22 augusti 1885

Här och der i Skåne.(Resebref till Svenska Dagbladet.)5.Mellan Helsinghorg och Halmstad.(Fortsättning.) Från Engelholms hamn följer banan Skeldervikens strand ett stycke framåt förbi Skepparkroken, der det ena af de två stora grustag befinnes, som jernvägen lyckats förskaffa sig mellan Engelholm och Halmstad; det andra är att finna uppemot Veinge norr om Laholm. Märkligt är att i detta grustag vid Skepparkroken anträffats temligen djupt ned en bred rullstensås, som nu ligger blottad. Att dessa grustag kostat mycket pengar är naturligt, då Skåne har öfverflöd af finare sand,men deremot lika stor brist på groft grus. Nu svänger banan mera inåt landet utan att vi likväl förlora Skelderviken ur sigte; till höger se vi Öfragård, om man så vill corps de logis'et till Engeltofta-possessionen, hvars egor på den tid då egendomen var ostyckad omfattade hela den der stora dalen, som anses ega den bördigaste jorden i hela denna trakt; vidare likaledes till höger Barkåkra kyrka strax bredvid Öfragård samt längre bort mot Hallandsåsen Hjernarps kyrka. Till venster derute på fältet Barkåkra fattiggård, liksom de flesta fattiggårdar dyr till anläggning och iordningställande, men indirekt lemnande god ränta på pengarne – vidare Vejby stora by, der uti en af gårdarne ett nutids-drama ur affärslifvet på landet i dessa dagar utspelats: stort förtroende, stor penningerörelse, ihålighet i karakter och affärer, en tripp till Amerika, konkurs och sorgligt efterspel. Vid Barkåkra station börjar motlutning; vi begynna nu närma oss tåspetsarne af Hallandsåsen, som med sina skogbeklädda sidor utbreder sig framför oss. Och redan då vi nu befinna oss på den nedersta delen af åsens fot med alla dess manga liktornar, de större och mindre kullar i hvilka åsen här är söndersplittrad, få vi en aning om, hurudant utseendet deruppe på krönet skall vara. Ända fram till Förslöfs station och äfven ett stycke norr om densamma ärlikväl det starkt vågiga landskapet bördigt och rikt besådt med vackra gårdar, omgifna af sina trädgårdar och lundar. Men sedan vi passerat den der branta backen till venster, uppför hvilken landsvägen till Grefvie kyrka der borta slingrar sig, och sedan vi, om vi varit mycket påpassliga, fått se en skymt af Rosenhults prydliga gård derinne i eklunden till höger, går lokomotivet pustande uppför en allt brantare stigning och vi befinna midt uti ett landskap, som är fullkomligt olika det vi nyss lemnade. Här torna sig de ljungbeklädda sandkullarna högt öfver hvarandra; stugorna äro små och röja fattigdom; potatistäppor och bohvetefält - säkra bevis på mager sandig jordmån - äro nästan de enda tecken till att åkerbruk förekommer här uppe; stengärdesgårdar härs och tvärs dela sönder ljungmarken i småbitar, och hvartill dessa egentliga begagnas är svårt att säga, ty till kobete duga de näppeligen och får äro här ganska sällsynta. Men oaktadt denna relativa ödslighet och sterilitet kan man dock ej med skäl säga att trakten är ful. Den utgör ett pikant afbrott mot hvad man nyss förut sett i landskapsväg; de bruna kullarna med sina olika former äro så anslående oskånska och sjunga så klara »oppländska» hemtoner, att ej blott genuina småländingar kunna känna sig vekt stämda. Och det är ju »vackert så». Vid Grefvie station hafva vi uppnått högsta punkten öfver hafvet af åsen. Det faller strax i ögonen, att ingen väg från Grefviehållet leder fram till stationen. Härmed hänger en hel historia tillsammans. Enligt första planen för jernvägens sträckning skulle stationen mellan Förslöf och Båstad få ett helt annat läge än har, men på Grefvieboarnas anhållan och sedan de genom stämmobeslut förbundit sig att