväl på sitt sätt är helt enastående.

Vi kan avsluta detta vårt bidrag till Skåne-Hallands järnvägs historia med att anföra att det allmänt antas att ingenjör Jehander på Hallandsåsens genomgång ska kunna sätta till vad han eventuellt på den övriga sträckningen förtjänat.