19 juli 1902

Bygdebref. Badadt af Kattegats våg, vid foten af Hallandsås, ligger den vidtbekanta köpingen och badorten Båstad, vagga för vår store Agardh, och en kär tillflyktsort för alla, som önska lugn och hälsa. Det gamla, ärevördiga templet med sina trappstenstinnar dominerar köpingen. Det var närmast för att besöka detta, som jag i söndags ångade i väg till Båstad. Men som gudstjänsten hölls först på eftermiddagen och då jag hade god tid, beslöt jag "slå två flugor i en smäll" och äfven göra en utflykt till den 1, timmes väg från Båstad liggande Houfs moderkyrka. Förr nödgades man för att komma till Houf och Torekow taga sig upp för den s. k. "brantan", hvilket icke var något lekvärk tör hårdt lastade dragare; numera har en ny väg anlagts, som går ien jämn stigning uppåt tills man kommer till den s. k. Wästra Karups gata, då man är halfvägs mot Houf. Vid nämda punkt synes kyrkan mycket nära och hafvet omedelbart inpå densamma, men så är dock icke förhållandet. Ungefär så långt som man har till kyrkan, lika långt är kyrkan belägen från hafvet. Landskapet är kaperadt, genomkorsadt af ett rikt nät af stengärdesgårdar; det är ej skogsbygd, det är ej slättbygd, "det väger emellan båda". Bondgårdarne, ej så stora, ligga stödda hit och dit och åkertegarne Aro i allmänhet små och oregelbundna. Kyrkan är hvitmenad och zinktäckt tornet har trappstensgaflar såsom de flesta skånska kyrkor. På grund af långhusets ansenliga bredd förefaller det bra smalt, också har det endast 3 trappafsatser då Båstads kyrkas torn har fem. Kyrkan saknar kor men har fyrkantig apsis i hvilken sakristian är inrymd. Långhuset är mycket rymligt med plats för 2 bänkar, 26 på hvar sida om stora gången, hvilka godt rymma 12 personer hvardera. Bänkarne äro gammalmodiga med låsar och rakt uppstende ryggstöd. Golfvet är af trä. Orgeln är mycket liten och nästan försvinner å den rymliga läktaren, precis som kyrkobesökarne i den stora kyrkan. Äfven inuti äro de väldiga murarne hvitmenade. Å norra och södra sidorna finnas resp. 5, par fönster af romansk form. Dekoreringen i gult är mycket sparsam, det är endast den runda predikstolen som äger sådan å sina symboliska figurer. Apropos denna tyckes den vara utgången från samma mästare som Båstads kyrkas predikstol, emedan de äro tämligen lika. Kyrkan har brädbeklädt tunnhvalf i grå färgton. Å den raka väggen i fonden har gjorts en uthuggning, hvilken, dekorerad med skyar och bärghallar (syftar troligen på socknens natur), tjänstgör som altartafla. Där framför är placeradt ett svart kors med en gloria omgifvande det allseende ögat. Altarbordet prydes af 4 ljusstakar; skeppet af 3 ljuskronor. Nummertaflorna äro af ny konstruktion, och en präktig värmeapparat från Ebbes bruk finnes anbragt i kyrkan liksom en otymplig dopfunt af sten, troligen stammande från den romanska tiden. Å tornväggen öfver hufvudingången är anbragt en järntafla med följande inskrift "Ära vare gud i höjden. 1839, Cari XIV Johans 21:a regeringsår fullbordades Houfs nya kyrkobyggnad under inseende af församlingens kyrkoherde Carl Christ. Eberstein. Matt 7 kap. 7 v." Kyrkogården är väl hällen med präktiga gångar beströdda med stenmal… Men nu måste jag skynda till Båstad. Jag kom i god tid att bevista gudstjänsten därstädes. Sedan jag tittat på en del grafvårdar å kyrkogården, gömmande stoftet mestadels at "sjöcapteiner" och andra stormän, som lefvat för flere hundra år sen o. 8. v., trädde jag in i den rymliga, men baldunkla kyrkan, tvärskeppig med väldiga pelare uppbärande midtskeppet. Kyrkan tyckes vara af blandad stil; fönsterna äro rundbágiga, sidoskeppen hafva rundbågshvalf, midtskeppet sk. stjärnhvalf eller något liknande. Däremot förekommer spetsbågsarkad mellan skeppen. Det är sålunda en egendomlig blandning af alla sorters stilar man här ser, vittnande om att kyrkan under tidernas längd undergått åtskilliga förändringar. Dessutom saknar kyrkan såväl kor som apsis men har långskeppet fått en afrundning, hvilken får tjänstgöra i de båda senares ställe. Golfvet är belagdt med gult tegel, ornamenteradt. Predikstolen, liknande den i Houf, har här antependium och timglas. Altartaflan, i blå färgton, föreställer den heliga staden; framför densamma är anbragt ett förgyldt krucifix. Öfverst tronar en brinnande kerub och nederst läses inskriften: "Se Guds lamm", etc. Enligt inskrift förskrifver den sig från år 1764. Konstnärligt snidade nummertaflor från 1760 finnas också. I sakristian synes en madonnabild samt en anslagstafla upptagande namnen på dem som förestått pastoratet. Efter den forcerade spatserturen till Houf kändes det riktigt skönt att få sitta ned i den åldriga hälgedomen och lyssna till predikan, utsagd med en kraftig stämma som gör ett mäktigt intryck liksom och predikantens vackra sång. Sedan jag fått mig lite' materiel förfriskning gick jag ned till hafvet, hvilket sjöng så melodiskt sin eviga vaggsång, stilla och dämpadt, som det brukar en så'n här angenäm solskensdag. Min själs strängar stämdes till lof. Jag såg den oändlige i de vida, vågiga fälten. Och jag tänkte på mitt lif såsom en seglats på tidens haf.Dixi

Bygdebref.

