SYDHALLAND

16 september 1902

SYDHALLAND – 16 september 1902 SYDHALLAND – 16 september 1902 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Höst- och slutfest var i söndags anordnad å Pershög i Bástad. Parken var vackert illuminerad med kulörta lyktor. Flere bengaliska eldar i olika färger afbrändes. Dansen tråddes lifligt å dansbanan. Ordningen var hela aftonen den bästa, meddelas till "Sydhalland“.

Silfverbröllop firades i torsdags i Båstad af löjtnant E. von Hauswolff och hans maka, född Nilsson. Med anledning af dagens betydelse gåfvo herrskapet Hanswolff supé i sitt hem, till hvilket ett 50-tal vänner och bekanta inbjudits. Flera telegram anlände under dagens lopp.

Förhållandena vid Båstadsjärnvägsstation. I ett föregående nummer antydde vi, att då och då åtskilligt inträffade vid Båstads station, som i hög grad irriterade den trafikerande allmänheten. Det var i samband med en slagsmåls- eller öfverfallshistoria samt en mycket märkvärdig häktningsåtgärd - en bokhållare skulle en aftonpå angifvelse af stationsinspektoren (?) hafva blifvit anhållen för underlåtenhet att redovisa omhänderhafda medel, men redan följande dag åter frigifven. Huru med dessa förhållanden egentligen hänger samman, är väl icke utredt och blir antagligen icke, ehuru en förhastad häktningsåtgärd väl borde hafva till följd en uppgörelse inför domstol mellan den förfördelade och hans angifvare. Likaså hafva vi icke hört, huruvida vederbörande uppmärksammat det tillbud till tågsammanstötning, som för icke så länge sedan inträffade vid stationen, en gammal kol- eller vedhistoria, behandlingen af underordnade m. m. Men vederbörande hafva säkerligen sedan länge haft kännedom om det minst sagdt oartiga, ofta förolämpande sätt, hvarpå godstrafikanter upprepade gånger blifvit behandlade af stationspersonalen. Man har i synnerhet gjort den erfarenheten, att stationens högste funktionär ej är så tjänstvillig och tillmötesgående som man skulle önska; och många obehag hafva vållats af detta hans uppträdande. Bland de många fall, som vi skulle kunna omtala för att bevisa detta vårt påstående, delgifva vi här våra läsare ett – en händelse, som inträffat denna sommar och som är af den beskaffenhet, att en officiel utredning af densamma måst företagas. Till landtbrukaren Sven Jönsson från Elestorp i Houfs socken afsändes den 16 sistlidne aprilfrån handlanden Edvard Jakobson i Laholm mot efterkraf ett parti utsädeshafre. Jönsson infann sig å expeditionstid på stationen för att lösa efterkrafvet men blef helt enkelt förstafsnäst och sedan utkörd. Å expeditionen befunno sig stationsinspektoren J. Osterman och kontorsskrifvaren Evers. Våra landtmän hafva lyckligtvis i allmänhet ett lugnt och fridsamt humör, och därföre grep icke harmen Jönsson starkare än att han efter en stund åter inträdde på expeditionen och anhöll att få betala efterkrafvet och få kvittens på godsets utlösning. Men icke heller nu fick han sin rättmätiga fordran uppfylld utan blef åter en gång utvi sad från expeditionen. Man kan icke undra på, att vår landtman icke vidare hade lust att göra någon visit å dennasvenska statens sällsynt ogästvänliga banexpedition. Han underrättade i stället godsets afsändare, hr Jakobson, om förhållandet och sin afsigt att nu icke utlösa godset. Som sakerna nu stodo, var det klart, att det skulle uppstå en liflig korrespondens mellan Båstadsjärnvägsexpedition och hr Jacobson. Denne erhöll först en skrifvelse, hvari frågades, huru manskulle göra med godset. Och hr J. svarade kort och godt att på grund at det bemötande godsadressaten rönt, godset kunde kvarligga så länge på stationen. Jakobson fick emellertid redan följande dag ett nytt meddelande från stationen, hvilket förnekade sanningsenligheten af landtmannens uppgift, och strax därefter telegrafisk förfrågan, huru godset skulle behandlas. På denna svarade hr Jakobson att han skulle befullmäktiga åkaren Jönsson att utlösa godset. Nu kom åkarens tur att söka utfå godset. Första gången han, försedd med hr Jakobsons fullmakt, i och för detta ändamål vände sig till expeditionen var den 29 april, men han erhöll dåaf kontorsbiträdet Romare upplysning att godset vid det tillfället ej kunde utfås, emedan man höll på att expediera kurirtågen. På eftermiddagen samma dag skickade därför åkaren en sin dräng till stationen i samma ärende och försedd med samma fullmakt. Drängen råkade inspektoren själf, hvilken dock vägrade att utlämna varan mot fullmakten, utan fordrade godsadressatens kvittens.