25 augusti 1886

En kommunalstämmai Båstad. En brefskrifvare, som tecknar sig «Brutus», skrifver till Öresundsposten: Det var tydligt, att något vigtigt var i görningen. Partierna samlade sig manstarka kl. 5 e. m. på hvar sin sida af torget. Båstads tidning hade samma dag ett upprop från «många badgäster» till samhällets «rättänkande invånare», att mangrant infinna sig på stämman och göra processen kort med herrar Sjöbäck & C:s försök att från förgängelsen rädda det i Öresunds- Posten och åtskilliga andra tidningar förut omnämda, af länsstyrelsen redan dödsdömda badhuset. Äfven hade mycket man och man emellan agiterats de föregående dagarne å begge sidor och den som minst sparat sina fortkomstledamöter är säkerligen hr Sjöbäck. Hvad har han inte fått lida för dessa usla brädstumpar, den stackars hr Sjobäck! Men hans kärlek är af det slag, som trotsar både liktornar och allmänna opinionen. Nu skulle alltså det stora slaget stå; mun var å ömse sidor väpnad ända till tänderna, för den händelse saken skulle bli föremål för omröstning. I tanke att här vore en godbit för Öresunds-Posten, tog sig undertecknad friheten öfvervara den i köpingens annaler märkliga tilldragelsen. Jag hade hört talas om stämmorna i Båstad såsom «polska riksdagar» i miniatyr och tyckte att det kunde vara rätt gemytligt på ort och ställe bilda mig en föreställning derom, helst som denna, efter hvad man förtrott mig, lofvade blifva mera polsk ån någon föregående. I trappan fick jag dock några betänkligheter vid anblicken af köpingens åldrige polis, hvilken tydligen hade samma väg som jag. - «Går det så hett till, att ordningsmakten behöfver inskrida, kan en annan lätt nog få sig en släng af «argumenten», resonnerade jag. Men så tänkte jag, att man alltid kunde hålla sig i närheten af dörren – fönstren voro mindre lämpliga för en hastig reträtt, enär stämman hölls i andra våningen af skolhuset – och hängde beslutsamt min hatt på klädhängaren. Käppen behöll jag dock försigtigtvis i handen. Man kunde ju aldrig vara säker på att inte bli «part i målet». Jag steg alltså in under eskort af ordningsmakten. Det låg elektricitet i luften derinne. Man var märkbart nervös och tummade otåligt på pulpetklaffarne. Ordföranden ensam bibehöll ett olympiskt lugn, under det han behandlade den första frågan på dagordningen, reparation af fattighuset. Det var nästan ingen, som yttrade sig, utom ordföranden. Man var synbarligen ganska likgiltig för fattighusets reparation; det var ett annat slags hus, som i dag föreföll vidare intressantare. Tiden fördrefs på bästa sätt; man småpratade med grannen eller läste gemensamt Båstads tidning, af hvilken badhusets vedersakare tycktes mycket roade. Nu steg spänningen till sin höjd, isynnerhet på den sjöbäckska sidan, der äfven länsman och polis hade sina platser. Ordföranden förklarade, att han på anhållan af hr Sjöbäck och kommunalnämdens ordförande, utlyst denna stämma, ehuru han dertill icke haft den ringaste skyldighet. Kommunalnämden vore en kommunalstämman underordnad, icke öfverordnad myndighet. Grosshandlaren Tiljander reser sig upp: «Jag förklarar stämman för olaglig, såsom icke utlyst i vederbörlig ordning». Hr Sjöbäck reser sig med en uppslagen bok i handen: det är tydligen hans mening att citera någon paragraf i kommunalförfattningarne. Men ordföranden afbryter honom vid de första orden: «Ja jag känner nog till den der, jag behöfver ingen undervisning i kommunalförfattningarne». Derefter uppläste han ett af herr Kallenberg inlemnadt förslag till