anlägga väg till stationen, om den bygdes på denna plats, vidtogs den önskade förändringen. Knappt var dock allt färdigt enligt önskan, förrän ett till numeraren starkt parti inom Grefvie förklarade: »Vi bygga ingen väg, om ej Ö. Karupsboarne, som också få nytta af vägen, deltaga i kostnaden». Men Ö. Karupsboarne svarade: »Vi ha väg ändå, om vi vilja till den där stationen; ni få bygga sjelfva». Under Grefvieboarnes försök att komma ifrån en åtagen förbindelse ligger naturligtvis den tanken: »Jernvägsbolaget sjelft måste anligga vägen, annars går det ju miste om påräknad trafik vid denna station. Säga vi blott nej så länge, så få vi nog vår vilja fram». Ännu har ej denna bondtaktik haft framgång, men om dessa rader falla under någon Grefviekommunalpolitikers ögon, så vill jag gifva honom ett godt råd. Skrik och domdera »värre», surra på som en broms i en tom tunna; det hjelper. Så göra landtmannapartisterna i sin tomma tunna, Dagens Nyheter, och regeringen blir så rädd, så rädd och ger så mycket, så mycket, för si vår regering är så rysligt from och beskedlig. Det vore besynnerligt om en jernvägsstyrelse skulle vara orädd och obeskedlig, nar den har ett sådant högt föredöme framför sig! Dock – osvuret kan vara bäst; i denna styrelse sitta hrr Carl Ifvarsson och Lyttkens och - slägten är alltid värst! Strax vid Grefvie station börjar den vackra bördiga Sinarpsdalen, som nedanför jernvägsbanken på venstra sidan slingrar sig fram nästan ända till Båstad. Den täcka dalen, som ligger djupt nere mellan höga kullar och genomflytes af ett litet vattendrag, som drifver ett par qvarnar, får väl närmare Båstad ett annat namn - hvilket nu fallit mig ur minnet - men bibehåller hela vägen sin friska grönska och sin rika bördighet. Jernvägen fortsätter sin sträckning uppe på platan, går här med sakta fart öfver den högsta bank i riket - den år 80 fot - brusar derefter igenom ett berg af så porös beskaffenhet, att krut eller dynamit ej kunde användas med fördel, utan man måste med hackan åstadkomma den 90 fot långa genomskärningen. Nu öppnar sig för oss en märklig utsigt: till höger en nästan lodrät inemot hundra fot hög sandvägg, en del af det sandberg, som banan afskurit för att få öppen rak väg och tillräckligt fyllnadsämne till banken; strax till venster ett lodrätt djup, der nedanför en leende dal, längre bort Båstad med sin vackra kyrka ock så det blå hafvet. Det der bråddjupet till venster minskas; sandväggen till höger står deremot qvar. Ett område af4-5 000 qvadratalnar är utfyldt tum för tum och förvandladt till en jemn sandslätt, på hvilken ligger Båstads station, som midt emot sig har den brantaste och högsta väggen af det afskurna sandberget. Att utsigten här är obeskrifligt vacker är lätt att förstå, men nog var det hårdt för den idoga, trefliga köpingens invånare, att stationen måste(?) förläggas 1/4 mil från det raskt framskridande lilla samhället. Nästan omedelbart norr om Båstad passera vi gränsen mellan Skåne och Halland. Den är tillfälligtvis utmärkt af ställningen till den äreport, som här upprestes för några månader sedan, då sammanbindningsskenan mellan vägdelarne inom de olika provinserna fast-spikades. Detta äreports-skelett grönskar väl upp igen om några dagar för att sedan ända till benen förintas i någon köksspis, men när detta gränsmärke är borta står det andra, egentliga qvar - den der gärdesgården, som ser ut som han skulle bryta ryggen af sig, när han kraflar sig upp för den branta bergväggen. - Utför åsens norra sluttning går det nu med rask fart förbi Petersbergs egendom till höger, hvars egor skäras midt itu af jernvägen, Skummeslöfs kyrka till venster, hvars torn precis liknar en