ÖRESUNDSPOSTEN
24 december 1886
Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.
Texten är AI-moderniserad till nutidssvenska (Claude Haiku 4.5). Namn, datum och sakuppgifter följer originalet — språket är ändrat. Klicka på "Original" för att se den ursprungliga texten.
Bref från Båstad.(Till Öresunds-Posten.) Julstök och julbrådska i hvarje vrå, hvart man än vänder sig i rikemans komfortabla boningar och fattigmans torftiga koja, öfverallt bådar den stundande högtiden sin snara ankomst. Hemmen pyntas allt efter olika råd och lägenhet, julförråden läggas upp, allestädes oförtruten verksamhet och friskt pulserande lif. Äfven inom affärerna gör sig detta gällande, köpmännens anleten ha liksom ljusnat gradvis i förhållande till den ökade omsättningen. Ett ideligt kommersande från morgon till afton, god förtjenst, nåväl, hvad kunna herrar affärsmän väl mera begärs? Uppriktigt taladt, tyckes det myckna talet om och beklagandet af de tryckta tiderna vara idel grundlösa jeremiader, åtminstone att döma af rörelsen inom vår lilla affärsverld. I stället för att ha inskränkt sina depenser, synes allmänheten tvärtom ha rätt betydligt ökat den, gällande detta i synnerhet om hvad man egentligen menar med lyxartiklar. Huruvida detta nu beror på ett af vanan alstradt inbilladt slöseribehof, är ej godt att säga. Men enligt min uppfattning torde förhållandet lika gerna tyda på en ljusning i utsigterna för framtiden, länge före spådd och varit efterlängtad. Och i så fall torde den för hela vår nation betecknande slöserilusten ej vara att skarpt fördöma; den geråtminstone penningen omsättning, och omsättning är ju härvidlag detsamma som lif. Pá tal om affärer och affärsmän, så har vårt lilla samhälle ej rönt något känbarare inflytande af den kris inom affärsverlden, som nu under ett par års tid kräft så månget offer, och från hvarje mera betydande och vidt utgrenad krach hafva vi dess bättre varit alldeles fredade. Måhända detta i främsta rummet derför, att våra köpmän sparat sina rätt betydliga resurser och icke inlåtit sig på några vidtutseende och riskabla spekulationer. Ur en synpunkt sedt torde detta lända dem till föga fromma, men att det ledt till ett godt resultat i ekonomiskt hänsende är sjelfklart. Hvilket som för både den enskilde och för samhället i sin helhet varit bäst, behöfver väl ingalunda antydas.
Utgången af det för Houf och Båstads församlingar nyligen förrättade prestvalet har redan af Öresunds-Posten blifvit omtalad. Den person, på hvilken församlingarnes val nu föll, torde väl äfven komma att bli vår herde, ty föga hafva vi att befara af medtäflare från nära håll. Det enda som gäckande kunde göra oss ett streck i räkningen vore, om någon legationspredikant, som bockat sig till meriter under ett par års sinekur, skulle falla på den för oss temligen ovälkomna idén att vilja skära för sig den feta kaka, som nämnes Houf och Båstads pastorat. Ännu äro således hvarken den valde eller vi säkra på vår sak, enär det är ingen af oss gifvet att tyda tecken från höjden. Vi hoppas dock på en för oss gynsam utgång af saken, allt under det vi smått knota öfver det förmyndarskap, som våra dyrbaraste angelägenheter äro underkastade, ett förmynderskap, som kännes desto smärtsammare, som det mången gång utan ringaste hänsyn för hvad vi känna gör sin makt gällande. Vi äro visst ej några omstörtningsmän, men vid tanken på det tryck, hvarunder vi nu i alla religösa frågor lefva, kunna vi ej hindra den tanken uppstå, att en genomgripande ändring vore önskvärd. Att den slutligen i följd af logiska betingelser en gång skall genomdrifvas af sig sjelf, behöfver ej betviflas, men »om den dagen och stunden vet ingen.» Den valde herden har öfver allt gjort sig känd som en dugande och aktningsvärd prestman, men att han någonsin skall komma att vinna samma popularitet bland församlingsmedlemmarne som den nyligen bortgångne, det vågar jag på goda grunder betvifla, ty denne var en sällsynt andans man, säkert mera än ett halfsekel framom de fleste af sina embetsbröder. Flärdfri, utan någon skenhelighetens eller fromleriets äcklande mask förstod han att vinna hög och låg genom sitt enkla, okonstlade uppträdande och de sant menskliga trösteord, han förstod gifva enhvar, som deraf var i behof. Han var visserligen prest, men på samma gång menniska, och hans konst bestod i att ej låta någon af dessa egenskaper uttränga hvarandra. Derför skall han ock här städse lefva i en tacksam hågkomst. Den vid hemfärden från prestvalet i Houf timade olyckshändelsen, dervid en fru Olsson blef ytterst betänkligt skadad genom att magasinsbokhållaren Sjöbäcks häst, efter hvilken fru O. åkte, råkade i sken, hade lyckligtvis ej den utgång, man till en början befarade. Fru O. var till en början nemligen fullkomligt sanslös under ett par dagars tid, hvarför läkare befarade att möjligen hjernan på något sätt skadats. Efter ett par dagars förlopp intädde dock en reaktion, och fru O. befinner sig för närvarande utom all fara, om än till följd af de utståndna lidandena till ytterlighet svag. Med anledning af olyckan har man här på platsen mycket klandrande uttalat sig om hästens egare, för det han, oaktadt djuret veterligen hade benägenhet för att råka i sken, hvilket under färden till Houf äfven tydligen visade sig, ändå lät fru O. åka med. Häremot kan dock med fog invändas, att efter erfarenheten att döma, hästen, fastän yster, ej var svår och således långt mindre omöjlig att hålla i styr. Klandret torde derför återfalla på de klandrandes hufvud.