kommunalstämman. Detta äfventyrliga projekt, som utgör ett sorgligt bevis på partilidelsernas förmåga att förbrylla äfven gamla förståndiga hufvuden, gick ut på, att kommunalstämman skulle upphäfva länsstyrelsens utslag, hvarigenom hamndirektionen bemyndigas att rifva det beryktade badhuset, samt ålägga den sistnämda att återkalla de åtgärder, som möjligen redan blifvit i detta syfte vidtagna. Ordföranden förklarade, att detta förslag, såsom innebärande den största olaglighet, ej kunde till behandling upptagas. Efter en kort, men klar och uttömmande motivering af denna åsigt, slog han klubban med kraft i katedern och förklarade stämman afslutad. Men nu kunde hr S. icke längre lägga band på sina känslor. Han reste sig, tydligen i afsigt att protestera, men vreden hindrade honom några ögonblick att få fram ett ord. Slutligen får han sigte på sin värste antagonist hr T. Då lösas hans tungas band och han rusar denne in på lifvet, skrikande: «jag skall visa er . ..!» Resten drunknade i det allmänna sorlet. Hr T. (skjutande hr S. från sig med begge händerna): «Håll er på afstånd herrel» Hr B. (kraftig och groflemmad) sticker en respektabel käpp mellan de båda upphetsade herrarne. (Vänd till herr S.): «Försök inte herre!» Länsman E. (dragande hr S. i rockskörtet): «Vi hålla stämma på egen hand och välja ny ordförande för dagen!» - «Var så god!» svarar ordföranden, tar protokollsboken under armen och går, följd af hela det antisjöbäckska partiet. Allmän villrådighet bland de qvarvarande. Undertecknad stannade äfven för att höra, hvad den nya «stämman» skulle fatta för beslut. Herrarne samlade sig i en klunga och rådgjorde med lågmälda röster, under det en af dem, länsmannen, esomoftast sneglade bort till den plats, der jag satt bredvid Båstads tidnings referent. Man hade synbarligen ingen lust att få den nya «stämmans» förhandlingar refererade i en tidning. Det artade sig för öfrigt att bli, som man säger, en pannkaka af alltsamman, hvarför jag tyckte mig ha hört nog och gick. Motpartiet hade samlat sig utanför gästgifvaregården, midt emot skolhuset. Strax derefter visade sig äfven sjöbäckarne: de hade säkerligen icke funnit någon lämplig ordförande. Nu stod man der och vexlade vänliga blickar tvärs öfver torget. Man kunde nästan vara rädd för, att stämman skulle få en föga uppbygglig final under öppen himmel. Det gifves alltså ej längre någon appell. Dödsdomen är stadfäst och exekutionen skall med det snaraste verkställas. Det blef sålunda ett snöpligt slut på den sjöbäckska skapelsens korta, stormiga tillvaro. Få institutioner i Båstad hafva gjort så mycket väsen af sig och så satt passionerna i rörelse som denna, till det yttre så oansenliga och oskyldiga. Och den stackars hr Sjöbäck, som inte en gång fick rådrum att hålla ett lämpligt liktal öfver sin älskling! Men - «sorgens beklagande ökar saknaden», kan jag tro? Vi vilja dock hoppas, att hr Sjöbäck med sin starka fysik öfverlefver det hårda slaget. Dessutom behöfver han inte ännu misströsta, Han kan ju vindicera sin rätt till utsigt öfver dambasängen inför en högre instans, hvilken måhända ej skall vara så blyg af sig som länsstyrelsen och hamndirektionen. Hvem vet, om ej hr Sjöbäcks klenod nästa sommar reser sig på samma plats, i en föryngrad och förskönad upplaga, en ny fogel Fenix. Det låter till och med tänka sig, att den då till på köpet lagt sig till med rigtiga fönster åt dambasängen. Och på fasaden bör hr S. i stora, förgyllda bokstäfver låta inrista: «sic itur ad astra»: så vinner man odödlighet!

