16 september 1902

Höst- och slutfest var i söndags anordnad å Pershög i Bástad. Parken var vackert illuminerad med kulörta lyktor. Flere bengaliska eldar i olika färger afbrändes. Dansen tråddes lifligt å dansbanan. Ordningen var hela aftonen den bästa, meddelas till "Sydhalland“.

Silfverbröllop firades i torsdags i Båstad af löjtnant E. von Hauswolff och hans maka, född Nilsson. Med anledning af dagens betydelse gåfvo herrskapet Hanswolff supé i sitt hem, till hvilket ett 50-tal vänner och bekanta inbjudits. Flera telegram anlände under dagens lopp.

Förhållandena vid Båstadsjärnvägsstation. I ett föregående nummer antydde vi, att då och då åtskilligt inträffade vid Båstads station, som i hög grad irriterade den trafikerande allmänheten. Det var i samband med en slagsmåls- eller öfverfallshistoria samt en mycket märkvärdig häktningsåtgärd - en bokhållare skulle en aftonpå angifvelse af stationsinspektoren (?) hafva blifvit anhållen för underlåtenhet att redovisa omhänderhafda medel, men redan följande dag åter frigifven. Huru med dessa förhållanden egentligen hänger samman, är väl icke utredt och blir antagligen icke, ehuru en förhastad häktningsåtgärd väl borde hafva till följd en uppgörelse inför domstol mellan den förfördelade och hans angifvare. Likaså hafva vi icke hört, huruvida vederbörande uppmärksammat det tillbud till tågsammanstötning, som för icke så länge sedan inträffade vid stationen, en gammal kol- eller vedhistoria, behandlingen af underordnade m. m. Men vederbörande hafva säkerligen sedan länge haft kännedom om det minst sagdt oartiga, ofta förolämpande sätt, hvarpå godstrafikanter upprepade gånger blifvit behandlade af stationspersonalen. Man har i synnerhet gjort den erfarenheten, att stationens högste funktionär ej är så tjänstvillig och tillmötesgående som man skulle önska; och många obehag hafva vållats af detta hans uppträdande. Bland de många fall, som vi skulle kunna omtala för att bevisa detta vårt påstående, delgifva vi här våra läsare ett – en händelse, som inträffat denna sommar och som är af den beskaffenhet, att en officiel utredning af densamma måst företagas. Till landtbrukaren Sven Jönsson från Elestorp i Houfs socken afsändes den 16 sistlidne aprilfrån handlanden Edvard Jakobson i Laholm mot efterkraf ett parti utsädeshafre. Jönsson infann sig å expeditionstid på stationen för att lösa efterkrafvet men blef helt enkelt förstafsnäst och sedan utkörd. Å expeditionen befunno sig stationsinspektoren J. Osterman och kontorsskrifvaren Evers. Våra landtmän hafva lyckligtvis i allmänhet ett lugnt och fridsamt humör, och därföre grep icke harmen Jönsson starkare än att han efter en stund åter inträdde på expeditionen och anhöll att få betala efterkrafvet och få kvittens på godsets utlösning. Men icke heller nu fick han sin rättmätiga fordran uppfylld utan blef åter en gång utvi sad från expeditionen. Man kan icke undra på, att vår landtman icke vidare hade lust att göra någon visit å dennasvenska statens sällsynt ogästvänliga banexpedition. Han underrättade i stället godsets afsändare, hr Jakobson, om förhållandet och sin afsigt att nu icke utlösa godset. Som sakerna nu stodo, var det klart, att det skulle uppstå en liflig korrespondens mellan Båstadsjärnvägsexpedition och hr Jacobson. Denne erhöll först en skrifvelse, hvari frågades, huru manskulle göra med godset. Och hr J. svarade kort och godt att på grund at det bemötande godsadressaten rönt, godset kunde kvarligga så länge på stationen. Jakobson fick emellertid redan följande dag ett nytt meddelande från stationen, hvilket förnekade sanningsenligheten af landtmannens uppgift, och strax därefter telegrafisk förfrågan, huru godset skulle behandlas. På denna svarade hr Jakobson att han skulle befullmäktiga åkaren Jönsson att utlösa godset. Nu kom åkarens tur att söka utfå godset. Första gången han, försedd med hr Jakobsons fullmakt, i och för detta ändamål vände sig till expeditionen var den 29 april, men han erhöll dåaf kontorsbiträdet Romare upplysning att godset vid det tillfället ej kunde utfås, emedan man höll på att expediera kurirtågen. På eftermiddagen samma dag skickade därför åkaren en sin dräng till stationen i samma ärende och försedd med samma fullmakt. Drängen råkade inspektoren själf, hvilken dock vägrade att utlämna varan mot fullmakten, utan fordrade godsadressatens kvittens.