12 december 1885

Bref från Båstad.(Till Helsingb. Dagblad.) Den 10 December.»Båstad går framåt, Båstad är redan framme!» utropade redan på sin tid Orvar Odd i den lilla skizz han vid ett besök härstädes skref om vår vackra köping. Sedan den tiden ha många stormvindar ruskat det gamla Pershögs lummiga bokar, många strider förbittrat sinnena, eldsvådor härjat de gamla halmtäckta trähusen och åtminstone ena hälften af Båstad likt fogeln Fenix uppstått yngre och skönare ur askan. På den tiden och ända till den stora eldsvådan 1870 var Båstad en fashionabel badort, och under hela sommaren svärmade en alldeles ny verld - praktfull, leende och munter, skrattande, fladdrande och koketterande – omkring i den pittoreska köpingen eller beundrade den härliga utsigten från det svalkande Pershög, som med sina skogbekrönta sidor reser sig högt öfver den terassformigt belägna köpingen och lemnar en vacker anblick af hela den fruktbara, tätt befolkade halländska slätten med dess många ståtliga herresäten och hvitglänsande kyrkor, af hvilka man i klar luft kan räkna ända till tolf stycken. Den solbelysta hafsbugten emellan det flacka Hallandslandet och de skånska bergåsarne - förgreningar af Hallandsåsen - var uppfyld af lustseglande, och utflygter företogos till alla de många natursköna platserna i södra Halland och utåt Bjäre härad. Ja, det var lif och munterhet i Båstad då - bland främlingarne; ty för köpingens egna invånare var sommaren ett slags fängelsetid: de voro nemligen allt för blyga och tafatta för att våga sig ut bland de muntra, fria badgästerna och allt för ekonomiska för att på ett par månaders nöjen vilja bortslösa de öfriga månadernas besparingar. De nöjde sig med att bakom fönsterjalusien betrakta de brokiga, moderna toiletterna, de skämtande kavaljererna och de beskäftiga mammorna till giftasvuxna döttrar eller skuldsatta söner, för att sedan vid eftermiddagskaffet låta hagla anmärkningar om »huru den spökar ut sig» och »huru den bär sig åt». De ende af samhällets medlemmar, som deltogo i badgästernas friska sommarlif, voro presten, doktorn, apotekaren, postmästaren samt en eller annan mera verserad köpmansfamilj. Kom så den stora branden sommaren 1870 och gjorde slut på mångens välstånd och qväfde för många år det lilla grand företagsamhetsanda, som möjligen fans bland köpingens invånare. Badgästerna försvunno, och på flera år kommo högst få af dem tillbaka. De allra sista åren har det dock åter börjat bli lifligare; och de lättade kommunikationerna och de tidsenliga förändringar man lär hafva för afsigt att företaga med badinrättningen skola helt visst i ännuhögre grad än under den gamla tiden göra vårt lilla friska, förtjusande samhälle till en eftersökt tillflyktsort för sommargäster. Vi stå ju, som läsaren vet, genom jernväg i förbindelse med Helsinborg åt söder och med Halmstad norrut. Vi ha länge haft vår egen telegrafstation, men denna kommer att indragas till nyåret, emedan vi nu kunna betjena oss af jernvägstelegrafen. Visserligen ha vi ännu litet svårt för att komma till jernvägsstationen, enär vi antingen måste göra en lång omväg in i Hallands län och sedan fara halfvägs tillbaka igen in i Skåne, eller ock köra tvärs öfver åkrar och backar, der man riskerar både djur och åkdon, för att nu icke tala om sin egen kroppshydda. - Det abderitiska i att jernvägsstyrelsen bygt Hallandsvägen färdig före vägen till Båstad kan icke nog framhållas, då det väl borde på förhand kunna inses, att samfärdseln från detta håll till stationen skulle blifva vida lifligare än från norr. - Men man skall väl så småningom förbarma sig öfver oss och låta bygga den påbörjade uppkörsvägen färdig. Båstad anser sig i allmänhet ha blifvit allt annat än humant behandladt beträffande jernvägen, både derigenom att stationen lagts så långt från köpingen och genom påpekade dröjsmål med uppkörsvägen. Det påstås allmänt här, att förstnämda missförhållande hade sin grund deri, att man på visst håll i Helsingborg fruktade för konkurrens med Båstad i spanmålsmarknaden, nemligen i så hänseende att Båstad skulle draga till sig denna handel från det sädesrika södra Halland - vi ha nemligen under de senare åren haft en jemförelsevis liflig spanmålsexport samt ångqvarn - om icke jernvagsstationen lades så nära Halland och så långt från Båstad som möjligt. Huru dermed kan förhålla sig är ju svårt att säga, men nog tyckas dessa misstankar ha någon grund för sig. Af det ofvan sagda framgår ju tydligt, att Båstad på sista tiden gjort stora och raska framsteg. Bli derjemte badhusen och den s. k. brunnssalen inrättade på ett med tidens fordringar öfverensstämmande sätt och sommarvillor - såsom meningen är - bygda för badgästernas räkning, så torde det ej dröja länge, innan Båstad återeröfrar sitt forna rykte såsom framstående badort. Med denna utveckling och dessa framtidsutsigter bör det väl ej förundra läsaren, att Båstad framträder med sin egen korrespondent till en större tidning. Emellertid vill jag ingalunda skylla på skrifklåda såsom ursäkt för mitt uppträdande; det är helt enkelt mina medborgerliga känslor i egenskap af gammal inbiten Båstadsbo, som mana mig att omtala hvad stort har händt och händer och hvad bakvändt här skulle kunna hända, om vi icke vore ett så rättframt folk som vi äro - om någon tror detta vara ironi, vare det hans ensak. Visserligen har har skrifvits en hel del i vårt eget organ, Båstads Tidning - hvilken, inom parentes sagt, blott till namnet skiljer sig från Laholms Tidning - der både ur- och bråkmakare slungat ovett emot hvarandra; men det är just icke i den stilen jag ämnar tala om min gamla fosterbygd. Nog skall jag ha mod att påpeka mina gode medborgares lyten och ej vara rädd för att låta dem spegla sig i sina egna handlingar, och nog skall jag ofta kunna lyfta en smula på förlåten och visa intressanta interiörer från vårt offentliga lif, men öfver den gränsen skall jag aldrig gå; det personliga och enskilda skall aldrig inblandas, det behöfver ingen befara. Skulle det emellertid någon gång hända, att någon af de på skådebanan uppträdande känner sig allt för djupt träffad af kritiken - ja, då önskar jag bara, att han må känna det djupt nog. Det förefaller helt visst mången oinvigd liksom litet komiskt att tala om intressanta interiörer från en liten plats på några hundra invånare; men detta visar blott, att personen i fråga är oinvigd. - »Hvem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod .....! » Vi ha våra partier - tre är deras tal - och våra strider äro hetare än danskarnes och envisare än norrbaggarnes, och vapnen hvila aldrig - derför vill jag visst icke påstå, att de alltid äro blanka. Jag skall dock icke denna gången ingå i några detaljer; blott så mycket kan jag säga: här är åska i luften, och sinnena kännas betryckta; man går i väntande dagar och bäfvar för hvad som komma skall - ja, och så går det kanske som i den latinska fabeln: »Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus». Tjix.

