11 oktober 1902

Påsknattsringningen.Ett blad ur Engelholms krigshistoriaElfkarlen.(För Handelstidningen.) De eröfringar, som Carl X Gustafs segervana svärd gjorde, och hvilka freden Roskilde är 1658 också tillerkände honom, kostade hans son och efterträdare många strider för att kunna bibehålla.Detta gälde i synnerhet Skåne, "Danmarks skönaste del", som Kristian V uppbjöd allt för att kunna återtaga och Karl XI likaledes allt för att icke mista. Segrarens och den besegrades söner hade sina blickar stadigt riktade på samma landsända. Då kriget mellan de båda rikena åter utbröt är 1675, ägde Danmark den stora trumfen på hand, att Skånes allmoge var genomsyrad af danska tänkesätt. 17 år hade naturligtvis icke kunnat slita hundraåriga band, och befolkningen reste sig därför allmänt till kamp mot svenskarne. Sålunda uppstodo de tygellösa röfvarehorder, som i historien äro kända under namnet snapphanar och hvilka till allra största delen utgjordes af bönder. Snapphanarne bildade partier öfver hela provinsen; en afdelning hade sitt stamhäll i Bjäre härad och på Hallandsås under anförande af NilsTideman. För att kunna hålla alla dessa kringströfvande skaror i schack måste svenskarne föra ett småkrig, som i hög grad splittrade deras stridskrafter och försvårade hvarje effektivt uppträdande. Häraf kom det sig att vid påsktiden år 1676 en mindre svensk styrka var förlagd i Engelholm med hufvudsakligt ändamål att schasa de svärmande bondhoparne från den viktiga trafikleden västkusten utefter och i synnerhet hålla färjestället öfver Rönne å fritt for snapphanar. Truppen utgjorde egentligen endast en framskjuten förpost af hufvudstyrkan i Båstad, öfver hvilken kapten Drake förde befälet; Engelholmsafdelningen anfördes af löjtnant Erling. Denne Erling var en ung, stridslysten fyr, som grundligt längtade efter ett ordentligt nappatag med danskarne, hvarunder han kunde utmärka sig och vinna befordran. I stället hade han fått på sin lott det just inte vidare ärofulla uppdraget att ligga i byfäjd med de upproriska bönderna, hvilka aldrig levererade något öppet slag, utan nöjde sig med att då och då snappa bort en efter annan af hans folk samt i öfrigt tillfoga honom andra smärre förtretligheter. En längre tid hade gått på detta sätt och hans skara började smälta samman. Grubblande härofver satt Erling på påskaftonen i sitt rum hos kyrkoväktaren Eller, där han tagit sitt kvarter, Vid spisen arbetade värdens 12-årige son Tage med att putsa ett betsel, och löjtnantensåg småleende på pojkens ifver. Tage hade varit hans passopp allt sedan han kom i Ellers hus, och krigaren höll uppriktigt af sin lille hurtige och förståndige tjänare, liksom denne å sin sida afgudade Erling och i honom såg idealet för allt stort i världen, Slutligen fick den unge befähafvaren en idé. Med all sannolikhet skulle bönderna hålla sig stilla under hälgen – om han begagnade denna frist att återknyta förbindelsen med chefen i Båstad? Men han måste i så fall taga i väg med hela sin styrka for att icke riskera att mista ytterligare någon af sina män genom enstaka budskickningar. Hans plikt var att skydda färjan, hvilken han visste snapphanarne fikade efter att förstöra – och skulle de mot förmodan komma under hansbortovaro, si - ja, så - Nu fick Erling en ny ide. - Tage, kom hitl Gossen stod framfor honom och såg med sina kloka ögon rakt in i hans ansikte. - Jag tar redan i natt knektarne med mig och rider upp mot Båstad ett tag. Under tiden blir du min fänrik för färjan här - det är minsann inte litet, det men jag är viss på, att du sköter dig. Allt hvad du har att göra är att hals öfver hufvud skynda efter mig och säga till, ifall snapphanarne skulle visa sig i Engelholm. Förstår du nu det där riktigt? Ja, bevars, hvad Tage förstod. Han sträckte på sin lilla lekamen och ögonen tindrade af glädje. Det var den rätta sortens gry i den pojken, och Erling visste att han inte kunde få en pålitligare vaktare. Trygg klappade han också sin lille fänrik på hufvudet och gick ut att gifva order för afresan. Någon timme senare trafvade truppen muntert åstad i den klara, lugna kvällen. Eller och Tage stodo i porten och sågo efter de bortfarande. När den siste ryttaren var ur sikte, gingo kyrkoväktaren och hans son till kyrkan. Det var ett och annat, som behöfde iordningställas, menade den gamle. Engelholms tämpel, uppfört i början af 1500-talet och ursprungligen hälgat åt St. Botolf, hade legat öde i långa tider, hvarunder gudstjänsten förrättats i ett litet kapell af korsvirke. Mellan åren 1666 och 1670, under landshofding Augustin Lejonsköld, började man sätta kyrkan i stånd, men var den dock icke fullt färdig när kriget utbröt. Emellertid kunde den âter begagnas till sitt ändamål. Den gamle öppnade järndörren, som ledde till torntrappan, men knappt hade Tage trädt in förr än gubben hastigt slog porten i lås efter honom. Nu kan du springa efter svenskarne, om du har lust, din kanalje, skrek han utifrån. Jag hörde nog hvad du lofvade löjtnanten men jag har budat de vara, och vill herr fänriken se hur de rifva färjan, så