23 juni 1903

Vid tolftiden ankrade vi på Båstads redd. Om vi varit Columbus och badorten den nyapptäckta världen kunde mötet mellan oss och urinnevånarna ej varit mera dramatiskt. En ung man, som att döma af det sätt hvarpå han manövrerade sin båt, ansåg vårt besök i högsta grad obehöfligt, rodde oss i land, hvarifrån vi rodde oss själfva upp till Pershög. Denna sista del af färden var nästan lika riskabel, ty hvad mening Båstadsborna än ha om sina gator, äro de högst olämpliga för fötter, som en hel förmiddag trampat ett däck. Jag har aldrig förr varit i Båstad, men jag har sett en beskrifning af platsen i Sydhalland. Man har kallat badorten "Nordens Sorrento", men det seaare stället har jag icke ens sett beskrifvas. Jag vågar därför icke af göra om Båstad är mera lik Sorrento, än Sorrento Båstad. Från Pärshögtar sig badorten emellertid onekligen godt ut. Vi åto middag på en veranda midt bland de tysta fåordiga badgäster De lyssnade mera till vår konversation än deltogo i densamma. De begrepe den kanske icke, de vore kanske icke segelkunniga. Skot, fall och ref voro kanhända okända begrepp för dem. Ett par bleka fröknar, som passerade vårt bord, voro alldeles uppenbart omedvetna om betydelsen af min vän Peterssons "signaler". Klockan 6 på e. m. skulle det danass på en nybygd dansbana däruppe vid Pershög. Det var hofmästaren nog vänlig att underrätta oss om. Hade man räknat på oss som deltagagare i dansen blef man svårt gäckad. Kl. 4 gingo vi nämligen åter ombord, fast först efter det den främlingafientlige unge urinnevånaren ännu tydligare lagt i dagen sin motvilja för oss. De blanka silfvermynt, som vi fyllde hans hand med vid afskedet, vore mera att betrakta som en tack för hvad han misslyckats än hvad han lyckats göra.

Vid tolftiden ankrade vi på Båstads redd. Om vi varit Columbus och badorten den nyupptäckta världen kunde mötet mellan oss och ursprungsbefolkningen inte varit mer dramatiskt. En ung man, som att döma efter det sätt på vilket han manövrerade sin båt, ansåg vårt besök i högsta grad obehövligt, rodde oss i land, varifrån vi rodde oss själva upp till Pershög. Denna sista del av färden var nästan lika riskabel, ty vilken mening Båstadsborna än ha om sina gator, är de högst olämpliga för fötter som en hel förmiddag trampat ett däck.

Jag har aldrig förr varit i Båstad, men jag har sett en beskrivning av platsen i Sydhalland. Man har kallat badorten "Nordens Sorrento", men det senare stället har jag inte ens sett beskrivnas. Jag vågar därför inte avgöra om Båstad är mer likt Sorrento än Sorrento Båstad. Från Pershög tar sig badorten emellertid onekligen gott ut.

Vi åt middag på en veranda mitt bland de tysta, fåordiga badgäster. De lyssnade mer till vår konversation än deltog i densamma. De begrep den kanske inte, de vore kanske inte segelkunniga. Skot, fall och ref voro kanhända okända begrepp för dem. Ett par bleka fröknar, som passerade vårt bord, voro alldeles uppenbart omedvetna om betydelsen av min vän Peterssons "signaler".

Klockan 6 på e.m. skulle det dansas på en nybyggd dansbana däruppe vid Pershög. Det var hofmästaren nog vänlig att underrätta oss om. Hade man räknat på oss som deltagare i dansen blev man svårt gäckad. Kl. 4 gingo vi nämligen åter ombord, fast först efter det den främlingafientlige unge ursprungsbefolkningsman ännu tydligare lagt i dagen sin motvilja för oss. De blanka silvermynt, som vi fyllde hans hand med vid afskedet, vore mer att betrakta som en tack för vad han misslyckats än vad han lyckats göra.