Förra veckans rasande storm anstälde åtskillig skada härstädes, dock lyckligtvis ej någon mera betydande. Öppen som köpingen ligger för vestan och sydvest, gjorde sig stormen också förnimbar här, om än ej så kännbart som på andra håll. Neddansande takpannor, en och annan något bristfällig skorstens bedröfliga kullerbytta gjorde dock passagen å gatorna temligen riskabel. Nere vid vart embryo till hamn hade kärntruppen af våra sjögastar samlat sig, för att iakttaga stormens verkningar, kanske också med en tillstymmelse till förhoppning att vädrets herre skulle «välsigna stranden», som det på äkta egoistikt kustbospråk heter. Men om de nu väntade på något dylikt, så blef deras väntan dock, dess bättre, gäckad; här i närheten inträffade intet skeppsbrott. En och annan af köpingens ännu i vattnet befintliga fiske- och lustbåtar blef åtskilligt ramponerad. För våra fiskare har den nu sedan någon tid rådande stormiga väderleken utgjort ett hinder, som varit omöjligt att undanrödja. Att den skulle inträffa just nu, då pengar till uppköp för julens behof som bäst behöfdes, var en svår missräkning för den, som ur hafvet skola hemta medlen för sin existens, helst som de fleste af dem sällan förtjena mera än hvad som åtgår till de dagliga behofven. Den skörd, som desse hafvets arbetare få, är mycket knapp, och för att den skall lemna bergning fordras att den ej afbrytes. Då står i de flesta fall om ej rent af nöd så åtminstone brist för dörren. Det är ej med fiskarebefolkningen har, som i de mellersta och sydligare delarne af länet; ej egande de resurser, den insigt och, hvarför ej tillägga det, ej i besittning af den uthållighet och den oförvägenhet, som gjort t. ex. Rååbon till vårt lands yppersta fiskare, är det mången gång för honom svårt att reda sig. Att felet härvidlag delvis ligger hos honom sjelf, kan visserligen ej bortresoneras, men att fiskaren här har större svårigheter att kämpa emot än de, som komma på de fleste af hans yrkesbröders å andra ställen lott, är lika säkert.
Torgdagen härstädes, hvilken regelenligt skulle afhållas lördagen den 25 dennes, måste nu på grund af helgdags inträffande hållas lördagen den 18, en anordning, hvarom det väl varit vederbörandes pligt att offentligen kungöra i vidare kretsar, än som nu varit fallet. Att mången kommer att bli lurad af ändringen, faller af sig sjelft, helst som torgdagen här besökes afmången långväga ifrån boende, i synnerhet kreaturs-uppköpare, som här göra betydliga affärer. De mera närlägse boende kunna möjligen i rätt tid få reda på den för marknadens afhållande bestämda dagen, för andra torde det möjligen ha sina svårigheter. Det minsta som kunnat göras hade derför varit ett tillkännagifvande i lämpliga tidningar, men något sådant har förunderligt nog icke låtit höra af sig. Fast, närmare tänkt, kanske saken är ej underlig alls, då man tar hänsyn till en hel del andra förhållanden inom kommunen, hvilka äro af lika konstbesynnerlig beskaffenhet, utan att några försök göras att få dem stälda på redig fot. Olyckan är, att inom samhället finnas tvenne partier, af hvilka det ena, och detta det starkaste, om än ej det talrikast representerade, tagit till praxis, att med händer och fötter motarbeta hvarje det andras försök till tidsenliga reformer af ett och annat, detta utan ringaste hänsyn till, om det allmänna härvid får sitta emellan. Då förhållandet är sådant inom en kommun, är ej att undra öfver, om ett och annat pekar på sned och bär en rent af abderitisk pregel. Huru länge så skall förbli är en fråga, som hvarken jag eller någon annan kan med skymt af sannolikhet på ett något så när tillfredsställande sätt besvara. Efter alla tecken att döma, synes det, tyvärr, som om någon ändring i den närmaste framtiden ej vore att hoppas. Dertill är det reform- och framstegsfientliga partiet allt för starkt och dess intressen allt för nära förbundna med hvarandra, för att en splittring skall kunna uppstå. N. M. T.
