30 juni 1886

Tack vare de alltid vaksamme ock påpasslige Helsingborgsboarne, bland hvilka konsul P. Ohlsson med sin outtröttliga energi och viljekraft obestrideligen intager främsta rummet, kan man nu pr jernväg komma våra vackra vestkustplatser ganska nära. Bland dessa som beröres af Skåne-Hallands banan, måste ovilkorligen Båstad erkännas som "den bästa bland de goda" och bör detta samhälle i sinom tid blifva en mycket frekventerad rekreationsort. Den, i sitt fack, särdeles skicklige och oförtrutne källarmästaren Ludvig Schweitz skyr ej heller några kostnader för att bringa såväl badetablissementet som förlustelsestället Pershög i tidsenligt skick. De under förra året påbörjade förskönings- och förbättringsarbetena äro nu delvis färdiga. Midt för paviljongen å Pershög har, från källor belagna ofvan om etablissementet, anlagts ett springvatten, hvilket på denna upphöjda plats, med sin nära 40 fots höga stråle företer en särdeles ståtlig anblick samt bereder svalka och vederkvickelse. Uti den vid Strandplatsen nyanlagda planteringen kommer att uppföras en stilig rotunda, afsedd för servering af förfriskningar. Badinrättningen är betydligt utvidgad och kunna numera dagligen serveras omkring 600 kallbad och cirka 75 varmbad. När dertill kommer ett utmärkt godt bord hvad såväl mat som dryckjom beträffar, moderata pris, präktiga bäddar samt en flink och höflig betjening, så kan man rimligtvis ej mera begära, och äfven de största anspråk böra vara ganska tillfredsstälda. Hr Schweitz har äfven inrättat en rak- och friserstuga bredvid hotellet, ett företag som det tyckes mig samhällets invånare böra vara tacksamma för, isynnerhet som, enligt hvad jag under mitt korta besök derstädes fann,individer funnos med skäggväxt äfven på näsan. Och detta egendomliga förhållande säges härleda sig från att man, likt den kinesiske polismästaren i "Theblomma” lägger näsan uti allt. Det var nu egenligen blott en individ jag såg, men denne lär vara hvassast af alla. Hvad han ej sjelf hinner med öfverlåter han åt sin svärson, en särdeles styf herre, hvilken trots sin nära slägtskap med garfvaren, lär vara särdeles råbarkad, men skicklig i konsten att gifva folk "på huden". Med undantag af dessa tvänne vanteurer, hvilka föröfrigt genom sitt uppträdande redan hunnit åsamka sig öfriga samhällets medlemmars förakt och medömkan, samt den från stationen till köpingen nyanlagda benbrottslämpliga vägen, fann jag platsen mycket tilltalande och beklagar endast att min kassa ej tillåter mig att blifva en årlig sommargäst på platsen. Nu fick jag åtnöja mig med att som hastigast bese köpingen och dess omgifning.samt äta en bastant middag vid sidan af "några bättre herrar" som intogo en lättare "Dejeuner dinatoire". Tack vare källarmästarens bekvämliga och billiga skjuts kom jag åter till stationen, fick af jernvägens höfliga och raska betjening anvisad mig en bekväm kupé och njöt jag derstädes min siesta tills konduktören väckte mig vid Förslöf station. Äfven här är ett jernvägshotell, ganska snyggt till det yttre, men dess inre skulle jag deremot helst vilja slippa att omnämna. Som dock en tafla bör vara tecknad med såväl skuggor som dagrar, må sägas att den osnygghet och oordning som rådde på ofvannämde s. k. hotell, på mig gjorde ett det pinsammaste intryck. Jag inkom i ett större ostädadt rum, hvars lösa tapeter fladrade för luftdraget. På ett med dam och smuts betäckt bord låg en nersmord matsedel på hvilken några tjog flugor sökte stilla sin hunger. Snart fick jag syn på en oljig fruntimmerskostym innehållande på samma gång kökspigan och matsalsfröknen. Antagligen hade nyligen haft någon djup sorg, ty hon bar stora sorgkanter under fingrarnes naglar samt såg föröfrigt mycket "svartsjuk" och lidande ut. Då jag på hennes fråga om jag önskade förtära något svarade nej, drog hon en suck af lättnad, så lång att fönsterrutorna immade sig, tapeterna darrade som asplof och flugorna på matsedeln