9 oktober 1852

Båstads försvar emot Ryssarne år 1788. Uti biskop Agardhs nya arbete: ”Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige” innehåller en not angående ofvanberörde ämne följande: »Förf. tillåter sig att gifva en kort berättelse om det ryska anfallet på Båstad år 1788, emedan sådane små enskilda drag karakterisera nationen. Författaren sjelf har ännu ett dunkelt minne af denna händelse, och såsom uppfödd i denna köping (eller som den i sina privilegier kallas stadsfläck), hört derom berättas hundradetals gånger. Det må förlatas honom, om han vill förvara detta vackra minne af sin födelsebygd. Sedan fiskläget Rå vid Helsingborg år 1788 var brändt, lade sig 2 ryska krigsskepp efter någon tids kryssande utanför Torekow, 1, mil från Båstad. De i grannskapet varande handelsfartygen flyktade då till Båstadsvik, och det befarades att de tvä krigsskeppen skulle komma efter. Redan förut hade invånarne i Båstad, som kallar sig sjelf för stad, vid underrättelsen om de ryska krigsskeppens annalkande sammanträdt för att öfverlägga om sitt försvar och medel att ej undergå Rå fiskläges öde. Mod felades dem icke. En stor del af de sjöfarande voro i anseende till kriget hemma. De voro behjertade man; alla de öfrige förklarade sig vilja strida till sista man för sin lilla jordfläck; men försvarsmedel felades. De voro helt och hållet öfverlemnade åt sig sjelfve. En liten trupp af 20 till 30 man af ett indelt regemente låg likväl i trakten deromkring. Skeppskanoner, naturligtvis af liten kaliber, funnos till icke obetydligt antal i staden. En del af sjökaptenerne förstodo konsten att ladda och rikta dem. Den förnämste dervarande köpmannen, A., som satte sig i spetsen för företaget, lemnade hela sitt förråd af krut, hvilket var betydligt, äfven jern för att deraf smida kulor. Ty sådane funnos icke; de måste smidas. De blefvo icke rätt runda, men det fick passera. Öfrige förnödenheter reqvirerades från Laholm och Engelholm, och betaltes af invånarne sjelfve. Folk felades icke. Bjäre härad drifver en stark sjöfart, och kringboende sjöman erbjödo sin tjenst. Och den behöfdes. En vacker morgon kom express från Torekow, att ett af krigsskeppen jagade några fartyg, som togo sin tillflykt till Båstads hamn. Kort derefter visade sig de flyende fartygen, och efter dem tvenne jagande krigskepp, hvaraf det ena qvarblef utanför redden, men det andra, en skonert, seglade in i viken. Allt var beredt i den lilla staden: man blott lastade qvinnor och barn i hast på hövagnar för att föras inåt landet. Den, som skrifver detta, affärdades sålunda – just då skeppet seglade in - jemte hans syskon, under en gammal farmors värd, alla inbäddade i sängkläder till Laholm; men hans moder qvarblef vid faran, för att med de andra hustrurna bidraga till vår-den om de sårade, för hvilken charpie redan var beredt. De flyktande hunno icke längre än till den s. k. Malen utanför staden, förrän kulorna från skeppet började spela, och förf. har ett oredigt minne om att de äfven afskötos på de flyktande och flögo kring deras vagn. En starkt bemannad stor båt afskickades från skeppet, under kanonaden, emot landet. Båstadsboerne försummade sig icke heller. De fyrade dugtigt af sina kanoner: men kulorna räckte icke fram till skeppet utan plaskade endast ikring detsamma, till stor förargelse för de kämpande vikingarne. Så snart båten sattes ut ifrån skeppet, blef det annat af. Kanonerne riktades nu endast på den; och slutligen träffades 2 man i båten, hvaraf den ene var guldgalonerad. Efter detta gjorde båten en lång vändning tillbaks till skeppet, hvilket efter båtens upptagande genast lyftade ankar och afseglade. Emellertid hade skeppets kulor haglat öfver staden, men de flesta gingo över och föllo på andra sidan, flera föllo på gatorna, på de fria platserna och i trädgårdarne vid de glesa husen; en piga, som derigenom blef mycket märkvärdig, förföljdes af en kula ända in i en förstuga. Efter striden uppsamla-des kulerna med noggrannhet och fördeltes såsom trofeer emellan invånarne. De användes sedermera till stekvändare, senapsmalare och dylikt. Söndagen derpå sjöngs Te Deum i kyrkan, utan att konsistorium hade derom gifvit befallning, och det under kanonernes dunder. Genast efter den vunna segern afgick rapport till landshöfdingen, derefter till Stockholm; och det dröjde icke länge förrän ett vackert tacksägelsebref kom från Gustaf III till hans trogne borgare i Båstad. Befallning ankom äfven, att 20 man ryttare skulle förläggas till den lilla stadens försvar. När någon främmande sedermera besökte den aflägsna småstaden, och skulle naturligtvis bese märkvärdigheterna, så förevisades honom, utom den sköna naturen kring staden, Pehrs hög m. m., alltid strandbatterierna, som ännu för 20 eller 30 år sedan stodo qvar; stället utpekades noga, der båten vände om, och af värden, hos hvilken den främmande var gäst, emedan ingen resande tillåts den tiden att bo på gästgifvaregården, framburos kulorna, för att noga beses. Var den främmande förnäm, så framdrogs äfven det höga tacksägelsebrefvet ifrån den af borgarne älskade konungen.