Brev från Båstad. (Till Helsingborgs Dagblad.)

Den 10 december.

"Båstad går framåt, Båstad är redan framme!" utropade redan på sin tid Orvar Odd i den lilla skiss han vid ett besök här skrev om vår vackra köping.

Sedan dess ha många stormar ruskat de gamla träden i Pershög, många strider förbittrat sinnena, eldsvådor härjat de gamla halmtäckta trähusen och åtminstone ena hälften av Båstad liksom fågeln Fenix uppstått yngre och skönare ur askan.

På den tiden och fram till den stora eldsvådan 1870 var Båstad en fashionabel badort, och under hela sommaren svärmade en helt ny värld — praktfull, leende och munter, skrattande, fladdrande och koketterande — omkring i den pittoreska köpingen eller beundrade den härliga utsikten från det svalande Pershög, som med sina skogbekrönta sidor reser sig högt över den terrässformigt belägna köpingen och ger en vacker anblick av hela den fruktbara, tätt befolkade halländska slätten med dess många stately herresäten och vitgländsande kyrkor, av vilka man i klar luft kan räkna ända till tolv stycken. Den solbelysta hafsbugten mellan det flacka Hallandslandet och de skånska bergåsarna — förgreningar av Hallandsåsen — var uppfylld av lustseglande, och utflykter företogs till alla de många natursköna platserna i södra Halland och utåt Bjäre härad.

Ja, det var liv och munterhet i Båstad då — bland främlingarna; ty för köpingens egna invånare var sommaren ett slags fängelsetid: de voro nämligen alltför blyga och tafatta för att våga sig ut bland de muntra, fria badgästerna och alltför ekonomiska för att på ett par månaders nöjen vilja bortsätta de övriga månadernas besparingar. De nöjde sig med att bakom fönsterjalusier betrakta de brokiga, moderna toiletterna, de skämtande kavaljererna och de sysselsatta mammorna till giftasvuxna döttrar eller skuldsatta söner, för att sedan vid eftermiddagskaffet låta hagla anmärkningar om "hur den spökar ut sig" och "hur den bär sig åt". De enda av samhällets medlemmar, som deltog i badgästernas friska sommarliv, voro prästen, doktorn, apotekaren, postmästaren samt en eller annan mer verserad köpmansfamilj.

Kom så den stora branden sommaren 1870 och gjorde slut på månges välstånd och kvävde för många år den lilla grand företagsamhetsanda, som möjligen fanns bland köpingens invånare.

