BÅSTADS TIDNING
6 oktober 1886
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Båstadssnack.AfCalle Glader.Gud låte mig få behålla hälsan, ifall jag skulle bli' liggande; men det är sanning, jag blir, min själ, riktigt illamående, när jag tänker på den långa vintern. Fy tusan, och ingen ting att elda med; tackar ödmjukast bra - nog blir det trefligt alltid! Och hvarmed skall man roa sig? Sitta och svälta räf, spela bondtolfva samt fem kort och sista stick om fem öre, ifall man har något sådant, nota bene; för öfrigt prata politik och gå på kommunalstämmor. Sådant har jag tänkt mig programmet för vintern. Usch nej då, jag har fått en riktig afsmak för både Båstad och båstadsborna, allt sedan kungen var här. Hör nu! apropos kungen, så har man i tidningarne ej hört ett ord förmälas om h. m:ts uppehåll vid Båstads station. Skulle vi båstadsbor, som annars äro så vidt ombesjungna, ej förtjena ett litet omnämnande äfven i detta fall. Tror den ärade läsaren kanhända, att vi, vi båstadsbor, endast skulle duga som ämne åt vismakare, i så fall tager ni fel, mycket fel till på köpet. Till att börja med vill jag nämna, att vi (då jag säger vi, menar jag alltid vi båstadsbor,) »jej vell icke snacke om nogen andens Fjelde,» kan både resa till Halmstad och se på kungen och ta' emot honom här hemma. Efter som jag nu kommit att vidröra det här ämnet, är så godt, att jag nämner några ord om detsamma. »Bättre sent an aldrig.» Jag är i allt fall den förste. Jo, det var den dagen, då kungen skulle komma till Halmstad, der var ju landtbruksmöte på samma gång, det vet ni förresten. Äfven vi båstadsbor skulle resa till landtbruksmötet. (Det låter för simpelt att säga det vi skulle resa att se på kungen.) Det var en söndagsmorgon, som det bar åstad. De, som ej hunno med tåget, blefvo inskeppade i en jakt. En herre kom och frågte mig, om jag viste om det var utställning på hundar äfven. «Det tror jag inte», svarade jag; «men det hindrar ju inte lagfarten, utan herrn kan exponera sig ändå». I Halmstad var det alldeles urroligt. Man fick lof att se på kungen, se på «prinsapaugarna» och kronprinsessan. Tre å fyrs stycken herrar gingo fram och tillbaka utanför Tivoli med hvar sin tandpetare i handen, ifrigt sysselsatta med att försöka peta bort några segslitna biffstekar, som behagat taga plats emellan de petandes tänder, vid det de å ett spisqvarter intagit sin middag, men nu gingo de utanför Tivoli och petade tänderna, för att inbilla allmän-heten, att de intagit sin middag vid kungens bord. Alla de mina, d. v. s. alla båstadsborna, kommo lyckligt och väl hem, alla belåtna med hvad de hört och sett. Jag var redan hemma förut, jag; någon måste naturligtvis stanna hemma för att ha' ett vaket öga öfver staden. Detta var söndag; nu komma vi till tisdagen, då kungen skulle passera Båstad. Stationen hade fått ett det vackraste utseende, smyckad med äreportar och guirlander samt flaggor i mängd. Köpingens innevånare hade tvättat sig i ansigtet, tagit på sig nattvardsbyxorna och hvit halsduk; en och annan var till och med klädd i »storm» och »kniptång». Jag satt både länge och väl och beskådade menniskomassan, som mer springande än gående styrde kosan mot stationen. «Barn och tosingar» har jag hört talas om, men «gammal och galen fins ingen bot till», tänkte jag, då jag såg käringar och gubbar stöta i väg mot stationen. Sedan alla tycktes ha' drupit