12 september 1885

Pr extratåg från Halmstad till Helsingborg. Nyhetens behag hade gripit oss Halmstadsbour. Jernvägen mellan Halmstad och Helsingborg var nämligen invigd. Och alla skulle försöka den, men priset var för högt. Nu vore rätta ögonblicket inne att arrangera en godtköpsresa. Derpå skulle kunna förtjenas. En person, som insåg detta, började förbereda en dylik och innan vi visste ordet af, annonserades, att ett extratåg skulle afgå från Halmstad till Helsingborg söndagen den 30 Augusti och återvända samma dag. Priset var 1: 50. För ett sådant pris hade nästan hvar och en råd att resa och tillströmningen af folk var nästan oerhörd. På morgonen kl. 6 skulle tåget afgå, emellertid fördröjdes det 20 minuter till följd af den massa menniskor, som skulle medfölja. Antalet steg till bortåt 1,200. Sedan instufningen försiggått, ej utan bråk och besvär, en del måste i ordets fulla bemärkelse inpackas i så kallade "finkor" (bagagevagnar), satte sig lokomotivet, förspändt 27 vagnar, i rörelse. Vid ett par stationer närmast Halmstad stannade det för att föröka passagerareantalet med ett femtiotal. Men när vi hunno till Laholm orkade ej ånghästen draga mera och till följe deraf måste först och främst fem vagnar frånspännas och sedan tillkännagafs, att de 300 Laholmiter, som skulle medfölja, ej kunde få plats, hvarför de, bedragna i sin förväntan att få komma till Helsingborg, snopna lomade af. De qvarlemnade vagnarne skulle medtagas af nästa ordinarie tåg. Nu satte sig tåget åter i gång. De hästar, som voro ute på "bete" vid markerna, som lågo närmast jernvägen, voro icke nog vande vid sin medtäflare i kommunikationen, hvarför de på de flesta ställen sleto sig lösa och gallopperande begåfvo sig åstad öfver åkrar och ängar. Hallandsås kom nu i sigte. Vi nalkades den, inte vill jag säga med stormsteg, ty det gick ganska smått, men vi hunno den dock och fingo nu ersättning för det vi väntat. En den härligaste utsigt utbredde sig nu omkring oss, skogar och berg omvexlade och midt ibland dem nedåt stranden låg det lilla täcka Båstad. Det fingo vi tillfälle att på närmare håll beundra, ty tåget måste stanna här, dels till följe af den starka stigning banan här har, dels till följe af lokomotivförarens försummmelse att ej hafva ångan högt nog, i ångpannan åtminstone. Sedan nu ånghästen hemtat nya krafter bar det af igen, dock icke fortare än att en hare, som vågat sig ända ned till spåret, kunde springa förbi oss, då och då görande ett krumsprång i luften. Man märker nu att man hunnit det egentliga Skåne, ty sedan banan lupit fram, beskrifvande den ena kurvan efter den andra, går den fram i rak riktning ända från Förslöf till Engelholm; terrängsvårigheter-na äro nämligen nu öfvervunna, ej ett berg, knappast skog synes, endast mejade sädestält och grönskande betesmarker. I Engelholm stannade tåget för att invänta ett annat, från Helsingborg kommande, men dröjsmålet var ej långt. Vi hunno dock se staden i perspektiv och sålunda sedd visade den sig mycket vacker, inbäddad i skog och belägen vid Rönneån. Sedan det väntade tåget anländt, sattes vårt åter i gång, och vi skulle nu ej stanna förrän vi ankommit till Helsingborg, dit vi hunno först kl. 11 f. m. Således hade för resan åtgátt en tid af nära 5 timmar. Då tåget gled in på perrongen, helsades vi välkomna af en sång, på ett utmärkt sätt sjungen af sångföreningen "Svea", som efter sångens slut, med sin vackra fana i spetsen tågade mot Helsan, åtföljd af nästan alla lustfarandena, och ditkomna serverades vi ännu ett par sångnummer, hvarefter massan spridde sig för att söka sig lämpliga platser i och för inmundigandet af frukost. Härefter besågs staden. Denna stad har en utmärkt hamn, vackra byggnader och härliga omgifningar. Bland de förnämsta sevärdheterna var "Kärnan" och hvad den angår får jag citera en danskas uttryck: "komme til Helsingborg og ikke see Kjærnen är slet ingen fornojelse." Härifrån hade man en den mest tjusande utsigt man gerna kan tänka sig. Rundt omkring vid foten låg staden täck och leende, längre bort åt norr, söder och öster naturen i all sin prakt, sädesfält kantade med vackra skogsparker och i vester låg Öresund så spegelklar med sina många seglare, erbjudande en lika ståtlig som imponerande anblick. Bland stadens ståtligaste byggnader märktes hotell Continental, nybygdt för ett år sedan och fullt jemförligt, hvad det yttre angår, med Köpenhamns största hotell d'Angleterre. Men hvad som icke var vackert var kyrkan, den saknade nämligen torn och företedde i öfrigt en ganska tarflig anblick. På eftermiddagen företog jag med flera Halmstadslaxar pr ångbåt en utflygt till Helsingör. Ditkomne, begåfvo vi oss först upp för att bese fästningen Kronoborg och fingo taga den tämligen noga i skärskådande. Hvad fästningen beträffar är den nog temligen stark, men jag tviflar på, att den länge skulle kunna hålla ut mot en fiende, försedd med nutidens förstörelseredskap. Staden är icke någon, mönsterstad, liten som den är med krokiga, smala gator och föga smakfulla byggnader. Klockan 5 begåfvo vi oss derifrån och ankommo till Helsingborg kl. ½ 6. Kl. ½ 9 skulle tåget afgå tillbaka till Halmstad. Trängseln vid påstigningen var stor, ty hvar och en ville skyndsamt taga plats, af rädsla för att af brist på utrymme få qvarstanna i Helsingborg öfver natten. Men det led ingen fara, antalet vagnar var större nu än vid ditresan, nämligen 30 och tvänne lokomotiv voro förspända. Kl. 9 frustade ånghästarne af och vi lemnade Helsingborg med glada minnen. Komne ett stycke väg sågs nattens drottning glida fram på firmamentet, spridande sitt silfverskimmer öfver land och haf. Trakten tedde sig sålunda, belyst af månens magiska skimmer, dubbelt skön. Då vi kommit i trakten af Laholm varsnades ett starkt ljussken och vid närmare betraktande befans det att skenet härledde sig från en stor byggnad (kanske flere), som stod i ljusan låga. Jag tror att stället hette Årnaberga. Skådespelet tedde sig hemskt, men vackert i den tysta natten. Kl. ½ 2 ångade tåget in å Halmstads perrong och man begaf sig hem för att hvila efter dagens mödor, hvar och en nöjd med sin färd och sina angenäma minnen.

