8 november 1903

Gammalt och nytt frånBjäre.AnteckningarafC. Z.(För Helsingborgs Dagblad.)Kalkfyndigheter. Om alla de kalkfyndigheter, som på sin tid funnits inom Bjäre, isynnerhet i Hjärnarps socken och hvilka lämnat materiel till verklig murkalk numera alldeles utsinat, torde ej vara tillräckligt kändt, enär mera grundliga och omfattande undersökningar hittills uteblifvit. Men möjligen skulle här ännu finnas tillräckligt mäktiga förråd för utvinning af den i våra dagar så efterfrågade gödningskalken. Af sådan har man dock outtömliga lager i Hallandsåsen, där s k. snäckmergel eller mergelkalk förekommer såväl på Skåne- som Hallandssidan å åtskilliga ställen på större eller mindre djup. Denna har visserligen i allmänhet ej någon större kalkhalt, hvilken vanligen ej stiger till mera än 50 à 60 proc. Men hvad som brister häri, fylles möjligen af den ovanligt rika tillgången på naturlig fosforsyra, som somligstdes når ända upp till 1,3 proc. Detta gör, att snäckmergeln bör kunna vara ett utmärkt jordförbättringsmedel isynnerhet på mossjordar, så mycket mera som den naturligt frambragta fosforsyran anses bättre tillgodogöra åkerjorden, än den konstgjorda. Därtill kommer, att den förefintliga kalken är nära nog stoftfin och sålunda redan sådan den upphämtas direkt ur jorden färdig för sitt ändamål samt lättlöslig. Någon särskild beredning behöfver den således icke undergå, i all synnerhet inom närmaste bygkalkgödning, som står landtbruket till buds. Snäckmergeln är därför den billigaste den, där större transportlängder ej fördyra densamma medelst högre fraktafgifter. Det första jag har mig bekant, att snäckmergeln i Hallandsås blifvit uppmärksammad är genom en sägen, jag hört af en af murarne, som i slutet af 1840-talet deltog i arbetet vid uppförandet af byggnaderna å Nya Skottorp i Halland- I Skottorpstrakten, där flerestädes en svag snäckmergel förekommer nära nog i själfva jordytan, hade man lagt märke till den ovanligt ljusa sand, som uppgräfdes ur diken o. d., men ingen syntes tänka på, att denna var kalkblandad, förr än man vid nämnda bygge fann, att med begagnande däraf till blandning af murbruk erfordrades en afsevärd mindre del vanlig kalk, hvaraf man drog den slutsatsen, att sanden eller gruset i sig själf var kalkbemängd. Senare eller kanske vid samma tid riktades den nitiske landthushållaren P. von Möllers uppmärksamhet därpå, och i sin »Jordbrukets historia» uttalar han sig därmed förhoppning, att denna snäckmergel skall bli af stor betydelse som ett värdefullt jordförbättringsmedel å såväl Hallands, Skånes som Smålands mossvidder, då dessa en dag lägas ut till åkerjordar. Af en ren slump kom man i Bjäre härad underfund med, att denna hvita, fina sand, som man så ofta uppgräft på större eller mindre djup, syntes vara ett medel till åstadkommande af en större växtkraft i åkerjorden. I medio at 1850-talet hade landbrukaren Per Sjunnesson i Kvinnoböske inom Grefvie socken ute på en af sina magra, torra tegar nedgräft en större sten, som länge nog i likhet med så många andra dylika varit honom ett förargligt hinder under plöjningsarbetet. Hans båda söner af hvilka den ene Johannes Persson ännu innehar föräldrahemmet, fingo sig anbefalldt, att hölja jorden igen öfver den nedvältade stenen, men voro nog obetänksamma att luta det mesta af den smulamatjord, som fanns, nederst, medan sanden till stor del kom i ytan, hvarför de af sin far fingo uppbära en del bannor. Då den på samma åker sedermera sådda säden uppväxte, visade det sig emellertid, att denna var betydligt frodigare öfver den plats, där stenen nedgräfts samt på några andra fläckar i dess närhet, hvarest en eller annan skofvel blifvit utbredd. Detta väckte Per Sjunnessons tanke på, att sanden möjligen var ett jordförbättringsmedel, hvilket han också genom därefter företagna försök blef fullt öfvertygad Ungefär samtidigt blef den vid en brunnsgräfning å det längre upp på backarna belägen hemmanet Gimle den uppgräfdasanden tillfälligtvis utkörd på närmaste åkrar, där den framkallade en likadan god verkan, som Per Sjunnesson utrönt Rykte om den funna »guldgrufvan» spreds snart vida omkring i trakten ochlite hvar af våra landsmän här uppe började kanske »prospektus» å sina ågor, men om äfven snäckmergel påträffades på flera andra ställen, så var denna dock af sämre beskaffenhet, än den, som upphämtades dels å Lilla Lunds egendom samt dels höjdkullarne närmast söder om Grefviekyrka. De lyckliga ägarne af dessa kalktäkter företogo nu under några år en kolossal kalkmergling å sina jordar, så att kanske somligstädes hundratals las utkördes på hvarje tannland och då materielet syntes outtömligt, afyttrade däraf till närnare och fjärmare boende för 10 styfver last De första åren, då denna väldiga kalkning af jorden pågick, upphämtades också rent af otroliga skördar isynnerhet af råg och klöfver. Sålunda gaf under några år af 1860-talet det lilla magra hemmanet