stig bara i rappet opp i tornet. Ut kommer du inte förr än i morgon, och då väntar dig en ärlig tröja stryk, så mycket du det vet! I första häpenheten stod pojken en stund, alldeles stilla och stirrade ut i mörkret. Därpå kastade han sig förtviflat mot dörren, men denna trötande lätt hans små krafter. Uttröttad satte han sig slutligen på torntrappans nedersta steg. Den heliga påsknatten var inne och allt som ondt gjortvåndades och skalfde för uppståndelsens dag. Rundt om honom tassade de döda i ängsligt virrvarr och Tage tyckte sig känna lukten af svepningarna, den kvalmiga stanken af unken jord. Darrande af skräck rusade han upp och började klättra uppåt. Hvarje sten var honom välbekant, hvadan han utan fara kunde i den becksvarta omgifningen göra den halsbrytande färden upp mot klockorna. Ändtligen stod han tätt under malmtungorna, och genom torngluggare hade han en ypperlig utsikt öfver näjden. Högt i öster stod fullmånen och silfverljuset bredde sig allt ifrån åsens matt tecknade rand hän öfver sandkullarne mot det glittrigt dallrande hafvet i väster. Där nere lågstaden i påskens frid och tornets svarta skugga slog bro öfver in. Då blef det plötsligt lif och rörelse på vägen mot Höja. En oredig massa kom Engelholm allt närmare och närmare. Vapen blixtrade här och där och en förfärlig tanke grep åskådaren däruppe i tornet. Det var de af fadern eftersända snapphanarne som kommo! Nu gälde det färjan, färjan som löjtnanten satt honom att vakta! Och han var innestängd, måste se förstörelsevärket utan att kunna hindra det! I sin förtvillan var han nära att hoppa genom torngluggen, men eftertanken sade honom att han därmed till ingen nytta offrade sitt lif. Så föll hans blick på klockorna om han skulle ringa?Ljudet borde gå langt i den stilla natten och truppen kunde väl knappast hunnit utom hörhåll än. Nog skulle Erling förstå att någonting vore på tok när klockorna började ringa denna tid på dygnet. Tage hade många gånger på detta sätt kallat menigheten till bön nu grep han i repet för att mana till strid. Snapphanarne voro redan inpå staden då de första klocktonerna, klara och skarpa, skuro genom luften. Nu blef det icke tid att befatta sig med färjan. Yrvakna rusade stadsborna om hvarandra, under det Tidemans skara harmade kring tornets fot. - Hvad är det för en djäfvul som huserar där uppe, skrek anföraren ursinnig. Sluta med ditt fördömda pinglande annars... - Det måtte vara min galna pojke, menade Eller. Kom genast ned med dig, din vettvilling, hör du! Men Tage hörde ingenting, han bara ringde på. Bing, bang! skallade slagen. De ropade oaflätligt till Carl XI:s krigare att komma till undsättning men det låg äfven en jublande fröjd i denna tvåstämmiga klang, ett Te deum öfver en tolfåringsfosterländska stordåd, öfver barnet, dom mindes sin plikt, under det tusende och åter tusende vuxna glömde sin. Nu sprängde de rasande bönderna tornporten samtidigt med att en kula slog in bjälklaget ofvanför ringarens hufvud. Då uppgången var träng, kunde emellertid endast en i sänder klättra uppför trapporna, men som dessa delvis voro raserade, gälde det att styckevis på lösa ribbor och läkten förflytta sig vidare, hvilket kunde vara svårt nog äfven för en van, i synnerhet i mörker, Med geväret mellan tänderna klängde sig likväl den förste allt närmare, hack i häl följd af flere, under det andra lyste med bloss nedifrån. Tage ringde oafbrutet, bing bang, bing bing! Svordomar och bösskott växlade mellan grafvarne. Nu hörde gossen sin förföljares flåsande andedräkt strax under sig då på en gång ett väldigt brak uppstod, blandadt med gälla skrik, som ekade dubbelt hemska i stenhvalfven. Den öfverste klättraren hade förlorat fotfästet och störtat ned på den honom närmast stående och så undan för undan till dess allesamman lågo illa tilltygade vid foten af stentrappan. Förrädaren Eller, hvilken stått nedanför, blef ihjälslagen af de nedramlande upprorsmännen. Allt mäktigare rullade tonerna ut kring vida bygder. Modstulna öfver kamraternas olycksöde, skockade sig snapphanarne samman för att rådpläga. Men i klockklangen blandade sig ett annat ljud, som fylde den unge ringaren Botolfs tämpel med segerglädje. Där hördes nämligen hästtramp norrifrån och ögonblicket därefter högg Erling med sin trupp in på de överrumplade bönderna, hvilka sökte sin räddning i vild flykt. Tage hade räknat rätt. Den svenska styrkan befann sig på höjderna af Errarp när löjtnanten hörde den ovanliga ringningen, hvaraf han genast slöt att det icke stod rätt till och vände skyndsamt om. Då allt var förbi omfamnade den rörde krigaren sin lille trogne fänrik, hvars modiga handling den gången räddat samhället från ödeläggelse, och lofvade att draga försorg om hans framtid. Erling höll ord. Han gaf den föräldralöse on god uppfostran och lät honom antaga sitt namn. Gossen gjorde också sin fosterfader all heder. Ända till Holsteins blodiga dag, då Tage Erling kämpade sin sista strid, voro alla hans handlingar präglade af samma orubbliga plikttrohet somtolfåringen visade vid påskringningen i Engelholm.