Extratåg från Halmstad till Helsingborg

Halmstadsborna hade blivit bergtagna av nyheten. Järnvägen mellan Halmstad och Helsingborg hade nämligen invigts. Alla ville testa den, men priset var för högt. Nu var det rätta ögonblicket inne för att arrangera en billig resa. På det kunde man tjäna pengar. En person som insåg detta började förbereda en sådan resa, och innan vi visste ordet av annonserades det att ett extratåg skulle avgå från Halmstad till Helsingborg söndagen den 30 augusti och återvända samma dag. Priset var 1:50. För ett sådant pris hade nästan var och en råd att resa, och tillströmningen av folk var nästan ohörd. På morgonen kl. 6 skulle tåget avgå, men det försenades 20 minuter på grund av massan människor som skulle medfölja. Antalet steg till omkring 1 200.

Efter att passagerarna stigit på, inte utan bråk och besvär — några måste ordagrant packas in i så kallade "finkor" (bagagevagnar) — satte sig lokomotivet, förspänt 27 vagnar, i rörelse. Vid ett par stationer nära Halmstad stannade det för att öka passagerartalet med ett femtiotal. Men när vi kom till Laholm orkade ånghästen inte dra mer. Därför måste först fem vagnar frånspännas, och sedan tillkännagavs det att de 300 laholmiter som skulle medfölja inte kunde få plats. De, bedragna i sin förväntan att få komma till Helsingborg, snopna vandringar därifrån. De återstående vagnarna skulle medtas av nästa ordinarie tåg.

Nu satte sig tåget åter i gång.

De hästar som var ute på bete på markerna närmast järnvägen var inte nog vana vid sin medbörare i kommunikationen, varför de på de flesta ställen rev sig lösa och galopperande begav sig iväg över åkrar och ängar.

