7 oktober 1885

Kalle Gladers referat öfver Sk.- H.- banans invigning. Forts. fr. n:r 36. Inte vet jag hvad denna fortsättning skall handla om, det är då tvärsäkert, men något måste ju göras. Har man sagt A, får man ock säga B, och i så fall är ju bättre att vara brödlös än rådlös - sa' käringen när hon torkade af bordet med katten. Nu till saken. Uti mitt förra referat tillade jag om små framtidsplaner, för hvilka jag framdeles lofvade redogöra; men jag be'r om tillgift, att jag ännu ej - ta' mig hälften af så många skåningar och halländingar som inte behöfde två konduktörers hjelp för att komma in i kupén, då festtåget på aftonen till festdagen skulle afgå från H:borg till Halmstad», - fått en enda framtidsplan i skallen. De lära visst ännu ligga lurande på andra sidan Hallandsåsen, kanhända tyckande som jag sjelf - När Sk. H. B, är färdig, låta vi höra af oss (framtidsplanerna förstås.) För min del ser det mörkt ut; jag kan ej ens tala om min egen framtidsplan, ty dylika misslyckas vanligtvis alltid. Tänk E'r bara - jag hade för helt kort tid sedan gjort upp en liten reseplan, och skulle naturligtvis som alla andra ut och »aga» med »Lonkamelifvet», som de säga, eller Lokomotivet som det eljes heter, med tåget som man plär säga. Jag hade just derföre vändt ut och in på alla mina fickor och då lyckats få fatt i så mycket att jag visste att det skulle räcka till en biljett, som gick fram och baklänges till H:borg, men fick det svar af biljettförsäljaren, att sådana biljetter ännu ej säljas på det hållet. Det var väl också s-tan tänkte jag, vid det jag baklänges gick ut från den så kallade väntsalen, kännande efter pen'gar i fickan på en rock - som jag inte haft på mig sedan sist. Om jag hade hela jernvägsstyrelsen här uti en person, så skulle jag störta den utför samma bank som grusvagnarne kommo, då de slogo sina kloka hufvuden i hop. Måhända styrelsen består af H:borgare allihop, tänkte jag vid det jag uttalade samma ord som man påstår att katten sade, då han blef utkörd julqvällen. Fram skall jag ändå, svor jag för mig sjelf, så att ingen hörde det - ... ty jag är läsare förstår ni och svärjer derför aldrig så att någon hör det. Just som jag så der ungefär till hälften för mig sjelf svurit, hittade jag en hacka i min ena vesterlångficka; qvick som en elefant kom jag till hålet på väggen och fick mig en biljett till 6:tåget på e. m., kom lyckligen ombord i en vagn och det bar af med en temligen svindlan-de fart, så jag trodde till en början att jag var kommen med ett storartadt kurirtåg, ända tills dess vi kommo till Buske, den s.k. Grefvie station. Men vår herre bevare oss, hvilken station, och detta är samma station för hvilken Karup och Torekov tecknadt så mycket penningar. Nej, det ar väl inte möjligt tänkte jag; det är väl blott ett frågetecken huruvida der blifver station eller ej. Båstads-stationen ser verkligen ynklig ut på sin upphöjda plats, men den först nämda är sjufaldt ynkligare. Jag sade att jag från väntsalen å Båstads station gick baklänges ut, men å Grefvie s, k. station gifves mig en verklig anledning att uppmana hvarje med stor mage behäftad person att gå baklänges in i väntsalen, om de nödvändigt skola dit in för att erhålla biljett, såvida man ej vill befara att komma baklänges ut. Hvarföre? jo, just derföre att derinne kan man inte vända sig. Nu gick tåget igen, och jag följde med. Forts.

Kalle Gladers referat över Sk.- H.- banans invigning. Forts. från nr 36.

Jag vet inte vad denna fortsättning ska handla om, det är säkert, men något måste ju göras. Har man sagt A, får man också säga B, och i så fall är det ju bättre att vara brödlös än rådlös – sa' kvinnan när hon torkade bordet med katten. Nu till saken. I mitt förra referat nämnde jag små framtidsplaner, som jag senare lovade redogöra för; men jag ber om ursäkt, att jag ännu ej – ta' mig hälften av så många skåningar och halländingar som inte behövde två konduktörers hjälp för att komma in i kupén, då festtåget på kvällen före festdagen skulle avgå från H:borg till Halmstad» – fått en enda framtidsplan i huvudet. De torde visst ännu ligga på andra sidan Hallandsåsen, kanhända tycka som jag själv – När Sk. H. B. är färdig, låta vi höra av oss (framtidsplanerna förstås.) För min del ser det mörkt ut; jag kan inte ens tala om min egen framtidsplan, ty sådana misslyckas vanligtvis alltid. Tänk er bara – jag hade för helt kort tid sedan gjort upp en liten reseplan, och skulle naturligtvis som alla andra ut och »aga» med »Lonkamelifvet», som de säger, eller Lokomotivet som det annars heter, med tåget som man brukar säga. Jag hade precis därför vändt ut och in på alla mina fickor och då lyckats få tag i så mycket att jag visste att det skulle räcka till en biljett, som gick fram och baklänges till H:borg, men fick svaret av biljettförsäljaren, att sådana biljetter ännu inte säljs på det sättet. Det var väl också djävulen tänkte jag, då jag baklänges gick ut från den så kallade väntssalen, känsla efter pengar i fickan på en rock – som jag inte haft på mig sedan sist. Om jag hade hela järnvägsstyrelsen här i en person, så skulle jag störta den utför samma bäck som grusvagnarna kom, då de slog sina klokt huvuden i hop. Kanske styrelsen består av H:borgare allihop, tänkte jag då jag uttalade samma ord som man påstår att katten sade, då han blev utkörd på julmorgonen. Fram ska jag ändå, svur jag för mig själv, så att ingen hörde det – ... ty jag är läsare förstår ni och svär därför aldrig så att någon hör det. Just då jag ungefär till hälften för mig själv svurit, hittade jag en hacka i min ena västerlångficka; snabb som en elefant kom jag till hålet på väggen och fick mig en biljett till 6:tåget på e.m., kom lyckligen ombord i en vagn och det bar av med en temligen yrslande fart, så jag trodde till en början att jag var kommen med ett storslagit kurirtåg, tills dess vi kom till Buske, den s.k. Grefvie station. Men vår herre bevare oss, vilken station, och detta är samma station för vilken Karup och Torekov tecknat så mycket penningar. Nej, det är väl inte möjligt tänkte jag; det är väl blott ett frågetecken huruvida det blir station eller ej. Båstads-stationen ser verkligen ynklig ut på sin upphöjda plats, men den först nämnda är sjufallt ynkligare. Jag sade att jag från väntssalen på Båstads station gick baklänges ut, men på Grefvie s.k. station ges mig en verklig anledning att uppmana varje med stor mage behäftad person att gå baklänges in i väntssalen, om de nödvändigt ska dit in för att erhålla biljett, såvida man inte vill befara att komma baklänges ut. Varför? jo, just därför att man därinne inte kan vända sig. Nu gick tåget igen, och jag följde med.

Forts.