24 oktober 1902

Stationsinspektor A. Rehn."Skånestinsen". Det kommer en man in på mitt redaktionsrum. Han ser kraftig och hurtig ut och det ligger en viss fart i det sätt, hvarpå han gör sin entré. Han säger sitt namn - det är A. Rehn, stationsinspektor i Grefvie på Vestkustbasan - och han rycker genast fram med sitt ärende. - Det är nöd deruppe i Norrland, säger han, jag hade i går bref från en vän, som vistas der, folk svälter, kreaturen måste slagtas, åh, det är för sorgligt ... Något måste göras af oss här nere, men det måste göras snabbt . . . med iltågafart. Se här, jag har skrifvit ett upprop till mina kamrater i Skåne, Halland och Blekinge. Här är det, vill ni titta på det och föra in det i Helsingborgs-Posten, så sända vi korsband till tidningarne i de tre landskapen .. Stationsinspektorerna komma så mycket i beröring med folket på landsbygden. Och så är det ett raskt slägte. Jag känner "stinsarne", de äro vana att handla med fart, slutade den hurtige stationsinspektoren. Sagdt och gjordt. Uppropet fördes in och tack vare tidningarnas i de skilda orterns tillmötesgående och »stinsarnas» raskhet sattes en insamling i gång, hvars resultat ännu är svårt att öfverblicka men som redan nu kan betraktas som storartadt. Det var mitt första sammanträffande med »Skånestinsen», hvars namn i dessa dagar går genom pressen i vårt land och hvars drag vi trott det skulle intressera Hels.- Postens läsare att skåda. Sedan dess har jag ofta hört af honom. Han har ringt på för att berätta, huru insamlingen gått, han har skrifvit och arbetat och plitat, Allt för den gods sakens skull. Så dök han plötsligt upp i Helsingborg i går, och i min hjerna vaknade den infernaliska idén att interviewa honom. Jag lockade in honom i ett horn af Hotell Continentals kafé och narrade så småningom ur honom, hvad jag önskade. Stationsinspektor O. A. Rehn är en småländing - det märker man förresten genast på hans seghet och energi – född i Wexiö 1857 i ett hem, der man fick lära sig arbeta, frukta Gud, ära konungen och sitt land. Fadern var militär – Rehn är förresten en gammal småländsk soldatslägt - och hade som pensionerad sådan en liten syssla vid cellfängelset i Wexiö. Den unge Rehn blef vid femton års ålder elev vi Wexiö jernvägsstation och erhöll år 1874 anställning som stationsskrifvare vid Kariskrona-Wexiö jernväg. År 1885 blef han stationsinspektor vid Skåne-Hallands jernväg och följde som sådan »med på köpet», då denna jernväg år 1896 öfvertogs af Sveriges statsbanor. För öfrigt är han betydligt gift med en mycket rar gumma - det säger han sjelf - och har två pojkar, hvilka båda äro jernvägsmän. Den småländska energien och företagsamheten, hvilka skapat så manga duktiga karlar, ha följt med Rehn också hit ned till Skåne. I Grefvie fann han kalk i en hög ås och genast startade han Grefvie kalkaktiebolag, hvars verkställande direktör han nu är. I Båstad, som bekant en grannstation till Grefvie, låg han och rekreerade sig efter en sjukdom en sommarmånad och dă fick han idéen, att det kunde göras något för att draga badgäster dit. Ett aktiebolag bildades, en egendom inköptes, villor uppfördes och villatomter utstyckades, ochså kom det sig, att Rehn för närvarande också är verkställande direktör för det bolag, som kallas Båstads Saltsjöbad. En initiativets och idéernas man, som man finner. Den insamling han satt i gång för de nödlidande i Norrland har tydligtvis åsamkat honom mycket arbete och besvär. Men han har icke skytt någon möda. Han har legat i korrespondens med personer öfver allt Sveriges land, från statens högsta spetsar, civilministern exempelvis, ned till torpare och statare i de olika länen, - Också till svenskarna i Amerika har ju insamlingen blifvit utsträckt? - Ja, jag skref till två svågrar i Chicago och bad dem låta införa uppropet i de svensk-amerikanska tidningarna samt sätta i gång en insamling. Få ni inte, skref jag till dem, ihop 50,000 dollars, så ä ni inga äkta småländingar ... Han berättar mig vidare, hur första tanken på att sätta en insamling i gång vaknade hos honom. Brefvet från vännen i Norrland väckte till lifs minnen från nödåret 1868. Han var en 11-års pys på den tiden, men i hans erinring hade för alltid bränt sig in minnena från detta jemrens år. Till den lilla amåländska staden drogo in massor af de karga bygdernas folk, hvilka i tanke att de skulle kunna påräkna hjelp inne i staden, lemnat kojorna ute på landsbygden. Det var ett elände öfver all beskrifning. - Det året glömmer jag aldrig, säger han, och det var med scenerna från dessa nödens dagar för mitt minne, som jag insåg, att här behöfdes snabb hjelp, på det att eländet från den tiden icke måtte upprepas. Jag trycker den energiske »stinsens» hand och tänker, att en enda beslutsam mans initiativ är bra mycket mera värdt, än hela den apparat af formalism och tjensteskrifvelser, som sättes i gång, när man enligt k. m:ts tågordning skall bringa hjelp åt nödens barn.H. S-r.

