9 september 1885

StorHöst- ochSlutfestmed illuminationi Båstad (Pershög)/«hvarvid bortskänkas flera lef-vande djur till publiken».Söndagen den 13 Sept. 1885med början kl. 4 e. m.PROGRAM:1:sta Afdelningen kl. 4. 1:o) Kapplöpning i säckar. 2:o) Klättring å såpad stång. 3:o) En kall dusch. 4:o) Kapplöpning af 4 pojkar i 2 par byxor.2:dra Afdelningen kl. 6. 1:o) Svart eller hvitt (komiskt upptåg). 2:o) En mindre amerikansk kapplöpning.Klockan 9 e. m.Stort briljantFyrverkeri.

Entré: 50 öre. Med hvarje biljett följer ett löst N:o och erhåller den, som eger det upprepade numret, till skänks antingen en liten gris, ett får, en gås, en anka eller en tupp med fru o. s. v. och skall den, som erhåller skänken sjelf komma fram och emottaga den. En glad eftermiddag lofvas publiken. 2:ne barn på en biljett. Tåg afgår från Båstad till Halmstad kl. 9,54 på aftonen. Ludvig Schweitz.

Fyrwerkeriet i söndags å det natursköna Pershög, war oaktadt det ruskiga wädret besöft af omkring 500 personer. Konstfyrwerkaren Wickman gjorde ock bra ifrån sig. Hwarje pjes lyckades utmärkt wäl och serskildt förtjenar han beröm för sina raketer samt en dubbelkapris med raketer och swärmare, hwilka togo publiken med storm. Nästa söndag ha wi åter det stora nöjet att blifwa trakterade med ett, ännu i någon mån, större och wackrare fyrwerkeri, hwartill åtskilliga andra saker komma att bjudas på. Wi hänwisa till dagens annons som borgar för ett godt folknöje. Särskildt påpekas, det herr Schweitz kommer att åt publiken bortskänka en del lefwande djur, som tillgår på så sätt att ett nummer upptages ur en låda, hwaruti flera (d. w. s. så många nummer som biljetter) nedläggas. Den som då på sin biljett innehar motswarande mot det upptagna numret erhåller som present det uppgifna djuret. Detta sätt kommer med all säkerhet att framkalla mycken munterhet, synnerligast som hwar och en, "ware sig herre eller dam", sjelf skall gå fram ochemottaga presenten. Då detta nu är sista söndagen för i år som Pershög hålles öppet och man wet att hr Schweitz wågar allt för att bereda publiken nöje, naturligtwis äfwen i förhoppning att förtjena derpå, så ärall anledning hoppas att allmänheten tager tillfället i akt och bringar honom ersättning för sina uppoffringar.