Åkaren Jönsson besökte nu själf återigen stationen och fick af inspektoren samma svar som drängen erhållit. Åkaren var nu nog förståndig att taga kontorsskrifvaren Christensson, som jämteinspektoren befann sig i lokalen, till vittne på det resonnement, som förts, och på inspektorenssvar. Alltjemt förblef sålunda den till Båstad försända utsädeshafren påBåstads station. Under ett personligt sammanträffande flera dagar senare i Båstad mellan stationsinspektorenoch hr Jakobson beklagade sig den förre för hr J. öfver bråket med efterkrafvet, i anledning hvaraf hr J. förebrådde inspektoren, att han ej mot den af hr J. sända fullmakten lämnat godset tillfullmaktens innehafvare. Hr J. fick samma svar af inspektoren som åkaren och dennes drängförut fått. Efter någon tid anmälde hr Jakobsson förhållandet för distriktschefen i Malmö, på grund hvarafförhör anställdes å Båstads station. Då emellertid de uppgifter, som af inspektoren, kontorsbiträdet Christensson och öfriga biträden erhöllos, ej stämde med sakens verkliga förlopp, begärde hr J. att äfven godsemottagaren skulle höras. I anledning häraf hölls ett andra förhör den 5 i denna månad, vid hvilket förhör hr Jakobson var närvarande, under det att godsadressaten Jönsson af sjukdom förhindrats att infinna sig. Förhöret leddes af byråassistenten Norberg från Helsingborg, biträdd af en jurist. Vittnesmålen - tre personer hördes – gåfvo vid handen, att landtbrukarenSven Jönsson blifvit utvisad från expeditionen. Då stationsinspektoren blef tillfrågad, huruvida hrJakobsons uppgifter angående presterandet af fullmakten vore riktiga, förnekade han detta samt påstod sig först efter hr J:s besök i Båstad hafva sett fullmakten.Det förvånar oss icke att hr J. blef het och sade att stationsinspektoren ljög. Hr J. torde häri också hafva fullkomligt rätt, ty då hr Christensson hördes, måste han, liksom åkaren Jönsson, vitsorda tiden för fullmaktens uppvisande. Herr Christensson hade fattat att inspektoren nekat utlämna godset. Då inspektoren önskade uppskof i saken, tills hr Romare, som är värnpligtig, återkomme, beslöts att nytt förhör framdeles skulle hållas, och begärde hr Jakobson att därvid få närvara. Efter hvad vi hört, är det hr Jakobsons mening att, om ej resultatet af detta förhör tillfredsställer den upprörda rättskänslan hos såväl honom som godsemottagaren och allmänheten, anhängiggöra saken inför domstol. Den sjukdom, som träffat godsadressaten Sven Jönsson, är, enligt hvad vid förhöret upplystes afJönssons egen fader, och som äfven bestyrktes af företedd läkareattest, sinnessvaghet, och det äricke uteslutet, att då Jönsson är af ett mycket känsligt sinnelag, sjukdomens utbrott påskyndats afdet brutala bemötande, han rönte af den höga kontorspersonalen å Båstads station. Det nu af oss berättade fallet är blott ett af de många, som vittna om att missförhållanden äga rum vid stationen - missförhållanden, som säkerligen ej mer skola yppa sig, om en af allmänheten länge önskad tjänstemannaförflyttning där vidtages. Ett allt för tydligt framträdande favoriseringssystem, som, då det gynnar lögn, hyckleri och skvaller, värkar i hög grad demoraliserande på personalen samt uppväcker agg och harm hos flertalet af de underordnade, skulle genom en sådan åtgärd äfven blifva brutet.

Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI