22 januari 1887

Bref från Båstad.(Till Öresunds-Posten.) Ett mera stilla, ja hardt när vegeterande lif än det invånarne å en badort föra vintertiden kan knappast tänkas. Hvilken motsats till det rörliga, glädtiga hvimlet under badtiden, med dess mångfald af skiftande om än enkla och anspråkslösa förströelser, den ständiga förekomsten af nya ansigten, den intressanta dryftningen af dagens on dits, den friskhet som sinne och håg tyckas i fulla drag insupa med den herrliga, svalkande hafsluften! Hvilken djup kontrast! Sanningen att säga, om man ej en och annan gång finge sig en extra "kommunal" dust med menings-skiljaktige, vore fara värdt att det hvardagliga lifvets enformighet skulle förqväfva alla allmänna intressen och allt hvad som ej omedelbart berörde den egna personligheten upphöra att finnas till, och detta vore i sanning allt för olyckligt. Men nu år det lyckligtvis stäldt så, och detta är ju för den ärade läsaren ingalunda obekant, att vårt medborgerliga sinne, vår lokalpatriotism understundom vaknar till lif, ett kommunalt oväder drar sig samman och detta urladdar sig på ett vidt omkring syn- och hörbartsätt. Detta oväder har dock det goda med sig att det tjenar till att lifva sinnena, att återge lynnet sin spänstighet. Mången småaktig och kritiskt anlagd hvardagsmenniska, som är van att ta alla lifvets företeelser från verklighetens prosaiska sida, vill möjligen åt våra inbördes förvecklingar gifva namnet "stridslystnad" eller något dermed liktydigt. Nå ja, från deras syn- och ståndpunkt sedt, så torde detta kanske vara betecknande nog. För min del tror jag mig i det ofvan sagda ha bevisat nyttan, ja nödvändigheten af de små kalabalikerna. Och för denna gång tror jag mig ha ordat nog derom. I ett föregående bref har jag visst med några ord omnämnt det här för någon tid sedan företagna valet af kyrkoherde och dervid tillfogat några reflexioner om de utsigter vi kunna ha för att den af församlingarne utsedde skall få pastoratet, hvilket, som bekant, ytterst beror på k. m:t. Önskligt vore, att konungen toge hänsyn till vår så allmänt uttalade önskan. Just i dag har jag erfarit att bland extra sökandena till pastoratet märkes v. pastor G. Flodén, hvilken under en längre tid låtit så mycket tala om sig, senast under hans vistande såsom v. pastor i Laholm förliden sommar. För konsistorium tyckes hr F. varit ett ljungande "mene tekel", och visst är att många af de grå hår, som pryda dess medlemmars ärevördige hjessor, i honom ha sitt upphof. Som vi båstadsbor äro ett fromt och stillsamt folk, som visst inte vilja ligga i strid med vår andlige öfverherde, äro sympatierna för bemälde hr F. och hans kandidatur ej synnerligen stora här på platsen. Det vore visserligen skönt om en "frisk vind" komme att lifvande inverka på vårt andliga jag, men för "stormväder" be vi att bli förskonade. Då slutresultatet i den för oss sä nära om hjertat liggande kyrkoherdevalfrågan blir kändt, skall jag ej underlåta att än en gång offra några ord i ämnet. För denna gång torde det sagda vara nog.

I Öresunds-Posten tror jag mig en gång ha sett omnämndt, att man här på platsen stode i begrepp att inrätta en ångqvarn. Detta var i så måtto riktigt, som frågan verkligen varit å bane, men dervid har det också stannat. Detta i följd af flere orsaker: dels har den person, som stält sig i spetsen för företaget, ej tillräckligt kapital att förfoga öfver, dels har man här på platsen ej lärt sig till fullo inse, hvilken fördel man skulle ha af en dylik inrättning. Att en anläggning af detta slag skulle bli af både allmänt gagn och ett ekonomiskt lönande företag, torde dock med lätthet inses, i synnerhet under somrar så torrs som den under föregående år. Skada derför, att företaget måste stranda på grund af bristande sympati för detsamna eller, hvilket i närvarande fall är lika mycket att beklaga, dess upphofsman! Det har dock åtskilligt glunkats 'om; att idén om anläggandet af en ångqvarn här skall med snaraste komma att upptagas af en af köpingens driftigaste och mest dugande affärsmän, hvilken för ett dylikt företag ej behöfver någon eller några andras medverkan, utan sjelf är i stånd att på egen hand genomföra förslaget. I både eget och det allmännas intresse hoppas jag att ryktet härom måtte vara sannt.