af, var det min tur att gno åsta', och utan några nämnbara hinder befann jag mig efter tjugo minuter äfven vid stationen, der en väldig folkmassa var församlad. Främst bland den sammanpackade folkhopen såg jag köpingens notabiliteter af båda könen. Damerna med stora blomsterbuketter i händerna, herrarna med ett «vältaligt» utseende. Sedan vi nu stått si så der ett par timmar, såg man ändtligen det väntade tåget komma. Men nu blef ett väsen så Gud sig förbarme. Alla ville tränga fram. «Å herre min je' hvad de troas, aj aj, ja' tror de klämmer ihjäl mig, Stina! kom å sad daj krämsle öfver axlarne pau mej, da va rälit va dau ä rö i flinten! Kajsa, da ä varre an du va loppabeden o. s. v.» Nu stannade tåget, och kungen och kronprinsarna stego af. Men då skulle man höra på hurrarop. Har läsaren någon gång hört när en gris sätter sig i klämma. Precis så lät det. Kungen tycktes finna sig generad, de gåfvo honom med sitt jemmerliga hurra ej ens så mycken anledning, att han kunde gifva en vänlig nick. Damerna skyndade fram till «Sessan» med sina ganska nätta buketter. Jag var blott rädd att de skulle niga så djupt att de ej kunde resa på igen. De kungliga tycktes gifva sig god tid, och så väl jag som kungen väntade med spänd uppmärksamhet på att få höra ett litet tal, men vi väntade förgäfves båda två. Der stodo mina kära båstadsbor med näsan midt i ansigtet. Jo jo men san! Det är ej detsamma att prata för kungen som att stå och «vrovla» på en kommunalstämma. Känner ni det gamla ordspråket. «Stor i munn men liten i ullen sa' f-n klippte grisen?» Det gjorde ju egentligen intet, ty kungen bryr sig f-n så litet om tal. Men efter som ni stodo der så långa och högtidsklädda, så är ju klart, att kungen antog er vara köpingens styrande, alldenstund vi, köpingens öfriga innebyggare, blygsamt drogo oss tillbaka för att lemna god plats åt Er. Nej, fy baj! nästa gång kungen gör oss den äran, så bli då hemma! I så nära sju minuter uppehöll sig tåget här! sedan det gått, gick hvar och en till sitt, glad öfver att ha fått se kungen.
Gud låte mig få behålla hälsan, ifall jag skulle bli liggande; men det är sanning, jag blir, min själ, riktigt illamående, när jag tänker på den långa vintern. Fy tusan, och ingenting att elda med; tackar ödmjukast bra — nog blir det trefligt alltid! Och vartill ska man roa sig? Sitta och svälta räf, spela bondtolfva samt fem kort och sista stick om fem öre, ifall man har något sådant, nota bene; för övrigt prata politik och gå på kommunalstämmor. Sådant har jag tänkt mig programmet för vintern.
Uschn ej då, jag har fått en riktig avsmak för både Båstad och båstadsborna, allt sedan kungen var här. Hör nu! apropos kungen, så har man i tidningarna ej hört ett ord förmält om h. m:ts uppehål vid Båstads station. Skulle vi båstadsbor, som annars är så vitt ombesjungna, ej förtjäna ett litet omnämnande även i detta fall.
Tror den ärade läsaren kanhända, att vi, vi båstadsbor, endast skulle duga som ämne åt vismakare, i så fall tar ni fel, mycket fel till på köpet. Till att börja med vill jag nämna, att vi (då jag säger vi, menar jag alltid vi båstadsbor,) »jag vill inte snacka om någon annans fjäll,» kan både resa till Halmstad och se på kungen och ta emot honom här hemma. Eftersom jag nu kommit att vidröra det här ämnet, är så godt, att jag nämner några ord om detsamma. »Bättre sent än aldrig.» Jag är i alla fall den förste.