Kalle Gladers referat öfverSk.- H.- banans invigning. Kommer något sent, faller du genast in ... Å nej, lugn bara! När vår herre skapte oss alla Trögelinar, beräknade han alls ingen brådska; det ha' vi ju ett tydligt bevis i Sk.- H.- b:s invigning, ty den dagen var bestämd den 1:ste, 5:te, 10:de, 15:de, och af alla de föreslagna dagarna passade den 21:ste bäst - men intet bråk om den saken, nu är den ändtligen färdig. Jag min's den stund, jag min's den dag som grydde, den dag då Sk.- H.- b. skulle invigas. Hela menskligheten var uppstånden 2 timmar före den vaknade på morgonen. Öfver hela Skåne och Hallands slätter steg röken från båda dessa provinsers skorstenar, likt ett hotande åskmoln mot det annars klarblåa himlahvalfvet. Det var Skåningar och Hallänningar som hade satt sina kaffepannor öfver elden, för att dricka glädje-»gögar», och det skulle gå i fläng, för sedan skulle alla, både stora och små, fattiga och rika, enögda, blinda, döfva, stumma, halta, puckelryggiga, tjocka och smala, magra och feta (nöt) ja, det kan inte tusan räkna upp alla individer som skulle deltaga i festtåget, d. v. s. gapa på det, se på kungen (som inte var med) o. s. v. Ja, för min del kunde jag inte sofva en blund hela natten, jag blott tänkte på hallänningar och skåningar och skåningar och hallänningar o. s. v. ända till kl. slog 4 på morgonen, då jag qvick som en spädkalf hoppade ur sängen och ritsch, ratsch var jag uppsträckt i hvit halsduk, väst och kniptång och var just färdig att lägga benen på nacken och gno upp till stationen, då jag varseblef att jag glömt att påtaga några pantalånger; men jag skall säga, det var jag som kom i byxorna med en sjudjekla fart. Och så kom jag då ändtligen ut på gatan, och den första olyckan som träffade mig der, var en käring, som höll på att springa omkull mig. Se så, tänkte jag, det var min sjel ett käringmöte som kändes. Hvad månde hända mig, tänkte jag, sedan jag hemtat mig från förskräckelsen.Sysselsatt med den tanken, begaf jag mig på väg till stationen och efter 20 minuters rask gång - »jag påräknar att jag gjorde sex knops fart» - hann jag ändtligen upp till den halfväges mot saligheten förlagda Båstadsstationen, hvilken tog sig ganska nätt ut der han låg, smyckad båd' fram och baktill med flaggor och löf och kransar, för hvilken dekoration man visst hade att tacka hr A. B. Berg för, efter hvad det sades. Hur Båstad tar sig ut sedt från stationen behöfver jag ju ej beskrifva; det kan en hvar komma i tillfälle att se. Denna gången såg jag emellertid ingenting, endast en skådelysten menniskomassa, som trängde omkring från alla håll och kanter. Barnskrik, käringpladder och höglärda resonnemanger, då och då afbrutna af ett eller annat flussande eller stönande från någon välfödd inföding, som gjorde sin flit för att hinna upp för den tillstationen ganska illa utstakade båstadsvägen. Sedan man på detta viset hade stått en timmas tid, nalkades det underbara invigningståget, Två stycken frustande ånghästar, förspända fyratio stycken på hjul gående lusthus, nalkades stationen. Nu utspärrades ögon och gap på de å platformen stående menniskobarnen. Å herre min skapare! skreks der i ett hörn. Nej, men dä' va' då rälit mä'! i ett annat. Å hvar ä' kungen? i ett tredje o. s. v. Grefvar och baroner, ministrar och landshöfdingar, generaler och öfverstar, bättre folk och pack och ..... f-n och hans svärmor tittade ut genom fönstren, vid det att tåget så sakta gled fram till platformen. Slutligen kommer der fram en vagn, smyckad med alla möjliga grönsaker, och på hvars yttervägg stod att läsa: »Härtill åtta lösa stolpar» och inuti eller upp uti densamma satt eller stod ett tjogtal i granna uniformer iklädda musikanter med horn. Alla samlades ju omkring den vagnen, det var klart, der skulle kungen naturligtvis finnas. Der är han -hviskades det till höger och venster och alla tittade på samma person. Visst inte, svarade en annan, som tycktes vara styfvare uti igenkänningsförmågan; det är sjelfva fan ...... junkaren, som är ledare för spelet. Just som en hvar var som bast i tagen med att bekika härligheten, gafs det signal, och tåget for af med snälltågsfart, och inom några ögonblick var hela stassen försvunnen. Sedan tåget väl hade hunnit ungefär halfvägs mot laxarnes stad, började folkmängden åplatformen att hemta sig från förskräckelsen. Då kom en hvar med sin biljett i handen, sägande: «Hör nu herr spektor! Har tåget gått? å jag som skulle med till Halmstad». Detta kunde ju inte låta sig göra, utan fingo de sina pengar igen, med rätt för hvar och en att gå dit han eller hon var hemma ifrån. Tänken e'r min förvåning, då jag upptäckte att jag sjelf var en bland dem som försummat tåget. Något förlägen i synen, måste jag göra den öfriga hopen sällskap till sta'n, der jag gjorde mig en stund så angenäm som möjligt, och höll min egen lilla straffpredikan för mig sjelf, eller med andra ord: «jag tog mig ett litet grin på min egen bekostnad». Klockan började snart ånyo visa den tid, då vi kunde vänta festtågets återkomst. Folk, när och fjerran ifrån, började åter sätta sig i rörelse; ännu en gång skulle man upp till stationen, men »brända barn skyr elden», och den gången blef jag hemma. Jag gick istället upp till gästis, regvirerade en flaska vin, drack en skål för Sk .- H .- b.; jag höll äfven ett litet tal, i väl valda ordalag, om jag sjelf får lof att döma, ja d. v. s. det fans ingen mer än jag som hörde det - jag var sologök. Sedan detta var gjordt, och jag hade nedkallat välsignelsen öfver banan i både skåningars och hallänningars namn. gjorde jag upp små framtidsplaner, hvilka jag framdeles möjligtvis kommer att orda litet om; men denna så efterlängtade högtidsdag slutade emellertid med det - att jag gick hem och lade mig, och troligtvis var det mången som följde mitt exempel. Forts.

