17 juli 1903

"Nordens Sorrento".Eder Vitus sitter nu på en balkong å fjärde våningen à en liten skyskrapare invid hafsstranden vid badorten Båstad, som ligger i Italien vid Adriatiska hafvet att döma efter klimatet. Men i min ungdom läste jag i min geografi att Båstad låg i Skåne. Hvilken som har rätt, skolboken eller guds härliga natur, ger jag katten. Allt nog jag är i Sorrento. Ty jag vill vara där. När jag lyftar ögat från papperet har jag ett ändlöst haf framför mig.Jag har döpt det tillDöda hafvet. Namnet står visserligen i strid med geografin. Men hvarför skall den ha rätt framför mig? Det är ett märkvärdigt haf. Ett haf utan seglare, utan ångare, utan minsta skär, utan bränningar, utan måsar och nästan utan fisk och hafsdjup. Ingen seglare eller ångare ses å detta omätliga vattenfält kanske på ett helt år. Gör hafvet inte skäl för det namnet jag döpte det till vid mitt eget första dop i detsamma? Hva'?Om tokiga kräkor, höns ochfiskmåsar. Under en promenad längs den vådligt härliga hafsstranden kom jag fram till en landtgård, som har tillhört f. d. operasångaren Carl Hagman, men som nu mera äges af den nådige ryske zarens hofjuvelerare, hvarom mera här nedan. Här fick jag se något egendomligt. (Allt är för resten egendomligt har. Ingen jämförelsepunkt fins med västkustens öfriga badorter – hvarken beträffande vatten, luft, natur, badgäster, badlif eller djurlif). Ni ska få höra. Å ett åkerfält som sluttade mot hafvet gick en karl och plöjde. I den öppnade fåran följde efter honom två fiskmåsar, som plockade mask!! Det fins värkligen 2 (säger två) måsar här i »Döda hafvet». De äro herre med fru, förmodar jag, men föra inget väsen som måsarna vid Marstrand, Lysekil o. e. v. De här äro döfstumma - amfibier. Men att se fiskmåsar i åkerfåran gick öfver min zoologi. Snart hade jag dock klarat skifvan. Ah - nu förstår jagl skrek jag till. Måsarne använda metmask här för att lura till sig några af de få fiskar som finnas i »Döda hafvet». Säg, är inte detta ett drag »ur djurens lif» som förtjänar offäntliggöras i själfva Posten? Men ni ska' få höra flera. Ty här är allt upp och nedvändt. Dagligen synas kråkor, gå i gåsmarsch i det grundaste vattnet vid stranden och fånga - småsill - under det Båstaditernas bondhönor gå och valla skånska gåsungar, alldeles som om de vore deras egna äkta. Allt är upp och nedvändt.Badgästerna. Vi äro en kosmopolitisk samling af 7 á 8,000 lättingar ordet taget i desa vidsträcktaste bemärkelse. Vi äro nämligen så makliga här, att vi knappast orka att vara lata. Här fins kanske ett tjog af zarens kuschade folk. Bland dem, som nämdt, hans egen hofjuvelerare med familj. Hr juveleraren bär ej en enda juvel men en blyring på ena tummen!! Det sägs att han fått den af zaren. Det skall vara en amulätt. Den ryske guldsmeden skall till nästa år uppföra en praktfull villa å Carl Hagmans f. d. egendom. Danskarne synas vara mäst representerade här. I öfrigt norrmän och svenskar samt en engelsman som har spleen eller kanske engelska sjukan - och bor i en djup sandgrop nere vidhafstranden.Badgästernas sandgropar. Till badlifvets största egendomligheter vid Båstad hörer nu mera sandgropsdilleriet. Sedan ofvannämde Albionsson gräft sin graf vid hafsstranden, har gropsystemet blifvit modärnt här. Också det enda modärna vid vårt Sorrento förutom några stilfulla villor. Längs hafsstrandens, i omedelbar närhet af den nästan ständigt (utom ett par timmar på natten) solglänsande lugna hafsytan, har bildats en flera alnar hög sanddyna, mjuk och len som som silkessammet. I detta flygsandsfält ha badgästerna gräft sig gropar cirka 5 fot djupa och så vida attdar rymmes en soffa, ett bord och några stolar. Här kultiveras gropsystemet! Tja, fåglarna hafva nästen och vargarna kulor men Jag bor som det anstår en civilisationens fanbärare, ej i jordkula eller grusgrop, utan i modärn villa vid sjöastrand. Man bör aldrig gräfva ned sig. Bättre är att flyta ofvanpå. Så vilja åtminstone vi Norrköpingsbor göra. Men det är upp och nedvändt här. Läs vidare få ni höra!Upp och nedvända damer. Ni förstår väl att några hundratal vördiga fruar och slanka mamsäller ej alla kunna rymmas i sandgroparna. En del har satt upp tält vid vågskvalpet. Men alla di andra damerna: ryskor, danskor, norskor och skånskor m. fl. ligga på magen å den mjuka sanddynan och vända någotstort onämbart upp mot den blå himlapallen. De lämna aftryck efter sig i sanden, så vore vår riksberömde och konsterfarne P. A. Carlstein i Norrköping här, kunde han afgjuta deras mer och mindre formfulländade former från olika synpunkter. Ty de ligga äfven på rygg och läppja solsken eller halfslumra med en roman för drömmande ögon. Tja man ligger hur man vill på femte radens s ida och äfven vid »Nordens Sorrento».Vitus

"Nordens Sorrento".