Åkaren Jönsson besökte nu själf återigen stationen och fick af inspektoren samma svar som drängen erhållit. Åkaren var nu nog förståndig att taga kontorsskrifvaren Christensson, som jämteinspektoren befann sig i lokalen, till vittne på det resonnement, som förts, och på inspektorenssvar. Alltjemt förblef sålunda den till Båstad försända utsädeshafren påBåstads station. Under ett personligt sammanträffande flera dagar senare i Båstad mellan stationsinspektorenoch hr Jakobson beklagade sig den förre för hr J. öfver bråket med efterkrafvet, i anledning hvaraf hr J. förebrådde inspektoren, att han ej mot den af hr J. sända fullmakten lämnat godset tillfullmaktens innehafvare. Hr J. fick samma svar af inspektoren som åkaren och dennes drängförut fått. Efter någon tid anmälde hr Jakobsson förhållandet för distriktschefen i Malmö, på grund hvarafförhör anställdes å Båstads station. Då emellertid de uppgifter, som af inspektoren, kontorsbiträdet Christensson och öfriga biträden erhöllos, ej stämde med sakens verkliga förlopp, begärde hr J. att äfven godsemottagaren skulle höras. I anledning häraf hölls ett andra förhör den 5 i denna månad, vid hvilket förhör hr Jakobson var närvarande, under det att godsadressaten Jönsson af sjukdom förhindrats att infinna sig. Förhöret leddes af byråassistenten Norberg från Helsingborg, biträdd af en jurist. Vittnesmålen - tre personer hördes – gåfvo vid handen, att landtbrukarenSven Jönsson blifvit utvisad från expeditionen. Då stationsinspektoren blef tillfrågad, huruvida hrJakobsons uppgifter angående presterandet af fullmakten vore riktiga, förnekade han detta samt påstod sig först efter hr J:s besök i Båstad hafva sett fullmakten.Det förvånar oss icke att hr J. blef het och sade att stationsinspektoren ljög. Hr J. torde häri också hafva fullkomligt rätt, ty då hr Christensson hördes, måste han, liksom åkaren Jönsson, vitsorda tiden för fullmaktens uppvisande. Herr Christensson hade fattat att inspektoren nekat utlämna godset. Då inspektoren önskade uppskof i saken, tills hr Romare, som är värnpligtig, återkomme, beslöts att nytt förhör framdeles skulle hållas, och begärde hr Jakobson att därvid få närvara. Efter hvad vi hört, är det hr Jakobsons mening att, om ej resultatet af detta förhör tillfredsställer den upprörda rättskänslan hos såväl honom som godsemottagaren och allmänheten, anhängiggöra saken inför domstol. Den sjukdom, som träffat godsadressaten Sven Jönsson, är, enligt hvad vid förhöret upplystes afJönssons egen fader, och som äfven bestyrktes af företedd läkareattest, sinnessvaghet, och det äricke uteslutet, att då Jönsson är af ett mycket känsligt sinnelag, sjukdomens utbrott påskyndats afdet brutala bemötande, han rönte af den höga kontorspersonalen å Båstads station. Det nu af oss berättade fallet är blott ett af de många, som vittna om att missförhållanden äga rum vid stationen - missförhållanden, som säkerligen ej mer skola yppa sig, om en af allmänheten länge önskad tjänstemannaförflyttning där vidtages. Ett allt för tydligt framträdande favoriseringssystem, som, då det gynnar lögn, hyckleri och skvaller, värkar i hög grad demoraliserande på personalen samt uppväcker agg och harm hos flertalet af de underordnade, skulle genom en sådan åtgärd äfven blifva brutet.