Gimle, där man förut i lyckligaste fall fåt 12 à 15 tunnor säd, nu 120 à 125 tunnor. Och jämförliga resultat des på många andra ställen Flera mil aflägset boende isynnerhet från Halland, kommo till Grefvie och hämtade hela foror af den präktiga mergeln – En del Veingeboar, som hade ända till 3 mils transportväg, brukade årligen komma hit upp, stundom med 8 à 10 skjutsar och afhämta kalkmergel. Och dessa jämte andra långväga boende torde också ha uppbringat jämförelsevis största gagnet däraf, enär de af förhållandena tvingades att lämna sina jordar en mera ordinär tillförsel Men i kalkmergelns egen hemtrakt dröjde det icke länge, förrän det började visa sig, att det stora öfvermåttet af kalktillförsel alldeles fördärfvat åkerjorden, i det den snart sagdt förbrändt all mylla,kunde spira. På så sätt fick mången land- så att till slut knappast ett grässtrå däri man här i trakten sin jord alldeles utsugen och följderna därå spåras ända in i våra dagar. Men där man med mera urskillnad och förstånd gagnat denna kalkmergel, har den framvisat mycket goda resultat och de frodiga råg- och klöfveråkrar, hvilka ingalunda äro sällsynta i åsens annars så magra jordmån, äro en följd af en förståndig användning af Grefviekalken. Under förarbetet för Västkustbanans framdragande och isynnerhet under den häftiga striden om denna bana skulle dragas genom Stafverhults- eller Sinarpadalen, framhölls, att den senare just tillfölja de outtömliga kalklagren vid Grefvie borde äga företräde och denna förefintlighet här torde i ej ringa mån bidragit till att banan fick den sträckning, den nu innehar. Efter Västkustbanana öppnande blef kännedomen om Grefviekalken mera allmänt spridd och det dröjde ej länge, förrän affärsspekulanter uppträdde for att tillgodogöra densamma. Den förste, som mera effektivt tog tillfället i akt, var en agronom Killberg, som intresserade en tysk professor Müller för saken och själf upprättade ett köpekontrakt med några af jordägarne, hvarigenom han kom i besittning af några af de mera gifvande kalkfyndigheterna. Genom detta kontrakt blefvo ägarne bundna, så att de ej kunde inlåta sig med andra spekulanter, hvilka senare erbjödo dem fördelaktigare villkor; och då herr Killberg och hans medintressenter icke heller förmådde uppbringa den stipulerade köpesumman, men likväl hade kontraktsmässig besittningsrätt, så lågodessa kalktäkter obrukade under 10 års tid. Men samma dag, som dessa 10 år utlöpte, passade den företagsamme stins O. A. Rehn i Grefvie på och uppgjorde ett annat för ägarne mera fördelaktigt köp. Och sedan hr Rehn därefter lyckats intressera några större godsägare i Halland för företaget, bildades på hösten 1898 ett bolag, som under namn af Grefvie kalkaktiebolag inköpte dels hvad hr Rehn redan hade på hand och dels några andra mindre hemmanslotter, tillsammans omkring100 tunnland. Området, som är beläget i åssluttningen ungefär 1 km söder om Grefvie station, utgör en af de större kalkfyndigheterna i trakten. Kalkmergel finnes här på ända till 38 à 40 fots djup och den djupast nere befintliga synes vara den bästa. Enstaka högre uppe liggande mindre mäktiga råsar visa jämväl en god kalkhalt Från kalkgropen upp till Grefvie station har man anlagt en hästbana, hvarå kalken transporteras upp till lastning i järnvägsvagnarna. Första sändningen från den nya kalktäkten och hvilken omfattade 11 vagnslaster, afgick från Grefvie station den 8 juni 1899. I högkullen, som reser sig strax söder om Grefvie kyrka, finnes, som nyss nämndes, ett snäckmergellager af stor mäktighet och utmärkt beskaffenhet. Å landtbrukare Joh:s Nilssons egendom här har under loppet af många år miljontals lass upphämtats. Tillfölje dess läge nära intill allmänna vägen är transporten från mergeltäkten mera lätt, än vid någon annan plats inom häradet. Analysen af denna kalkmergel visar en kalkhalt af 40 à 50 proc. samt ända till 1,3 proc. fosforsyra. I intet prof har den senare varit under 1 proc. Den här upphämtade kalkmergeln anses också af mången äga företräde framför andra dylikn. Då den är belägen 1½ fjärdingsväg frånnärmaste järnvägsstation, sker all transport därifrån pr axel. Men som priset här ställer sig mycket billigt, är afsättningen ganska omfattande och mergeln härifrån transporteras milsvidt omkring itrakten, hvarjämte en del lastas ut från Förslöfs station. Andra mera betydliga kalkfyndigheter finnas vid Bjerröd längst uppe i Hallandsåshöjderna ofvanför Båstads station, hvarjämte nedanför samma station skall finnas ett kalklager som lär innehålla ända till 70 à 80 proc. kalk. Båda äro dock så otillgängligt belägna, att de hittills fögabearbetats. För öfrigt finner man vid brunnsgräfningar o. d. kalkmergel på många ställen såväl i själfva åsen som i dess förgreningar. Men fastän denna är lika finkornig som i de bearbetade kalktäkterna,innehåller den dock en mindre kalkmängd som endast kan tillgodogöras vid t. ex. murbruksblandning.