Julstök och julbrådska i varje vrå, vart man än vänder sig — i rikemans komfortabla boning och fattigmans torftiga koja överallt bådar den stundande högtiden sin snara ankomst. Hemmen pyntas efter olika råd och lägenhet, julförråden läggs upp, överallt oförtruten verksamhet och friskt pulserande liv. Även inom affärerna märks detta, köpmännens ansikten ha liksom ljusnats gradvis i förhållande till den ökade omsättningen. Ett idligt handelande från morgon till kväll, god förtjänst — nåväl, vad kunna herrarna affärsmän väl mer begära?
Uppriktigt talat tycks det många talet om och beklagandet av de tryckta tiderna vara rent grundlösa jeremiader, åtminstone att döma av rörelsen inom vår lilla affärsväld. I stället för att ha inskränkt sina utgifter tycks allmänheten tvärtom ha rätt betydligt ökat dem — detta gäller särskilt vad man egentligen menar med lyxartiklar. Huruvida detta beror på ett av vanan alstradt inbillat slöseribehov är ej gott att säga. Men enligt min uppfattning torde förhållandet lika väl tyda på en ljusning i utsikterna för framtiden, länge före spådd och varit efterlängtad. Och i så fall torde den för hela vår nation kännetecknande slöserilusten inte vara att alltför skarpt fördöma; den ger åtminstone penningen omsättning, och omsättning är ju här detsamma som liv.
På tal om affärer och affärsmän: vårt lilla samhälle har inte rönt något känbarare inflytande av den kris inom affärsvärlden som nu under ett par års tid krävt så månget offer, och från varje mer betydande och vidt utgrenad krasch ha vi dess bättre varit alldeles fredade. Möhända detta främst därför att våra köpmän sparat sina rätt betydliga resurser och inte inlåtit sig på några långtgående och riskabla spekulationer. Från en synpunkt sett torde detta lända dem till föga fromma, men att det lett till ett gott resultat i ekonomiskt hänseende är självklart. Vilket som för både den enskilde och för samhället i sin helhet varit bäst behöver väl ingalunda antydas.
Utgången av det för Houf och Båstads församlingar nyligen förrättade prestvalet har redan av Öresunds-Posten blivit omtalad. Den person på vilken församlingarnas val nu föll torde väl även komma att bli vår herde, ty lite ha vi att befara av medtäflare från nära håll. Det enda som gäckande kunde göra oss ett streck i räkningen vore om någon legationspredikant, som böjt sig till meriter under ett par års sinekur, skulle falla på den för oss temligen ovälkomna idén att vilja skära för sig den feta kakan som heter Houf och Båstads pastorat. Ännu äro således varken den valde eller vi säkra på vår sak, enär det är ingen av oss givet att tyda tecken från höjden. Vi hopas dock på en för oss gynnsam utgång av saken, allt under det vi småklandar över det förmyndarskap som våra dyrbaraste angelägenheter äro underkastade — ett förmyndarskap som kännes desto smärtsammare som det många gånger utan ringaste hänsyn för vad vi känna gör sin makt gällande. Vi äro visst ej några omstörtare, men vid tanken på det tryck under vilken vi nu i alla religiösa frågor lever kunna vi ej hindra att tanken uppstår att en genomgripande ändring vore önskvärd. Att den slutligen i följd av logiska betingelser en gång ska genomdrivas av sig själv behöfves ej betvivlas, men »om den dagen och stunden vet ingen.»
Den valde herden har överallt gjort sig känd som en dugande och aktningsvärd prestman, men att han någonsin ska komma att vinna samma popularitet bland församlingsmedlemmarne som den nyligen bortgångne det vågar jag på goda grunder betvivla, ty denne var en sällsynt andans man — säkert mer än ett halvsekel framom de fleste av sina embetsbroder. Utan färg, utan någon skenhelighetens eller fromleriets äcklig mask förstod han att vinna högt och lågt genom sitt enkla, okonstlade uppträdande och de sant mänskliga trösteord han förstod ge enhvar som var i behov av dem. Han var visserligen präst, men samtidigt människa, och hans konst bestod i att inte låta någon av dessa egenskaper tränga ut den andra. Därför ska han även här städse leva i en tacksam åminnelse.