Höst- och slutfest anordnades i söndags på Pershög i Båstad. Parken var vackert illuminerad med färgade lyktor. Flera bengaliska eldar i olika färger tändes. Dansen flöt på livligt på dansbanan. Ordningen var utmärkt hela kvällen, rapporteras till "Sydhalland".

Silverbröllopsfest firades på torsdag i Båstad av löjtnant E. von Hauswolff och hans fru, född Nilsson. Till anledning av dagens betydelse gav herrskapet Hauswolff middag hemma, dit ett 50-tal vänner och bekanta inbjudits. Flera telegram anlände under dagen.

Förhållandena vid Båstads järnvägsstation.

I ett tidigare nummer antydde vi att olika obehagliga händelser från tid till annan inträffade vid Båstads station, vilket i hög grad irriterade den resenärande allmänheten. Det gällde i samband med en slagsmål- eller överfallshistoria samt en mycket märklig häktningsåtgärd — en bokhållare skulle en kväll på angivelse av stationsinspektören (?) ha anhållits för att inte ha redovisat medel under hans hand, men redan följande dag åter frigetts. Hur dessa förhållanden egentligen hänger ihop är väl inte utrett och kommer antagligen inte att bli det, även om en förhastResponsibleListad häktningsåtgärd väl borde leda till en uppgörelse inför domstol mellan den skadade och hans angivare. På samma sätt har vi inte hört om vederbörande uppmärksammat den varning för tågkollision som för inte så länge sedan inträffade vid stationen, en gammal kol- eller vedsituation, behandlingen av underordnade med mera. Men vederbörande måste säkerligen länge ha varit medvetna om det minst sagt oartiga, ofta förolämpande sätt på vilket godstrafikanter upprepade gånger blivit behandlade av stationspersonalen. Man har särskilt gjort erfarenheten att stationens högste funktionär inte är så tjänstvillig och tillmötesgående som man skulle önska, och många olägenheter har orsakats av hans uppträdande.

Bland många fall som vi skulle kunna nämna för att bevisa detta påstående, delar vi här med våra läsare ett — en händelse som inträffade denna sommar och som är sådan att en officiell utredning måste genomföras.

Till lantbrukaren Sven Jönsson från Elestorp i Houfs socken sändes den 16 detta april från köpmannen Edvard Jakobson i Laholm mot efterkrav ett parti utsädeshafre.

Jönsson infann sig under expeditionstid på stationen för att lösa efterkravet men blev helt enkelt först avsnäst och sedan utkörd. På expeditionen befunno sig stationsinspektören J. Osterman och kontorsskrivaren Evers. Våra lantmän har lyckligtvis i allmänhet ett lugnt och fridsamt sinnelag, och därför grep inte ilskan Jönsson hårdare än att han efter en stund åter gick in på expeditionen och anhöll att få betala efterkravet och få kvitto på godsets utlösning. Men inte heller denna gång fick han sin berättigade fordran uppfylld utan blev återigen utvisad från expeditionen.

Man kan inte undra på att vår lantman inte vidare hade lust att göra något besök på denna svenska statens sällsynt ogästvänliga banexpedition. Han underrättade i stället godsavsändaren, herr Jakobson, om förhållandet och sin avsikt att inte utlösa godset.

Då sakerna nu stod till detta, var det klart att det skulle uppstå en livlig brevväxling mellan Båstads järnvägsexpedition och herr Jakobson. Denne fick först ett brev där man frågade hur man skulle göra med godset. Och herr J. svarade kort och gott att på grund av det bemötande godsadressaten mottagit kunde godset få stanna på stationen. Jakobson fick emellertid redan följande dag ett nytt meddelande från stationen som förnekar sanningshalten i lantmannens berättelse, och strax därefter ett telegrafiskt samtal med fråga hur godset skulle behandlas. Härpå svarade herr Jakobson att han skulle bemyndiga åkaren Jönsson att utlösa godset.