Bror! Ätte som jag far, sö skrifwa folk meed i tinningarna om jernwäens inwigning, å derför will ja si för be, ad ja wa åse mej, ja kom tillega te de hused i Båstad, der de hålla; gick der länge ajna, men rätt som de wa, kom der mara folk. Der wa ajn herre, han sa O så Naturskönt här e. Ja tänkte, de kan du si nu, så länge här e frösen på backana, men kom hid om wintren når ded e kallt, så sir du wäl inte sö. Ja grant e her, we de hused, de kan du tro, en kan sej i Båsta här dej höje a lofwe husen, å på morenen så rög de å alla skorstejnarna. I sjön lå twå skuder som more bongena, å ajn hade sleded se lös, sin ja hade tittad meg rektigt omkreng gick ja ing å köpte biljett te Halmstad, å sö kom tåged å daj knafsade om å komma ing å ja blaj åse färding, ja som daj andre. Singick ded te Laholm, å der wa meed folk ude; daj winka här me gröna å blåa å långränneda lommetorkle, å käringerna sloe båe näfma å träsko i ho sö ded small. Sin komme wi te Halmstad, der må du tro wa fölk ja tror daj wore man å huse, daj trängdes å wäsnades å ja följde mej dom hor daj ginge hän. Ordföranden han warken hördes eller sås, å ja töckte han wa liasom en wise i sin bikufwa, för hor han gick så ginge wi mej liasom bina flya ja kunne inte annad an likna me we ajn drönare; sin komme wi ing i Körkan, der må tro wa musik å sång, ja daj spelte sö ja skrände; åso kom der ajn prest upp å prata meeb grant; skreg giorde han åso, men ded förslo inte meed i ded stora hused, fin spelte daj ejn salm ofwanpå, mej den granne melodian Wi blått för wuden twå. Åse ginge wi ud å rände med blåsare före woss, opp te ded stället der wi skulle eda dafwer; men ja å många me me, hade inte som daj andra klistrad witt paper i knappaholen, ja kan tro de skulle likna sjerner, för der war många herra som hade rigtiga sjerner änna frå hagan å nar på bröstet daj hade nock tebaga mej, men de kunne ja inte saj för daj hade knäpt rockana; jo åse wi, som inte hade ditta wida papered, wi komme inte ing udan wi skulle köwa biljett, men ja tänkte ska ja först köwa biljett å sin komma ing å eda, so lär der inte wa nock öfmer, för der wa en räli hober menniskor; ja to upp tre Kronor å sa ber ha ni, men de hjelpte inte ändöj, åse måtte ja ing på gåren å få ajn södan biljett; sin kom ja ing. Der wa både meen mad a go mad, tre stickenhajla grisa wore stekta ja tänkte passen ha daj wäl taed ud, ella må daj ha dom i fre för me, men ded hade daj giort, ja folked daj åde och ja åd sö wi wore swetta alliho, ja tänkte, har du liknad de we ajn drönare för, sö kan du godt likna de me ett arbetsbi nu. Når wi hade eded å hwilad woss letta, sö rätt som de wa, så bar ded å igen te tåged, men döj trodde ja dä wore rolia allehob, daj spelte å skrego å wäsnades på alla wis, blåsarna stoe i ajn wagn, som der wa inte tag öfwer. Ja to i wagnen min plats we fönstred, för ja tänkte kommer ja länger ing, så framme daj me igen, än här kunne ja saj alla daj hused der daj stanna we å daj wore alla majade mej urter å slagor; blåsarna spelte hajla tien. Ja tänkte sköo ni hålla på te ni komma te Helsingborg, sö blar der inte meed wär igen te sist. Ja gick å i Båstad, for ja töckte de wa inte rolit länger, sö ja kan inte si för deg hor ded gick te i Helsingborg, men ded kan du saj i tinningen. Skrif snart te din bror Jens

Oförskämdt öfversitteri. Till söndagens fyrverkeri å Pershög nekade en för sin oförsynthet känd bokhållare att betala affordrad inträdesafgift. Simplare var det af honom att uppmana ett större antal besökare att handla på samma sätt, derför att det var, som han sade, på en allmän plats som fyrverkeriet afbrändes. Detta veta vi väl, men om jag ej missminner mig tror jag att det en gång var fråga på kommunalstämma om att herr Schweitz vid festtillställningar å Pershög skulle få upptaga entré, hvilket enhälligt blef honom medgifvet. Kanhända har den omskrifne dumdryge personen helt och hållet glömt detta, eller är det endast af motvilja för herr Schweitz, som han så egenmägtigtsöker skada honom och hans affär. Köpingens öfriga invånare äro af en annan mening och unna gerna herr Schweitz förtjena, ty har han haft stora omkostnader för Pershögs förskönande, och med vetskap härom bor den billiga entrén vid hans fester ej missunnas honom. Och orätt vore om herr Schweitz ej inför lag affordrade ersättning för den förlust han vid tillfället led för Eder skull. Pershögsbesökare.

Stor höst- och slutfest med illumination i Båstad (Pershög) »varvid bortskänkas flera levande djur till publiken«.

Söndagen den 13 september 1885 med början kl. 4 e. m.

PROGRAM:

1:a avdelningen kl. 4. 1:o) Kapplöpning i säckar. 2:o) Klättring på såpad stång. 3:o) En kall dusch. 4:o) Kapplöpning av 4 pojkar i 2 par byxor.

2:a avdelningen kl. 6. 1:o) Svart eller vitt (komiskt upptåg). 2:o) En mindre amerikansk kapplöpning.

Klockan 9 e. m. Stort glans- fyrverkeri.

Entré: 50 öre. Med varje biljett följer ett löst nummer och erhåller den som äger det upprepade numret, till skänks antingen en liten gris, ett får, en gås, en anka eller en tupp med fru o. s. v. och ska den som erhåller skänken själv komma fram och ta emot den. En glad eftermiddag lovas publiken. 2 barn på en biljett. Tåg avgår från Båstad till Halmstad kl. 9,54 på kvällen.

Ludvig Schweitz.

Fyrverkeriet på söndags på det natursköna Pershög var trots det dåliga vädret besökt av omkring 500 personer. Konstfyrverkeraren Wickman gjorde bra ifrån sig. Varje pjäs lyckades utmärkt väl och särskilt förtjänar han beröm för sina raketer samt en dubbelkapris med raketer och svärmare, vilka tog publiken med storm. Nästa söndag ha vi åter det stora nöjet att bli trakterade med ett, ännu i någon mån, större och vackrare fyrverkeri, vartiland åtskilliga andra saker kommer att bjudas på. Vi hänvisar till dagens annons som borgar för ett gott folknöje. Särskilt påpekas att herr Schweitz kommer att åt publiken bortskänka en del levande djur, som tillgår på så sätt att ett nummer tas upp ur en låda, vari flera (d. v. s. så många nummer som biljetter) läggs ned. Den som då på sin biljett innehar motsvarande det uppagna numret erhåller som present det uppgivet djuret. Detta sätt kommer med all säkerhet att framkalla mycket munterhet, synnerligast som var och en, »vare sig herre eller dam«, själv ska gå fram och ta emot presenten.

Då detta nu är sista söndagen för i år som Pershög hålls öppet och man vet att hr Schweitz vågar allt för att bereda publiken nöje, naturligtvis även i förhoppning att förtjäna därpå, så är all anledning att hoppas att allmänheten tar tillfället i akt och bringer honom ersättning för sina uppoffringar.

Kalle Gladers referat över Sk.-H.-banans invigning.

Kommer något sent, faller du genast in... Nej, lugn bara! När vår herre skapte oss alla Trögelinar, beräknade han inte någon brådska; det ha' vi ju ett tydligt bevis i Sk.-H.-b:s invigning, ty den dagen var bestämd den 1:ste, 5:te, 10:de, 15:de, och av alla de föreslagna dagarna passade den 21:ste bäst – men inget bråk om den saken, nu är den äntligen färdig.

Jag minns den stund, jag minns den dag som grydde, den dag då Sk.-H.-b. skulle invigas. Hela mänskligheten var uppstånden 2 timmar före den vaknade på morgonen. Över hela Skåne och Hallands slätter steg röken från båda dessa provinsers skorstenar, likt ett hotande åskmoln mot det annars klart blå himlahvalfvet. Det var Skåningar och Hallänningar som hade satt sina kaffepannor över elden, för att dricka glädje-»gögar«, och det skulle gå i fläng, för sedan skulle alla, både stora och små, fattiga och rika, enögda, blinda, döva, stumma, halta, puckelryggiga, tjocka och smala, magra och feta (nöt) – ja, det kan inte tusan räkna upp alla individer som skulle deltaga i festtåget, d. v. s. gapa på det, se på kungen (som inte var med) o. s. v. Ja, för min del kunde jag inte sova en blund hela natten, jag bara tänkte på hallänningar och skåningar och skåningar och hallänningar o. s. v. ända till kl. slog 4 på morgonen, då jag kvick som en spädkalf hoppade ur sängen och ritsch, ratsch var jag uppsträckt i vit halsduk, väst och kniptång och var just färdig att lägga benen på nacken och gno upp till stationen, då jag varseblevs att jag glömt att påtaga några byxor; men jag ska säga, det var jag som kom i byxorna med en sjudjävla fart. Och så kom jag då äntligen ut på gatan, och den första olyckan som träffade mig där var en käring som höll på att springa omkull mig. Se så, tänkte jag, det var min själ ett käringmöte som kändes. Vad månde hända mig, tänkte jag, sedan jag hemtat mig från förskräckelsen.

Sysselsatt med den tanken, begav jag mig på väg till stationen och efter 20 minuters rask gång – »jag påräknar att jag gjorde sex knops fart« – hann jag äntligen upp till den halvväges mot saligheten förlagda Båstadsstationen, vilken tog sig ganska nätt ut där den låg, smyckad både fram och baktill med flaggor och löv och kransar, för vilken dekoration man visst hade att tacka hr A. B. Berg för, efter vad det sades. Hur Båstad tar sig ut sett från stationen behöver jag ju inte beskriva; det kan enhvar komma i tillfälle att se. Denna gången såg jag emellertid ingenting, endast en skådlystnad människomassa som trängde omkring från alla håll och kanter. Barnskrik, käringpladder och höglärda resonnemanger, då och då avbrutna av ett eller annat flussande eller stönande från någon välfödd inföding som gjorde sin flit för att hinna upp för den till stationen ganska illa utmarkerad båstadsvägen. Sedan man på detta vis hade stått en timmas tid, närmade sig det underbara invigningståget. Två stycken frustande ånghästar, förespända fyrtio stycken på hjul gående lusthus, närmades stationen. Nu utspärrades ögon och gap på de på plattformen stående människobarnen.

Å herre min skapare! skrek det i ett hörn. Nej, men det var ju då riktigt illa! i ett annat. Och var är kungen? i ett tredje och så vidare. Grevar och baroner, ministrar och landshöfdingar, generaler och överstar, bättre folk och pack och ..... djävulen och hans svärmor tittade ut genom fönstren, medan tåget långsamt gled fram till plattformen. Till slut kom en vagn fram, prydd med alla möjliga grönsaker, och på vars yttervägg stod att läsa: "Härtill åtta lösa stolpar" och inuti eller uppe i densamma satt eller stod ett tjogtal musikanter i fina uniformer med horn. Alla samlades ju omkring vagnen, det var klart, där skulle kungen naturligtvis finnas. Där är han — viskades det till höger och vänster och alla tittade på samma person. Visst inte, svarade en annan, som tycktes vara bättre på igenkänning; det är själva djävulen ...... junkaren, som är ledare för spelet. Just när var och en var som bäst sysselsatt med att bekika härligheterna, gavs det signal, och tåget for av med snälltågsfart, och inom några ögonblick var hela stationen försvunnen. När tåget väl hade kommit ungefär halvvägs mot laxarnas stad, började folkmängden på plattformen att komma sig från förskräckelsen. Då kom var och en med sin biljett i handen, sagande: "Hör nu herr inspektor! Har tåget gått? och jag som skulle med till Halmstad". Detta kunde ju inte låta sig göra, utan fick de sina pengar igen, med rätt för var och en att gå dit han eller hon var hemma ifrån. Tänk min förvåning, då jag upptäckte att jag själv var en bland dem som försummat tåget. Något förlägen i synen, måste jag göra den övriga hopen sällskap till staden, där jag gjorde mig en stund så angenäm som möjligt, och höll min egen lilla straffpredikan för mig själv, eller med andra ord: "jag tog mig ett litet grin på min egen bekostnad". Klockan började snart åter visa den tid, då vi kunde vänta festtågets återkomst. Folk, när och fjärran ifrån, började åter sätta sig i rörelse; ännu en gång skulle man upp till stationen, men "bränd barn skyr elden", och den gången blev jag hemma. Jag gick istället upp till gästgiveriet, beställde en flaska vin, drack en skål för Sk. — H. — b.; jag höll även ett litet tal, i väl valda ordalag, om jag själv får lov att döma, ja det vill säga det fanns ingen mer än jag som hörde det — jag var solokung. Efter detta var gjort, och jag hade nedkallat välsignelsen över banan i både skåningars och hallänningars namn, gjorde jag upp små framtidsplaner, vilka jag framledes möjligtvis kommer att säga något om; men denna så efterlängtade högtidsdag slutade emellertid med det — att jag gick hem och lade mig, och troligtvis var det många som följde mitt exempel.

Forts.

Bror!