Påsknatts ringningen Ett blad ur Engelholms krigshistoria Elfkarlen (För Handelstidningen.)

De erövringarna som Carl X Gustaf gjorde med sitt segervana svärd, och vilka freden i Roskilde år 1658 också tillerkände honom, kostade hans son och efterträdare många strider för att kunna bibehålla.

Detta gällde särskilt Skåne, "Danmarks skönaste del", som Kristian V uppbjöd allt för att kunna återta och Karl XI likväl allt för att inte mista. Segrarens och den besegrades söner hade sina blickar stadigt riktade på samma landsända.

Då kriget mellan de båda rikena åter utbröt år 1675, ägde Danmark den stora trumfen i hand att Skånes allmoge var genomsyrad av dansk tänkesätt. 17 år hade naturligtvis inte kunnat slita hundraåriga band, och befolkningen reste sig därför allmänt till kamp mot svenskarna. Sålunda uppstod de tygellösa rövarhordar som i historien är kända under namnet snapphanar och vilka till allra största delen utgjordes av bönder. Snapphanarna bildade partier över hela provinsen; en avdelning hade sitt stamhäll i Bjäre härad och på Hallandsås under anförande av Nils Tideman. För att kunna hålla alla dessa kringströfvande skaror i schack måste svenskarna föra ett småkrig som i hög grad splittrade deras stridskrafter och försvårade varje effektivt uppträdande.

Härav kom det sig att vid påsktiden år 1676 en mindre svensk styrka var förlagd i Engelholm med huvudsakligt ändamål att chasa de svärm­ande bondhoparna från den viktiga trafikleden västkusten utefter och särskilt hålla färjestället över Rönne å fritt för snapphanar. Truppen utgjorde egentligen endast en framskjuten förpost av huvudstyrkan i Båstad över vilken kapten Drake förde befälet; Engelholmsavdelningen anfördes av löjtnant Erling.