Badgästerna försvunno, och på flera år kommo högst få av dem tillbaka. De allra senaste åren har det dock åter börjat bli livligare; och de lättade kommunikationerna och de tidsenliga förändringar man säger ha för avsikt att företaga med badinrättningen skola helt visst i ännu högre grad än under den gamla tiden göra vårt lilla friska, förtjusande samhälle till en eftersökt tillflyktsort för sommargäster.

Vi står ju, som läsaren vet, genom järnväg i förbindelse med Helsingborg åt söder och med Halmstad norrut. Vi ha länge haft vår egen telegrafstation, men denna kommer att indragas till nyåret, eftersom vi nu kunna betjäna oss av järnvägstelegrafen. Visserligen ha vi ännu litet svårt för att komma till järnvägsstationen, enär vi antingen måste göra en lång omväg in i Hallands län och sedan fara halvvägs tillbaka igen in i Skåne, eller också köra tvärs över åkrar och backar, där man riskerar både djur och åkdon, för att nu inte tala om sin egen kroppshälsa. — Det abderitiska i att järnvägsstyrelsen byggt Hallandsvägen färdig före vägen till Båstad kan inte nog framhållas, då det väl borde på förhand kunna inses, att samfärdeln från detta håll till stationen skulle bli vida livligare än från norr. — Men man skall väl så småningom förbarma sig över oss och låta bygga den påbörjade uppkörsvägen färdig.

Båstad anser sig i allmänhet ha blivit allt annat än humant behandlat beträffande järnvägen, både genom att stationen lagts så långt från köpingen och genom påpekade dröjsmål med uppkörsvägen. Det påstås allmänt här, att förstnämnda missförhållande hade sin grund däri, att man på visst håll i Helsingborg fruktade för konkurrens med Båstad i spannmålsmarknaden, nämligen i så hänseende att Båstad skulle dra till sig denna handel från det sädesrika södra Halland — vi ha nämligen under de senare åren haft en jämförelsevis livlig spannmålsexport samt ångkvarn — om inte järnvägsstationen lades så nära Halland och så långt från Båstad som möjligt. Hur det därmed kan förhålla sig är ju svårt att säga, men nog tyckas dessa misstankar ha någon grund för sig.

Av det ovanstående framgår ju tydligt, att Båstad på senaste tiden gjort stora och raska framsteg. Bli derjemte [otydligt] badhussen och den så kallade brunnssalen inrättade på ett sätt som överensstämmer med tidens fordringar och sommarvillor — såsom meningen är — byggda för badgästernas räkning, så torde det inte dröja länge, innan Båstad återerövrar sitt forna rykte som framstående badort.

Med denna utveckling och dessa framtidsutsikter bör det väl inte förundra läsaren, att Båstad framträder med sin egen korrespondent till en större tidning. Emellertid vill jag ingalunda skylla på skrifklåda såsom ursäkt för mitt uppträdande; det är helt enkelt mina medborgerliga känslor i egenskap av gammal inbiten Båstadsbo, som manar mig att omtala vad stort som har hänt och händer och vad bakvänt här skulle kunna hända, om vi inte voro ett så rättfram folk som vi är — om någon tror detta vara ironi, vare det hans ensak.

Visserligen har det skrivits en hel del i vårt eget organ, Båstads Tidning — vilken förresten endast till namnet skiljer sig från Laholms Tidning — där både urmakerska och bråkmakerska har slungat elakhet mot varandra; men det är just inte i den stilen jag avser att tala om min gamla fosterbygd. Jag ska väl ha mod att påpeka mina goda medborgaress lytes och inte vara rädd för att låta dem spegla sig i sina egna handlingar, och jag ska ofta kunna lyfta lite på förlåten och visa intressanta interiörer från vårt offentliga liv, men över den gränsen ska jag aldrig gå; det personliga och enskilda ska aldrig blandas in, ingen behöver befara det. Om det emellertid någon gång skulle hända att någon av de på scenen uppträdande känner sig alltför djupt träffad av kritiken — ja, då önskar jag bara att han må känna det djupt nog.

Det förefaller helt säkert många oinvigda helt komiskt att tala om intressanta interiörer från en liten plats på några hundra invånare; men detta visar bara att personen i fråga är oinvigd.

»Vem räknade väl de stridernas tal, Som detta folk bestod …!»

Vi ha våra partier — tre är deras antal — och våra strider är hetare än danskarna och envisheten större än hos norrmännen, och vapnen vilar aldrig — därför vill jag visst inte påstå att de alltid är blanka.

Jag ska dock inte denna gången gå in på några detaljer; bara så mycket kan jag säga: här är åska i luften, och sinnena kännas betryckta; man går i väntande dagar och bävar för vad som ska komma — ja, och så går det kanske som i den latinska fabeln: »Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus«.

Tjix.