Jo, det var den dagen, då kungen skulle komma till Halmstad, där var ju lantbruksmöte på samma gång, det vet ni förresten. Även vi båstadsbor skulle resa till lantbruksmötet. (Det låter för simpelt att säga det vi skulle resa att se på kungen.) Det var en söndagsmorgon, som det bar åstad. De, som ej hunno med tåget, blev inskeppade i en jakt. En herre kom och frågade mig, om jag visste om det var utställning på hundar även. »Det tror jag inte», svarade jag; »men det hindrar ju inte lagfarten, utan herren kan exponera sig ändå». I Halmstad var det alldeles urroligt. Man fick lov att se på kungen, se på »prinsapaugarna» och kronprinsessan. Tre å fyra stycken herrar gingo fram och tillbaka utanför Tivoli med var sin tandpetare i handen, ifrigt sysselsatta med att försöka peta bort några segslitna biffstekar, som behagat ta plats emellan de petandes tänder, vid det de på ett spiskvarter intagit sin middag, men nu gingo de utanför Tivoli och petade tänderna, för att inbilla allmänheten, att de intagit sin middag vid kungens bord. Alla de mina, d. v. s. alla båstadsborna, kommo lyckligt och väl hem, alla belåtna med vad de hört och sett. Jag var redan hemma förut, jag; någon måste naturligtvis stanna hemma för att ha ett vakat öga över staden.
Detta var söndag; nu komma vi till tisdagen, då kungen skulle passera Båstad. Stationen hade fått ett det vackraste utseende, smyckad med äreportar och girlander samt flaggor i mängd. Köpingens invånare hade tvättat sig i ansiktet, tagit på sig nattvardsbyxorna och vit halsduk; en och annan var till och med klädd i »storm» och »kniptång». Jag satt både länge och väl och beskådade människomassan, som mer springande än gående styrde kosan mot stationen. »Barn och tosingar» har jag hört talas om, men »gammal och galen fins ingen bot till», tänkte jag, då jag såg käringar och gubbar stöta i väg mot stationen. Sedan alla tycktes ha drupit av, var det min tur att gno åstad, och utan några nämnbara hinder befann jag mig efter tjugo minuter även vid stationen, där en väldig folkmassa var församlad. Främst bland den sammanpackade folkhopen såg jag köpingens notabiliteter av båda könen. Damerna med stora blomsterbuketter i händerna, herrarna med ett »vältaligt» utseende. Sedan vi nu stått si så där ett par timmar, såg man äntligen det väntade tåget komma. Men nu blev ett väsen så Gud sig förbarme. Alla ville tränga fram. »Å herre min je vad de tros, aj aj, ja tror de klämmer ihjäl mig, Stina! kom å sad daj krämsle över axlarna på mej, da va rälit va dau ä rö i flinten! Kajsa, da ä värre än du va loppabäden o. s. v.»
Nu stannade tåget, och kungen och kronprinsarna stego av. Men då skulle man höra på hurrarop. Har läsaren någon gång hört när en gris sätter sig i klämma. Precis så lät det. Kungen tycktes finna sig generad, de gåfvo honom med sitt jämmerliga hurra ej ens så mycket anledning, att han kunde ge en vänlig nick. Damerna skyndade fram till »Sessan» med sina ganska nätta buketter. Jag var blott rädd att de skulle niga så djupt att de ej kunde resa på igen. De kungliga tycktes ge sig god tid, och så väl jag som kungen väntade med spänd uppmärksamhet på att få höra ett litet tal, men vi väntade förgäves båda två. Der stodo mina kära båstadsbor med näsan mitt i ansiktet. Jo jo men san! Det är ej detsamma att prata för kungen som att stå och »vrovla» på en kommunalstämma. Känner ni det gamla ordspråket. »Stor i munn men liten i ullen sa f-n klippte grisen?» Det gjorde ju egentligen intet, ty kungen bryr sig f-n så litet om tal. Men eftersom ni stodo där så långa och högtidsklädda, så är ju klart, att kungen antog er vara köpingens styrande, alldenstund vi, köpingens övriga invånare, blygsamt drogo oss tillbaka för att lämna god plats åt er. Nej, fy baj! nästa gång kungen gör oss den äran, så bli då hemma!
I så nära sju minuter uppehöll sig tåget här! sedan det gått, gick var och en till sitt, glad över att ha fått se kungen.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
