31 juli 1903

Pännstreck(Från Postens rullande och fiytande).Mera kås- och Båstad-eri. Till den sanningsenliga skildring af Båstad, jag lämnade i min förra krönika om gropsystemet, om tokiga kråkor, måsar, badgäster och andra vidunderlighet, vill jag i dag foga ytterligare några sannfärdiga ex- och interiörer från det har lögstället. Men innan jag drar åstad med detta, vill jag först svära mig fri från den uppgiften i mitt förra kåseri, att här skulle finnas 7- à 8,000 badgäster. Så groft har jag aldrig ljugit i Posten. Den lögnaktige nollan får allt hr Korräktur-Nisse själf svara för. Jag tvår mina händer i »Döda hafvet», som kysser stenfoten på min villa: Båstads skyskrapare.

Solen i Båstad. Allt är upp och nedvändt här, profeterade jag i mitt förra Båstaderi. Ja, till och med en så schangtil möbel i världsrymden som solen håller ej ens »parull» har. I min almanacka, som är författad enligt k. m:ts nådigaste stadgande, utgifven af dess ofelbara vetenskapsakademi, och af mig själf köpt i Nermans redbara bokhandel i Norrköping står nämligen att solen skall gå ned kl. 8,26 den 27 juli. Men tror ni hon gör det? Neej då - inte i Båstad, inte. Där går hon ned - när hon blir till reds. Tja - nämda julikväll gick hon t. ex. ned 8,37 - alltså 11 minuter försent. Och detta är riktigt säkert. Ty hon går inte ned här som ute å Vikbolandet, t. ex. bakom Gustafs i Vittinge tullskyddade spanmålsmagasin eller annat corps de logis- utan här störtar hon sig blankt i öppna hafvet, åtminstone under den tid badgästerna ligga här och kika på'na. Sedan lär hon ej vara så noga, utan gömmer sig bakom Hallands ås en konstig meckaper- på hvars sluttning Båstad ligger och solar sig. En solnedgång i hafvet är en schangtil tillställning må ni veta. I Norr- och Söderköping eller å Vikbolandet har en sådan aldrig förevisats. Se så här ser den ut:

Postens läsare behöfver naturligtvis ej kosta på sig dyrbar resa till Båstad. Ty ni ha så förtreffliga reparationsvärkstäder vid S:t Ragnhild, vid Arköbaden, Kneippbaden och hos Marbydoktorn. Och ej häller behöfva ni nu mera traska 75 mil järnväg till Båstad för att njuta af en solnedgång på hafvet. Ni behöfva endast betrakta den sköna och naturtroget återgifna bilden härofvan och ni har en solnedgång på hafvet alldeles som om ni hade den i näfven. Och det kostar bara 5 öre lösnummerpris i Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik o. s. v. Ni ha det både bekvämt och billigt, ni.

Mjölken i Båstad. Den är af två slag. Primo: Den, som de ryska daddorna med och utan naturliga diflaskor trattar i zarrikets spenabarn. Sekundo: Den mjölk, som Båstads andelsmäjeri utmanglar. Just om den vill jag skrifva någraord till lärdom för Norrköpings leverantörer. Här kör inte kusken sin raggiga rockärm ned i mjölkbyttan och håfvar. Här utsättes inte mjölken för den gatsmuts som rifves upp af vinden. Här levereras mjölken obemängd af vare sig vått eller torrt: I en heltäckt vagn, med kranar, som utmynna från kärlen, föres mjölken från hus till hus. Och på vagnens tak finnes en galge hvari en pinglande vällings- nej, mjölkklocka tillkännager mjölkskjutsens ankomst. Det låter som när Axel Malmström i tiden plägade ringa ut auktionerna i Söderköping. Se så här ser mjölkskjutsen ut:

De ryska daddorna m. m. De leverera sin mjölk äfven ur kranar förstås, fast på ett mera universelt manér, som ej så noga kan specificeras. Men äfven ur diflaskor, som de sedan - gå ned till sjöastrand och diska. Man generar sig ej ett dugg i Båstad. Ja, här lefva vi ett ariskt lif, hvilket tydligast framgår af den skildring jag strax skall lämna öfver en dagligt förekommande badscen. Nu vill jag först rita af ryssarnes lägerplats. I en stor sandgrop, som jag döpt till Moskwa, lägra sig mot aftnarna 3 ryska daddor med sina små muskoviter. Daddorna äro klotformiga öfverallt och bladdra ryska högljudt.Det låter se så här: Drasti bax krax, puis ruski. Bladdra hosch med trutski. Bobbrikoffski kommer strax med knutski - tvi pox. Deras små ungar skrika dock på ärlig östgötska och de mulliga daddorna visa hvita, glänsande tänder, då de gapskratts på högsvenska. Mammorns till ryssungarna ligga på magen rundt om sandgropen iklädda gula lif, röda kjolar, svarta strumpor, hvita benkläder, mörkbruna ögon, svarta ringlande hårflätor, solbränd hy och se frodiga och lata ut - men äro i karltycke. De mera vuxna pojkarna ha blå jackor med blanka knappar, knäbyxor, röda västar och röda strumpband med stora, dinglande toffsar. När jag ser rysslägret påminnes jag om zigenarbandet Bomba Dimetra, som förr brukade slå läger vid Söderköping. Där gick höfdingen och ståtade med silfverbeslagen vandringringsstaf. Här ha daddorna tjocka guldkedjor slingrade kring sin fläskiga hals och guldur hänga och dingla på liljekullar, stora som hövolmarna hos Pettersson i Gafverstad. Och deras parasollkrycka är en glänsande kula stor som ett hönsägg - »af samma metall». Att vara rysk dadda är visserligen ingen sinekur, men yrket tycks dock vara mycket styfvare är att t. ex. »gå på fabrik» i Norrköping. Flickorna vid Drag kunna ju försöka.

Skolan, krogen och kyrkan. Allt är på tok i Båstad. Skolhusets dörr öppnar sig midt emot krogen på ½ minuts afstånd. Båda ligga vid det smala torget där skolpojker och bacchibröder ha gemensam lekplats. Som en väktare öfver båda står kyrkan omedelbart invid de båda nämda fostringsanstalterna. Hon är gammal må ni tro. Jag frågade en gumma om den egendomliga kyrkans ålder och hon upplyste att hon bygdes före syndafloden. En dag sammanträffade jag med en kringvandrande månglerska i dälden af kyrkbacken. Där syntes ej den låga kyrkan hon var bortskymd af den trädbevuxna höjden, endast öfre delen af det egendomliga tornet var synlig. Månglerakan anropade mig, pekande på tornet och frågade: - Är det där hotället? - Nej, min snälla fru, det är kyrkan, upplyste jag. - Gud förlåte mig mina synder, skrek gumman och neg. Se så här tog det sig ut:

När damerna bada. Tja - jag kan äfven tala om hur det går till. Ty det är ej alls någon hemlighet vid Nordens Sorrento. Deras badställe i öppna hafvet är förlagdt midt för allmänna promenaden, framför sandgroparna, framför bekväma sittsoffor i långa banor. Damerna drunkna ej alle. Ty vattnet är i regel 2 fot djupt - så vida inte mrs Clinton badar ty då stiger hafvet en aln. Mrs Clinton är nämligen en gigantisk slaktarefru från London som utom sina öfriga behag äger 100,000 engelska pund och väger 22 svenska dito viktualievikt. När bon klifver i hafvet höjer sig som nämt dess yta betydligt, ty här är så orimligt långgrundt. Badstället ligger dock så pass långt från den talrikt frekventerade strandpromenaden att närsynta personer ej med säkerhet kunna känna igän de simmande najaderna isynnerhetom de äro försedda med baddräkt, ty den hvita mössan förställer en smula. Här ser man vid 2 tiden hela tjoget tumla i vild yra. Här dansas vattenkadrilj och hafsnymfscancan så att skummet stänker upp på molntoppar - ja nästan på herrarnas näsor. Ah, hvilket lifv. Alla möjliga och omöjliga vattenkonster utföras för öppen ridå. Men ändå väntas på ett extranummer. - Nu kommer hon! susar det sakta genom åskådarehopen. I en mycket pittoresk badkostym liknande »stjärnbanéret» störtar en ung dam från klädlogen ut i hafvet. De andra »najaderna» skingra sig och »stjärnbanéret» rullar sig först som en tumlare och färgar vattnet hvitt af skum. - Hvem är hon? frågar nykomna badgäster. - Det är en miss Jerry Roray från Nebraska, upplyser hr A. - Nej, hon lär vara från Denver, säger hr B. Min lif och knif ärr hon inte en varrrietédam från Köpenhamn och heter Lisa Madsen, ja' harr sablarr i maj sett henne pau Kisten, men då varr hun legerrrare kläd än nu, förklarar en profryttare från Malmö. - Åh f-n, infaller en teologie kandidat som under sina ferier för sitt nöje studerar anatomi och därför gör högt den anmärkningen att Lisa Madsens vänstra ben är 5 centimeter smalare än det högra. - De ärr barra en synvilla, berroende pau perrepektivet, försäkrar profryttaren, och tillägger: di å min lif och knif jämnguda bauda tvau. Ingen vet egäntligen om »stjärnbanéret» Ar fågel eller fisk, ty hon lär äfven kunna flyga i trapez. Sedan hon en half timme underhållit publiken med divärse vattenkonster kommer det sensationela slutnumret. Hon ställer sig några minuter på hufvudet å den mjuka hafsbotten och viftar med fötterna åt den vid strandbädden samlade publiken. Se så här ser det ut:Vitus. P. S. Ritar jag inte bra? D. S.

Pennstreck (Från Postens rullande och flytande). Mer kås- och Båstad-eri.

Till den sanningsenlign skildringen av Båstad, som jag lämnade i min förra krönika om gropsystemet, om tokiga kråkor, måsar, badgäster och annan vidunderlig sak, vill jag idag lägga till ytterligare några sannfärdiga exempel och interiörer från det här löststället. Men innan jag drar igång med det, vill jag först fri mig från uppgiften i mitt förra kåseri, att det här skulle finnas 7-8 000 badgäster. Så grovt har jag aldrig ljugit i Posten. Den lögnaktige nollan får alltihopa hr Korrektor-Nisse själv svara för. Jag tvär mina händer i »Döda havet», som kysser stenfoten på min villa: Båstads skyskrapa.

Solen i Båstad. Allt är upp och nervänt här, förklarade jag i mitt förra Båstaderi. Ja, till och med en sådan konstfull möbel i världsrymden som solen håller inte ens »päryl» här. I min almanacka, som är författad enligt k. m:ts nådigaste stadgande, utgivna av dess ofelbar vetenskapsakademi, och av mig själf köpt i Nermans redbar bokhandel i Norrköping står nämligen att solen ska gå ned klockan 8,26 den 27 juli. Men tror ni hon gör det? Nej då - inte i Båstad, inte. Där går hon ned - när hon blir till reds. Ja - nämnda julikväll gick hon t. ex. ned 8,37 - alltså 11 minuter försent. Och detta är riktigt säkert. Ty hon går inte ned här som ute på Vikbolandet, t. ex. bakom Gustafs i Vittinge tullskyddade spannmålsmagasin eller annat corps de logis- utan här störtar hon sig blankt i öppna havet, åtminstone under den tid badgästerna ligga här och kika på'na. Sedan lär hon inte vara så noga, utan gömmer sig bakom Hallands ås en konstig meckaper- på vars släkning Båstad ligger och solar sig. En solnedgång i havet är en konstfull tillställning må ni veta. I Norr- och Söderköping eller på Vikbolandet har en sådan aldrig förevisats. Se så här ser den ut:

Postens läsare behöver naturligtvis inte kosta på sig dyrbar resa till Båstad. Ty ni ha så förträffliga reparationsvärkstäder vid S:t Ragnhild, vid Arköbaden, Kneippbaden och hos Marbydoktorn. Och inte heller behöva ni längre promenera 75 mil järnväg till Båstad för att njuta av en solnedgång på havet. Ni behöva endast betrakta den skönna och naturtroget återgiven bilden härovan och ni har en solnedgång på havet alldeles som om ni hade den i näven. Och det kostar bara 5 öre lösnummerpris i Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik o. s. v. Ni ha det både bekvämt och billigt, ni.

Mjölken i Båstad. Den är av två slag. Primo: Den, som de ryska daddorna med och utan naturliga diflaskor trattar i zarrikets spenabarn. Sekundo: Den mjölk, som Båstads andelsmejeri utmanglar. Just om den vill jag skriva några ord till lärdom för Norrköpings leverantörer. Här kör inte kusken sin raggiga rockärm ned i mjölkbyttan och häfvar. Här utsätts inte mjölken för den gatsmuts som rivs upp av vinden. Här levereras mjölken obemängd av varken vått eller torrt: I en heltäckt vagn, med kranar, som utmynna från kärl, föres mjölken från hus till hus. Och på vagnens tak finns en galge vari en dinglande vällings- nej, mjölkklocka tillkännager mjölkskjutsens ankomst. Det låter som när Axel Malmström i tiden brukade ringa ut auktionerna i Söderköping. Se så här ser mjölkskjutsen ut:

De ryska daddorna m. m. De leverera sin mjölk även ur kranar förstås, fast på ett mer universelt sätt, som inte så noga kan specificeras. Men även ur diflaskor, som de sedan - går ned till sjöstrand och diskar. Man skäms inte ett dugg i Båstad. Ja, här lever vi ett ariskt liv, vilket tydligast framgår av den skildring jag strax ska lämna över en dagligt förekommande badscen. Nu vill jag först rita av ryssarnas lägerplats. I en stor sandgrop, som jag döpt till Moskva, lägra sig mot aftnarna 3 ryska daddor med sina små muskoviter. Daddorna är klotformiga överallt och bladdar ryska högljudt. Det låter såhär: Drasti bax krax, puis ruski. Bladda hosch med trutski. Bobbrikoffski kommer strax med knutski - tvi pox. Deras små ungar skriker dock på ärlig östgötska och de mulliga daddorna visar vita, glänsa tänder, då de gapskratts på högsvenska. Mammorna till ryssungarna ligga på magen runt om sandgropen klädda i gula liv, röda kjolar, svarta strumpor, vita benklädare, mörkbruna ögon, svarta ringlande hårflätor, solbränd hy och ser frodiga och lata ut - men är i karltycke. De mer vuxna pojkarna har blå jackor med blanka knappar, knäbyxor, röda västar och röda strumpband med stora, dinglande tofsar. När jag ser rysslägret påminnes jag om zigenarbandet Bomba Dimetra, som förr brukade slå läger vid Söderköping. Där gick höfdingen och ståtade med silverbeslagen vandringsringsstav. Här ha daddorna tjocka guldkedjor slingrade kring sin fläskiga hals och guldur hänga och dingla på liljekullar, stora som hövolmarna hos Pettersson i Gafverstad. Och deras parasollkrycka är en glänsa kula stor som ett hönsägg - »av samma metall». Att vara rysk dadda är visserligen ingen sinekyr, men yrket tycks dock vara mycket styvare än att t. ex. »gå på fabrik» i Norrköping. Flickorna vid Drag kunna ju försöka.