upp- och nedvänd svart vinterrättika, fram till Skottorps station, der vi befinna oss ute på en vidsträckt slätt, som ej så mycket står Skåne efter i fruktbarhet. Ej långt från stationen ligger Skottorps stora gård med en egovidd som sträcker sig nästan så långt som ögat kan nå. Den förre egarens namn, P. von Möller, är vida kändt och aktadt. Framtiden får val visa, om de skuldror, på hvilka den falda manteln nu fallit, äro nog starka att värdigt bära den. Bakom Valleberga station synes Renneslöfs kyrka, och i närheten af denna har den man sitt hem, för hvilken excellenser och annat storfolk hittills krumbugtat – jag menar f. d. vice talmannen i andra kammaren Carl Ivarsson. Öfver en fortfarande bördig slätt komma vi så fram till Laholm, en liten enkel stad med vacker kyrka, två gräsbevuxna torg, ett stort hotell, hvars entré behöfde putsas upp, och ett präktigt laxfiske, som är utarrenderadt till »göteborgare» för 20000 kr. om året och sträcker sig Lagaån utefter från hafvet till Laholm, ungefär 4 mil, och sedan från Laholm till Kakafors, nära ½ mil. Laholm kan naturligtvis icke hafva mycket sevärdt att bjuda på, men dess nyanlagda tivoli vittnar fördelaktigt om stadens håg för försköningar och fortjenar redan nu i sin späda början att tagas i betraktande. Vidare vill jag gifva anvisning på hotellets trädgård vid åstranden samt på den af ån bildade holmen utåt Halmstadsvigen, der en qvarn och ett mejeri äro anlagda och der ett ganska stort vattenfall med den utmärkt vackra jernvägsbron deröfver, på afstånd liknande ett spindelnät, förtjenar att tagas i beskådande. Ruinen af en gammal borg finnes längre ned på ön, som är ganska omfångsrik. Och har den resande tid att göra en dryg half mils utflygt vesterut längs Lagaån och förbi Ysby kyrka, så är han i tillfälle att vid Kassafors få se huru det går till att taga lax till och med med tårna. Här gör Lagan ett så starkt fall utför en tvärt öfver åns hela bredd sig sträckando hästskoformig klippa, att knappt en enda lax under största vattenflödet förmår passera detta fall. Vid mitt besok derstildes var vattenståndet mycket lågt, och laxarna i hvirfveln nedanför klippan gjorde förtviflade hopp uppåt väggarna för att komma på andra sidan dessa, men slukade blott vader. Tre »pator» vittjades; i »grinden» funnos 11 laxar, i »hålan» ingen. Ur karsen, som hängde utefter klippväggen på norra sidan om ån och till hvilken vittjaren hasade sig ned i strump-fötterna på en lifsfarlig väg, upphemtades fyra laxar, hvilket tillgick på det sättet, att mannen steg in i karsen, satte sig på dess ena kant, höll sig fast i en lina med den ena handen och med fötterna hemtade upp ur karsen de redan döda laxarna, hyilka derefter hakades fast på. en stor krok och så hissades upp på bergklinten. Två gånger om dagen vittjades patorna, och hvarje afton skickades laxkistan ned till staden, der laxarna inlades i lådor med sågspån och is och så affärdades till Göteborg och England. Från Laholm gör jernvägen en stor krok inåt landet för att komma i besittning af det vilkorliga bidrag till vägens byggande, som Veinge församling tecknat. Trakten kring Veinge station och i allmänhet norr om Laholm utgöres icke af så vidsträckta slätter som längre söderut; här är något mera kuperadt och till höger synes en rätt vidsträckt skogsås, Förbi Genevadsbro med enahanda omgifningar komma vi till Elsberga station och der bredvid liggande lilla kyrka. Huru trakten här omkring ser ut vet jag ej; vid åsynen af kyrkan dök ett gammalt Upsalaminne upp och sysselsatte så mina tankar, att jag glömde se på naturen ... I början af 50 talet gjorde lill' Schröder en vacker septemberdag en ångbåtsresa från