2 december 1886

Bref från Båstad.(Till Öresunds-Posten.) Nu sedan hösten kommit med sina mörka, kulna aftnar och sin smula rask har man här på platsen lärt sig inse hur pass angenämt det är att ha sin jernvägsstation belägen på en 8-dels mil från ens bostad, i synnerhet då jernvägen är den snart sagdt enda samfärdsled, som sätter en i förbindelse med den öfriga verlden, och då vägen dit befinner sig i ett skick, som gör föga troligt att vägunderhållarne tillhöra djurskyddsföreningen eller någonsin fått klart för sig, hvad som menas med »kreaturens suckan». Den nyanlagda vägen upp till stationen såväl som den förut varande befinna sig nämligen i ett rent af bedröfligt skick och underligt synes att ej något göres för att åtminstone i ringa mån söka afhjelpa de rådande bristerna. För köpingens resp. invånare torde passagen kanske gå an, ty de äro åtminstone kända med lokaliteterna, men för en främling att på aftonen under rådande mörker passera fram der möter många vanskligheter och kan lätteligen medföra skada till lif eller lem, emedan all upplysning saknas. Då nu stationen, orsaken må vara hvilken som helst, en gång blifvit förlagd på den plats, der den nu befinner sig, så är ju detta en sak, som ej står till att ändra och som ej ändras genom ideligt knot deröfver. Ett något drastiskt men träffande ordspråk förordar, »att om man fått f-n i båten, må man äfven ro honom i land», och detta tycker jag bör kunna ha sin tillämpning på båstadbornas förhållande till sin jernvägsstation. När den en gång har kommit att ligga så aflägse, vore alla skäl att göra passagen till den samma så begväm eller åtminstone så litet riskabel som möjligt, och detta borde kunna ske, utan allt för stora uppoffringar från kommunens sida. Att låta det fortfara på det sätt det nu är, kan ej i längden, åtminstone efter mitt förmenande, bära sig.

Sedan kommunen under ett par års tid årligen anslagit medel dertill, har nu Båstads samhälle omsider inkommit i skånska telefonnätet, dock på sätt, som visst ej uppfyller alla fordringar, och bland alla minst prisbillighetens. Nå ja, tydligt är, att en anläggning af detta slag skulle falla sig jemförelsevis dyrare än på en folkrikare med lifligare merkantilt lif, det faller af sig sjelf, ty många hvarken äro eller kunna abonnenterna bli. Åtminstone är det nu så mycket att man »får vara med på ett hörn», och det är ju alltid en vinst om det än skulle kosta lite.

Som Öresunds-Postens ärade läsare möjligen torde påminna sig, inträffade här för någon tid sedan ett fallissement, i det källarmästaren och innehafvaren af badinrättningen härstädes hr Ludvig Schweitz måste inlemna sin stat. Katastrofen hade sedan länge endast varit en tidsfråga; så kom gurglet om Sjöbeckska badbuset, och dermed var äfven resultatet gifvet. Att hrSchweitz redan nu måste, cedera är nemligen en följd af hans ställning i den snart sagdt riksbekanta badhusfrågan, derom råder så mycket mera tvifvel, som vederbörande just förklarat detta vara förhållandet, en förklaring, som de väl för sin egen skull bort hålla inne med, ty ingalunda ställer den dem i någon fördelaktig dager; tvärtom är den egnad att visa, huru långt ensmåaktig hämdlystnad kan förmå dem att handla mot olika tänkande. Efter hvad jag ur aflra säkraste källa erfarit, kommer hr Schweitz' iråkade obestånd ej att vålla någon »regementsförändring» hvarken beträffande hotellrörelsen eller badinrättningen, detta till stor fromma för samhället i sin helhet, ty näppeligen kan man få en driftigare och mera skarpsynt arrangör än hr S., om än en och annan tycker honom Iite omild mot ens kassa. Huru mycket Båstad såsom badort förändrat sig sedan hr S. kom att verka der, vet en hvar dess invånare och torde tacksamt erkännas af de fleste. Att den lilla platsen med sitt vackra läge, sina uppfriskande bad i framtiden kommer att bli lifligt freqventerad af badgäster är utan allt tvifvel, men för vinnande af detta mål torde behöfvas åtminstone en dugande mans kraftiga verksamhet. En sådan man är hr Schweitz.

