8 augusti 1885

En tripp till Hallands Väderö.För "Halland" af Alter Ego. Ä' di mä' på den? Solen gassade på Båstads gator och gjorde den famösa stenläggningen ungefär lika glödhet som på en beskrifning det golf måste vara att vandra på, till hvars salar den dit ledande vägen är belagd med goda föresatser, om man eljest får tro "det förlorade paradisets“ skald, och den menskliga stofthyddan tycktes knappast kunna mellan baden hållas nere vid en temperatur, hardt nära kokpunkten, med mindre den då och då lades på is samt invändigt spolades med till fryspunkten bringad "konjak och vatten“, då undertecknad som förut innehaft den höga rangen af f. d. badgäst, men för kort tid sedan fattat det hjeltemodiga beslutet att utgå ur fördettigarnes led och för sådant ändamål valt det lilla idylliska Båstad till den plats, som skulle inrollera mig bland de ordinaries antal, fattades af en sublim tanke: Du måste öka dina meriter och dina titlar med ännu en, du måste bli turist, och sedan ofvan på allt detta omtala i något städadt och trefligt "blad" hvad du på dina turistfärder upplefvat. (Jag får uppriktigt tillstå, mitt vördade publikum, att innan jag fick slut på nyss fulländade mening, fler svettdroppar passerat från nästippen och till manuskriptet än der finnes ord i meningen, ty medgif att den är ohyggligt lång, men så har jag ju icke heller plitat i avisorna så länge som den f. d. publikanen och ordinarie syndaren Jörgen, som kan af 20 ord och bland dem inga verba bilda 10 med punkt afslutade satser). Men låtom oss återkomma à nos moutons! Beslut och handling hafva sällan varit ett hos mig, fast ingen derför vågat påstå mig vara en käring, men denna gång lät jag dem följas åt. Och ned till en man, som har för yrke att garfva hudar af fyrbenta fän och andra kreatur, styrde jag min kosa samt hyrde mig hans kamp för tillvaron på obestämd tid, n. b. jag var nog fiffig att på hans fråga, hur dags jag kom igen, svara: "Det kan jag ej så noga bestämma, ty färden gäller Väderön". Nu mente han tiden på innevarande dygnet, men det kunde jag omöjligen fatta, och hans fattningsförmåga af mitt svar var lika klen; men den som sedermera fick sota för det var jag, dock mera derom framgent. Bibeln lär oss att det icke är mannen godt vara allena, och om detta kanske mera gäller med afseende på könens förhållande till hvarandra i äktenskapligt hänseende, så tyckte jag lika fullt att satsen borde kunna tillämpas äfven för en resa icke genom lifvet utan på vagn till Torekow och derifrån sjöledes till Väderön. Följaktligen började jag i mitt minnes skräpiga skattkammare leta efter någon hygglig fruntimmersbekantskap, som jag kunde invitera på en sådan tripp utan att vara tvungen fråga om jag fick köra henne genom lifvet. Det har jag en gång gjort på ett slädparti, då jag, varm af kärlek och vin, kuskade för en näpen sjuttonåring, som likväl var så obegripligt blyg att hon, fastän uppdragen i en af våra moderna uppfostringsanstalter, på denna naiva fråga med ett förfäradt utrop kastade sig ur slädan, visande samma älskliga naivité som flickan hvilken å badanstalten tillfrågades om hon skulle hafva ett karbad, och då hon med en förolämpad ingenuesharmfulla ton utropade: "Usch nej då, ett anständigt fruntimmersbad!“ Återigen en parentes, tänker ni! Den sista emellertid, hoppas jag! Men hur jag letade kunde jag icke få reda på någon hygglig flicka och någon ohygglig kunde naturligtvis aldrig komma i fråga i all synnerhet för en så städad ung man som jag. "Som sologök får du väl anträda din färd“, blef resultatet af mina funderingar och med mina rebus i en nattsäck i vagnen samt Campobella för densamma sträckte jag genom "öfra gatan" ut mot vester tull. Det exemplar af slägtet equus, som skulle befordra min dyrbara person till vederbörlig ort, lunkade till en början ganska ordentligt sin knaggliga bana framåt, men kommen midt för "gästis", tvärstannade den, och oaktadt jag regulerade den med en mustig pisksnärt, var det endast nätt och jemt den åter ville sätta fart. Det lilla ofrivilliga uppehället orsakade emellertid, att jag råkade kasta mina ögon in till "gästis", alias hotell Victoria, och nu var det jag som tvärt kommenderade min obevingade Pegasus att stanna sin knappt påborjade lunk. Ty i fönstret stod bockande och småleende och nickande en brungrå herrkostym, påförd en profryttare med en näsa, "der strupens möda spunnit turkiskt garn“, och ett hår, som hvarken år, sorger eller bekymmer färgat grått men väl andra orsaker, som ej så noga här böra eller kunna specificeras. "Hvar i all verlden Gäller väl färden, När "värdshus förbi" Dig farit uti?"ljöd det från karlens läppar, och nu kände jag igen en af de få vänner, jag ännu "har qvar från den tid, då morgonens dagg låg på lifvet qvar“. "Hvarthän på lifvets rullande kägelklot, mon frère?" fortsatte han. "Till Torekow, till Väderön, ut på det blånande haf att se klippor och skär, att trampa på huggormar och dess afföda, att jaga harar (om det vore tillåtet), att hoppa som stenbock från klippa till klippa att ... att ... Gud vet allt. Följ med! Låtom oss än en gång gemensamt kasta oss i verldsvimlet och på "kärrlekens“ vingar färdas framåt okända öden till mötes, ty min destinationsort är för mig terra incognita.“ "Sa' du cognac, sa' du, det har jag här med mig“, och han stöflade ut på trappan bort till vagnen, varmt tryckande min hand, "ty ser du jag reser i sprit“. "Betviflas icke, ty du bär skylten på dig, gamle Ravaillac“ sa' jag upplysande honom om hans misstag. "Ja, det fördömda latinet har då, som du nog ihågkommer sedan den tid vi i sjette nedra sleto byxor på samma skolbänk, alltid varit mig en förargelseklippa, och sednast för några dagar sedan blef jag utskrattad i ett s. k. bättre sällskap, der, vid tal om ett oundvikligt öde, jag skulle vräka mig värre och råkade kalla ödet för factum i stället för fatum; men nog härom, jag följer med!“ Sagdt och gjordt och inom några minuter satt min till både själ och kropp lätte van (han väger 7 pund och 2) vid min sida, och så voro vi ändtligen utom Båstad, inom hvars hank och stör jag dröjt länge nog, menar väl den, som haft tålamod följa mig ända hit. För den, som icke färdats denna väg, vill jag på förhand upplysningsvis nämna, att enligt konungens befallningshafvandes i Kristianstads län å skjutsstationerna anslagna uppgift väglängden mellan Båstad och Torekov utgör 1,3 mil samt återvägen precis lika mycket. Af denna sträcka bilda den första och sista halfmilen hvardera sin fortlöpande backe, hvilka vår Herre så välvist anordnat, att den ene går uppför och den andre nedåt, och utgöres midtelpartiet af små lidar emellan. Den från Båstad utgående är den styfvaste och kallas ock derför med det betecknande namnet "Brantan" med en stigning af ända till 1: 12 i sina högsta, mest stupande pointer. Nåväl, vi begåfvo oss således i väg uppför "Brantan", men såsom medlemmaraf djurskyddsföreningen alla tre på egna ben i sakta pianissimo, mer eller mindre flåsande, ehuru en sval, nordvestlig bris angenämt sände välbehöflig svalka. Strax framför oss gick en välklädd, beparasollad individ af det täcka könet, som, att döma af den lätta gången, den smidiga växten och det lilla af profilen man kunde se, var både ung och fager. Hvad var väl då naturligare än att man tog ut stegen något för att kunna öfvertyga sig om att ens suppositioner höllo streck, isynnerhet som min vän profryttaren och jag parerade kaffe och en halfva punsch (P.C.) på hennes ålder. Han höll på 17 och jag på 20 år. Gnolande: "O Gine, min dejlige mö" ... hann jag upp henne, då hon raskt vände sig, visande ett näpet barnanlete, med ett: "Nä, så heter ja' inte". "Hur mycket då mitt vackra barn?" ”Emma Johanna". "Då måtte du i alla goda magters namn väl vara född i fruntimmersveckan, och att skönhetsgudinnorna det oaktadt voro tillstädes vid din vagga, det bär syn för sägen“. "Nä' se dä' va' inte sannt, för di hade inte en gång tid att få bud efter barnmorskan, det har mor sagt mer än en gång, och inte är jag född i den der rälia veckan, utan i September“. Sedan frågade jag henne huru länge sedan det var hon vunnit burskap som verldsmedborgarinna på vårt rullande klot. "Jag menar huru gammal du är“, tillade jag, då hon förvånad stirrade på mig. "På sjuttonde året!" Och så vann profryttaren vadet, och så började han tala om sin menniskokännedom, enkannerligen när det gälde qvinnor, och så bjöd han på portvin och körsbär, af hvilka båda han medfört det förra, men annekterat de sednare från ett vid vägen stående träd. Allt detta tyckte flickan var ganska godt, och så blefvo vi goda vänner, och så talte hon om alla sina familjeförhållanden: att mor hade varit gift två gånger, men far, som var kreaturshandlande, bara en, att hon hade två systrar, som båda voro ute och tjenade, den ena i Houf den andra i V. Karup, och tre bröder, som alla voro i Amerika, och så att hon bodde i O ... p. Hur långt det var dit? En half mil från vägen! För långt! Men om hon inte ville följa med till Torekov .. Omöjligt, hade lofvat mor att vara hemma till middag. Under detta och annat samtal hade vi hunnit upp för "Brantan", och så sa' vi farväl till vårt lilla, trefliga sällskap, under önskan att snart träffas. Och så bar det i väg utan några vidare afbrott än att när vi efter vår egen uträkning kommit halfvägs och voro midt för en gård, der en hederlig danneman stod och vattnade sina kor, profryttaren ropade: "stopp här skola vi ta' 'höjden' och låtavattna oss“. Om vi kunde få låna en spann vatten och ett glas? Gick godt för sig! Och ut kom en gumma med det begärda. Se'n korkades upp en butelj Renault & C:o, tre guldmedaljer, och spädde vi så ut vattnet ej för litet, hvarefter karlen också fick sig en portion. Men så for f-n i profryttaren, och så frågade han käringen, om hon inte äfven ville smaka på "vinet". Hon tackade och neg. Och så lagade den spjufvern en grogg så styf, som någonsin runnit genom en väderbiten sjöbuss' kopparförhydda strupe, och den rann ner i gumman som "limmenad". Just som detta hände, framrusade en char-à-bancs, å hvilken åkte 3 flottister, af uniformen att döma löjtnanter, tillhörande den å Torekows redd liggande örlogskorvetten "Saga“, hvilka drogo så godt på munnen åt uppträdet, som försiggick alldeles utmed landsvägen, på samma gång de sågo ut, som om de skulle velat vara med på ett hörn. Emellertid tackade gumman något röd i flinten, och troligen glömmer hon inte det "vinet" så snart. (Forts.)

En tur till Hallands Väderö.

För "Halland" av Alter Ego.

Är du med på det? Solen glödde på Båstads gator och gjorde den berömda stenläggningen ungefär lika het som enligt beskrivningen det golf måste vara att vandra på, till vars salar den dit ledande vägen är belagd med goda föresatser, om man åtminstone får tro "det förlorade paradisets" skald, och den mänskliga stoftkroppen tycktes knappast kunna mellan baden hållas nere vid en temperatur, hårt nära kokpunkten, om den då och då inte lades på is och invändigt spolades med till fryspunkten bringad "konjak och vatten". Då jag, som tidigare innehaft den höga rangen av före detta badgäst, men för kort tid sedan fattat det hjältemodiga beslutet att utgå ur tjugondagrarnas led och för sådant ändamål valt det lilla idylliska Båstad till den plats som skulle inrollera mig bland de ordinaries antal, fattades av en sublim tanke: Du måste öka dina meriter och dina titlar med ännu en, du måste bli turist, och sedan omtala i något städat och trefligt "blad" vad du på dina turistfärder upplevat. (Jag får uppriktigt tillstå, mitt värdade publikum, att innan jag fick slut på nyss fullbordad mening, fler svettdroppar passerat från nästippen och till manuskriptet än där finns ord i meningen, för medge att den är ohyggligt lång, men då har jag ju inte heller plockats i avisorna så länge som före detta publikanen och ordinarie syndaren Jörgen, som kan av 20 ord och bland dem inga verb bilda 10 med punkt avslutade satser). Men låtom oss återkomma till våra får! Beslut och handling ha sällan varit ett hos mig, fast ingen därför vågat påstå mig vara en kärring, men denna gång lät jag dem följas åt. Och ned till en man, som har för yrke att garvra hudar av fyrbenta djur och andra kreatur, styrde jag min väg samt hyrde mig hans kämp för tillvaron på obestämd tid, n.b. jag var nog slug att på hans fråga, hur dags jag kom igen, svara: "Det kan jag inte så noga bestämma, ty färden gäller Väderön". Nu menade han tiden på innevarande dygn, men det kunde jag omöjligt fatta, och hans fattningsförmåga av mitt svar var lika svag; men den som senare fick betala för det var jag, dock mer därom framöver.

Bibeln lär oss att det inte är mannen gott att vara allena, och om detta kanske mer gäller med avseende på könens förhållande till varandra i äktenskapligt hänseende, så tyckte jag ändå att satsen borde kunna tillämpas även för en resa inte genom livet utan på vagn till Torekow och därifrån sjöledes till Väderön. Följaktligen började jag i mitt minnes skräpiga skattkammare leta efter någon hygglig fruntimmersbekantskap, som jag kunde invitera på en sådan tur utan att vara tvungen att fråga om jag fick köra henne genom livet. Det har jag en gång gjort på ett slädparti, då jag, varm av kärlek och vin, kusade för en näpen sjuttonårig, som likväl var så obegripligt blyg att hon, fastän uppfostrad i en av våra moderna uppfostringsanstalter, på denna naiva fråga med ett förfärat utrop kastade sig ur släden, visande samma älsklig naivitet som flickan vilken på badanstalten tillfrågades om hon skulle ha ett karbad, och då hon med en föroljämpad ingenues harmfull ton utropade: "Usch nej då, ett anständigt fruntimmersbad!" Återigen en parentes, tänker ni! Den sista emellertid, hoppas jag!

Men hur jag letade kunde jag inte få reda på någon hygglig flicka och någon ohygglig kunde naturligtvis aldrig komma i fråga, i synnerhet för en så städad ung man som jag. "Som sologås får du väl anträda din färd", blev resultatet av mina funderingar och med mina rebus i en nattväska i vagnen samt Campobella för densamma sträckte jag genom "övre gatan" ut mot väster tull. Det exemplar av släktet equus, som skulle befordra min dyrbara person till vederbörlig ort, lunkade till en början ganska ordentligt sin knurig bana framåt, men kommen mitt för "gästisen", tvärstannade den, och oaktat jag regulerade den med en mustig pisksnärt, var det endast nätt och jämt den åter ville sätta fart. Det lilla ofrivilliga uppehållet orsakade emellertid att jag råkade kasta mina ögon in till "gästisen", alias hotell Victoria, och nu var det jag som tvärt kommenderade min obevingrad Pegasus att stanna sin knappast påbörjad lunk. Ty i fönstret stod nickande och småleende och nickande en brungrå herrkostym, påförd en profryktare med en näsa "där strupens möda spunnit turkiskt garn", och ett hår, som varken år, sorger eller bekymmer färgat grått men väl andra orsaker, som inte så noga här bör eller kan specificeras.

"Var i all världen Gäller väl färden, När 'värdshus förbi' Dir farit uti?"

ljöd det från karlens läppar, och nu kände jag igen en av de få vänner jag ännu "har qvar från den tid, då morgonens dagg låg på livet kvar".

"Varthän på livets rullande kägelklot, mon frère?" fortsatte han.

"Till Torekow, till Väderön, ut på det blånande hav att se klippor och skär, att trampa på huggorm och dess avföda, att jaga harar (om det vore tillåtet), att hoppa som stenbock från klippa till klippa att ... att ... Gud vet allt. Följ med! Låtom oss än en gång gemensamt kasta oss i världsvimlet och på "kärlekens" vingar färdas framåt okända öden till mötes, ty min destinationsort är för mig terra incognita."

"Sa' du cognac, sa' du, det har jag här med mig", och han stöflade ut på trappan bort till vagnen, varmt tryckande min hand, "ty ser du jag reser i sprit".

"Betvivlas inte, ty du bär skylten på dig, gamle Ravaillac", sa' jag upplyftande honom om hans misstag.

"Ja, det förfärande latinet har då, som du nog ihågkommer sedan den tid vi i sjätte nedra släto byxor på samma skolbänk, alltid varit mig en förargelseklippa, och senast för några dagar sedan blev jag utskrattad i ett s.k. bättre sällskap, där, vid tal om ett oundvikligt öde, jag skulle vraka mig värre och råkade kalla ödet för factum i stället för fatum; men nog härom, jag följer med!"

Sagt och gjort — inom några minuter satt min följeslagare, både till själ och kropp lätt vana (han väger 7 pund och 2 lod), vid min sida, och så var vi äntligen ute från Båstad, inom vars gränser och störe jag dröjt länge nog, menar väl den som haft tålamod att följa mig hit.