Stockholm till Upsala. Det var alldeles tomt på förnämiteter den gång om bord, och derför vankade S. ensam och surmulen omkring på däck utan öga eller öra för lifvet omkring sig. Just som båten passerat »Förderfvet» och skulle lägga i land märkte S. att någon sak af hans reseffekter var borta; han blef orolig och började rifva bland kappor. och nattsäckar i salongen, men utan resultat. Då kom en ung man i hvit mössa fram till honom med den efterletade saken i hand, under förfrågan om det möjligen var denna som söktes. Så var det; Schröder blef förtjust och frågade hvad studenten hette. »Linne», blef svaret. - »Från Småland? » frågade professorn studsande. -»Ja. » - »Alldeles, alldeles - ryktbar ättefader, verldsberömd slägt - helsa på mig, när min unge vän vill - mycket välkommen - de' ä' de', de' ä' de' de'!» -Studenten blef i sin tur förvånad att så vänligt inviteras af den högdragne Schröder, men han tog dristighet till sig och gick en dag fullt uppsträckt på visit hos Schröder. Men troligen hade denne hemma anstält grundligare genealogiska efterforsk-ningar och då funnit, att studenten ej kunde vara beslägtad med den store Carl von Linné, ty när studenten helt oskyldigt påminde professorn om inbjudningen, blef lill' Schröder alldeles ursinnig, öfveröste den unge mannen med förebråelser för hans oförskämdhet att bära ett sådant namn och körde slutligen bokstafligen ut honom ... Trönninge station och kyrka - landsväg, lundar och trädgårdar till höger, stor slätt till venster, står det i mina anteckningar, som verkligen äro mycket korta och svårlästa. Jag kan ej heller läsa något mellan raderna och derför - genom en sandslätt bevuxen med martallar och sedan en slätt, som ar odlad, komma vi slutligen fram till slutstationen Halmstad, som ligger temligen långt utanför staden. I mitt allra sista slutbref ber jag att få tala något litet om Halmstad. Nu lyfter jag ödmjukast på hatten och tacka herrar festkomiterade för godt »vara i lag med». Kanske blott en enda af dem vetat, hvad den der personnagen med en papperslapp i handen hade för afsigter med sin resa; det gör ingenting – jag tackar ända herrarna allesamman och önskar, att allt det bråk och besvär, de förtretligheter och bryderier, som I haft i anledning af edert mindre angenäma uppdrag, måtte den 21 dennes finna sin belöning i allas belåtenhet med den lyckade invigningsfesten.

Här och där i Skåne. (Resebrev till Svenska Dagbladet.) 5. Mellan Helsingborg och Halmstad. (Fortsättning.)

Från Engelholms hamn följer banan Skeldervikens strand ett stycke framåt förbi Skepparkroken, där ett av de två stora grustag befinner sig, som järnvägen lyckats skaffa sig mellan Engelholm och Halmstad; det andra är att finna uppemot Veinge norr om Laholm. Märkligt är att i detta grustag vid Skepparkroken anträffats relativt djupt ned en bred rullstensås, som nu ligger blottad. Att dessa grustag kostat mycket pengar är naturligt, då Skåne har överflöd av finare sand, men däremot lika stor brist på grovt grus. Nu svänger banan mer inåt landet utan att vi likväl förlorar Skelderviken ur sikte; till höger ser vi Övragård, om man så vill corps de logis'et till Engeltofta-possessionen, vars ägor på den tid då egendomen var ostyckad omfattade hela den där stora dalen, som anses äga den bördigaste jorden i hela denna trakt; vidare likaså till höger Barkåkra kyrka strax bredvid Övragård samt längre bort mot Hallandsåsen Hjernarps kyrka. Till vänster däruté på fältet Barkåkra fattiggård, liksom de flesta fattiggårdar dyr till anläggning och iordningställande, men indirekt lämnande god ränta på pengarna – vidare Vejby stora by, där i en av gårdarna ett nutids-drama ur