Från alla håll och kanter och på skalans alla tonarter hör man klagas öfver den under hela hösten rådande torkan, hvars make ej i mannaminne varit spord. Mera än här i samhället kan den väl ej gerna på något ställe ha varit märkbar, ty i hela köpingen finnas snart sagdt ej mera än ett par brunnar, som ej uttorkat. Äfven förut såsom outtömliga ansedda källsprång ha nu fullkomligt utsinat och vållat stor förlägenhet, särskildt ha de resp. husmödrarne haft obehag och oändligt besvär i följd häraf. Med anledning af detta var det som en person inom samhället, handlanden Sällström, tog initiativet till erbjudande af aktieteckning till en ångqvarn inom köpingen, stor nog att vid inträffande liknande vattenbrist som i år förmala äfven kringliggande orters sädeskonsumtion. Aktierna äro stälda å ett belopp af 100 kronor och fortgår aktieteckningen nu och har företaget de bästa utsigter att inom kort komma till stând. Att det i ekonomiskt hänseende skall bära sig, derom råder ej ringaste tvifvel, synnerligast som inbjudaren är fackman och såsom sádan väl ej gerna skulle kasta sig in derpå, om det ej hade goda utsigter för sig. I alla händelser är det troligt, det arbetets utförande kommer att taga sin början under nästinstundande vår. Platsen för det industriela verkets anläggning är visserligen ännu ej definitivt bestämd, men kommer den naturligen att bli å ställe lämpligt för så väl köpingens egne" invånare som för befolkningen deromkring.

Den månadtligen återkommande marknaden härstädes afhölls under lördagen och företedde en rätt liflig anblick. Köplystnaden hos de marknadsbesökande syntes visserligen ej stor, men under nuvarande tiden är detta så vanligt att man mindre fäster sig dervid. Deremot hade säljare infunnit sig i mängd, ej minst af det slag, som företrädesvis göra i »knalleffekter». Huruvida dessa hade något skäl att rosa marknaden, kan jag ej med bestämdhet yttra mig öfver, men föga troligt är det emellertid, ty affärsmännen på platsen ha en så god rennomé och ställa sina priser så rimliga sommöjligt, att den köpande allmänheten hellre gör affärer med dem, än utsätter sig för risken att bli lurade på en vara af kringresande schackrare. Landtmannaprodukter af alla slag funnos i riklig mängd och betingade särdeles låga priser. Engelholmiternas sedvanliga kontingent till våra marknader af deras lerkärlsfabrikater var denna gången större än vanligt. Den allra bästa ordning var under hela dagen rådande, fast en och annan bacchihjelte syntes lite osäker på benen och emellanåt sökte taga höga c med bröstton. Vår hederlige polis lät dock ej bringa sig ur fattningen af dylika små intermezzon och ignorerade alldeles exekutörerna tills desse sjelfva af trötthet eller förargelse öfver att de ej kunde väcka mera uppseende tystnade af sig sjelfve. Några marknadsbesökande af det ovälkomna slag, som, efter hvad jag af Öresunds-Posten inhemtat, häromdagen gästade Laholm, hördes ej här utaf, åtminstone blef ingen vare sig fick- eller butikstöld under dagens lopp anmäld för polismyndigheten.

Ännu finnes det mångt och mycket inom vårt lilla samhälle, som förtjenade att offentliggöras, men då jag fruktar att redan allt för starkt ha anlitat tidningens utrymme, får jag tillsvidare låta anstå dermed. Dock lofvar jag att, med redaktionens benägna tillåtelse, än en gång återkomma, för att då meddela en och annan intressant interiör ur vårt samfundslif. Till dess au revoir! N. M. T.

Olaga utskänkning. Kronolänsman Elmlund hade åtalat handl. Aug. Tiljander i Båstad för det han försålt vin. Sv. bestred, emedan han icke haft nämnda vara till salu; det är ett hans biträde som den 18 sistl. angusti försålde 2 buteljer; på notan härå satte han T:s namn, som denna sistnämnde antog vara ett misstag. Åklagaren yrkade edgång. Besked vid tingets slut. Samme åklagare mot källarmästare L. Schweitz i Båstad för det han försålt starka drycker. Vittne styrkte stämningen; der begärdes hos 8. torgdagen »starkt kaffe» och blefvo kunderna serverade »gökar». S. har förut 2 gånger dömts för olaga utskänkning. Utslag vid tingets slut.