För den som inte färdats denna väg vill jag på förhand säga, att enligt kungens befälhavandes i Kristianstads län vid skjutsstationerna anslagna uppgift är väglängden mellan Båstad och Torekov 1,3 mil samt återvägen precis lika mycket. Av denna sträcka bildar den första och sista halvmilen var för sig sin fortlöpande backe, som vår Herre så väl anordnat att den ena går uppför och den andra nedåt, och mittendelen består av små dalar emellan. Den från Båstad utgående är den brantaste och kallas därför med det betecknande namnet "Brantan", med en stigning på upp till 1:12 i sina högsta, brantaste punkter. Nåväl, vi begav oss således i väg uppför "Brantan", men som medlemmar av djurskyddsföreningen alla tre på egna ben i sakta pianissimo, mer eller mindre flåsande, ehuru en sval nordvästlig bris angenämt skickade välbehövlig svalka. Strax framför oss gick en väl klädd, försedd med parasoll, individ av det vackra könet, som efter döma av den lätta gången, den smidiga växten och det lilla av profilen man kunde se, var både ung och fager. Vad var väl då naturligare än att man tog ut stegen något för att kunna övertyga sig om att ens gissningar höll streck, särskilt som min vän, herr profryttaren, och jag satsade kaffe och en halv punsch på hennes ålder. Han höll på 17 och jag på 20 år. Gnolande: "O Gine, min dejlige mö" ... hann jag upp henne, då hon raskt vände sig och visade ett nätt barnanlete, med ett: "Nej, så heter jag inte".

"Hur heter du då mitt vackra barn?"

"Emma Johanna".

"Då måtte du i alla goda magters namn väl vara född i fruntimmersveckan, och att skönhetsgudinnorna trots detta voro tillstädes vid din vagga, det bär syn för sägen".

"Nej, se där var inte sant, för de hade inte ens tid att få bud efter barnmorskan, det har mor sagt mer än en gång, och jag är inte född i den där veckan, utan i september".

Sedan frågade jag henne hur länge sedan det var hon vunnit medborgarskap som världsmedborgare på vårt rullande klot. "Jag menar hur gammal du är", tillade jag då hon förvänad stirrade på mig.

"På sjuttonde året!"

Och så vann herr profryttaren vadet, och så började han tala om sin människokännedom, särskilt när det gällde kvinnor, och så bjöd han på portvin och körsbär, av vilka han medfört det förra, men tagit de senare från ett vid vägen stående träd. Allt detta tyckte flickan var ganska gott, och så blev vi goda vänner, och så berättade hon om alla sina familjeförhållanden: att mor hade varit gift två gånger, men far, som var kreaturshandlare, bara en gång, att hon hade två systrar som båda voro ute och tjänade, den ena i Houf den andra i V. Karup, och tre bröder som alla voro i Amerika, och så att hon bodde i O ...p. Hur långt var det dit? En halv mil från vägen! För långt! Men om hon inte ville följa med till Torekov... Omöjligt, hon hade lovat mor att vara hemma till middag.

Under detta och annat samtal hade vi nått upp för "Brantan", och så sa vi farväl till vårt lilla, trefliga sällskap, under önskan att snart träffas. Och så bar det i väg utan några vidare avbrott än att när vi efter vår egen beräkning kommit halvvägs och var mitt för en gård där en hederlig herre stod och vattnade sina kor, ropade herr profryttaren: "Stopp! Här ska vi ta höjden och låta vattna oss". Om vi kunde få låna en spann vatten och ett glas? Det gick bra! Och ut kom en gumma med det begärda. Sen öppnades en flaska Renault & C:o, tre guldmedaljer, och spädde vi ut vattnet inte för lite, varefter karlen också fick sig en portion. Men så for djävulen i herr profryttaren, och så frågade han gumman om hon inte även ville smaka på "vinet". Hon tackade och nekade. Och så lagade den spjuvaren en grog så styf som någonsin runnit genom en väderbitna sjöbusses kopparförhydda strupe, och den rann ner i gumman som "lemonad". Just som detta hände framrusade en char-à-bancs på vilken åkte 3 flottister, efter uniformen att döma löjtnanter, tillhörande den på Torekows redd liggande örlogskorvetten "Saga", vilka skrattade så godt på munnen åt uppträdet som försiggick alldeles utmed landsvägen, samtidigt som de såg ut som om de skulle velat vara med på ett hörn. Emellertid tackade gumman något röd i flinten, och troligen glömmer hon inte det "vinet" så snart.

(Forts.)