2 september 1902

Sedan jag sålunda fått "påskrifvet" i flera afseenden, kastade jag mig lätt och lekande på etttåg, som förde mig tillBåstad. Vid foten af Hallandsåsen i Laholmstrakten "utbreder" sig Båstad mellan lummiga dungar, och påminner, sedt från den ganska längt aflägsna Järnvägsstationen, icke så litet om vårt Kungälf.Det ter sig, har det alltid tyckta mig, däruppifrån åsen som ett väl ordnadt julbord, hvilket man harstörsta glädjen af att se men icke röra. Härom kunna åsikterna emellertid vara delade, det förstårjag af bland annat ett omdöme, som fälldes af en handelsresande, jag hade i sällskap: han såg iBåstad ett vackert smörgåsbord med Halmstadslax, rättika, sillsallat m. m., allt garneradt medfärsk dill och persilja. Och vattnet därutanför, som de senaste dagarnas stormar färgat gråbrunt,ja, det tyckte han värkade "gammalt, äkta östgöta sädesbränvin"! I hvarje fall ter sig Båstad inbjudande. Här skulle alltså åtta dagar af mitt lif förflyta! Af fjorton kärror, som mötte mig vid stationen, kunde jag endast begagna mig af den ena. Manväntar många resande till Båstad, tänkte jag. Men jag upptäckte, utom mig, endast en främling, underofficer vid kongl. flottan, som antagligen hade bärgat sig i land i närheten af Båstad för att därstädes lägga sig och "torka". Kanske hade flertalet af de uteblifna, liksom jag, gjort ett oförmodadt uppehåll vid någon annan station för att först inträffa med ett senare tåg. Under accompagnement af 13 kärror framskakades jag till Schweiz, fröken Schweiz, innehafvarinna af stadshotellet, som anvisade mig ett förträffligt rum och sade mig sitt bestämdaoch mycket billiga pris för åtta dagars inackordering. Detta var den 18 augusti 1902 kl. 2,30 e. m. Jag konstaterade, att hotellet hade ett vackert läge med en liten förtjusande trädgård på baksidan, knappt en minuts väg från kyrkan. Jag sätter värde på bekvämligheter. Sedan gick jag ut för att se på Båstads 1500 badgäster "mäst danskar", hade någon sagt innan jag kom till B. Det var en strålande härlig solskensdag. Ingen människa syntes till på gatorna, men bakom enoch annan gardin syntes ett ansikte, som, om det tillhörde en flicka, drog sig rodnande tillbaka vidåsynen af min imposanta person. På torget gingo en gammal, hvit gubbe och en ung flicka, försedda med hackor, och letade efternågot mellan stenarne. Om det var efter badgäster vet jag inte. Men jag skall fråga dem längre fram, då vi bli mera bekanta. Vid strandpromenaden sutto två medelålders fruntimmer. Deras strumpstickor blixtrade i solljuset och i skuggan af deras fötter lekte en hel del småttingar i sanden. Jag besteg kallbadhusets brygga, som kände sig obehagligt berörd af mina fötter, ty hon knakade i sina fogningar. En man, som skötte kallbassängen, ropade åt mig att jag skulle vända.Herrn kan lätt komma i vattnet, sa han. Inför denna möjlighet fattade jag ett modigt beslut och vände. I hotellets matsal räknade jag vid middagsbordet 14 personer, af hvilka de 13 voro göteborgare (mäst svenskar). Efter en sejour af idel solsken lämnade jag Båstad den 18 augusti 1902 kl. 6,19 e. m. Såfort gå åtta dagar, ibland. Mitt nästa mål är Helsingborg, denna storstad smátt, med kontinentala förhållanden, berömdoch beryktad. Få se hur dessa förhållanden te sig på närmare håll.

Sedan jag sålunda fått "påskrifvet" i flera avseenden, kastade jag mig lätt och lekande på ett tåg som förde mig till Båstad.

Vid foten av Hallandsåsen i Laholmstrakten "utbreder" sig Båstad mellan lummiga dungar och påminner, sett från den ganska långt avlägsna järnvägsstationen, inte så lite om vårt Kungälf. Det ter sig, har det alltid tyckt mig, däruppe från åsen som ett väl ordnat julbord, vilket man har största glädjen av att se men inte röra. Härom kan åsikterna emellertid vara delade, det förstår jag av bland annat ett omdöme som fälldes av en handelsresande jag hade i sällskap: han såg i Båstad ett vackert smörgåsbord med Halmstadslax, rättika, sillsallad m.m., allt garnerat med färsk dill och persilja. Och vattnet därutanför, som de senaste dagarnas stormar färgat gråbrunt, ja, det tyckte han verkade "gammalt, äkta östgöta sädesbränvin"!

I vilket fall som helst ter sig Båstad inbjudande. Här skulle alltså åtta dagar av mitt liv förflyta!

Av fjorton kärrror som mötte mig vid stationen kunde jag endast begagna mig av den ena. Man väntar många resande till Båstad, tänkte jag. Men jag upptäckte, utom mig, endast en främling, underoffcer vid kunglig flotta, som antagligen hade bergat sig i land i närheten av Båstad för att därstädes lägga sig och "torka". Kanske hade flertalet av de uteblivna, liksom jag, gjort ett oförutsett uppehåll vid någon annan station för att först anträffa ett senare tåg.

Under ledsagning av 13 kärrror framskakades jag till Schweiz, fröken Schweiz, innehafvarinna av stadshotellet, som anvisade mig ett förträffligt rum och sade mig sitt bestämda och mycket billiga pris för åtta dagars inackorderring. Detta var den 18 augusti 1902 kl. 14.30.

Jag konstaterade att hotellet hade ett vackert läge med en liten förtjusande trädgård på baksidan, knappt en minuts väg från kyrkan. Jag sätter värde på bekvämligheter.

Sedan gick jag ut för att se på Båstads 1500 badgäster "mest danskar", hade någon sagt innan jag kom till B.

Det var en strålande härlig solskensdag. Ingen människa syntes till på gatorna, men bakom en och annan gardin syntes ett ansikte som, om det tillhörde en flicka, drog sig rodnande tillbaka vid åsynen av min imposanta person.

På torget gingo en gammal vit gubbe och en ung flicka, försedda med hackor, och letade efter något mellan stenarna. Om det var efter badgäster vet jag inte. Men jag skall fråga dem längre fram, då vi bli mer bekanta.

Vid strandpromenaden sutto två medelålders fruntimmer. Deras strumpstickningar blixtrande i solljuset och i skuggan av deras fötter lekte en hel del småttingar i sanden.

Jag besteg kallbadhusets brygga, som kändes obehagligt berörd av mina fötter, ty hon knakade i sina fogar.

En man som skötte kallbassängen ropade åt mig att jag skulle vända.

Herren kan lätt komma i vattnet, sa han.

Inför denna möjlighet fattade jag ett modigt beslut och vände.

I hotellets matsal räknade jag vid middagsbordet 14 personer, av vilka de 13 voro göteborgar (mest svenskar).

Efter en vistelse av idel solsken lämnade jag Båstad den 18 augusti 1902 kl. 18.19. Så fort går åtta dagar, ibland.

Mitt nästa mål är Helsingborg, denna storstad smått, med kontinentala förhållanden, berömd och beryktad.

Få se hur dessa förhållanden ter sig på närmare håll.