Brev från Båstad. (Till Öresunds-Posten.)

Nu när hösten kommit med sina mörka, kalla kvällar och sitt något råa väder har man här på platsen lärt sig inse hur pass behagligt det är att ha sin järnvägsstation belägen på en åttondelsmil från ens bostad, särskilt då järnvägen är den nästan enda transportväg som sätter en i förbindelse med övriga världen, och då vägen dit befinner sig i ett skick som gör det lite troligt att väghållarna tillhör djurskyddsföreningen eller någonsin fått klart för sig vad som menas med »djurens lidande». Den nylagda vägen upp till stationen såväl som den tidigare befinner sig nämligen i ett rent av bedrövligt skick och underligt synes att ingenting göres för att åtminstone i ringa mån söka avhjälpa de rådande bristerna. För köpingens invånare torde passagen kanske gå an, ty de är åtminstone vana vid förhållandena, men för en främling att på kvällen under rådande mörker passera fram där möter många svårigheter och kan lätt medföra skada på liv eller lem, emedan all belysning saknas.

Då nu stationen, orsaken må vara vilken som helst, en gång blivit förlagd på den plats där den nu befinner sig, så är ju detta en sak som inte står att ändra och som inte ändras genom idéligt gnäll därövver. Ett något drastiskt men träffande ordspråk förordar »att om man fått djävulen i båten, måste man även ro honom i land», och detta tycker jag bör kunna ha sin tillämpning på båstadsbornas förhållande till sin järnvägsstation. När den en gång har kommit att ligga så avlägsen, vore all anledning att göra passagen till den samma så bekväm eller åtminstone så lite riskabel som möjligt, och detta borde kunna ske utan alltför stora uppoffringar från kommunens sida. Att låta det fortsätta på det sätt det nu är kan inte i längden, åtminstone enligt mitt förmenande, bära sig.

Sedan kommunen under ett par års tid årligen anslagit medel därför har nu Båstads samhälle äntligen inkommit i skånska telefonnätet, dock på sätt som visst inte uppfyller alla fordringar, och bland alla minst prisbillighetens. Nå ja, tydligt är att en anläggning av detta slag skulle falla sig jämförelsevis dyrare än på en folkrikare med livligare merkantilt liv, det följer av sig själv, ty många varken är eller kan abonnenter bli. Åtminstone är det nu så mycket att man »får vara med på ett hörn», och det är ju alltid en vinst även om det än skulle kosta lite.

Som Öresunds-Postens ärade läsare möjligen torde påminna sig inträffade här för någon tid sedan ett fallissement, i det källarmästaren och innehafvaren av badinrättningen här, herr Ludvig Schweitz, måste inlemna sin tillgångförteckning. Katastrofen hade sedan länge endast varit en tidsfråga; så kom ryktet om Sjöbeckska badhusets [otydligt], och därmed var även resultatet givet. Att herr Schweitz redan nu måste ceder är nämligen en följd av hans ställning i den nästan sagdt riksbekanta badhuskonflikten, derom råder så mycket mer tvivel som vederbörande just förklarat detta vara förhållandet, en förklaring som de väl för sin egen skull bort ha hållit inne med, ty ingalunda ställer den dem i någon fördelaktig dager; tvärtom är den egnad att visa hur långt en småaktig hämndlystnad kan förmå dem att handla mot olika tänkande.

Efter vad jag ur säkersta källa erfar kommer herr Schweitz' ifrågavarande obestånd inte att väcka någon »ledningsförändring» varken beträffande hotellrörelsen eller badinrättningen, detta till stor fromma för samhället i sin helhet, ty näppeligen kan man få en driftigare och mer skarpsynt arrangör än herr S., även om en och annan tycker honom lite omild mot ens plånbok. Hur mycket Båstad som badort förändrat sig sedan herr S. kom att verka där vet varje invånare och torde tacksamt erkännas av de fleste. Att den lilla platsen med sitt vackra läge, sina uppfriskande bad i framtiden kommer att bli livligt besökt av badgäster är utan all tvivel, men för vinnande av detta mål torde behövas åtminstone en duktig mans kraftiga verksamhet. En sådan man är herr Schweitz.