Gammalt och nytt från Bjäre

Anteckningar av C. Z. (För Helsingborgs Dagblad.)

Kalkfyndigheter

Om alla de kalkfyndigheter som på sin tid fanns inom Bjäre, särskilt i Hjärnarps socken och som levererade material till verklig murkalk, är numera helt utslitna. Detta är kanske inte tillräckligt känt, eftersom grundligare och mer omfattande undersökningar hittills inte genomförts. Men möjligen skulle här fortfarande finnas tillräckligt stora lager för utvinning av den gödningskalk som är så efterfrågad i våra dagar.

Man har dock obegränsade lager av sådan kalk i Hallandsåsen, där så kallad snäckmergel eller mergelkalk förekommer både på Skåne- och Hallandssidan på olika ställen på större eller mindre djup. Denna har visserligen i allmänhet ingen större kalkhalt, vilken vanligen inte överstiger 50–60 procent. Men vad som saknas här fylls möjligen av den ovanligt rika tillgången på naturlig fosforsyra, som på vissa ställen når upp till 1,3 procent. Detta gör att snäckmergeln bör kunna vara ett utmärkt jordförbättringsmedel, särskilt på mossjordar, så mycket mer som den naturligt frambredd fosforsyran anses bättre tillgodogöras av åkerjorden än den konstgjorda.

Därtill kommer att den befintliga kalken är nästan stoftfin och således redan sådan den tas upp direkt ur jorden, färdig för sitt ändamål och lättlöslig. Någon särskild beredning behöver den således inte undergå, särskilt inte inom den närmaste bygdekalkgödning som står jordbruket till buds.

Snäckmergeln är därför den billigaste där större transportlängder inte gör den dyrare genom högre fraktavgifter.