Nu kom åkarens tur att försöka få godset. Första gången han, försedd med herr Jakobsons fullmakt, för detta ändamål vände sig till expeditionen var den 29 april, men han fick då av kontorsbiträdet Romare upplysningen att godset vid detta tillfälle inte kunde utfås, eftersom man höll på att expediera kuriertåget. På eftermiddagen samma dag skickade åkaren därför sin dräng till stationen med samma ärende och försedd med samma fullmakt. Drängen träffade på inspektören själv, vilken dock vägrade att utlämna varan mot fullmakten, utan fordrade godsadressatens kvitto.

Åkaren Jönsson besökte nu själv stationen igen och fick av inspektören samma svar som drängen erhållit. Åkaren var nu tillräckligt förståndig att ta kontorsskrivaren Christensson, som tillsammans med inspektören befann sig i lokalen, till vittne på det resonemang som förts och på inspektorns svar.

Alltjämt förblev således den till Båstad sänd utsädeshafren på Båstads station.

Under ett personligt möte flera dagar senare i Båstad mellan stationsinspektören och herr Jakobson klagade den förre för herr J. över bråket med efterkravet, varvid herr J. förebrådde inspektören att han inte mot den av herr J. sänd fullmakt hade lämnat godset till fullmaktens innehavare. Herr J. fick samma svar från inspektören som åkaren och dennes dräng tidigare fått.

Efter någon tid anmälde herr Jakobsson förhållandet för distriktschefen i Malmö, varvid förhör hölls vid Båstads station. Då emellertid de uppgifter som erhöllos från inspektören, kontorsbiträdet Christensson och övriga biträden inte stämde med sakens verkliga förlopp, begärde herr J. att även godsemottagaren skulle höras. I följd härav hölls ett andra förhör den 5 denna månad, vid vilket förhör herr Jakobson var närvarande, medan godsadressaten Jönsson av sjukdom förhindrades att infinna sig. Förhöret leddes av byråassistenten Norberg från Helsingborg, biträdd av en jurist. Vittnesmålen — tre personer hördes — visade att lantbrukaren Sven Jönsson blivit utvisad från expeditionen. Då stationsinspektören tillfrågades om [...]

Jakobson påstod att hans uppgifter om hur fullmakten visades upp var korrekta. Han förnekade detta och hävdade att han inte hade sett fullmakten förrän efter hr J:s besök i Båstad.

Det förvånar oss inte att hr J. blev arg och sa att stationsinspektoren ljög.

Hr J. torde också ha helt rätt i detta, för när hr Christensson hördes, måste han – liksom åkaren Jönsson – bekräfta när fullmakten visades upp.

Herr Christensson hade förstått att inspektoren vägrade lämna ut godset.

Då inspektoren önskade utsättning i saken tills hr Romare, som är värnpligtig, återkommer, beslöts att ett nytt förhör skulle hållas senare, och hr Jakobson begärde att få närvara då.

Efter vad vi har hört är det hr Jakobsons mening att om resultatet av detta förhör inte tillfredsställer den upprörda rättskänslan hos honom, godsemottagaren och allmänheten, ska saken hänskjutas till domstol.

Den sjukdom som drabbat godsadressaten Sven Jönsson är, enligt vad som vid förhöret framkom från Jönssons egen far och som även bekräftades av en läkarattest, sinnessvaghet, och det är inte uteslutet att sjukdomens utbrott påskyndats av det brutala bemötande Jönsson fick från höga kontorspersonalen på Båstads station.

Det fall vi nu har berättat är bara ett av många som vittnar om missförhållanden på stationen – missförhållanden som säkerligen inte kommer att uppstå igen om en tjänstemannaförflyttning, som allmänheten länge har önskat, genomförs där. Ett allt för tydligt favoriseringssystem, som – då det gynnar lögn, hyckleri och skvaller – verkar mycket demoraliserande på personalen och väcker vrede och missnöje hos de flesta underordnade, skulle genom en sådan åtgärd också brytas.