Från alla håll och kanter och på skalans alla tonarter hör man klaga över den under hela hösten rådande torkan, vilken är utan like i människominnet. Mer än här i samhället kan den väl inte gärna på något ställe ha varit märkbar, ty i hela köpingen finnas nästan inte mer än ett par brunnar som inte uttorkat. Även tidigare som obegränsade ansedda källsprång ha nu fullständigt torrlagts och vållat stor förlägenhet, särskilt ha de respektive husmödrarna haft obehag och oändligt besvär i följd härav.

Med anledning av detta var det som en person inom samhället, handlanden Sällström, tog initiativet till erbjudande av aktiezeichning till en ångkvarnar inom köpingen, stor nog att vid inträffande liknande vattenbrist som i år kunna mala även omgivande orters sädesförsörjning. Aktierna är ställda på ett belopp av 100 kronor och fortsätter aktiezeichningen nu och har företaget de bästa utsikter att inom kort komma till stånd. Att det i ekonomiskt hänseende skall bära sig derom råder inte ringaste tvivel, synnerligast som inbjudaren är fackman och såsom sådan väl inte gärna skulle kasta sig in därpå om det inte hade goda utsikter för sig. I alla händelser är det troligt att arbetets utförande kommer att ta sin början under närstundande vår. Platsen för det industriella verkets anläggning är visserligen ännu inte definitivt bestämd, men kommer den naturligen att bli på ställe lämpligt för såväl köpingens egna […]

Den månadtligen återkommande marknaden här hölls under lördagen och förde med sig en rätt livlig bild. Köplusten hos marknadsbesökarna var visserligen inte stor, men under nuvarande tid är detta så vanligt att man mindre fäster sig vid det. Däremot hade säljare infunnit sig i mängd, inte minst av det slag som framför allt gör försäljning av »knalleffekter». Huruvida dessa hade något skäl att prisa marknaden kan jag inte uttala mig säkert om, men det är litet troligt, ty affärsmännen på platsen har så gott rykte och ställer sina priser så rimliga som möjligt, att den köpande allmänheten hellre gör affärer med dem än utsätter sig för risken att bli lurad på en vara av kringresande bedragare. Lantmannsprodukter av alla slag fanns i riklig mängd och uppnådde särskilt låga priser. Engelholmiternas sedvanliga bidrag till våra marknader av deras lerkärlsfabrikat var denna gång större än vanligt.

Den allra bästa ordning råde under hela dagen, fast en och annan bacchihjälte syntes lite osäker på benen och då och då sökte ta höga c med bröstton. Vår hedersvärd polis lät dock inte bringa sig ur fattningen av sådana små intermezzos och ignorerade helt enkelt störarna tills dessa själva av trötthet eller förargelse över att de inte kunde väcka mer uppmärksamhet blev tysta.

Några marknadsbesökande av det ovälkomna slag som, enligt vad jag av Öresunds-Posten inhämtat, härom dagen gästade Laholm, hördes inte här av, åtminstone blev varken fick- eller butikstöld under dagens lopp anmäld för polismyndigheten.

Ännu finns det mycket inom vårt lilla samhälle som förtjänade att offentliggöras, men då jag fruktar att redan alltför starkt ha använt tidningens utrymme, får jag tillsvidare låta anstå med det. Dock lovar jag att, med redaktionens benägna tillåtelse, än en gång återkomma för att då meddela en och annan intressant inblick i vårt samhällsliv. Till dess au revoir!

N. M. T.

Olaga utskänkning. Kronolänsman Elmlund hade åtalat handlande Aug. Tiljander i Båstad för att han försålde vin. Sv. bestred det, eftersom han inte haft nämnda vara till salu; det är ett hans biträde som den 18 sistl. augusti försålde 2 flaskor; på notan härför satte han T:s namn, som denne senämnde antog vara ett misstag. Åklagaren yrkade ed. Besked vid tingets slut.

Same åklagare mot källarmästare L. Schweitz i Båstad för att han försålde starka drycker. Vittne styrkte stämningen; där begärdes hos 8. torgdagen »starkt kaffe» och blev kunderna serverade »gökar». S. har förut 2 gånger dömts för olaga utskänkning. Utslag vid tingets slut.