Knut Tiwanders andra soiré i lördags afton hade att glädja sig åt en talrikare publik än den föregående dock icke så talrik, som de i allo utmärkta prestationerna förtjenat. Af dessa torde särskildt böra framhållas "ett Stockholms stadsbud", "en swensk poliskonstapel" ochnaturligtwis först och sist Jonas Petter Lundström, som owedersägligen är hr Tiwanders glansnummer och helt säkert saknar sitt motstycke på den swenska landsortsscenen. Det är swårt, nästan omöjligt att med ett par, tre kupletter gifwa en karaktär, en öfwerskådlig bild eller ens klart fxrera dess mest framträdande drag, och ännu swårare är det för åskådaren att samla dessa fragment till en totalbild. Det kan sålunda ej wara min mening, att med lördagens föreställningsom utgångspunkt fälla ett omdöme öfwer hr Tiwanders uppfattning och återgifwande af denna roll. Jag will blott erinra om, hwad de flesta, som äro något förtrogna med hr Tiwanders konstnärskap, utan twekan skola erkänna, att hans lund-strömsskapelse i mångas ögon har sin största förtjenst deruti, att han mindre markerar fyllbultsmomenten, för att låta det godmodigt humoristiska, det lättsinnigt sorglösa och - framför allt - det hjertegoda i den odödliga gesälltypen komma till sin fulla rätt. För hr Tiwander är icke "koliqwintaren" qwintessencen. Han ser drinkaren och återgifwer honom med tillbörligt eftertryck, men han förlorar derwid aldrig ur sigte karaktärens helhet, af hwilken supbegäret blott är en, om ock ganska framträdande och betecknande sida. Det kan wara swårt att afgöra hwilken uppfattning är riktigast och kommer författarens tanke närmast; men det förefaller föga troligt, att en så utbildad drinkare som den, till hwilken många, äfwen framstående skådespelare med all makt sträfwa att göra lundströmsfiguren, skulle kunna bewara sitt ädlare jag så rent och friskt. Säkert är å andra sidan, att hr Tiwanders Lundström mera passar för wår tid, som med helt andra ögon ser på ett gladt rumlarelif, det må nu framträda i finare, idealiserad form eller gröfre, i "gluntens" skepnad eller i Lundströms. Det är säkerligen icke drinkaren Lundström, som blifwit popular och odödlig - åtminstone torde han ej i längden kunna bewara denna heder, om han ock göres med ett fulländadt mästerskap. Stockholmsstadsbudet och poliskonstapeln, i all synnerhet den sistnämnde, gåfwos med ett spel och en mimik, som werkade oemotståndligt kittlande på skrattmusklerna. Den sednare typen hör också otwifwelaktigt till hr Tiwanders bästa. Till slut kom "desserten", de utlofwade lokalkupletterna,, föredragna af Lundström. Så snart denne wisade sig, fick han en applåd, som kunnat "ta ned taket", hwilket för öfrigt kan sägas nästan om alla applåderna i lördags. Så starka och ihållande bifallsyttringar både medhänder och fötter, har jag icke förut hört på Pershög. Dagens brännande frågor i Båstad, i all synnerhet den ewinnerliga badhusfrågan, woro tacksamma föremål för Lundströms humor. Qwick war den och kanske något fri, men på det hela taget mycket oskyldig och oförarglig. Lundströms betraktelser öfwer utsigten från "observatoriet" bokstafligen wikte publiken dubbel af skratt, ej minst den qwinliga, som de närmast rörde. Sällan hafwa wäl de åldriga murarne skådat en så munter publik. Det war, som man säger, rigtiga högtidsstunder af skratt. På begäran kommer hr Tiwander, som synes af annons i dagens nummer, att ännu en gång bereda oss sådana. Det är då hans afsigt att anordna en godtköpsfőreställning, möjligen en matíné, då den låga entrén torde tillåta äfwen den mindre bemedlade att unna sig en glad afton. Wi hoppas alltså att snart få helsa den wärderade sångaren åter på Båstadsthalias anspråkslösa tiljor och helsa honom i ett än talrikare sällskap än i lördags. Gladare kan det näppeligen blifwa.

Storsimmaren Akej ämnar att uppträda i Båstad nästa söndag

De twenne sista söndagarne som Pershögspaviljongen hålles öppen, kommer 2:ne större höstfester att anordnas och ämnar Schmeitz då wid samma tillfälle bortskänka flera stycken lefwande djur till publiken.

Till salu. Två dussin helbuteljer Hallonsaft.Säljaren deraf anvisas af DAVID WESSTRÖM

Telegram! Storsimmmaren Gustaf Akej företager nästa söndag en Simtur vid Båstad.

En kommunalstämma i Båstad

En brevskrivare, som undertecknar sig "Brutus", skriver till Öresundsposten:

Det var tydligt att något viktigt var på gång. Partierna samlade sig i stor styrka kl. 17 på var sin sida av torget. Båstads tidning hade samma dag ett upprop från "många badgäster" till samhällets "rättänkande invånare", att de skulle infinna sig på stämman och göra processen kort med herrar Sjöbäck & C:s försök att från förgängelsen rädda det badhus som tidigare nämnts i Öresunds-Posten och flera andra tidningar, och som redan dömts till döden av länsstyrelsen. Även mycket man emellan hade agiterats de föregående dagarna på båda sidor, och den som minst sparat sina framkomsthinder är säkerligen hr Sjöbäck. Vad har han inte fått lida för dessa usla brädstumpar, den stackars hr Sjöbäck! Men hans kärlek är av det slag som trotsar både likterna och allmän opinion.

Nu skulle alltså det stora slaget äga rum; munnen var på båda sidor väpnad till tänderna, för det fall saken skulle bli föremål för omröstning. I tanken att här fanns en godbit för Öresunds-Posten tog sig undertecknad friheten att närvara vid denna i köpingens annaler märkliga tilldragelse. Jag hade hört talas om stämmorna i Båstad som "polska riksdagar" i miniatyr och tyckte att det kunde vara rätt gemytligt på ort och ställe att bilda mig en föreställning härom, inte minst eftersom denna enligt vad man förtrott mig lovade bli mer polska än någon tidigare.

I trappan fick jag dock några betänkligheter vid anblicken av köpingens äldre polis, vilken tydligen hade samma väg som jag. "Går det så hett till att ordningsmakten behöver inskrida kan en annan lätt nog få sig en släng av 'argumenten'", resonerade jag. Men så tänkte jag att man alltid kunde hålla sig i närheten av dörren – fönstren var mindre lämpliga för en hastig reträtt, eftersom stämman hölls i andra våningen av skolhuset – och hängde beslutsamt min hatt på klädhängaren. Käppen behöll jag dock försiktigt i handen. Man kunde ju aldrig vara säker på att inte bli "part i målet". Jag steg alltså in under eskortering av ordningsmakten.

Det låg elektricitet i luften där inne. Man var märkbart nervös och tummade otåligt på pulpetklaffarna. Ordföranden ensam bibehöll ett olympiskt lugn medan han behandlade den första frågan på dagordningen, reparation av fattighuset. Det var nästan ingen som yttrade sig, utom ordföranden. Man var synbarligen ganska likgiltig för fattighusets reparation; det var ett annat slags hus som idag föreföll väsentligt intressantare. Tiden fördrogs på bästa sätt; man småpratade med grannen eller läste tillsammans Båstads tidning, av vilken badhussets motståndare tycktes mycket roade. Nu steg spänningen till sin höjd, särskilt på den sjöbäckska sidan, där även länsman och polis hade sina platser.

Ordföranden förklarade att han på anhållan av hr Sjöbäck och kommunalnämndens ordförande hade utlyst denna stämma, ehuru han därtill inte hade den ringaste skyldighet. Kommunalnämnden vore en kommunalstämman underordnad, inte överordnad myndighet.

Grosshandlaren Tiljander reser sig upp: "Jag förklarar stämman för olaglig, såsom den inte är utlyst i vederbörlig ordning".

Hr Sjöbäck reser sig med en uppslagen bok i handen: det är tydligen hans mening att citera någon paragraf i kommunalförfattningarna. Men ordföranden avbryter honom vid de första orden: "Ja jag känner nog till den där, jag behöver ingen undervisning i kommunalförfattningarna". Därefter läste han upp ett av herr Kallenberg inlämnat förslag till kommunalstämman. Detta äventyrliga projekt, som utgör ett sorgligt bevis på partilidelsernas förmåga att förvirra även gamla förståndiga huvuden, gick ut på att kommunalstämman skulle upphäva länsstyrelsens utslag, varvid hamndirektionen bemyndigas att riva det beryktade badhuset, samt ålägga den sistnämnda att återkalla de åtgärder som möjligen redan vidtagits i detta syfte.

Ordföranden förklarade att detta förslag, såsom innebärande den största olaglighet, inte kunde tas upp till behandling. Efter en kort men klar och uttömmande motivering av denna åsikt slog han klubban med kraft i katedern och förklarade stämman avslutad. Men nu kunde hr S. inte längre lägga band på sina känslor. Han reste sig, tydligen i avsikt att protestera, men vreden hindrade honom några ögonblick från att få fram ett ord. Slutligen får han sikte på sin värsta antagonist hr T. Då löses hans tungas band och han rusar denne på livet, skrikande: "jag skall visa er...!" Resten drunknade i det allmänna sorlet.

Hr T. (skjutande hr S. från sig med båda händerna): "Håll er på avstånd herr!"

Hr B. (kraftig och grovlemmad) sticker en respektabel käpp mellan de båda upphetsade herrarna. (Vänd till herr S.): "Försök inte herr!"

Länsman E. (dragande hr S. i rockskörtet): "Vi håller stämma på egen hand och väljer ny ordförande för dagen!" – "Var så god!" svarar ordföranden, tar protokollsboken under armen och går, följd av hela det antisjöbäckska partiet.

Allmän villrådighet bland de återstående. Undertecknad stannade även för att höra vad den nya "stämman" skulle fatta för beslut. Herrarna samlade sig i en klunge och rådgjorde med låga röster, medan en av dem, länsmannen, då och då sneglade bort till den plats där jag satt bredvid Båstads tidnings referent. Man hade synbarligen ingen lust att få den nya "stämmans" förhandlingar refererade i en tidning. Det visade sig för övrigt bli, som man säger, en pannkaka av alltsamman, varför jag tyckte mig ha hört nog och gick.

Motpartiet hade samlat sig utanför gästgifvaregården, mitt emot skolhuset. Strax därefter visade sig även sjöbäckarna: de hade säkerligen inte funnit någon lämplig ordförande. Nu stod man där och växlade vänliga blickar tvärs över torget. Man kunde nästan vara rädd för att stämman skulle få en föga uppbygglig final under öppen himmel.

Dödsdomen är stadfäst och ingen appell finns längre. Hinrichtningen ska verkställas snarast. Det blev alltså ett snöpligt slut på den sjöbäckska skapelsens korta, stormiga tillvaro. Få institutioner i Båstad har gjort så mycket väsen av sig och satt passionerna i rörelse som denna, till det yttre så oansenlig och oskyldig. Och den stackars hr Sjöbäck, som inte ens fick möjlighet att hålla ett lämpligt liktal över sin älskling! Men — "sorgens beklagande ökar saknaden", kan jag tro?

Vi vilja dock hoppas att hr Sjöbäck med sin starka fysik överlever det hårda slaget. Dessutom behöver han inte ännu misströsta. Han kan ju försöka genomdriva sin rätt till utsikt över dambasängen inför en högre instans, vilken kanske inte ska vara så blyg som länsstyrelsen och hamndirektionen. Vem vet om inte hr Sjöbäcks klenod nästa sommar reser sig på samma plats, i en föryngrad och förskönad upplaga — en ny fågel Fenix. Det låter till och med tänka sig att den då till på köpet försett dambasängen med riktiga fönster. Och på fasaden bör hr S. i stora förgyllda bokstäver låta inrista: "sic itur ad astra" — så vinner man odödlighet!