flögo upp med ett bedöfvande surr. Jag bad min Hebe låna mig en tidning tills den bestälda skjutsen inträffade och efter 28 minuters ifrigt sökande fann hon verkligen en sådan. Första notisen jag fick blicken på gälde danska härens nederlag vid Dannevirke. Vid närmare påseende fann jag nyhetsbladet utgifvet i mars månad 1864. Då jag frågade efter orsaken till att hon lemnade mig en så gammal tidning förklarade hon med en ny fönsterimmande suck att någon annan fans ej, samt att den framlemnade var hennes egen tillhörighet. Hon hade gömt den som "ett kärt minne" emedan att hennes fästman just varit med och blifvit förderfvad vid Dannevirke. På min fråga huru eller hvar han blef sårad blef jag upplyst om att den tappre hade sprungit sig till "bråged". Enligt hennes påstående hade jag en viss likhet med den "förderfvade" och detta hade förmått henne att förskaffa mig den intressanta lektyren. Som en blixt för en tanke genom min hjerna. Tänk om de der Dannevirkesminnena samt min olycksaliga likhet med frökensideal derifrån, skulle föranleda henne att vid mitt känsliga bröst söka stilla smärtan af de åter upprifna såren. Att trösta en sörjande mö har alltid haft någonting lockande för mig, men jag är derjemte ytterst rädd för att få stora fula fläckar i mina bästa gångkläder. Nu gud ske lof och befriade mig från att spela tröstarens roll. Den erhållna skjutsen var någorlunda dräglig för enperson i min ställning, men min "kjöretur" var för öfrigt långt ifrån behaglig. Eder ödmjuka tjenare får kanske upplysa om att jag ej reser för mitt höga nöje skull i likhet med semesteråtnjutande tjenstemän, utan har jag på senare tiden tvingats flacka byggden rundt samt från arla morgonstund till serla aftontimma använda munlädret så flitigt att jag fruktar min skäggväxt lider derpå (hvilket inom parantes sagdt skulle vara högst ledsamt, emedan jag lofvat min fästmö anlägga engelska polisonger, så att jag jemte henne kan uppträda med glans vid Hylletofta-Eslöfs banans invigning.)

Tack vare de alltid vaksamme och påpasslige Helsingborgsborna, bland vilka konsul P. Ohlsson med sin outtrötlig energi och viljekraft utan tvekan intar främsta rummet, kan man nu per järnväg komma våra vackra vestkustplatser ganska nära. Bland dessa som berörs av Skåne-Hallands banan måste ovillkorligen Båstad erkännas som "den bästa bland de goda" och bör detta samhälle i sinom tid bli en mycket frekventerad rekreationsort. Den i sitt fack särskilt skicklige och oförtruten källarmästaren Ludvig Schweitz sky inte heller några kostnader för att bringa såväl badetablissementet som förlustelsestället Pershög i tidsenligt skick. De under förra året påbörjade förskönings- och förbättringsarbetena är nu delvis färdiga. Mitt för paviljongen på Pershög har från källor belägna ovan om etablissementet anlagts ett springvatten, vilket på denna upphöjda plats med sin närmare 40 fots höga stråle förete en särskilt ståtlig anblick samt beredar svalka och vederkvickelse. I den vid Strandplatsen nyanlagda planteringen kommer att uppföras en stilig rotunda, avsedd för servering av förfriskningar. Badinrättningen är betydligt utvidgad och kan numera dagligen serveras omkring 600 kallbad och cirka 75 varmbad. När därtill kommer ett utmärkt gott bord vad såväl mat som dryck beträffar, måttliga priser, praktiga bäddar samt en flink och höflig betjening, så kan man rimligtvis inte mera begära, och även de största anspråk bör vara ganska tillfredsställda. Hr Schweitz har även inrättat en rak- och frisörstuga bredvid hotellet, ett företag som det tycks mig samhällets invånare bör vara tacksamma för, i synnerhet som enligt vad jag under mitt korta besök derstädes fann individer funnos med skäggväxt även på näsan. Och detta egendomliga förhållande säges härledas från att man, likt den kinesiske polismästaren i "Theblomma" lägger näsan i allt. Det var nu egentligen blott en individ jag såg, men denne lär vara hvassast