En telefon fingo vi, det är då så visst, och derom har väl hvarenda själ i samhället varit inne å "apoteket" och öfvertygat sig. Men om den beprisade fjerrtalaren åt vårt kommersiella eller enskilda lif förlänat någon lyftning eller märkbarare utveckling, derom torde meningarne vara delade. Det finnes till och med personer, som helt sonika vilja påstå, att köpingen inte har "för två styfver nytta af hela anstalten". Om jag än ej är sinnad att gå så långt i mitt omdöme öfver anläggningen, så tar jag mig dock friheten påstå, att den är långt ifrån lyckad. Att jag härvidlag ej åsyftar sjelfva uppfinningen, ledningarne, apparat eller dylikt utan endast de lokala missförhållandena, inses väl. Dessa äro äfven af den natur, att de för många blifvit en riktig förargelseklippa, som de på intet vilkor kunna låta bli att häckla och, om det stode i deras förmåga, skulle det nog inte dröja allt för länge innan de finge den aflägsnad. Erkännas måste, att krafven på en genomgripande förändring härutinnan också äro befogade, om än vederbörande ha sig sjelfve att skylla. De ha dock att såsom ursäkt förebära sin obekantskap med uppfinningen och de förutsättningar den betingade för att den skulle blifva fullt praktisk. Nöjena härstädes under vintern äro hvarken många eller till sin natur särdeles omvexlande. Ett par af källarmästare Schweitz under och strax efter jul arrangerade baler ha varit det enda som afbrutit det evigt enahanda i vårt hvardagslif. Att ungdomen härunder med lif och lust hängifvit sig åt dyrkandet af Terpsichores "lätta" konst, behöfver väl ingalunda relateras, och säkert är hr Schweitz för sin visade ésprit d'arrangement i balväg tillvunnit sig alla ungmörs och ungherrars tillgifvenhet och odelade beundran. Ungdomen är inte svår att handskas med, bara man rätt förstår sig derpå, och den konsten synes hr S. verkligen vara fullärd i. Mången liten småsynd i form af "dyrtids-tillägg" under sommaren varder honom nu förlåten, utan att man är så pass förutseende att man begagnar sig af ett "synda icke härefter".

Slädföret har nu gått sin kos, sedan det under och efter julen möjliggjort slädpartier i massa. Nu synes det som om vädrets herre hade för full afsigt att bringa menskligheten eller rättare oss båstadsbor på det hala, ty våra kuperade gator stå liksom glacerade och det ärendast med fara för lif eller lem som man vågar göra en promenad tvärs öfver gatan. Detta fatala förhållande synes dock ej på ringaste sätt ha menligt inverkat på våra toddygubbars vanor, ty regelbundnare än nånsin vårt tornur varit eller kommer att blifva, infinna de sig a "Victoria", der de inmundiga det en gång för alla faststälda antalet söta, starka och sjudande. Torsdagsaftnarne ha vi klubb å samma ställe, och räknar detta kotteri ett tjugotal medlemmar.

Sällskapsspektakel förberedas med all flit under en f. d. Thalias tjenares regie. Alla "sceniska förmågor" inom samhället ha härför tagits i anspråk och att döma af föregående prestationer torde de resp. pjeserna, då de en gång komma att gå af stapeln, komma att tolkas på ett sätt, som bör tysta munnen på hvarje kritiker, om tillställningarnes strängt privata natur ej redan förut förmätt göra det. Men jag fruktar att jag allt för mycket tar läsarens tålamod och tidningens utrymme i anspråk. Derför au revoir! N. M. T.

Brev från Båstad. (Till Öresunds-Posten.)

Ett lugnare, ja nästan dödt liv än det invånarna på en badort lever på vintern kan man knappast föreställa sig. Vilken motsats till det livliga, glada trängsel som råder under badsäsongen, med dess mängd av växlande, om än enkla och blygsamma nöjen, det ständiga inflödet av nya ansikten, de intressanta samtal om dagens händelser, den friskhet som sinne och humör verkar dricka in fullt med den härliga, svalande havsluften! Vilken djup kontrast!

För att vara helt ärlig: om man inte då och då fick lite "kommunal" strid med meningsskiljaktiga, skulle det vara nära att vardagslivets monotoni skulle kväva alla allmänna intressen och allt som inte omedelbart angår en själv skulle upphöra att existera, och det vore verkligen mycket olyckligt.

Men nu är det lyckligtvis så att, och detta är väl ingen hemlighet för läsaren, vårt medborgerliga sinne och vår lokalpatriotism då och då väcks till liv. En kommunal stormvind samlar sig och ladar ut på ett sätt som märks långt omkring. Denna stormvind har dock det goda med sig att den väcker sinnen och återger humöret sin elasticitet.

Många smålåtslig och kritiskt anlagd vardagsmänniska, som är van att se allt i livet från verkligheten prosaiska sida, kanske vill kalla våra inbördes motsättningar för "stridslystnad" eller något liknande. Ja väl, från deras synvinkel kan det nog vara ganska träffande. För min del tror jag ha visat nyttan, ja nödvändigheten, av dessa små tumultvägen. Och för den här gången tror jag ha skrivit nog om det.