Hallandsås kom nu i sikte. Vi närmade oss det — inte med stormsteg, för det gick ganska långsamt, men vi nådde det dock och fick nu ersättning för det vi väntat. En härlig utsikt utbredde sig omkring oss. Skogar och berg omväxlade, och mitt ibland dem nedåt stranden låg det lilla täcka Båstad. Det fick vi tillfälle att på närmare håll beundra, för tåget måste stanna här, dels på grund av den starka stigning banan har här, dels på grund av lokomotivförarens försummelse att inte ha ångans tryck högt nog i ångpannan åtminstone.

Sedan ånghästen hemtat nya krafter bar det av igen, dock inte fortare än att en hare, som vågatsvändas ned till spåret, kunde springa förbi oss, då och då gördande ett krumsprång i luften. Man märker nu att man nått det egentliga Skåne, för sedan banan löpt fram, beskrivande den ena kurvan efter den andra, går den fram i rak riktning ända från Förslöf till Engelholm. Terrängssvårigheterna är nämligen nu övervinnas, inte ett berg, knappast skog synes, bara mejade sädesfält och grönskande betesmarker. I Engelholm stannade tåget för att invänta ett annat, från Helsingborg kommande, men väntetiden var inte långt. Vi hann dock se staden i perspektiv, och sådan visade den sig mycket vacker, inbäddad i skog och belägen vid Rönneån. Sedan det väntade tåget anlänt sattes vårt åter i gång, och vi skulle nu inte stanna förrän vi ankom till Helsingborg, dit vi kom först kl. 11 f.m. Resan hade alltså tagit närmare 5 timmar.

Då tåget gled in på perrongen hälsades vi välkomna av en sång, på ett utmärkt sätt sjungen av sångföreningen "Svea", som efter sångens slut, med sin vackra fana i spetsen, tågade mot Helsan, åtföljd av nästan alla lustfarande. Dit ankomna serverades vi ännu ett par låtnummer, varefter massan spridde sig för att söka lämpliga platser för frukosten. Därefter besågs staden. Denna stad har en utmärkt hamn, vackra byggnader och härliga omgivningar. Bland de förnämsta sevärdheterna var Kärnan, och vad det angår får jag citera en dansk: "Komme til Helsingborg og ikke see Kjærnen er slet ingen fornojelse."

Härifrån hade man en den mest tjusande utsikt man gärna kan tänka sig. Rundt omkring vid foten låg staden täck och leende, längre bort åt norr, söder och öster naturen i all sin prakt — sädesfält kantade med vackra skogsparker — och i väster låg Öresund så spegelklar med sina många seglare, erbjudande en lika ståtlig som imponerande anblick. Bland stadens ståtligaste byggnader märktes hotell Continental, nybyggt för ett år sedan och helt jämförligt, vad det yttre angår, med Köpenhamns största hotell d'Angleterre. Men vad som inte var vackert var kyrkan — den saknade nämligen torn och föreställde i övrigt en ganska torftigt anblick.

På eftermiddagen företog jag tillsammans med flera Halmstadslaxar en utflykt per ångbåt till Helsingör. Dit ankomna begav vi oss först upp för att se fästningen Kronoborg och fick ta den tämligen noga i öga. Vad fästningen beträffar är den ganska stark, men jag tvivlar på att den länge skulle kunna hålla ut mot en fiende försedd med nutidens förstörelseapparater.

Staden är inte någon mönsterstad — liten som den är med krokiga, smala gator och föga smakfulla byggnader. Klockan 5 begav vi oss därifrån och ankom till Helsingborg kl. 17.30.

Kl. 20.30 skulle tåget avgå tillbaka till Halmstad. Trängsel vid påstigning var stor, för var och en ville skyndsamt ta plats av rädsla för att på grund av platsbrist få stanna kvar i Helsingborg över natten. Men det var ingen fara. Antalet vagnar var större nu än på hinresan, nämligen 30, och två lokomotiv var förspända. Kl. 21 snöftade ånghästarna av och vi lämnade Helsingborg med glada minnen. Komna ett stycke väg sågs nattens drottning glida fram på firmamentet, spridande [...]

sitt silversken över land och hav. Trakten tedde sig således, belyst av månens magiska glans, dubbelt vacker. När vi kommit i närheten av Laholm varseblevs ett starkt ljussken och vid närmare betraktande befanns det att skenet härrörde sig från en stor byggnad (kanske flera), som stod i ljusan låga. Jag tror att stället hette Årnaberga. Skådespelet tedde sig hemsk, men vacker i den tysta natten. Kl. ½ 2 ångade tåget in på Halmstads perrong och man begav sig hem för att vila efter dagens möda, var och en nöjd med sin färd och sina angenäma minnen.