Stationsinspektor A. Rehn. "Skånestinsen".

En man kommer in på mitt redaktionsrum. Han ser kraftig och hurtig ut och det ligger en viss fart i det sätt som han gör sin entré på.

Han säger sitt namn – det är A. Rehn, stationsinspektor i Grefvie på Vestkustbanan – och han kommer genast till sitt ärende.

– Det är nöd däruppe i Norrland, säger han. Jag fick igår brev från en vän som vistas där. Folk svälter, kreaturen måste slaktas. Oh, det är för sorgligt. Vi måste göra något här nere, men det måste göras snabbt – med expressfart. Se här, jag har skrivit ett upprop till mina kamrater i Skåne, Halland och Blekinge. Här är det. Vill ni titta på det och föra in det i Helsingborgs-Posten, så skickar vi följetiketter till tidningarna i de tre landskapen.

Stationsinspektörerna kommer mycket i beröring med folket på landsbygden. Och det är ett raskt släkte. Jag känner "stinsarna", de är vana att handla med fart, slutade den hurtige stationsinspektören.

Sagt och gjort. Uppropet fördes in och tack vare tidningarnas i de olika orterna tillmötesgående och "stinsarnas" raskhet sattes en insamling i gång, vars resultat ännu är svårt att överblicka men som redan nu kan betraktas som storartad.

Det var mitt första sammanträffande med "Skånestinsen", vars namn i dessa dagar går genom pressen i vårt land och vars drag vi tyckte det skulle intressera Hels.-Postens läsare att se.

Sedan dess har jag ofta hört av honom. Han har ringt för att berätta hur insamlingen gått. Han har skrivit och arbetat och pluggat. Allt för den goda sakens skull.

Så dök han plötsligt upp i Helsingborg igår, och i min hjärna vaknade den infernaliska idén att intervjua honom. Jag lockade in honom i ett hörn av Hotell Continentals kafé och narrade så småningom ur honom vad jag önskade.

Stationsinspektor O. A. Rehn är en småländing – det märker man förresten genast på hans seghet och energi – född i Växjö 1857 i ett hem där man fick lära sig arbeta, frukta Gud, ära kungen och sitt land. Fadern var militär – Rehn är förresten från en gammal småländsk soldatätt – och hade som pensionerad en liten tjänst vid cellängelset i Växjö.

Den unge Rehn blev vid femton års ålder elev vid Växjö järnvägsstation och erhöll år 1874 anställning som stationsskrivare vid Karlskrona-Växjö järnväg. År 1885 blev han stationsinspektor vid Skåne-Hallands järnväg och följde som sådan "med på köpet" då denna järnväg år 1896 överfördes till Sveriges statsbanor.

För övrigt är han betydligt gift med en mycket trevlig fru – det säger han själv – och har två pojkar, vilka båda är järnvägsmän. Den småländska energi och företagsamhet som skapat så många duktiga män har följt med Rehn också hit ned till Skåne. I Grefvie fann han kalk i en högås och genast startade han Grefvie kalkaktiebolag, vars verkställande direktör han nu är. I Båstad, som bekant en grannstation till Grefvie, låg han och återhämtade sig efter en sjukdom en sommarmånad och då fick han idén att det kunde göras något för att dra badgäster dit. Ett aktiebolag bildades, en egendom köptes in, villor uppfördes och villatomter utstyckades, och så kom det sig att Rehn för närvarande även är verkställande direktör för det bolag som kallas Båstads Saltsjöbad. En initiativets och idéernas man, som man finner.

Den insamling han satte i gång för de nödlidande i Norrland har tydligtvis åsamkat honom mycket arbete och besvär. Men han har inte skytt någon möda. Han har legat i korrespondens med personer över allt Sveriges land, från statens högsta spetsar, civilministern exempelvis, ned till torpare och statare i de olika länen.

– Även till svenskarna i Amerika har ju insamlingen blivit utsträckt?

– Ja, jag skrev till två svågrar i Chicago och bad dem låta införa uppropet i de svenskamerikanska tidningarna samt sätta i gång en insamling. Om ni inte samlar ihop 50 000 dollar, skrev jag till dem, så är ni inga äkta småländingar.

Han berättar vidare hur första tanken på att sätta en insamling i gång vaknade hos honom. Brevet från vännen i Norrland väckte till liv minnen från nödåret 1868. Han var en elvaårig pojke på den tiden, men i hans erindring hade för alltid brännit sig in minnena från detta förtvivlans år.

Till den lilla småländska staden drog in massor av de karga bygdernas folk, vilka i tron att de skulle kunna påräkna hjälp inne i staden, lämnat kojorna ute på landsbygden.

Det var ett elände över all beskrivning.

– Det året glömmer jag aldrig, säger han. Och det var med scenerna från dessa nödens dagar för mitt minne som jag insåg att här behövdes snabb hjälp, på det att eländet från den tiden inte måtte upprepas.

Jag trycker den energiske "stinsens" hand och tänker att en enda beslutssam mans initiativ är långt mer värt än hela den apparat av formalism och tjänsteskrivelser som sätts i gång när man enligt k. m:ts ordning ska bringa hjälp åt nödens barn.

H. S-r.