2 december 1902

Bazareni Båstad. Angående denna skrifver en korrespondent till oss: I lördags och söndags åttadar hade, som nämts, samlats ovanligt mycket folk till Trädgårdssalen å hotellet för att se hvad trefligt bazaren och soarén för de nödlidande hade att bjuda på. Säkert kan man anslå de besökandes antal till 7 à 800 personer bägge kvällarne. För att möjliggöra fästen hade man påräknat allmänhetens offervillighet, och detta hade i hög grad lyckats. Och glädjande är att erfara att just kanske de mindre burgna hade varit de mest offervilliga. Det fanns fattiga änkor, som kommo och erbjödo sina gåfvor till tombola och salustånd,fattigt folk, som dock ville gifva sin skärf till de lidande. Sådana drag hedra befolkningen, ty för den rike är det lätt att ge, för den fattige däremot en uppoffring! Alltnog, det hade blifvit ett talrikt möte af besökande från alla trakter omkring såsom från Laholms- och Engelholmstrakterna. Lokalerna voro dekorerade med god smak, och den gamla kroglokalen tog sig riktigt hemtreflig ut med sina grandekorationer och flaggprydda salustånd och glöm ej det! sina små näpna flickor i all landsens folkdräkter. Publiken tycktes också finna sig hemmastadd, och affärerna kring stånd och tombola gingo utmärkt. Det var också ej godt att komma undan för dessa vackra flickor med sina öfvertalande ögon och läppar. Väl man hade offrat åt den unga mörka konfektflickan, råkade man på en ljuslockig elfva, som ville partout bjuda på chokolad. Och slog man sig så till ro vidett bord med en sejdel öl, serverad af en tjusande Hebe i dräkt från nödlidandets land, så kom genast fram den hvitpudrade ståtliga hofdamen och ville att man skulle taga lott på en gris eller en kalkon. Ja, hvad det gick. Och hvad fart det kom i kommersen, hälst vid tombolan. "Lyckan bjude man handen" sade en zigenerska med glödande ögon och hvem kunde neka. "Jag skall väl spå dig", sade en annan, af samma ädla ras. Och spådd blef manmycket vackert. Så ljöd gongongen och tablåerna framställdes på scenen. Det var riktigt vackert, det var allmänna omdömet. "Per Svinaherde" i tablåer, med uppläsning och sång, "Necken" i tablå i vacker belysning från bengaliska eldar. Necken, gubben med sitt hvita skägg, var helt enkelt vacker, omgifven af de näpnaste elfvor och "elivebarn." I allmänhet kan det sägas, att Båstad visade sig vara rikt på vacker kvinlig ungdom, så det är ej underligt att tablåerna vunno sådant bifall. Och folkdanserna sedan! Det var ett nöje att se med hvilken lätthet och behag danskonsten tyckes öfvas här. Människor med detta till yrke professionals, som amerikanen säger, skulle ej gjort det bättre. Under mellanakterna bjöds man på musik och sång. Som sagdt det hela var utmärkt Det kan sägas att de fruar, som haft ledningen, hafva heder af sitt värk, hälst det pekuniära resultatet blef lysande. Bruttoinkomsten gick till öfver 1000 kr. för bägge kvällar Har den ledandes arbete varit stort, bör också tillfredsställelsen vara stor.

Bazaren i Båstad

En korrespondent skriver till oss följande:

I lördags och söndags kväll hade, som nämnts, samlats ovanligt mycket folk till Trädgårdssalen på hotellet för att se vad trefligt bazaren och soaré'n för de nödlidande hade att erbjuda. Man kan säkert anta att omkring 7 till 800 personer besökte arrangementet båda kvällarna.

För att möjliggöra festen hade man räknat på allmänhetens offervillighet, och detta hade lyckats väl. Glädjeväckande är att erfara att just de mindre välsituerade hade varit de mest offervilliga. Det fanns fattiga änkor som kom och erbjöd sina gåvor till tombola och försäljningsstånd – fattigt folk som ändå ville ge sitt bidrag till de lidande. Sådana drag hedrar befolkningen, ty för den rike är det lätt att ge, men för den fattige är det en uppoffring!

Det hela blev ett talrikt möte med besökare från alla trakterna omkring, såsom från Laholms- och Engelholmstrakterna.

Lokalerna var dekorerade med god smak, och den gamla krogrummet såg riktigt hemtrefligt ut med sina grandekorationer och flaggprydda försäljningsstånd – och glöm inte de små näpna flickorna i alla landets folkdräkter! Publiken verkade må bra av det, och affärerna kring stånd och tombola gick utmärkt. Det var också svårt att komma undan för dessa vackra flickor med sina övertalande ögon och läppar. Väl man hade offrat åt den unga mörka konfektflickan, råkade man på en ljushårig älva som ville partout bjuda på choklad. Och när man då satte sig till ro vid ett bord med en sejdel öl, serverad av en tjusande Hebe i dräkt från nödlidandets land, kom genast fram den vitpudrad stately hofdamen och ville att man skulle ta lott på en gris eller en kalkon.

Ja, hur det gick! Och vilken fart det kom i handeln, särskilt vid tombolan. "Lyckan bjude man handen," sade en zigenerskan med glödande ögon – och vem kunde neka. "Jag ska väl spå dig," sade en annan från samma ädle släkte. Och spådd blev man mycket vackert.

Så ljöd gongongen och tablåerna framställdes på scenen. Det var riktigt vackert, sade allmänheten. "Per Svinaherde" i tablåer med uppläsning och sång, "Necken" i tablå i vacker belysning från bengaliska eldar.

Necken, gubben med sitt vita skägg, var helt enkelt vacker, omgiven av de näpnaste älvor och "älskebarn." Man kan säga att Båstad visade sig vara rikt på vacker kvinnlig ungdom, så det är inte underligt att tablåerna vann sådant bifall. Och folkdanserna sedan! Det var en nöje att se med vilken lätthet och behag danskonstens tycks övas här. Människor för vilka detta är yrke – professionals, som amerikanern säger – skulle inte gjort det bättre.

Under mellanakterna bjöds man på musik och sång.

Som sagt var det hela utmärkt. Det kan sägas att de fruar som haft ledningen hedrar sitt verk, särskilt som det ekonomiska resultatet blev lysande. Bruttoinkomsten gick till över 1000 kronor för båda kvällarna. Då ledningens arbete varit stort bör också tillfredsställelsen vara stor.