Skolan, krogen och kyrkan.

Allt är på tok i Båstad. Skolhusets dörr öppnar sig mitt emot krogen på ½ minuts avstånd. Båda ligger vid det smala torget där skolpojkar och bacchibröder har gemensam lekplats. Som en väktare över båda står kyrkan omedelbar invid de båda nämnda fostranstalterna.

Hon är gammal, må ni tro. Jag frågade en gumma om den egendomliga kyrkans ålder och hon upplyste att den byggdes före syndafloden.

En dag sammanträffade jag med en kringvandrande månglerska i dalen av kyrkbacken. Där syntes inte den låga kyrkan – hon var bortskymd av den trädbevuxna höjden, endast övre delen av det egendomliga tornet var synlig.

Månglerkan anropade mig, pekande på tornet och frågade:

– Är det där hotellet?

– Nej, min snälla fru, det är kyrkan, upplyste jag.

– Gud förlåte mig mina synder, skrek gumman och neiade.

Se så här tog det sig ut:

När damerna badar.

Tja – jag kan även tala om hur det går till. Ty det är inte alls någon hemlighet vid Nordens Sorrento.

Deras badställe i öppna havet är förlagt mitt för allmänna promenaden, framför sandgroparna, framför bekväma sittsoffor i långa banor.

Damerna drunkna inte alla. Ty vattnet är i regel 2 fot djupt – så vida inte mrs Clinton badar, ty då stiger havet en aln. Mrs Clinton är nämligen en gigantisk slaktarefru från London som utom sina övriga behag äger 100 000 engelska pund och väger 22 svenska dito viktualievikt.

När hon kliver i havet höjer sig som nämt dess yta betydligt, ty här är så orimligt långgrundt.

Badstället ligger dock så pass långt från den talrikt frekventerad strandpromenad att närsynta personer inte med säkerhet kunna känna igen de simmande najaderna, i synnerhet om de är försedda med baddräkt, ty den vita mössan förställer en smula.

Här ser man vid två tiden hela tjocget tumla i vild yra. Här dansas vattenkadrilj och hafsnymfscancan så att skummet stänker upp på molntoppar – ja nästan på herrarnas näsor.

Åh, vilket liv. Alla möjliga och omöjliga vattenkonster utföras för öppen ridå.

Men ändå väntas på ett extranummer.

– Nu kommer hon! susar det sakta genom åskådarehopen.

I en mycket pittoresk badkostym liknande »stjärnbanéret» störtar en ung dam från klädlogen ut i havet.

De andra »najaderna» skingra sig och »stjärnbanéret» rullar sig först som en tumlare och färgar vattnet vitt av skum.

– Vem är hon? frågar nykomna badgäster.

– Det är en miss Jerry Roray från Nebraska, upplyser hr A.

– Nej, hon lär vara från Denver, säger hr B.

Min lif och knif är hon inte en varietédam från Köpenhamn och heter Lisa Madsen, ja' har sablar i maj sett henne på Kisten, men då var hun legerrare kläd än nu, förklarar en profryttare från Malmö.

– Åh f-n, infaller en teologie kandidat som under sina ferier för sitt nöje studerar anatomi och därför gör högt den anmärkningen att Lisa Madsens vänstra ben är 5 centimeter smalare än det högra.

– De är bara en synvilla, beroende på perspektivet, försäkrar profryttaren, och tillägger: di å min lif och knif jämnguda båda två.

Ingen vet egentligen om »stjärnbanéret» är fågel eller fisk, ty hon lär även kunna flyga i trapez.

Sedan hon en halv timme underhållit publiken med diverse vattenkonster kommer det sensationella slutnumret.

Hon ställer sig några minuter på huvudet på den mjuka hafsbotten och viftar med fötterna åt den vid strandbädden samlade publiken.

Se så här ser det ut:

Vitus.

P. S. Ritar jag inte bra? D. S.