Knut Tiwanders andra soiré i lördags kväll hade att glädja sig åt en talrikare publik än den föregående, dock inte så talrik som de i alla avseenden utmärkta prestationerna förtjänade. Av dessa bör särskilt framhållas "ett Stockholms stadsbud", "en svensk poliskonstapel" och naturligtvis först och sist Jonas Petter Lundström, som utan tvivel är hr Tiwanders glansnummer och helt säkert saknar sitt motstycke på den svenska landsortsscenen. Det är svårt, nästan omöjligt att med ett par, tre kupletter ge en karaktär, en överskådlig bild eller ens klart framföra dess mest framträdande drag, och ännu svårare är det för åskådaren att samla dessa fragment till en totalbild. Det kan alltså inte vara min mening att med lördagens föreställning som utgångspunkt fälla ett omdöme över hr Tiwanders uppfattning och återgivning av denna roll. Jag vill blott erinra om vad de flesta som är något förtrogna med hr Tiwanders konstnärskap utan tvivel ska erkänna — att hans lundströmsskapelse i mångas ögon har sin största förtjänst däri att han mindre markerar fyllbultsmomenten, för att låta det godmodigt humoristiska, det lättsinnigt sorglösa och — framför allt — det hjärtegoda i den odödliga gesälltypen komma till sin fulla rätt. För hr Tiwander är inte "kolbränninaren" kvintsensen. Han ser drickaren och återger honom med tillbörligt eftertryck, men han förlorar därvid aldrig ur sikte karaktärens helhet, av vilken supbegäret blott är en, om ock ganska framträdande och betecknande sida. Det kan vara svårt att avgöra vilken uppfattning är riktigs och kommer författarens tanke närmast; men det förefaller föga troligt att en så utbildad drickare som den, till vilken många, även framstående skådespelare med all kraft strävar att göra lundströmsfiguren, skulle kunna bevara sitt ädlare jag så rent och friskt. Säkert är å andra sidan att hr Tiwanders Lundström mera passar för vår tid, som med helt andra ögon ser på ett glatt rumlareliv, det må nu framträda i finare, idealiserad form eller grövre, i "gluntens" skepnad eller i Lundströms. Det är säkerligen inte drickaren Lundström som blivit populär och odödlig — åtminstone torde han inte i längden kunna bevara denna ära, om han ock görs med ett fulländadt mästerskap. Stockholmsstadsbudet och poliskonstapeln, i synnerhet den sistnämnde, gavos med ett spel och en mimik som verkar oemotståndligt kittlande på skrattmusklerna. Den senare typen hör också utan tvivel till hr Tiwanders bästa.

Till slut kom "desserten" — de utlovade lokalkupletterna, föredragna av Lundström. Så snart denne visade sig fick han en applåd som kunnat "ta ned taket", vilket för övrigt kan sägas nästan om alla applåderna på lördagen. Så starka och ihållande bifallsyttringar både med händer och fötter har jag inte förut hört på Pershög.

Dagens brännande frågor i Båstad, i synnerhet den eviga badhusfrågan, var tacksamma föremål för Lundströms humor. Den var kvick och kanske något fri, men på det hela taget mycket oskyldig och oförarglig. Lundströms betraktelser över utsikten från "observatoriet" vek bokstavligen publiken dubbel av skratt, inte minst den kvinnliga, som de närmast rörde. Sällan ha väl de åldriga murarna skådat en så munter publik. Det var, som man säger, riktiga högtidsstunder av skratt.

På begäran kommer hr Tiwander, som framgår av annons i dagens nummer, ännu en gång att bereda oss sådana. Det är då hans avsikt att anordna en billig föreställning, möjligen en matinée, då den låga entrén torde tillåta även den mindre bemedlad att unna sig en glad kväll. Vi hoppas alltså att snart få hälsa den värderade sångaren åter på Båstadsthalias anspråkslösa tiljor och hälsa honom i ett än talrikare sällskap än på lördagen. Gladare kan det näppeligen bli.

Storsimmaren Akej ämnar att uppträda i Båstad nästa söndag

De två sista söndagarna som Pershögspaviljongen hålles öppen kommer två större höstfester att anordnas och ämnar Schmeitz då vid samma tillfälle bortskänka flera stycken levande djur till publiken.

Till salu.

Två dussin helbuteljer Hallonsaft. Säljaren därav anvisas av DAVID WESSTRÖM

Telegram!

Storsimmaren Gustaf Akej företager nästa söndag en simtur vid Båstad.