Denne Erling var en ung, stridslysten fyr som grundligt längta­de efter ett ordentligt nappatag med danskarna varvid han kunde utmärka sig och vinna befordran. I stället hade han fått på sin lott det just inte vidare ärofulla uppdraget att ligga i byfejd med de upproriska bönderna vilka aldrig levererade något öppet slag utan nöjde sig med att då och då snappa bort en efter annan av hans folk samt i övrigt tillfoga honom andra mindre förtretligheter. En längre tid hade gått på detta sätt och hans skara började smälta samman.

Grubblande häröver satt Erling på påskaftonen i sitt rum hos kyrkoväktaren Eller där han tagit sitt kvarter. Vid spisen arbetade värdens 12-årige son Tage med att putsa ett betsel och löjtnanten såg småleende på pojkens iver. Tage hade varit hans passop allt sedan han kom i Ellers hus och krigaren höll uppriktigt av sin lille hurtige och förståndige tjänare liksom denne å sin sida avgudade Erling och i honom såg idealet för allt stort i världen.

Slutligen fick den unge befälhavaren en idé. Med all sannolikhet skulle bönderna hålla sig stilla under helgen – om han begagnade denna frist att återknyta förbindelsen med chefen i Båstad? Men han måste i så fall ta i väg med hela sin styrka för att inte riskera att mista ytterligare någon av sina män genom enstaka budskickningar. Hans plikt var att skydda färjan vilken han visste snapphanarna fikade efter att förstöra – och skulle de mot förmodan komma under hans bortovaro så – ja så –

Nu fick Erling en ny idé.

– Tage, kom hit!

Gossen stod framför honom och såg med sina kloka ögon rakt in i hans ansikte.

– Jag tar redan i natt knektarna med mig och rider upp mot Båstad ett tag. Under tiden blir du min fänrik för färjan här – det är minsann inte litet det men jag är säker på att du sköter dig. Allt vad du har att göra är att hals över huvud skynda efter mig och säga till ifall snapphanarna skulle visa sig i Engelholm. Förstår du nu det där riktigt?

Ja bevars vad Tage förstod. Han sträckte på sin lilla lekamen och ögonen tindrade av glädje. Det var den rätta sortens gry i pojken och Erling visste att han inte kunde få en pålitligare vaktare. Trygg klappade han också sin lille fänrik på huvudet och gick ut att ge order för afresan. Någon timme senare travar truppen muntert åstad i den klara lugna kvällen.

Eller och Tage stodo i porten och sågo efter de bortfarande. När den siste ryttaren var ur sikte gingo kyrkoväktaren och hans son till kyrkan. Det var ett och annat som behövde iordningställas menade den gamle.

Engelholms kapell uppfört i början av 1500-talet och ursprungligen helgat åt St. Botolf hade legat öde i långa tider varunder gudstjänsten förrättats i ett litet kapell av korsvirke. Mellan åren 1666 och 1670 under landshovding Augustin Lejonsköld började man sätta kyrkan i stånd men var den dock inte helt färdig när kriget utbröt. Emellertid kunde den åter begagnas till sitt ändamål.

Den gamle öppnade järndörren som ledde till torntrappan men knappt hade Tage trädt in förr än gubben hastigt slog porten i lås efter honom.

Nu kan du springa efter svenskarna om du har lust din kanalie skrek han utifrån. Jag hörde nog vad du lovade löjtnanten men jag har budat de vara och vill herr fänriken se hur de river färjan så stig bara i rappen upp i tornet. Ut kommer du inte förr än i morgon och då väntar dig en ärlig tröttkastöt så mycket du det vet!

I första häpenheten stod pojken en stund alldeles stilla och stirrade ut i mörkret. Därpå kastade han sig förtvivlat mot dörren men denna trötade lätt hans små krafter. Uttröttad satte han sig slutligen på torntrappans nedersta steg. Den heliga påsknatten var inne och allt som ondt gjort våndades och skalfde för uppståndelsens dag. Runt om honom tassade de döda i ängsligt virrvarr och Tage tyckte sig känna lukten av svepningarna den kvalmiga stanken av unken jord. Darrande av skräck rusade han upp och började klättra uppåt. Varje sten var honom välbekant varför han utan fara kunde i den becksvarta omgivningen göra den halsbrytande färden upp mot klockorna.

Slutligen stod han tätt under malmtungorna, och genom torngluggen hade han en utmärkt utsikt över området. Högt i öster stod fullmånen och silverljuset bredde sig allt från åsens matt tecknade rand över sandhögar mot det glittrigt dallrande havet i väster. Där nere låg staden i påskens frid och tornets svarta skugga slog bro över in.