Det första jag har mig bekant att snäckmergeln i Hallandsås uppmärksammades är genom en sägen som jag hört av en av murarna som i slutet av 1840-talet deltog i arbetet vid uppförandet av byggnaderna på Nya Skottorp i Halland. I Skottorpstrakten, där snäckmergel förekommer på flera ställen nästan i själva jordytan, hade man lagt märke till den ovanligt ljusa sand som grävdes upp ur diken och annat, men ingen tycktes tänka på att denna var kalkblandad, förrän man vid nämnda bygge fann att med användning därav till blandning av murbruk behövdes en betydligt mindre del vanlig kalk. Därför drog man slutsatsen att sanden eller gruset i sig självt var kalkbemängd.

Senare, eller kanske vid samma tid, riktades den nitiske landtbrukaren P. von Möllers uppmärksamhet därpå, och i sin "Jordbrukets historia" uttalar han sig därmed med förhoppningen att denna snäckmergel ska bli av stor betydelse som ett värdefullt jordförbättringsmedel på såväl Hallands, Skånes som Smålands mossvidder, när dessa en dag läggs ut till åkerjordar.

Genom en ren slump kom man i Bjäre härad på att denna vita, fina sand, som man så ofta gräv upp på större eller mindre djup, verkade vara ett medel för att åstadkomma större växtkraft i åkerjorden.

I mitten av 1850-talet hade jordbrukaren Per Sjunnesson i Kvinnoböske inom Grefvie socken på en av sina magra, torra tegelmark nedbörjat att gräva ned en större sten, som länge varit honom ett irriterande hinder under plöjningsarbetet. Hans båda söner, av vilka den ene Johannes Persson ännu innehar föräldrahemmet, fick order att täcka jorden igen över den vältvältade stenen, men var nog obetänksamm att lägga större delen av den små matjord som fanns längst ned, medan sanden till stor del kom i ytan. Därför fick de av sin far en del tillrättavisningar.

Då den säden som senare såddes på samma åker växte upp visade det sig emellertid att denna var betydligt frodigare över den plats där stenen nedbörjats och på några andra fläckar i dess närhet där en eller annan spade hade använts.

Detta väckte Per Sjunnessons tanke på att sanden möjligen var ett jordförbättringsmedel, vilket han också genom därefter genomförda försök blev helt övertygad om. Ungefär samtidigt blev den sand som grävdes upp vid en brunnsgrävning på det längre upp på backarna belägna hemmanet Gimle tillfälligtvis körd ut på närmaste åkrar, där den framkallade samma goda verkan som Per Sjunnesson funnit. Ryktet om den funna "guldgruvan" spreds snart långt omkring i trakten och så småningom började många av våra landsmän här uppe kanske leta på sina ågor, men även om snäckmergel påträffades på flera andra ställen var denna dock av sämre beskaffenhet än den som togs upp dels på Lilla Lunds egendom samt dels på höjdkullarna närmast söder om Grefvie kyrka.

De lyckliga ägarna av dessa kalktäkter genomförde nu under några år en kolossal kalkmergling på sina jordar, så att kanske på vissa ställen hundratals lass kördes ut på varje tunnland. Och då materialet verkade obegränsat såldes det av till närmare och fjärmare boende för 10 styver lastet.

De första åren då denna väldiga kalkspridning av jorden pågick togs också rent otroliga skördar upp, särskilt av råg och klöver. Således gav under några år på 1860-talet det lilla magra hemmanet Gimle, där man förut i bästa fall fått 12–15 tunnor säd, nu 120–125 tunnor. Och motsvarande resultat nåddes på många andra ställen.

Flera mil långt bort boende, särskilt från Halland, kom till Grefvie och hämtade hela forsar av den utmärkta mergeln. En del Vingeboar som hade ända till 3 mils transportväg brukade årligen komma hit upp, stundom med 8–10 skjutsar och hämta kalkmergel. Och dessa tillsammans med andra långväga boende bör också ha fått motsvarande största nytta av det, eftersom de av förhållandena tvingades att lämna sina jordar en mer regelbunden förnying.

Men i kalkmelgens egen hemtrakt dröjde det inte länge förrän det började visa sig att det stora överskottet av kalkförsörjning helt förstört åkerjorden, genom att det snart sagt brände all näringsjord, så att slutligen knappast ett grässtrå däri kunde gro. På så sätt fick många jordbrukare här i trakten sin jord alldeles uttömd och följderna därav märks ännu in i våra dagar.

Men där man använt denna kalkmergel med större urskillning och förstånd, har den visat mycket goda resultat, och de frodiga råg- och klöverråkrar, som inte alls är sällsynta i åsens annars så magra jordmån, är en följd av en förstånd ig användning av Grefviekalken.

Under förarbetet för Västkustbanans dragning, och särskilt under den häftiga striden om denna bana skulle dragas genom Stafverhults- eller Sinarpadalen, framhölls det att den senare just på grund av de outömliga kalklagren vid Grefvie borde ha företräde, och denna förekomst här bidrog säkerligen inte i ringa mån till att banan fick den sträckning den nu har.

Efter Västkustbanans öppnande blev kunskapen om Grefviekalken mycket mer allmänt spridd, och det dröjde inte länge förrän affärsspekulanter dök upp för att tillgodogöra sig den. Den förste som effektivt tog tillfället i akt var agronomen Killberg, som intresserade en tysk professor Müller för saken och själv upprättade ett köpekontrakt med några av jordägarna, genom vilket han kom i besittning av några av de bättre kalktäkterna. Genom detta kontrakt blev ägarna bundna, så att de inte kunde inlåta sig med andra spekulanter, som senare erbjöd dem bättre villkor. Och då herr Killberg och hans medintressenter inte heller kunde samla ihop den stipulerade köpesumman, men ändå hade kontraktsenlig besittningsrätt, låg dessa kalktäkter outnyttjade under 10 års tid.

Men samma dag som dessa 10 år gick ut, passade den företagsame stins O. A. Rehn i Grefvie på och gjorde ett annat köp som var mera fördelaktigt för ägarna.

Och sedan herr Rehn därefter lyckats intressera några större godsägare i Halland för företaget, bildades på hösten 1898 ett bolag som under namnet Grefvie kalkaktiebolag köpte dels vad herr Rehn redan hade på gång och dels några andra mindre hemmanslotter, tillsammans ungefär 100 tunnland. Området, som ligger i åssluttningen ungefär 1 km söder om Grefvie station, utgör en av de större kalktäkterna i trakten. Kalkmergel finns här på ända till 38–40 fots djup, och den som ligger djupast nere tycks vara den bästa. Enstaka mindre massiva råsar som ligger högre upp visar också en god kalkhalt.

Från kalkgropen upp till Grefvie station har man anlagt en hästbana, där kalken transporteras upp för lastning i järnvägsvagnarna.

Den första försändningen från den nya kalktäkten, som omfattade 11 vagnslaster, gick från Grefvie station den 8 juni 1899.

I högkullen, som reser sig strax söder om Grefvie kyrka, finns, som nämndes, ett snäckmergellager av stor mäktighet och utmärkt beskaffenhet. På landtbrukaren Joh:s Nilssons egendom här har miljontals lass upphämtats under många års tid. På grund av dess läge nära vid allmänna vägen är transporten från mergeltäkten lättare än från någon annan plats inom häradet.

Analysen av denna kalkmergel visar en kalkhalt på 40–50 procent samt upp till 1,3 procent fosforsyra. I inget prov har den senare varit under 1 procent. Den kalkmergel som hämtats här anses av många ha företräde framför andra liknande. Då den ligger 1½ fjärdingsväg från närmaste järnvägsstation, sker all transport därifrån med axel. Men eftersom priset här är mycket lågt, är försäljningen ganska omfattande, och mergeln härifrån transporteras långt omkring i trakten, varvid en del lastas från Förslöfs station.

Andra större kalktäkter finns vid Bjerröd längst upp i Hallandsåshöjderna ovanför Båstads station, varvid ett kalklager ska finnas nedanför samma station som innehåller upp till 70–80 procent kalk. Båda är dock så otillgängligt belägna att de hittills arbetats föga.

För övrigt finner man vid brunnsgräfningar och liknande kalkmergel på många ställen både i själva åsen och i dess förgreningar. Men fastän denna är lika finkornig som i de arbetade kalktäkterna, innehåller den dock en mindre kalkmängd som bara kan tillgodogöras vid t.ex. murbruksblandning.