Eder Vitus sitter nu på en balkong på fjärde våningen i en liten skyskrapa invid hafsstranden vid badorten Båstad, som enligt klimatet ligger i Italien vid Adriatiska havet. Men i min ungdom läste jag i min geografi att Båstad låg i Skåne.

Vilken som har rätt, skolboken eller guds härliga natur, ger jag katten.

Allt nog jag är i Sorrento. Ty jag vill vara där.

När jag lyfter ögat från papperet har jag ett ändlöst hav framför mig.

Jag har döpt det till

Döda havet.

Namnet står visserligen i strid med geografin. Men varför ska den ha rätt framför mig?

Det är ett märkvärdigt hav. Ett hav utan seglare, utan ångare, utan minsta skär, utan bränningar, utan måsar och nästan utan fisk och hafsdjup.

Ingen seglare eller ångare ses på detta omätliga vattenfält kanske på ett helt år.

Gör havet inte skäl för det namnet jag döpte det till vid mitt eget första dop i detsamma? Hva'?

Om tokiga kråkor, höns och fiskmåsar.

Under en promenad längs den väldigt härliga hafsstranden kom jag fram till en landtgård, som har tillhört f. d. operasångaren Carl Hagman, men som nu äges av den nådige ryske tsarens hofjuvelerare, varom mer här nedan.

Här fick jag se något egendomligt.

(Allt är för resten egendomligt här. Ingen jämförelsepunkt finns med västkustens övriga badorter – varken beträffande vatten, luft, natur, badgäster, badliv eller djurliv).

Ni ska få höra.

På ett åkerfält som sluttade mot havet gick en karl och plöjde. I den öppnade fåran följde efter honom två fiskmåsar, som plockade mask!!

Det finns verkligen 2 (säger två) måsar här i »Döda havet». De är herre med fru, förmodar jag, men för inget väsen som måsarna vid Marstrand, Lysekil o. s. v. De här är döfstumma – amfibier.

Men att se fiskmåsar i åkerfåran gick över min zoologi. Snart hade jag dock klarat skifvan.

Ah – nu förstår jag! skrek jag till. Måsarna använder metmask här för att lura till sig några av de få fiskar som finns i »Döda havet». Säg, är inte detta ett drag »ur djurens liv» som förtjänar offentliggöras i själva Posten?

Men ni ska få höra fler. Ty här är allt upp och nedvänt.

Dagligen synas kråkor gå i gåsmarsch i det grundaste vattnet vid stranden och fånga – småsill – medan Båstadsborna bondhönor gå och valla skånska gåsungar, alldeles som om de vore deras egna äkta.

Allt är upp och nedvänt.

Badgästerna.

Vi är en kosmopolitisk samling på 7 á 8 000 lättingar ordet taget i dess vidsträcktaste bemärkelse. Vi är nämligen så makliga här att vi knappast orkar att vara lata.

Här finns kanske ett tjog av tsarens kuschade folk. Bland dem, som nämndt, hans egen hofjuvelerare med familj. Hr juveleraren bär inte en enda juvel utan en blyring på ena tummen!! Det sägs att han fick den av tsaren. Det ska vara en amulett. Den ryske guldsmeden ska till nästa år uppföra en praktfull villa på Carl Hagmans f. d. egendom.

Danskarna synas vara mest representerade här. I övrigt norrmän och svenskar samt en engelsman som har spleen eller kanske engelsk sjuka – och bor i en djup sandgrop nere vid hafsstranden.

Badgästernas sandgropar.

Till badlifvets största egendomligheter vid Båstad hör nu mera sandgropseriet.

Sedan ovannämnde Albionsson grävt sin grav vid hafsstranden har gropsystemet blivit modernt här. Också det enda moderna vid vårt Sorrento förutom några stilfulla villor.

Längs hafsstranden, i omedelbar närhet av den nästan ständigt (utom ett par timmar på natten) solglansande lugna hafsytan, har bildats en flera alnar hög sanddyna, mjuk och len som silkessammet. I detta flygsandsfält ha badgästerna grävt sig gropar cirka 5 fot djupa och så vida att där ryms en soffa, ett bord och några stolar. Här kultiveras gropsystemet!

Tja, fåglarna ha nästen och vargarna kulor men jag bor som det anstår en civilisationens fanbärare, inte i jordkula eller grusgrop, utan i modern villa vid sjöstrand. Man bör aldrig gräva ned sig. Bättre är att flyta ovanpå. Så vilja åtminstone vi Norrköpingsbor göra. Men det är upp och nedvänt här.

Läs vidare så får ni höra!

Upp och nedvända damer.

Ni förstår väl att några hundra tal vördiga fruar och slanka mamsäller inte alla kunna rymmas i sandgroparna. En del har satt upp tält vid vågskvalpet. Men alla de andra damerna: ryskor, danskor, norskor och skånskor m. fl. ligger på magen på den mjuka sanddynan och vänder något stort onämbart upp mot den blå himlapallen. De lämnar aftryck efter sig i sanden, så vore vår riksberömde och konsterfarne P. A. Carlstein i Norrköping här, kunde han avgjuta deras mer och mindre formfulländade former från olika synpunkter. Ty de ligger även på rygg och läppar solsken eller halvslumra med en roman för drömma[nde […]