affärslifvet på landet i dessa dagar utspelar sig: stort förtroende, stor penningerorelse, ihållighet i karaktär och affärer, en trip till Amerika, konkurs och sorglikt efterspel. Vid Barkåkra station börjar motlutning; vi börjar nu närma oss tåspetsarna av Hallandsåsen, som med sina skogbeklädda sidor utbreder sig framför oss. Och redan då vi nu befinner oss på den nedersta delen av åsens fot med alla dess många liktornar, de större och mindre kullar i vilka åsen här är söndersplittrad, får vi en aning om hur utseendet där uppe på krönet ska vara. Ända fram till Förslöfs station och även ett stycke norr om densamma är likväl det starkt vågiga landskapet bördig och rikt besådd med vackra gårdar, omgivna av sina trädgårdar och lundar. Men sedan vi passerat den där branta backen till vänster, uppför vilken landsvägen till Grefvie kyrka där borta slingrar sig, och sedan vi, om vi varit mycket påpassliga, fått se en glimt av Rosenhults prydliga gård därinne i eklunden till höger, går lokomotivet pustande uppför en allt brantare stigning och vi befinner oss mitt i ett landskap, som är fullkomligt olikt det vi nyss lämnade. Här reser sig de ljungbeklädda sandkullarna högt över varandra; stugorna är små och röjer fattigdom; potatistäppor och bovetefeld – säkra bevis på mager sandig jordmån – är nästan de enda tecken på att åkerbruk förekommer här uppe; stengärdesgårdar här och där delar sönder ljungmarken i småbitar, och vartill dessa egentligen begagnas är svårt att säga, ty till kobete duga de näppeligen och får är här ganska sällsynta. Men oaktat denna relativa ödslighet och sterilitet kan man dock inte med skäl säga att trakten är ful. Den utgör ett pikant avbrott mot vad man nyss innan sett i landskapsväg; de bruna kullarna med sina olika former är så tilltalande oskånska och sjunger så klara »uppländska« hemtoner, att inte bara genuina småländingar kunna känna sig vekt stämda. Och det är ju »vackert så».

Vid Grefvie station ha vi uppnått högsta punkten över havet av åsen. Det faller strax i ögonen, att ingen väg från Grefviehållet leder fram till stationen. Härmed hänger en hel historia tillsammans. Enligt första planen för järnvägens sträckning skulle stationen mellan Förslöf och Båstad få ett helt annat läge än här, men på Grefvieboarnas anhållan och sedan de genom stämmobeslut förbundit sig att anlägga väg till stationen, om den bygdes på denna plats, vidtogs den önskade förändringen. Knappt var dock allt färdigt enligt önskan, förrän ett till numerären starkt parti inom Grefvie förklarade: »Vi bygger ingen väg, om inte Ö. Karupsboarne, som också får nytta av vägen, deltaga i kostnaden». Men Ö. Karupsboarne svarade: »Vi har väg ändå, om vi vill till den där stationen; ni får bygga själva». Under Grefvieboarnes försök att komma ifrån en åtagen förbindelse ligger naturligtvis tanken: »Järnvägsbolaget själv måste anlägga vägen, annars går det ju miste om påräknad trafik vid denna station. Säger vi bara nej så länge, så får vi nog vår vilja fram». Ännu har denna bondtaktik inte haft framgång, men om dessa rader falla under någon Grefviekommunalpolitikers ögon, så vill jag ge honom ett gott råd. Skrik och domdera »värre», surra på som en broms i en tom tunna; det hjälper. Så gör landtmannapartisterna i sin tomma tunna, Dagens Nyheter, och regeringen blir så rädd, så rädd och ger så mycket, så mycket, för vår regering är så fruktansvärt from och beskedlig. Det vore besynnerligt om en järnvägsstyrelse skulle vara orädd och obeskedlig, när den har ett sådant högt föredöme framför sig! Dock – osvuret kan vara bäst; i denna styrelse sitta herrar Carl Ifvarsson och Lyttkens och - släkten är alltid värst!