Då blev det plötsligt liv och rörelse på vägen mot Höja. En oordnad massa kom Engelholm allt närmare och närmare. Vapen blixtrade här och där och en förfärlig tanke grep åskådaren däruppe i tornet. Det var de av fadern efterskickade snapphanarna som kom! Nu gällde det färjan, färjan som löjtnanten satt honom att vakta! Och han var instängd, måste se förödelseverket utan att kunna hindra det!

I sin förtvivlan var han nära att hoppa genom torngluggen, men eftertanken sade honom att han därmed till ingen nytta offrade sitt liv. Så föll hans blick på klockorna — skulle han ringa?

Ljudet borde gå långt i den stilla natten och truppen kunde väl knappast ha kommit utom hörhåll än. Nog skulle Erling förstå att något vore på tok när klockorna började ringa denna tid på dygnet. Tage hade många gånger på detta sätt kallat menigheten till bön — nu grep han i repet för att mana till strid.

Snapphanarna voro redan inne i staden då de första klocktonerna, klara och skarpa, skuro genom luften. Nu blev det inte tid att befatta sig med färjan. Yrvakna rusade stadsborna om varandra, medan Tidemans skara hamnade kring tornets fot.

- Vad är det för en djävul som huserar där uppe, skrek anföraren ursinnig. Sluta med ditt förbannade pingel annars...

- Det måtte vara min galna pojke, menade Eller. Kom genast ned med dig, din vettvilling, hör du!

Men Tage hörde ingenting, han bara ringde på.

Bing, bang! skallade slagen. De ropade oavlåtligt till Carl XI:s krigare att komma till undsättning, men det låg även en jublande fröjd i denna tvåstämmiga klang, ett Te deum över en tolvårings fosterlandska stordåd, över barnet som mindes sin plikt, medan tusentals och åter tusentals vuxna glömde sin.

Nu sprängde de rasande bönderna tornporten samtidigt som en kula slog in bjälklaget ovanför ringarens huvud. Då uppgången var trång kunde emellertid endast en i sänder klättra upp för trapporna, men eftersom dessa delvis voro raserade, gällde det att styckevis på lösa ribbor och läkten förflytta sig vidare, vilket kunde vara svårt nog även för en van, särskilt i mörker. Med geväret mellan tänderna klängde sig likväl den förste allt närmare, hack i häl följd av flera, medan andra lyste med bloss nerifrån.

Tage ringde oavbrutet, bing bang, bing bing! Svordomar och bösskott växlade mellan grevarna. Nu hörde gossen sin förföljares flåsande andedräkt strax under sig då på en gång ett väldigt brak uppstod, blandat med gälla skrik, som ekade dubbelt hemska i stenhvalfvet. Den överste klättraren hade förlorat fotfästet och störtat ned på den honom närmast stående och så undan för undan till dess allesamman lågo illa tilltygtade vid foten av stentrappan. Förädaren Eller, vilken stått nedanför, blev ihälslagen av de nedrammande upprorsmännen.

Allt mäktigare rullade tonerna ut kring vida bygder. Modstulna över kamraternas olycksöde, skockade sig snapphanarna samman för att rådpläga.

Men i klockklangen blandade sig ett annat ljud, som fyllde den unge ringaren Botolfs tempel med segerglädje. Där hördes nämligen hästtramp norrifrån och ögonblicket därefter högg Erling med sin trupp in på de överrumplade bönderna, vilka sökte sin räddning i vild flykt.

Tage hade räknat rätt. Den svenska styrkan befann sig på höjderna av Errarp när löjtnanten hörde den ovanliga ringningen, varav han genast slöt att det inte stod rätt till och vände skyndsamt om.

Då allt var förbi omfamnade den rörd krigare sin lille trogna fänrik, vars modiga handling gången räddat samhället från ödeläggelse, och lovade att dra försorg om hans framtid.

Erling höll ord. Han gav den föräldralöse en god fostran och lät honom antaga sitt namn. Gossen gjorde också sin fosterfader all heder. Ända till Holsteins blodiga dag, då Tage Erling kämpade sin sista strid, voro alla hans handlingar präglade av samma orubbliga plikttrohet som tolvåringen visade vid påskringningen i Engelholm.