Ätte som jag far, så skriver folk mycket i tidningarna om järnvägens invigning, och därför vill ja säga förut, att ja va åse mej, ja kom tillbaka till de huset i Båstad, där de hålla; gick där länge omkring, men rätt när de va, kom der många folk. Der va en herre, han sa O så naturvackert här e. Ja tänkte, de kan du se nu, så länge här e frusen på backana, men kom hit om vintern när det e kallt, så ser du väl inte så. Ja grant e här, vi de huset, de kan du tro, en kan sej i Båsta här dej höje a lova husen, och på morgonen så rök de och alla skorstejnarna. I sjön låg två skuder som mor bönerna, och en hade sledad se lös, sen ja hade tittat mej riktigt omkring gick ja in och köpte biljett till Halmstad, och så kom tåget och daj knafsade om och komma in och ja blev åse färding, ja som daj andre. Sen gick det till Laholm, och der va med folk ute; daj vinka här me gröna och blåa och långränneda lommetorkle, och käringerna sloe båe näfvar och träsko i ho så det smäll. Sen komme vi till Halmstad, der må du tro va folk ja tror daj wore man a huse, daj trängdes och väsnades och ja följde mej dom hor daj ginge hän. Ordföranden han varken hördes eller sågs, och ja töckte han va liasom en vis i sin bikupva, för hor han gick så ginge vi mej liasom bina flya ja kunne inte annad an likna me vi ajn drönare; sen komme vi in i Körkan, der må tro va musik och sång, ja daj spelte så ja skrände; åso kom der en prest upp och prata meeb grant; skrek gjorde han åso, men det förslog inte meed i det stora huset, fin spelte daj ejn salm ovanpå, mej den granne melodian Vi blått för vuden två. Åse ginge vi ud och rände med blåsare före voss, upp till det stället der vi skulle eta dafver; men ja och många me me, hade inte som daj andra klistrad vitt paper i knapphålen, ja kan tro de skulle likna sjerner, för der var många herra som hade riktiga sjerner änna från hagan och nar på bröstet daj hade nock tebaga mej, men de kunne ja inte saj för daj hade knäpt rockana; jo åse vi, som inte hade detta vida papered, vi komme inte in udan vi skulle köwa biljett, men ja tänkte ska ja först köwa biljett och sen komma in och eta, så lär der inte va nock öfmer, för der va en räli hober menniskor; ja to upp tre Kronor och sa ber ha ni, men de hjelpte inte ändöj, åse måtte ja in på gården och få en sådan biljett; sen kom ja in. Der va båda meen mad a go mad, tre stycken häla grisar wore stekta ja tänkte passen ha daj väl tead ud, ella må daj ha dom i fre för me, men det hade daj gjort, ja folked daj åde och ja åd så vi wore svetta alliho, ja tänkte, har du liknat de vi ajn drönare för, så kan du godt likna de me ett arbetsbi nu. När vi hade etat och hvilat voss letta, så rätt när de va, så bar det och igen till tåget, men döj trodde ja dä wore rolia allehob, daj spelte och skrego och väsnades på alla vis, blåsarna stoe i en wagon, som der va inte tag över. Ja to i wagnen min plats vi fönstret, för ja tänkte kommer ja längre ing, så framme daj me igen, än här kunne ja saj alla daj husen der daj stanna vi och daj wore alla majade mej urter och slagor; blåsarna spelte häla tien. Ja tänkte skö ni hålla på till ni komma till Helsingborg, så blir der inte meed vär igen till sist. Ja gick och i Båstad, för ja töckte de va inte rolit längre, så ja kan inte se för deg hor det gick till i Helsingborg, men det kan du säj i tinningen. Skrif snart till din bror

Jens

Oförskämt övermod.

Till söndagens fyrverkeri på Pershög vägrade en bokhållare, känd för sitt dåliga uppförande, att betala den föreskrivna inträdesavgiften. Än enklare var det för honom att uppmana ett större antal besökare att göra detsamma, med motiveringen att fyrverkeriet ändå ägde rum på en allmän plats. Det är sant, men om jag inte minns fel tror jag att det en gång behandlades på kommunalstämma huruvida herr Schweitz vid festtillställningar på Pershög skulle få ta ut entré — vilket enhälligt beviljades honom. Möjligt är att den omtalade dumme personen helt och hållet glömt detta, eller agerar han endast av motvilja mot herr Schweitz när han på eget bevåg försöker skada honom och hans affär. Köpingens övriga invånare är av annan mening och unnar gärna herr Schweitz att förtjäna, ty han har haft stora utgifter för Pershögs förskönande, och med vetskap om detta bör den billiga entrén vid hans fester inte missunnas honom. Och orättvist vore om herr Schweitz inte inför lag fick ersättning för den förlust han vid tillfället led för er skull.

Pershögsbesökare.