Strax vid Grefvie station börjar den vackra fruktbara Sinarpsdalen, som under järnvägsbanken på vänstra sidan slingrar sig fram nästan ända till Båstad. Den täcka dalen, som ligger djupt nere mellan höga kullar och genomflytes av ett litet vattendrag som driver ett par kvarnar, får väl närmare Båstad ett annat namn — vilket nu fallit mig ur minnet — men bibehåller hela vägen sin friska grönska och sin rika fruktbarhet. Järnvägen fortsätter sin sträckning uppe på platån, går här med långsam fart över den högsta bank i riket — den är 80 fot — brusar därefter igenom ett berg av så porös beskaffenhet att sprängämnen inte kunde användas med fördel, utan man måste med hackan åstadkomma den 90 fot långa genomskärningen. Nu öppnar sig för oss en märklig utsikt: till höger en nästan lodrät nästan hundra fot hög sandvägg, en del av det sandberg som banan avskurit för att få öppen rak väg och tillräckligt fyllnadsämne till banken; strax till vänster ett lodrätt djup, där nedanför en leende dal, längre bort Båstad med sin vackra kyrka och så det blå havet. Det där bråddjupet till vänster minskas; sandväggen till höger står däremot kvar. Ett område av 4–5 000 kvadratmeter är utfyllt tum för tum och förvandlat till en jämn sandslätt, på vilken ligger Båstads station, som mitt emot sig har den brantaste och högsta väggen av det avskuret sandberget. Att utsikten här är obeskrivligt vacker är lätt att förstå, men nog var det hårt för den flitige, trivsame köpingens invånare att stationen måste förläggas 1/4 mil från det raskt framskridande lilla samhället.

Nästan omedelbar norr om Båstad passerar vi gränsen mellan Skåne och Halland. Den är tillfälligtvis utmärkt av ställningen till äreportalen som här upprestes för några månader sedan, då sammanbindningsskenan mellan vägarnas delar inom de olika provinserna fast-spikades. Detta äreportals-skelett grönskar väl upp igen om några dagar för att sedan ända till benen förintas i någon kökseldstad, men när detta gränsmärke är borta står det andra, egentliga kvar — den där gärdsgården som ser ut som han skulle bryta ryggen av sig när han kravlar sig upp för den branta bergväggen. Utför åsens norra sluttning går det nu med rask fart förbi Petersbergs egendom till höger, vars ängor skäras mitt itu av järnvägen, Skummeslöfs kyrka till vänster, vars torn precis liknar en upp- och nedvänd svart vinterrädisor, fram till Skottorps station, där vi befinna oss ute på en vidsträckt slätt som inte så mycket står Skåne efter i fruktbarhet. Inte långt från stationen ligger Skottorps stora gård med en egovidd som sträcker sig nästan så långt som ögat kan nå. Den förre ägarens namn, P. von Möller, är vida känt och aktadt. Framtiden får väl visa om de axlar på vilka den fallen manteln nu fallit är nog starka att värdigt bära den. Bakom Valleberga station synes Renneslöfs kyrka, och i närheten av denna har den man sitt hem för vilken excellenser och annat storfolk hittills krummat ryggen — jag menar f.d. vice talmannen i andra kammaren Carl Ivarsson. Över en fortfarande fruktbar slätt komma vi så fram till Laholm, en liten enkel stad med vacker kyrka, två gräsbevuxna torg, ett stort hotell vars entré behövde puttsas upp, och ett präktigt laxfiske som är utarrenderat till "göteborgare" för 20 000 kr om året och sträcker sig Lagaån utefter från havet till Laholm, ungefär 4 mil, och sedan från Laholm till Kakafors, nära ½ mil. Laholm kan naturligtvis inte ha mycket sevärdt att bjuda på, men dess nyanlagda tivoli vittnar fördelaktigt om stadens håg för försköningar och förtjänar redan nu i sin späda början att tas i betraktande. Vidare vill jag ge anvisning på hotellets trädgård vid åstranden samt på den av ån bildade holmen utåt Halmstadsviken, där en kvarn och ett mejeri är anlagda och där ett ganska stort vattenfall med den utmärkt vackra järnvägsbron däröver, på avstånd liknande ett spindelnät, förtjänar att tas i beskådande. Ruinen av en gammal borg finnes längre ned på ön som är ganska omfattande. Och har den resande tid att göra en dryg halv mils utflykt västerut längs Lagaån och förbi Ysby kyrka, så är han i tillfälle att vid Kassafors få se hur det går till att ta lax även med tårna. Här gör Lagan ett så starkt fall utför en tvärt över åns hela bredd sig sträckande hätskoformig klippa att knappast en enda lax under största vattenflödet förmår passera detta fall. Vid mitt besök därstädes var vattenståndet mycket lågt, och laxarna i hvirfeln nedanför klippan gjorde förtvivlade hopp uppåt väggarna för att komma på andra sidan dessa, men slukade blott vater. Tre "pator" vittjades; i "grinden" funnos 11 laxar, i "hålan" ingen. Ur karsen som hängde utefter klippväggen på norra sidan om ån och till vilken vittjaren hasade sig ned i strumpfötterna på en livsfarlig väg upphemtades fyra laxar vilket tillgick på det sättet att mannen steg in i karsen, satte sig på dess ena kant, höll sig fast i en lina med den ena handen och med fötterna hemtade upp ur karsen de redan döda laxarna, vilka därefter hakades fast på en stor krok och så hissades upp på bergklinten. Två gånger om dagen vittjades patornas och varje afton skickades laxkistan ned till staden där laxarna inlades i lådor med sågspån och is och så affärdades till Göteborg och England.