I ett tidigare brev nämnde jag valet av kyrkoherde och gjorde några reflektioner om vilka möjligheter vi kan ha för att den församlingarna utsedde ska få pastoratet, vilket som bekant helt beror på kungens bedömning. Det vore önskvärt att kungen tog hänsyn till vår allmänt uttalade önskan. Just idag har jag fått veta att bland de extra sökandena till pastoratet märks v. pastor G. Flodén, som under längre tid har gjort mycket väsen av sig, senast under hans vistelse som v. pastor i Laholm förra sommaren. För konsistorium verkar hr F. ha varit ett brännande "mene tekel", och visst är att många av de gråa håren som pryder dess medlemmars ärade huvuden har honom att tacka för. Då vi båstadsbor är ett fromt och stilla folk som visst inte vill ligga i strid med vår andlige överherde, är sympatierna för nämnde hr F. och hans kandidatur inte särskilt stora här på platsen. Det vore väl trevligt om en "frisk vind" skulle komma att vitalisera vårt andliga jag, men från "stormar" ber vi att få vara förskonade.

När slutresultatet i denna för oss så hjärtangelägna kyrkoherdefråga blir känt, ska jag inte underlåta att än en gång säga några ord om den. För denna gång får det här sagda räcka.

I Öresunds-Posten tror jag att jag en gång sett nämnt att man här på platsen höll på att inrätta en ångkvarn. Det var i så måtto riktigt som frågan verkligen varit aktuell, men där har det också stannat. Detta på grund av flera orsaker: dels har den person som drivit företaget inte tillräckligt kapital att disponera över, dels har man här på platsen inte helt lärt sig inse vilken fördel man skulle ha av en sådan inrättning. Att en anläggning av detta slag skulle bli både allmänt fördelaktig och ett ekonomiskt lönsamt företag borde dock lätt inses, särskilt under somrar så torra som den föregående året. Synd därför att företaget måste stranda på grund av bristande stöd för detsamma eller, vilket i detta fall är lika mycket att beklaga, dess initiativtagare! Det har dock ryktas ganska mycket om att idén om en ångkvarn här snart ska tas upp av en av köpingens mest driftig och dugande affärsmän, som för ett sådant företag inte behöver någon annans medverkan utan själv är i stånd att genomföra förslaget på egen hand. I såväl eget som allmänt intresse hoppas jag att detta rykte är sant.

En telefon fick vi, det är alldeles visst, och väl var det ingen själ i samhället som inte gick till "apoteket" och övertyg ade sig själv. Men huruvida den prisade fjärrtalaren har givit vårt kommersiella eller privata liv någon lyfting eller märkbar utveckling delar meningarna om. Det finns till och med personer som direkt vill påstå att köpingen inte har "två öre nytta av hela anläggningen". Även om jag inte är böjd att gå så långt i min bedömning av anläggningen, tar jag mig frihet att påstå att den är långt ifrån lyckad.

Att jag här inte syftar på själva uppfinningen, ledningarna, apparaten eller något sådant utan bara de lokala missförhållandena förstår man väl. Dessa är också av den arten att många uppfattar dem som en verklig skada, som de inte kan låta bli att kritisera och som, om de kunde, säkert snart skulle få avhjälpt. Det måste erkännas att kraven på genomgripande ändringar här också är befogade, även om de ansvariga har sig själva att skylla. De kan dock förebära sin okunskap om uppfinningen och de förutsättningar som var nödvändiga för att den skulle bli fullt praktisk […]

Nöjestillbuden här under vintern är varken många eller särskilt varierande. Ett par baler som källarmästare Schweitz arrangerade före och efter jul har varit det enda som brutit av den eviga entonigheten i vardagslivet. Att ungdomen här med liv och lust ägnat sig åt dansen behöver väl inte sägas, och säkert är herr Schweitz för sin visade arrangörsförmåga när det gäller baler tillvunnen sig all ungmörs och ungherrars tillgivenhet och obegränsade beundran. Ungdomen är inte svår att handskas med, bara man förstår sig rätt på den, och denna konst verkar herr S. verkligen behärska väl. Många små småsynder i form av "dyrtidstillägg" under sommaren förlåts honom nu utan att man är försiktig nog att bruka ett "synda aldrig härefter".

Slädperioden har nu gått sin väg, sedan den före och efter jul möjliggjorde slädpartier i massor. Nu verkar det som om vädrets herre hade för avsikt att få oss, eller rättare sagt oss båstadsbor, på halka, för våra kuperade gator står liksom glacerade och det är endast med fara för liv eller lem som man vågar göra en promenad tvärs över gatan. Detta fatala förhållande verkar dock inte ha påverkat våra toddygubbars vanor på ringaste sätt, för regelbundnare än någonsin innan infinner de sig på "Victoria", där de intar det en gång för alla fastställda antalet söta, starka och kokande drycker. Torsdagskvällarna har vi klubb på samma ställe, och denna krets räknar omkring tjugo medlemmar.

En sällskapsfestföreställning förbereds med all möda under ledning av en före detta Thalias tjänare. Alla "sceniska förmågor" inom samhället har tagits i anspråk för detta, och att döma efter tidigare prestationer bör de respektive pjäserna, då de väl någon gång får spelas, tolkas på ett sätt som bör tysta munnen på varje kritiker, om inte tillställningarnas strikt privata natur redan gjort det innan.

Men jag fruktar att jag tar läsarens tålamod och tidningens utrymme alltför mycket i anspråk. Därför au revoir!

N. M. T.