av alla. Vad han inte själv hinner med överlåter han åt sin svärson, en särskilt styf herre, vilken trots sin närmare släktskap med garfvaren lär vara särskilt råbarkad, men skicklig i konsten att ge folk "på huden". Med undantag av dessa två vanteurer, vilka förresten genom sitt uppträdande redan hunnit åsamka sig övriga samhällets medlemmars förakt och medömkan, samt den från stationen till köpingen nyanlagda benbrottslämipliga vägen fann jag platsen mycket tilltalande och beklagar endast att min kassa inte tillåter mig att bli en årlig sommargäst på platsen. Nu fick jag åtnöja mig med att i största hastighet bese köpingen och dess omgivning samt äta en bastant middag vid sidan av "några bättre herrar" som intog en lättare "Déjeuner dinatoire". Tack vare källarmästarens bekväma och billiga skjuts kom jag åter till stationen, fick av järnvägens höfliga och raska betjening anvisad mig en bekväm kupé och njöt jag derstädes min siesta tills konduktören väckte mig vid Förslöf station. Även här är ett järnvägshotell, ganska snyggt till det yttre, men dess inre skulle jag däremot helst vilja slippa att omnämna. Som dock en tavla bör vara tecknad med såväl skuggor som dagsljus, må sägas att den osnygghet och oordning som rådde på ovannämnde s. k. hotell gjorde på mig ett det pinasammaste intryck. Jag inkom i ett större ostädat rum, vars lösa tapeter fladdrade för luftdraget. På ett med damm och smuts betäckt bord låg en nersmord matsedel på vilken några tjugo flugor sökte stilla sin hunger. Snart fick jag syn på en oljig fruntimmerskostym innehållande på samma gång kökspigan och matsalsfröknen. Antagligen hade nyligen haft någon djup sorg, ty hon bar stora sorgskenor under fingrarnes naglar samt såg förresten mycket "svartsjuk" och lidande ut. Då jag på hennes fråga om jag önskade förtära något svarade nej drog hon en suck av lättnad så lång att fönsterrutorna immade sig tapetena darrade som asplov och flugorna på matsedeln flögo upp med ett bedövande surr. Jag bad min Hebe låna mig en tidning tills den beställda skjutsen inträffade och efter 28 minuters ifrigt sökande fann hon verkligen en sådan. Första notisen jag fick blicken på gällde danska härens nederlag vid Dannevirke. Vid närmare påseende fann jag nyhetsbladet utgifvet i mars månad 1864. Då jag frågade efter orsaken till att hon lemnade mig en så gammal tidning förklarade hon med en ny fönsterimmande suck att någon annan fanns inte samt att den framlemnad var hennes egen tillhörighet. Hon hade gömt den som "ett kärt minne" emedan att hennes fästman just varit med och blifvit försvunnen vid Dannevirke. På min fråga hur eller var han blev sårad blev jag upplyst om att den tapre hade sprungit sig till "bråged". Enligt hennes påstående hade jag en viss likhet med den "försvunne" och detta hade förmått henne att förskaffa mig den intressanta läsningen. Som en blixt för en tanke genom min hjärna. Tänk om de där Dannevirkesminnena samt min olyckliga likhet med frökens ideal derifrån skulle föranleda henne att vid mitt känsliga bröst söka stilla smärtan av de åter upprifna såren. Att trösta en sörjande mö har alltid haft något lockande för mig, men jag är derjemte ytterst rädd för att få stora fula fläckar i mina bästa gångkläder. Nu gud ske lov och befriade mig från att spela tröstarens roll. Den erhållna skjutsen var någorlunda dräglig för en person i min ställning men min "köretur" var för övrigt långt ifrån behaglig. Eder ödmjuka tjänare får kanske upplysa om att jag inte reser för mitt höga nöje skull i likhet med semesteråtnjutande tjänstemän utan har jag på senare tiden tvingats flacka byggden runt samt från arla morgonstund till sena aftontimma använda munlädret så flitigt att jag fruktar min skäggväxt lider därpå (vilket inom parentes sagdt skulle vara högst ledsamt emedan jag lovat min fästmö anlägga engelska polisonger så att jag jemte henne kan uppträda med glans vid Hylletofta-Eslöfs banans in[…]