Från Laholm gör järnvägen en stor krok inåt landet för att komma i besittning av det villkorade bidrag till vägens byggande som Veinge församling tecknat. Trakten kring Veinge station och i allmänhet norr om Laholm utgörs inte av så långsträckta slätt som längre söderut; här är det något mer kuperat och till höger syns en rätt långsträckt skogsås. Förbi Genevadsbro med liknande omgivningar kommer vi till Elsberga station och där bredvid liggande lilla kyrka. Hur trakten här omkring ser ut vet jag ej; vid åsynen av kyrkan dök ett gammalt Upsalaminne upp och sysselsatte så mina tankar att jag glömde se på naturen ... I början av 50-talet gjorde lill' Schröder en vacker septemberdag en ångbåtsresa från Stockholm till Uppsala. Det var alldeles tomt på förnämligheter den gång ombord, och därför vankade S. ensam och surmulen omkring på däck utan öga eller öra för livet omkring sig. Just som båten passerat "Förderfvet" och skulle lägga i land märkte S. att någon sak av hans reseffekter var borta; han blev orolig och började rota bland kappar och nattsäckar i salongen, men utan resultat. Då kom en ung man i vit mössa fram till honom med den efterletade saken i hand, under förfrågan om det möjligen var denna som söktes. Så var det; Schröder blev förtjust och frågade vad studenten hette. "Linné", blev svaret. – "Från Småland?" frågade professorn studsande. – "Ja." – "Alldeles, alldeles – ryktbar ättefader, världsberömd släkt – hälsa på mig när min unge vän vill – mycket välkommen – de' ä' de', de' ä' de' de'!" – Studenten blev i sin tur förvånad att så vänligt inbjudas av den högdragne Schröder, men han tog dristighet till sig och gick en dag fullt uppsträckt på visit hos Schröder. Men troligen hade denne hemma anställt grundligare genealogiska efterforskningar och då funnit att studenten ej kunde vara besläktad med den store Carl von Linné, ty när studenten helt oskyldigt påminde professorn om inbjudningen, blev lill' Schröder alldeles ursinnig, överöste den unge mannen med förebråelser för hans oförskämdhet att bära ett sådant namn och körde slutligen bokstavligen ut honom ...

Trönninge station och kyrka – landsväg, lundar och trädgårdar till höger, stor slätt till vänster, står det i mina anteckningar som verkligen är mycket korta och svårlästa. Jag kan ej heller läsa något mellan raderna och därför – genom en sandslätt bevuxen med martallar och sedan en slätt som är odlad, kommer vi slutligen fram till slutstationen Halmstad, som ligger tämligen långt utanför staden.

I mitt allra sista slutbrev ber jag att få tala något litet om Halmstad. Nu lyfter jag ödmjukast på hatten och tackar herrar festkomiterade för gott "vara i lag med". Kanske blott en enda av dem vetat vad den där personagen med en papperslapp i handen hade för avsikter med sin resa; det gör ingenting – jag tackar ända herrarna allesamman och önskar att allt det bråk och besvär, de förtretligheter och bryderier som I haft i anledning av edert mindre angenäma uppdrag, måtte den 21 dennes finna sin belöning i allas belåtenhet med den lyckade invigningsfesten.