Båstads försvar mot ryssarna år 1788.

I biskop Agardhs nya arbete "Försök till en statsekonomisk statistik över Sverige" finns en not om ovanstäendet ämne med följande innehål:

»Författaren tillåter sig att ge en kort berättelse om det ryska anfallet på Båstad år 1788, eftersom sådana små enskilda drag karakteriserar nationen. Författaren själv har ännu ett dunkelt minne av denna händelse, och eftersom han växte upp i denna köping (eller som den i sina privilegier kallas stadsfläck), har han hört om den berätta hundradetals gånger. Det må förlåtas honom, om han vill bevara detta vackra minne av sin födelsebygd.

Efter att fiskläget Rå vid Helsingborg år 1788 var brännt, positionerade sig 2 ryska krigsskepp efter någon tids kryssande utanför Torekow, 1 mil från Båstad. De handelsfartygen som fanns i grannskapet flydde då till Båstadsvik, och man fruktade att de två krigskeppen skulle komma efter. Redan tidigare hade invånarna i Båstad, som kallar sig själva stad, när de blev underrättade om de ryska krigskeppen samlats för att överväga sitt försvar och medel för att inte drabbas av samma öde som Rå fiskläge. Mod fattades dem inte. En stor del av sjöfararna var hemma på grund av kriget. De var modiga män; alla övriga förklarade sig vilja kämpa till sista man för sin lilla jordfläck; men försvarsmedel fattades. De var helt och hållet överlämnade åt sig själva. En liten trupp på omkring 20 till 30 man från ett indelt regemente låg dock i trakten. Skeppskanoner, naturligtvis av liten kaliber, fanns i städen i betydande antal. Några av sjökaptenen förstod konsten att ladda och rikta dem. Den förnämste närvarande köpmannen, A., som tog ledningen för företaget, ställde hela sitt krut till förfogande, vilket var betydligt, samt järn för att smida kulor av. För sådana fanns inte; de måste smidas. De blev inte helt runda, men det fick duga. Övriga förnödenheter rekvirerades från Laholm och Engelholm, och betalades av invånarna själva. Folk fattades inte. Bjäre härad bedriver en stark sjöfart, och omkringboende sjömän erbjöd sin tjänst. Och den behövdes. En vacker morgon kom ett express från Torekow att ett av krigskeppen jagade några fartyg, som tog sin tillflykt till Båstads hamn. Kort därefter visade sig de flyende fartygen, och efter dem två jagande krigskepp, varav det ena stannade utanför redden, men det andra, en skonert, seglade in i viken. Allt var beredt i den lilla staden: man lastade bara snabbt kvinnor och barn på högvagnar för att föras inåt landet. Den som skriver detta avfärdades så – just då skeppet seglade in – tillsammans med hans syskon, under en gammal farmors vård, alla insveppta i sängkläder till Laholm; men hans moder stannade kvar vid faran, för att tillsammans med de andra kvinnorna ta hand om de sårade, för vilka charpie redan var beredt. De flyktande kom inte längre än till den så kallade Malen utanför staden, förrän kulorna från skeppet började spela, och författaren har ett oklart minne om att de även avfyrades på de flyktande och flög runt omkring deras vagn. En starkt bemannad stor båt avskickades från skeppet, under kanonaden, mot landet. Båstadsbornas gjorde sig inte heller försumliga. De eldade duktigt från sina kanoner: men kulorna räckte inte fram till skeppet utan stänktes endast omkring detsamma, till stor förargelse för de kämpande vikvingarne. Så snart båten sändes ut från skeppet, blev det annorlunda. Kanonerna riktas nu endast på den; och slutligen träffades 2 man i båten, varav den ene var guldgalonerad. Efter detta gjorde båten en lång vändning tillbaka till skeppet, vilket efter båtens upptagande genast lyftte ankar och avseglade. Samtidigt hade skeppets kulor hagglat över staden, men de flesta gick över och föll på andra sidan, flera föll på gatorna, på de öppna platserna och i trädgårdarna vid de glesa husen; en piga, som genom detta blev mycket märklig, förföljdes av en kula ända in i en förstuga. Efter striden samlade man kulorna med noggrannhet och fördelade dem som trofeer bland invånarna. De användes senare till stekvändare, senapsmaler och liknande. Söndagen därpå sjöngs Te Deum i kyrkan, utan att konsistorium hade givit befallning om det, och det under kanonernas dunder. Genast efter den vunna segern avgick rapport till landshöfdingen, därefter till Stockholm; och det dröjde inte länge förrän ett vackert tacksägelsebrev kom från Gustaf III till hans trogna borgare i Båstad. Befallning kom även om att 20 man ryttare skulle förläggas till den lilla stadens försvar.

När någon främmande senare besökte den avlägsna småstaden, och naturligtvis skulle se märkvärdigheterna, visades honom, förutom den vackra naturen omkring staden, Pehrs höj m. m., alltid strandabatterierna, som ännu för 20 eller 30 år sedan stod kvar; stället pekades noga ut där båten vände om, och av värden som den främmande var gäst hos, eftersom ingen resande fick bo på gästgifverigården då, framfördes kulorna för noga besiktning. Var den främmande förnäm, framdrogs även det höga tacksägelsebrevet från den av borgarna älskade konungen.