Den vid hemfärden från prestvalet i Houf timade olyckshändelsen, varvid en fru Olsson blev ytterst betänkligt skadad genom att magasinsbokhållaren Sjöbäcks häst, efter vilken fru O. åkte, råkade i sken, hade lyckligtvis inte den utgång man från början befarade. Fru O. var från början nämligen fullkomligt medvetslös under ett par dagars tid, varför läkaren befarade att möjligen hjärnan på något sätt skadats. Efter ett par dagars förlopp inträdde dock en reaktion, och fru O. befinner sig för närvarande utan all fara, om än till följd av de utståndna lidandena till ytterlig svag.
Med anledning av olyckan har man här på platsen mycket klandrande uttalat sig om hästens ägare, för det han, oaktadt djuret veterligen hade benägenhet för att råka i sken — vilket under färden till Houf även tydligen visade sig — ändå lät fru O. åka med. Häremot kan dock med rätta invändas att efter erfarenheten att döma hästen, fastän yster, inte var svår och således långt mindre omöjlig att hålla i styr. Klandret torde därför återfalla på de klandrandes huvud.
Förra veckans rasande storm anstiftade åtskillig skada här i köpingen, men lyckligtvis inget större. Eftersom köpingen ligger öppen mot väster och sydväst gjorde sig stormen väl märkbar här, om än inte lika märkbar som på andra håll. Nedfallande takpannor och en eller annan något bristfällig skorstens olyckliga fall gjorde dock passagen på gatorna ganska riskabel. Nere vid vår lilla hamn hade kärntrupperna av våra sjögäster samlat sig för att iaktta stormens verkningar, möjligen också i vag förhoppning om att vädergudens nåd skulle "välsigna stranden", som man säger i äkta självisk kustboskåt. Men om de väntade på något sådant blev deras väntan till deras tur ändå utan resultat — här inträffade inget skeppsbrott. En eller annan av köpingens båtar för fiske och fritid som ännu låg i vattnet skadades ganska rejält.
För våra fiskare har det stormiga väder som nu redan en tid råder varit ett hinder som varit omöjligt att undvika. Att det skulle inträffa just nu, när pengar för julans inköp väl behövdes, var en svår missräkning för den som måste få sitt uppehälle från havet — särdeles som de flesta av dem sällan tjänar mer än vad som går till dagliga behov. Den skörd som dessa havets arbetare får är mycket knapp, och för att den ska ge någon försörjning krävs att den inte avbryts. Då står det i de flesta fall inte bara på gränsen till nöd utan på faktisk brist. Det är inte samma läge för fiskarbefolkningen här som i de mellersta och södra delarna av länet. De har inte de resurser, kunskapen och — varför inte säga det — inte den uthållighet och det mod som gjort t.ex. Rååbon till vårt lands främsta fiskare. För honom är det många gånger svårt att reda sig. Att felet delvis ligger hos honom själv kan visserligen inte förneka, men att fiskaren här här större svårigheter att kämpa emot än vad som är lotsen för de flesta av hans yrkesbröderna på andra håll är lika säkert.
Torget här, som enligt regel skulle hållas på lördagen den 25 denna månad, måste nu på grund av inträffande helgdag hållas på lördagen den 18 — en ordning som väl hade varit vederbörandes skyldighet att kungöra offentligt i vidare kretsar än vad som skett. Att många kommer att bli vilseförda av förändringen ligger för dagen, särskilt som torget här besöks av många från långt håll, inte minst kreaturskäpare som gör betydande affärer här. De närliggande boende kan möjligen få reda på tiden för torget i rätt tid, men för andra kan det vara svårt. Det minsta man kunnat göra hade varit en kungörelse i lämpliga tidningar, men märkligt nog har inget sådant hörtts av. Fast, om man tänker närmare, är saken kanske inte märklig alls, när man beaktar en rad andra förhållanden inom kommunen som är lika konstigt beskaffade utan att något görs för att reda ut dem. Olyckan är att det inom samhället finns två partier, av vilka det ena — och det starkaste, om än inte det talrikast representerade — har gjort det till praxis att motsätta sig allt det andras försök till moderna reformer, helt utan hänsyn till om allmänheten får lida därför. När förhållandet är sådant inom en kommun är det inte underligt om många saker ser sneda ut och bär en rent av absurd prägel. Hur länge detta ska fortsätta är en fråga som varken jag eller någon annan kan besvara med någon sannolikhet. Efter alla tecken att döma verkar det tyvärr som om någon förändring i närmaste framtid inte är att hoppas. Dertill är det reform- och framstegsfientliga partiet allt för starkt och dess intressen allt för nära förbundna med varandra för att en splittring ska kunna uppstå.
N. M. T.
Avskriften är genomgången av föreningens medarbetare. Den kan ändå innehålla läsfel — bilden av klippet är originalet. Så använder vi AI