Badad av Kattegats våg, vid foten av Hallandsås, ligger den vidtbekanta köpingen och badorten Båstad, vagga för vår store Agardh, och en kärt tillflykt för alla som önskar lugn och hälsa.

Det gamla, ärevördiga templet med sina trappstenstinnar dominerar köpingen. Det var närmast för att besöka detta som jag i söndags ångade i väg till Båstad. Men eftersom gudstjänsten hölls först på eftermiddagen och då jag hade god tid, beslöt jag "slå två flugor i en smäll" och även göra en utflykt till den 1 timmes väg från Båstad liggande Houfs moderkyrka.

Förr nödgades man för att komma till Houf och Torekow att ta sig upp för den så kallade "brantan", vilket inte var någon lek för hårt lastade dragare; numera har en ny väg anlagts, som går i en jämn stigning uppåt tills man kommer till den så kallade Västra Karups gata, då man är halvvägs mot Houf. Vid nämnda punkt synes kyrkan mycket nära och havet omedelbar på densamma, men så är dock inte förhållandet. Ungefär så långt som man har till kyrkan, lika långt är kyrkan belägen från havet. Landskapet är kaperadt, genomkorsadt av ett rikt nät av stengärdesgårdar; det är inte skogsbygd, det är inte slättbygd, "det väger emellan båda". Bondgårdarna, inte så stora, ligga stödda hit och dit och åkertegarna är i allmänhet små och oregelbundna.

Kyrkan är vitmenad och zinktäckt tornet har trappstensgaflar såsom de flesta skånska kyrkor. På grund av långhusets ansenliga bredd förefaller det bra smalt, också har det endast 3 trappaftsatser då Båstads kyrkas torn har fem. Kyrkan saknar kor men har fyrkantig apsis i vilken sakristian är inrymd. Långhuset är mycket rymligt med plats för 2 bänkar, 26 på varje sida om stora gången, vilka gott rymma 12 personer vardera. Bänkarna är gammalmodiga med låsar och rakt uppstigende ryggstöd. Golvet är av trä. Orgeln är mycket liten och nästan försvinner på den rymliga läktaren, precis som kyrkobesökarna i den stora kyrkan. Även inuti är de väldiga murarna vitmenade. På norra och södra sidorna finns resp. 5 par fönster av romansk form. Dekoringen i gult är mycket sparsam, det är endast den runda predikstolen som äger sådan på sina symboliska figurer. Apropå denna tyckes den vara utgången från samma mästare som Båstads kyrkas predikstol, emedan de är tämligen lika. Kyrkan har brädbeklädd tunnhvälv i grå färgton. På den raka väggen i fonden har gjorts en uthugning, vilken, dekorerad med skyar och berghallar (syftar troligen på socknen natur), tjänstgör som altartavla. Där framför är placerat ett svart kors med en gloria omgivande det allseende ögat. Altarbordet prydes av 4 ljusstakar; skeppet av 3 ljuskronor. Nummertaflorna är av ny konstruktion, och en präktig värmapparat från Ebbes bruk finns anbringad i kyrkan liksom en otymplig dopfunt av sten, troligen stammande från den romanska tiden. På tornväggen över huvudingången är anbringad en järntafla med följande inskrift "Ära vare Gud i höjden. 1839, Carl XIV Johans 21:a regeringsår fullbordades Houfs nya kyrkobyggnad under inseende av församlingens kyrkoherde Carl Christ. Eberstein. Matt 7 kap. 7 v."

Kyrkogården är väl hällen med präktiga gångar beströdda med stenmal…

Men nu måste jag skynda till Båstad. Jag kom i god tid att bevista gudstjänsten därstädes. Sedan jag tittat på en del gravvårdar på kyrkogården, gömmande stoftet mestadels av "sjöcapteiner" och andra stormän, som levat för flera hundra år sen o. s. v., trädde jag in i den rymliga, men baldunkla kyrkan, tvärskeppig med väldiga pelare uppbärande mittskeppet. Kyrkan tyckes vara av blandad stil; fönstren är rundbågiga, sidoskeppen ha rundbågshvälv, mittskeppet sk. stjärnhvälv eller något liknande. Däremot förekommer spetsbågsarkad mellan skeppen. Det är således en egendomlig blandning av alla sorters stilar man här ser, vittnade om att kyrkan under tidernas längd undergått åtskilliga förändringar. Dessutom saknar kyrkan såväl kor som apsis men har långskeppet fått en avrundning, vilken får tjänstgöra i de båda senares ställe. Golvet är belagt med gult tegel, ornamenterat. Predikstolen, liknande den i Houf, har här antependium och timglas. Altartavlan, i blå färgton, föreställer den heliga staden; framför densamma är anbringat ett förgyllt krucifix. Överst tronar en brinnande kerub och nederst läses inskriften: "Se Guds lamm", etc. Enligt inskrift förskriver den sig från år 1764. Konstnärligt snidade nummertaflor från 1760 finns också. I sakristian synes en madonnabild samt en anslagstavla upptagan namnen på dem som förestått pastoratet.

Efter den forcerade spatserturen till Houf kändes det riktigt skön att få sitta ned i den åldriga helgedomen och lyssna till predikan, utsagd med en kraftig stämma som gör ett mäktigt intryck liksom predikantens vackra sång.

Sedan jag fått mig lite materiel förfriskning gick jag ned till havet, vilket sjöng så melodiskt sin eviga vaggvisa, stilla och dämpat, som det brukar en sådan här angenäm solskensdag. Min själs strängar stämdes till lof. Jag såg den oändlige i de vida, vågiga fälten. Och jag tänkte på mitt liv såsom en seglats på tidens hav.

Dixi