LAHOLMS NYA TIDNING

8 mars 1887

LAHOLMS NYA TIDNING – 8 mars 1887 LAHOLMS NYA TIDNING – 8 mars 1887 (forts.) LAHOLMS NYA TIDNING – 8 mars 1887 (forts.)

Texten visas i tidningens originalspråk. Stavning och grammatik är från 1700–1800-talet.

Båstadssnack. Åh f-n, hör jag era kära läsare och läsarinnor utropa (det har blifvit rent af modernt att föra ett kungligt språk, allt sedan jernvägsinvig-ningen) lefver han ännu! Jo jo, nog lefver jag alltid, fast med mycket litet lif, nå ja, det behöfves ju heller inte så mycket för att Kalle ska' kunna lefva, men så höfves heller inte mycket för att skrämma lifvet ur mig, det har nu varit hardt när tre gånger på en mycket kort tid. Först var jag med på en liten jagt efter «ena pigo» som behagat aflägsna sig från sin tjenst och då vardt frågan om, att jag, (liksom de gamla sedlarnas efterapare) skulle varit hängd (om halsen på pigan tro Ni) nej, med repet om halsen var meningen, fast jag slapp undan. Andra gången var så när som på ett hår, att jag hade blifvit strypt af en rasande krögare. Ja, ni har nog reda på det ni »mine herrar» som såg det, - hu då, det hade varit en förskräcklig död -- dock Gud vare lof, han släppte taget. och jag - ja jag lefver. Tredje gången var just nu, då jag fick höra att andra kammaren var upplöst. Tanken på, att folket möjligtvis skulle få i skallen på sig det «Kalle Glader» skulle vara den rätte, - - men nej, det är inte möjligt - jag menar det är omöjligt, det får inte lof att passera, jag undanber mig på det bestämdaste! Aj! Nu igen - det är ju förskräckligt, blotta tanken härpå jagar allt blodet åt hufvudet och jag hotas med en dödande svindel. Men hvarför, kära Kalle, hvarför höll detta på att skrämma lifvet ur dig? Jo, just derföre, att min nya befattning såsom brandchef förbjuder mig att vistas i Stkh., jag måste vara hemma, - någon större soteld med fortsättning eller dylikt, och jag är tvungen att spruta. Eller någon som får skjutanfall, och jag är tvungen att hålla i slangen blott för att slippa höra de fördömda tidningarne, som tycks hafått särdeles lust att hålla alla brandchefer varma i kläderna, så att en hvar bör veta att det är just ej så roligt att vara «brandchef» i dessa «Wetterlindska tiderna». Men nu nog härom! Jag skulle kanhända nämna ett ord om det nämnvärda Båstad, men man har snart intet mer att säga, ty i hvilken tidning jag ser, så ser jag ständigt bref från Båstad. Sednast stod det en »revy» öfver Bjäre härad och oförmätet nog hade man tagit oss med bland Bjärbyssingarne samt tilldelat oss ett annat välrigtadt yxhugg. Flax, tror jag han kallade sig för skribenten. Det var mig en baddare att ha reda på mycket och mångenstädes, jag tycker jag får aldrig spörja något nytt, men så är det en del menniskor har en förfärlig tur, ja bond-«flax» kan man med skäl säga. I en annan tidning läste jag om Båstad såsom badort, och att här redan är många som hyrt rum för sommaren, fullkomligt sanning, här både är många som hyrt, och många som fortfarande hyra, så man har allt skäl att vänta många badgäster. Men så tyckte jag äfven att der stod talat om en åsna eller två, på hvilkas rygg badgästerna skall företaga resor i bergen. Hvarifrån insändaren tagit åsnorna begriper jag platt intet. Det kan nog hända att här finnas åsnor, men huruvida de låta rida sig betviflar jag. Den der åsneideen måste säkert ha kommit från herr «badintendenten» och «badinrättningsinnehafvaren» sjelf - skulle kanhända tjenstgöra såsom puff för badinrättningen. - Men, en sådan puff kallar Kalle Glader för en «åsnepuff» och betviflar dess verkan. Wieder sehen! Kalle Glader.